Melodikrysset nr 52

Jag använder mig av Aftonbladets TV-bilaga, när jag löser melodikrysset. TV-bilagan har nu innehållit fel två veckor i rad. Förra veckan döptes nr 51 till nr 52, vilket lurade mig att skriva fel nummer i rubriken. Den här gången fanns det två extra rutrader längst ner. Det sista vållade mig, till att börja med, mer huvudbry än själva krysset.

Som vanligt hade jag mest problem med den musik som är hämtad ur melodifestivalerna, i det här fallet Patrik Isaksson med ”Faller du så faller jag” från 2006.

Betydligt enklare var det att känna igen Bo Kaspers Orkester (med CDn ”Hund”).

Riktigt på hemmaplan var jag i fråga om ”En kväll på Anchora Bar”, som har komponerats av Kai Gullmar och som sjöngs av Karin Juel. Och i fråga om ”Ju mer vi är tillsammans”. Och i fråga om ”En natt i Moskva” (”Nattens mörker faller…”).

Och givetvis kände jag igen Jules Sylvains ”Får jag låna nyckeln Ann-Marie?”, som gav nyckel.

Scenmusikinslagen var lätta den här gången. ”Don´t Cry For Me Argentina” hör hemma i Tim Rice´s och Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Naturligtvis kände jag likaledes igen Peter Jöback i ”Guldet blev till sand”, som hör hemma i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus´ ”Kristina från Duvemåla”. Och självfallet har jag sett den klassiska baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij.

En anknytning till det klassiska hade också musiken av Aram Khataturian, den som användes som signatur till TV-serien ”Onedinlinjen”.

Filmmusikinslagen innehöll både lätt och svårt. Den klassiska Disney-filmen om de tre små grisarna och den stora stygga vargen innehåller ”Ingen rädder för vargen här”. Lätt var det också att placera ”Always Look on the Bright Side of Life” i Monty Python-filmen ”Life of Brian”, det vill säga ”Ett herrans liv”. Sen fanns det också en svår fråga. Jag har Bernardo Bertoluccis mastodontfilm ”1900” på video men kom inte på vem som har gjort filmmusiken utan att googla: Ennio Morricone är svaret.

Allra sist: I årets sista melodikryss hade Eldeman återbrukat, exakt, en fråga han också använde i juli i år. ”Nu ska vi skörda linet i dag” gav fortfarande det sökta ordet lin.

Jag vill också passa på att önska alla melodikrysslösare ett gott nytt år!

***

Om Google har fört dig hit i jakten på något svar i senaste melodikrysset, pröva då att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se. Eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Folket i Bild julen 1948

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?

Melodikrysset nr 50

Lite mer livligt än vanligt runt omkring mig var det, när jag skulle lösa dagens melodikryss: Vid tiotiden anlände Bo med Viggo och Klara. Birgitta hade lovat baka pepparkakor med barnbarnen. Det gjorde hon också, men naturligtvis tittade ungarna då och då in också hos morfar, som satt och löste melodikrysset inne i sitt arbetsrum.

De här störningarna från de små älsklingarnas sida kompenserades dock av att Bo, som stannade en stund, utan minsta tvekan levererade svar på några frågor, som jag inte skulle ha klarat utan att googla.

En var den colombianska sångerskan och UNICEF-ambassadören Shakira, hon som sjöng ”Via especial”.

Inte heller kände jag igen dansbandslåten – hette den ”Vet inte vad som har hänt” på svenska? Långt mindre hade jag någon aning om vad den hette i original. Men Bo kom rappt med svaret: ”Love Is In the Air”.

Den sista frågan, som jag inte skulle ha klarat utan hans hjälp, var den om sångerskan från La Cream. Tess heter hon.

På gränsen till vad jag klarar – men här knäckte jag svaren själv – ligger Antique (Helena Paparizou och Nikos Panagiotidis), som tävlade för Grekland i Eurovision Song Contest med ”I Would Die For You”.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta Daniel Lindström med ”Någon slags verklighet”. För övrigt kan det aldrig någonsin, i något som helst sammanhang, heta ”någon slags”. Det heter ”något slags”, eftersom det heter ”ett slag”, inte ”en slag”.

Resten – och det gäller till och med filmmusiken och TV-signaturen – klarade jag lätt.

Filmen var Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, som jag har sett.

TV-signaturen kunde knappast höra till något annat än ”Tre kronor” – som jag aldrig någonsin har sett.

Dagens barnvisa var ”Imse vimse spindel”.

Musikalfrågorna var ovanligt lätta. Dels spelades ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”. Dels spelades musik ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun”.

En annan klassiker, ”Smoke Gets In Your Eyes”, gav den svenska singularen öga.

Sist den roligaste frågan. The Mills Brothers sjöng ”Darling Nellie Grey”, som är ett av många bevis på att Evert Taube inte alltid komponerade ”sina” sånger själv. I Taubes version heter låten hur som helst ”Min älskling i Peru”. Och huvudstaden i Peru – svaret på frågan – heter Lima.

Nu ska jag återgå till att leka med barnbarnen. Klockan fem kommer Bo hit för att äta middag med oss och barnen, och sen tar han med ungarna hem.

Sen går jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Där spelar i kväll sonen, Matti Dahl, med band.

***

Söker du något svar till senaste melodikrysset och har hamnat här med hjälp av Google, kan du pröva med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 49

I dag började det relativt enkelt, vilket är bra, eftersom det ger ledbokstäver. Orup sjöng ”Med dig i mina tankar”, och Evert Taubes litterära figur var förstås Rönnerdahl.

Och för att fortsätta med enkla klassiker: Povel Ramels ”Underbart är kort” var lätt att identifiera, liksom en låt som jag associerar till Harry Brandelius, ”Ungmön på Käringön”, även kallad ”Fiskargubben”, vilket förstås skulle ge verbet fiska. Ytterligare ett exempel är Gunnar Wiklunds svenska tolkning av en Jim Reeves-låt, ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”) – den som uppfann telefonen var ju Graham Bell. Och ännu enklare var det att identifiera Owe Thörnqvists ”Kom och titta här”, som har handlingen förlagd till en skola.

Lite förvirrande var det att höra Inger ”Pippi” Nilsson sjunga disco (”Keep on Dancing”). Men visst var det hon, och hennes rollefternamn var då förstås Långstrump.

Det finns artister, som man känner igen på rösten. En sådan är Lill Lindfors, som här sjöng ”Gör mig lite levande” tillsammans med textens upphovsman, poeten Jacques Werup. En annan är Willie Nelson, han med ”On the Road Again”.

Dagens klassiska kompositör var Wilhelm Peterson-Berger, förkortad PB. Jag har honom i skivhyllorna men har inte lyssnat på honom på länge. Men eftersom musiken sas illustrera något ur växtriket, bör det ha varit ett stycke ur ”Frösöblomster”.

Sist de tre frågor, som vållade mig någon huvudbry.

Jag hade inga svårigheter att komma på, att det var Laleh som sjöng ”Unga pojkar och äldre män”. Men eftersom jag aldrig läser kvällstidningarnas nöjessidor och skvallerbilagor, har jag ingen aning om vad hon ska vara bra på att göra. Jag kom dock fram till att det måste vara sy. Se kommentarer!

Detta bekräftades sedan, när jag googlade efter vem som kunde tänkas ha gjort ”Back In Baby´s Arms” och själv föreslog Patsy, eftersom jag hade P och T och, sannolikt, SY. Jo, Patsy Cline har gjort den här låten. Men jag måste tillstå, att jag varken har minnen av henne eller av låten.

Slutligen filmmusikfrågan, och där vill jag understryka, att mitt svar är en gissning – jag har ju för övrigt tidigare bekänt, att jag är rätt usel på TV-signaturer och filmledmotiv. Det skulle vara musik ur en relativt modern skräckfilm, och jag hade N och R, så här gissar jag på att musiken kom från ”När lammen tystnar”. Jag har filmen i huset i Öregrund, men det skulle inte hjälpa om jag hade den här, i lägenheten i Uppsala, eftersom jag inte längre kommer i håg, hur musiken lät, som Eldeman spelade.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter rätt svar på senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 48

Jag tar det som var svårast för mig i dag allra först. Jag kände så väl igen melodin som Eldeman sa handlade om något gott. Titeln skulle sen ge det som det goda var producerat av. Men vilken var nu titeln? Jag hade två säkra ledbokstäver, begynnelsebokstaven M och så J i mitten. Det rimliga svaret var alltså majs. Alltså borde godiset vara popcorn. Jag googlade och fann att det mycket riktigt fanns en låt från den av Eldeman angivna tiden, tidigt sjuttital, med titeln ”Popcorn”. Så även om det handlar om slutledningar, tror jag, att jag har hittat rätt svar.

Att ”Du är så yeah, yeah, wow, wow” sjöngs av en som heter Svensson löste jag också med hjälp av ledbokstäverna. Martin Svensson, visade det sig, när jag kontrollgooglade. Han sjöng låten i Melodifestivalen 1999, och jag mindes åtminstone melodin och orden i titeln.

Det många andra säkert tyckte var svårt var frågan om vad det var för salongsstycke Lars Roos spelade. Inte heller för mig var det här helt lätt: åter igen kände jag så väl igen melodin, men vad i helskotta hette den? Jo, Chopin har skrivit ett sådant stycke, som heter ”Jungfruns bön”. Den finns mycket riktigt på skiva med Lars Roos, har jag kollat på Google.

Resten hade jag inga allvarligare problem med.

Krysset började enkelt med Helen Sjöholm i ”Lätt som en sommarfjäril”.

Att en wieneroperett hör hemma i Österrike var ju heller inte så svårt att lista ut.

För en person i min ålder var också den gamla schlagern ”På söndag” av Stig Olin lättidentifierad.

Ungefär lika lätt (av samma skäl) att komma på var att den av Björn Skifs sjungna ”Violen från Flen” skrevs av Ulf Peder Olrog.

Han med välgörenhetsgalorna, till lika frontfiguren i Boomtown Rats, var förstås Sir Bob Geldof.

Dan Anderssons visor har jag lyssnat mycket på – kolla förresten gärna under Kulturspegeln, Musik, vad jag har skrivit om Sofia Karlsson. Alltså vet jag, att ”Omkring tiggarn från Luossa” har tonsatts av Gunde Johansson. Om Gunde berättade förresten min gamle chef på Örebro-Kuriren, Herbert Söderström följande historia: Herbert hade bjudit den i trakten bosatte Gunde plus Aftonbladets Gunnar Fredriksson på middag. Fredriksson har ju skrivit mycket om filosofer. Gunde visade sig dess värre också vara jätteintresserad av filosofi, så intresserad att Gunnar mot slutet av kvällen drabbades av svår huvudvärk.

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp” – vem kan ha skrivit något sådant, om inte Astrid Lindgren? Fast det finns varianter av den här texten, där det till exempel är tuppen som gal i granens topp.

Riktigt kul var det av Eldeman att låta oss härleda flicknamnet Ester ur signaturen till TV-programmet ”Gäster med gester”.

Göran Stangertz var det som sjöng ”Nu”. De av Eldeman nämnda övriga skådespelarna (Sven Lindberg, Mona Malm) förekom tillsammans med Stangertz i Richard Hoberts film ”Höst i paradiset”.

Och så avslutar vi med de två låtarna av Carl Michael Bellman.

Den första var ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, egentligen ”Måltidssång”.

Den andra var Fredmans epistel nummer 43, ”Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Den börjar: ”Värm mer öl och bröd…”.

Den finns förresten i en fin insjungning av Cornelis Vreeswijk på LPn ”Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman” (Philips 6316010, 1971.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i jakten på rätt svar på något i det allra senaste melodikrysset, kan du pröva med att antingen gå direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Medan det mörknar

Om hösten skriver Werner Aspenström:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt var det att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda i handflatan.

Båda dikterna ur ”Litania”, 1952

Det är höst. Det regnar. Den ena dagen är mörkare än den andra. Men jag strävar på; jag har en intensiv vecka bakom mig.

***

Torsdag för en vecka sen var jag hos Folktandvården och fick två nya tänder insatta, en i över- och en i underkäken. Det är skönt att ha dem på plats; jag har fått leva med gluggar en lång tid. Först togs de gamla tänderna bort. I somras fick jag titanskruvar inopererade i käkarna. Och nu, när inplantaten hade växt ihop med käkbenen, sattes de nya tänderna på plats.

Från nästa dag fungerar de perfekt, och de ser ut som mina egna tänder. Men det är, även om jag har fått pensionärsrabatt från Försäkringskassan, fruktansvärt dyrt. Skulle jag också låta sätta in nya tänder i de två gluggar jag har långt inne i över- respektive underkäken – sådana ingrepp ersätts inte – skulle det kosta mig 33.000 kronor, berättade tandläkaren.

***

Fredagen tillbringade jag i van der Nootska palatset på Söder; jag deltog i Ikoner-akademins biblioteksdag, som jag redan har berättat om.

Jag har också skickat rapport till Kulturkontoret. Den kommer att ingå i den cirkulationspärm, som skickas runt vid sammanträdena med kulturnämnden. Övriga ledamöter ska också kunna ta del av det jag, på kulturnämndens bekostnad, har fått vara med om.

***

På lördagen var jag, i etapper, på vå familjesammankomster.

Först var vi hemma hos Anna i Rinkeby. Hennes yngsta, Ella, fyllde tio år den 25 oktober, men då var Anna och flickorna på Kanarieöarna på en välbehövlig semester efter valrörelsen. (Anna och tjejerna åkte tillsammans med goda vännen Carin Jämtin och hennes familj.) Så nu skulle Ella äntligen få sitt tioårskalas, förlåt, party heter det naturligtvis.

Ella hade önskat sig prenumeration på Kalle Anka & co, och jag och Birgitta gav henne tillsammans en årsprenumeration. Jag kollade på nätet vad det kostade och häpnade: över 1.000 kronor! Inte så att vi inte har råd, men kan barnfamiljer utan särskilt höga inkomster hosta upp de här pengarna så där utan vidare? Jag jämför med 1950-talet, då jag själv var storkonsument av serier: Jag och mina kompisar lyckades själva skrapa ihop pengar till våra serietidningar; jag skulle också ha klarat av en prenumeration, om jag hade föredragit det.

Vi ger dessutom var sin personlig present. Jag, gamle seriefan, fullföljer linjen och ger henne en återutgiven årgång av ”Kalle Anka & co”, från 1948, det första året som ”Kalle Anka & co” kom ut som serietidning här i Sverige. Ännu inte i fyrfärg, bara med dekorfärg, konstaterar jag.

Också Kerstin och Bo, Viggo och Klara kommer för att fira Ella. Viggo leker med de stora tjejerna. Klara ser först en smula konfunderad ut, när hon får syn på morfar på alldeles fel ställe, men sen vill hon som vanligt gunga på foten.

***

Innan Matti hinner anlända men efter det att Ellas jämnåriga kompisar har anlänt, fortsätter vi från Rinkeby hem till Gunnar och Annica i Åkersberga. Det är deras tur att ordna syskonmiddag: syskonen Birgitta, med mig, Karin, med Hasse, Gunnar, med Annica, och Ragnar, med Gunnel, träffas regelbundet hos varandra på det här sättet.

Maten är god och samtalen trevliga – dock finns det ett växande antal sjukdomar och krämpor bland samtalsämnena.

***

Det mest intressanta under måndagen är mötet med Uppsala arbetarekommun på kvällen. Vi har ju förlorat makten, och en central del av mötet ägnas åt vårt eget respektive högeralliansens budgetalternativ. (Om detta ämne har jag skrivit förut. Jag var, som representant för kulturnämnden, på en genomgång som våra kommunalråd hade för nämndordförandena.)

På dagordningen finns också bikupediskussioner (en för varje bord) om valet av ny partiordförande: vilka egenskaper vill vi att den nya partiledaren ska ha? Vid vårt bord listar vi följande:
* Den nya partiledaren måste, med tanke på att män har styrt partiet i mer än hundra år, vara en kvinna.
* Hon måste inte komma från LO, men ska vi samla hela arbetarrörelsen till storoffensiv inför nästa val, måste hon ha LOs fulla gillande och ha goda kontakter med LO.
* Det är viktigt med en partiledare som har karisma och beslutsamhet, men en bra partiledare måste också kunna lyssna och ta råd – vi behöver en partiledning som fungerar som ett team. Den nya partiledaren måste inte bara tåla utan också bejaka, att det finns människor som inte bara är ja-sägare runt omkring henne.
* Partiledaren måste kunna samla hela det breda spektrum som är arbetarrörelsen, inte stöta bort delar av den.
* Partiledaren måste ha ett tydligt ideologiskt engagemang och kunna positionera partiet så att alternativen framträder tydligt. (Här tänkte vi också på vad som hände, när Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” – en positionsförflyttning ett par snäpp åt vänster hade inte skadat i det läget.)
* Socialdemokratin behöver åter igen en partiledare med ett varmt hjärta och ett starkt engagemang för internationell solidaritet.

Vår uppgift var inte att komma med namnförslag, men naturligtvis ändade bikupediskussionen ändå i en diskussion av de nämnda respektive tänkbara kandidaterna. Och här var det uppenbart, att praktiskt taget alla, som yttrade sig i namnfrågan, förordade Carin Jämtin.

***

På tisdag morgon åker jag till hjärt- och lungkliniken på Akademiska för en av många återkommande kontroller. Eftersom jag nu länge har försummat fysisk träning – min håg står till intellektuella verksamheter – är jag lite ängslig. Men det går bra. Hjärtat är som vanligt aningen långsamt men går annars som ett urverk. Lungor och blodtryck är det heller inget att anmärka på. Lättad åker jag hem.

Men snart kommer jag att få en uppföljande kallelse till dygnskontroll med påtejpad mätare av hjärtat.

***

Sen tar jag bussen till Norrtälje. ABF har bett mig hålla en dubbelföreläsning om arbetarrörelsens historia för en facklig grundkurs. Det blir en trevlig kväll i Folkets Hus; jag äter också middag med deltagarna.

Mitt perspektiv på arbetarrörelsen är färgat av marxismen. Jag betonar det klassmässiga: att det heter just arbetarrörelse, att en majoritet av av de organisationer som skapade Socialdemokratiska arbetarepartiet var fackföreningar, att partiets grundorganisationer fortfarande kallas arbetarekommuner och så vidare. Och jag betonar i min genomgång av arbetarrörelsens historia sådant, där man tydligt ser att partiet och fackföreningsrörelsen agerar utifrån samma intresse och tillsammans, som en rörelse av och för arbetarklassen.

Jag får god respons.

Men jag undrar lite, vilken samlad bild deltagarna får. Före min medverkan har Stig-Björn Ljunggren berättat om politiska ideologier och Anne-Marie Lindgren om socialdemokratins idéutveckling.

***

På onsdag morgon stiger jag upp tidigt. Det är kulturfrukost på Gottsundabiblioteket. Temat är, i barnkulturårets hägn, kultur för barn och ungdomar.

I avvakan på att åhörarna ska fika färdigt och sätta sig, spelar Lars-Erik Lindström från Omnibus kammarblåsare bland annat ”Autumn Leaves”.

Kulturnämndens avgående ordförande, Kees Geurtsen (s), knyter i sitt öppningstal an till detta: att den där kulturministern, som satt kvar i en vecka, hann med att avskaffa riktade satsningar av typen barnkulturåret.

Kees tyckte sig, efter sina tolv år som kulturpolitiker, se cirkeln slutas: ”Mitt första beslut i dåvarande Gottsunda kommundelsnämnd var att upphäva den tidigare borgerliga majoritetens beslut att halvera Gottsundabiblioteket. Ett av mina sista beslut blir att reservera mig mot nästa års budget, som ger mindre pengar till kulturen.”

Kees tog också upp den nya högeralliansregimens beslut att minska antalet ledamöter i nämnderna, vilket för kulturnämndens del kommer att betyda, att (v) eller (mp) kan komma att bli orepresenterat. Han noterade, att högeralliansen ännu inte har presenterat, vem som ska bli ordförande i kulturnämnden, men att att socialdemokraterna sedan länge har pekat ut Peter Gustavsson som sin nye gruppledare (och därmed, i den nya situationen, vice ordförande i kulturnämnden).

Därefter presenterade Anna-Klara Ehn Ericson Gottsundabibliotekets barn- och ungdomsverksamhet. Den är, liksom hela Gottsundabibliotekets verksamhet, imponerande.

En annan av Uppsalas finaste kulturinstitutioner är Lilla Teatern. Per och Margareta Löfblad presenterade en kommande dockteaterföreställning för barn i åldrarna fem till elva år, ”Ordning i rabatten! sa Linné”. I föreställningens musikinslag är Lars-Erik Lindström inblandad. Man utlovade musik av bland andra Mozart och Rameau.

Christer Johansson berättade om UKM, Ung kultur möts, en festival utan tävlingsinslag. Uppsala och övriga länet skickar deltagare vidare till en riksfestival i Hultsfred nästa år.

”I järnåldersmänniskornas fotspår, aktiviteter och lekar för barn” – Annika Sjöberg från Gamla Uppsala museum berättade om museets satsningar för barn och unga, bland annat i form av klassbesök och särskilda barnvisningar. Spännande inslag blir en utställning om religionsförändringar och en mångkulturutställning kring vikingarnas resor, båda mycket angelägna ämnen i dagens Sverige.

Barnbibliotekets chef, Karin Hjelm, presenterade ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och förskola, ”Leka Språka Lära – lärande lek om språk i förskola och bibliotek”. Utgångspunkt: att utveckla språket är att skaffa sig redskap att förstå världen. Fyra barnbibliotekarier och fem förskollärare samarbetar om projekt i Bälinge och Storvreta.

Allra sist presenterade uppsalafilmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria ett kommande filmprojekt, Älskad av mamma, om barn som utnyttjas sexuellt.

Allt det här är ju intressant och säger mycket om kulturpolitiken i Uppsala.

Dock såg jag inte någon enda borgerlig ledamot av kulturnämnden på den här kulturfrukosten.

***

På torsdag förmiddag är det kulturnämnd. Vi står inför en knepig situation, eftersom (s), (v) och (mp) fortfarande har majoritet i nämnden, medan stan har bytt styre och den nya högeralliansregimen har lagt en budget, som för nämnderna, även kulturnämnden betyder mindre pengar än det som fanns i det avgående vänsterstyrets budget.

Ordföranden, Kees Geurtsen (s), har fått förhinder, och vice ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), övertar ordförandeklubban. Han vänder sig till mig med frågan, hur vi, med den situation vi har, vill hantera budgeten. Jag svarar, som vi har kommit överens om vid gruppsammanträdet, att vi finner det meningslöst att obstruera ett budgetbeslut som, vad vi än gör, ändå kommer att gå igenom inom kort. Att den momentana majoriteten skulle rösta igenom sitt eget förslag, skulle ju i realiteten bara ställa till trassel för kulturkontorets personal, som vi absolut inte har något otalt med. Jag föreslår därför, att Jan-Erik ska höra ”ja” på det borgerliga förslaget, varefter vi på vänstersidan tillåts reservera oss. Så gör vi också.

I dagens (fredagens) Upsala Nya Tidning ser jag Jan-Erik Wikströms märkliga tackling av att högeralliansens budget faktiskt betyder mindre pengar till kulturen än den röd-gröna sidans budget skulle ha gett: Den enda nedskärning han vidgår är de 800 000 kronor minskningen av antalet ledamöter i nämnden ger. ”Det blir den enda besparingen vi gör. När det gäller andra poster i kulturnämndens budget så blir det faktiskt mindre påslag i stället.”

”Mindre påslag” var ordet.

I slutet av kulturnämndens sammanträde ville vidare Fredrik Sjöberg (fp) ta upp en övrig fråga: Han hade, påstod han, kontaktats av upprörda deltagare i kulturfrukosten i Gottsunda, som ansåg att Kees Geurtesen genom att politisera sitt anförande hade överträtt sina befogenheter som representant för kulturnämnden.

Jag, som i motsats till Fredrik Sjöberg och de andra borgarna var där, begärde då ordet och sa, att jag själv hade hört, vad Kees hade sagt och inte hade blivit upprörd, men att Kees naturligtvis var kapabel att svara för sig själv vid nästa sammanträde.

***

På torsdagskvällen hade jag lovat ställa upp som avlastning åt Kerstin, som skulle vara ensam hemma med barnen, Viggo och Klara; Bo var på jobbkonferens med övernattning. Det gör jag så gärna. Inte bara för att hjälpa min dotter – jag har själv stort utbyte av att få vara tillsammans med hennes barn. Så vi träffades halvvägs och gick tillsammans till barnens dagis. (En av poängerna var, att jag skulle få se, var de fanns: Klara är relativt ny på dagis, och Viggo har bytt plats för sin avdelning.)

Det var väldigt roligt att se ungarnas glada miner, när morfar dök upp tillsammans med mamma. Klara sträcke bums upp händerna och ville komma upp i famnen. Sen fick jag köra dem hem: Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. Kvällen förflöt som den brukar: lek med ungarna (Klara matade morfar med låtsasdryck från en dockspis), middag tillsammans, kvällsbad med morfar som vakt i badrummet, Bolibompa.

Framför TVn ger jag Klara välling. Sen vill hon över till Kerstin. Det är bra att jag är där en kväll, där jag inte behöver upplevas som den som tar mamma ifrån henne.

Vi har kommit överens om att Kerstin nattar Klara, medan jag läser för Viggo. Viggo hinner också ändra sig och vill även han att mamma läser, men sen – när jag erbjuder mig att läsa en extra tjock bok, som han själv får välja – duger morfar igen.

Ur bokhyllan plockar då Viggo fram H C Andersens ”John Blund” (Tidens förlag, 1968, översättning Åke Holmberg). Det är en ganska omfattande bilderbok med berättelser för veckans samtliga sju dagar. För de mycket fina illustrationerna står Kaj Beckman: en blandning av collage och detaljrika färgteckningar. Det här är H C Andersens originaltext i översättning, och den innehåller följaktligen en del svåra ord och gammaldags vändningar, men jag förklarar och frågar och demonstrerar och pekar. Ändå blir det lite för svårt och för långt för att hålla en fyraårings intresse uppe boken igenom; om en stund vill Viggo läsa något annat. Kanske tur det – Kerstin påminner senare om att den här sagan har ett knepigt slut att förklara för en fyraåring: John Blunds bror visar sig vara Döden.

Barn gillar ju att läsa böcker om och om igen. Så även fyraårige Viggo. Jag har tidigare läst Arne Norlins (text) och Jonas Burmans (bild) ”Här kommer sopbilen” (Rabén & Sjögen, 2003). Det här är en bok i serien om Halvan, en liten kille som i bok efter bok i fantasin spelar olika yrkesroller, här som renhållningsarbetare, ”sopgubbe”. De här böckerna har ett pedagogiskt moment, som fyraåringen mer än jag känner entusiasm för. Men där finns också ett hjärtknipande moment: Halvan och hans jobbkompis räddar lilla Ebbas Lufsen, ett gosedjur hon har ärvt efter sin mamma men som mamma Lena i oförstånd har kastat i soporna. Men Halvan hittar rätt konsumkasse!

Sen plockar jag fram två säkra nummer ur den bokskatt Kerstin fick av mig och som nu har gått i arv till hennes barn.

Först läser jag ”Misse Murr” med text av Kathryn och Byron Jackson och bilder av Alice och Martin Provensen (Folket i Bilds förlag, 1972, översättning Gösta Knutsson). Den kom först ut på svenska på 1950-talet som första nummer i serien FiBs gyllene böcker; jag minns den själv från då. Det är en superfin bilderbok, aningen insmickrande i bilderna men samtidigt på kornet! Texten är vid det här laget lite för enkel för fyraårige Viggo, men Kerstin berättade, att han under en period hade den som favoritbok, ville höra den om och om igen.

Som avslutning läste vi Walt Disneys ”Dumbo”, en stor FiBs gyllene bok 1955, i ny utgåva på Folket i Bilds förlag 1972. Originaltexten är av Annie North Bedford, här bearbetad av Dick Kelsey. Bearbetad därför att det rör sig om en bok, baserad på Disney-filmen ”Dumbo” – bokens bilder kommer mycket riktigt från Walt Disney Studios.

Som jag tidigare har skrivit, känner jag stor respekt för Walt Disney och hans medarbetare: han kan – kunde; han är ju död – skapa en speciell magi i sina teckande filmer. Tillräckligt mycket finns också i boken, vars story om den fumlige elefantbabyn Dumbo, som snubblar på sina väldiga öron men som med hjälp av sin vän, musen Tim, lär sig flyga, i hög grad fångar fyraårige Viggos intresse.

Översättningen, av Birgitta Rastberg, är hygglig men har en del kantigheter. Men sånt kan ju en morfar parera!

Melodikrysset nr 45

I lördags var jag ju och invigde Arkivens dag, så det blev inte mycket melodikryssande då. Jag hann bara med de allra första frågorna, innan jag måste gå.

Att det var Loa Falkman, som sjöng ”Symfonin”, var en ovanligt lätt öppningsfråga.

Och ”Moderna tider” har jag förstås sett och vet också, att Charlie Chaplin själv komponerade musiken, ”Smile”, i fri svensk övesättning Le.

Resten gjorde jag under reprisen på söndag natt.

Den allra första nya frågan då vållade mig en del huvudbry, staden som Frank Sinatras sång skulle förknippas med. Det gällde första delen av stadsnamnet, och ledbokstäverna indikerar, att det antingen måste vara Los Angeles och Las Vegas. Men jag satsar på att det, med de anknytningar Sinatra hade dit, var Las Vegas. I det här fallet vill jag dock varna mina läsare för att blint tro på mig. (Se Maria Reuterhagens kommentar: hon hävdar att det hamndlar om Los Angeles, och jag är beredd att tro henne.)

Ytterligare en för mig svår fråga fanns det den här gången, men med hjälp av Google fick jag fram, att artisten som sjöng ”Hon heter Anna, Anna heter hon” kallar sig Basshunter. Egentligen heter han visst Jonas Erik Altberg.

Inte heller skulle jag utan Google ha klarat, att det var Kelly Clarkson som sjöng ”Just Missed the Train”.

Resten har jag klarat för egen maskin.

Björn Skifs är det som på sin nya CD sjunger gamla slagdängor som ”Nattens melodi” (”Allra sista flamman av dagen är förbi”).

Hot Frogs märkliga taubenummer var ”Fragrancia”, som börjar ”I Cubas natt” – svaret i pluralis skulle alltså bli nätter.

En av Eldemans ständiga medhjälpare spelade ”Dansa i neon”.

Den från TV kände Kurt Olsson var det som sjöng ”Itsy bitsy…”.

Edvard Persson-melodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

De båda svenska filmer, som förekom, har jag själv sett, så frågorna kring dem var inte särskilt svåra för mig.

Roy Anderssons film heter ”Sånger från andra våningen”, och filmmusiken till den har gjorts av en namne, Benny Andersson.

Och ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm förekommer i ”Såsom i himlen”, där en kyrkokör spelar en central roll.

***

Har Google fört dig hit i ditt sökande efter något svar i allra senaste Melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra sen bakåt, tills du hittar krysset.

Om demokrati – och om bröd, nöd och överflöd

Arkivens dag genomfördes i dag klockan 11.00-15.00 på Stadsbiblioteket. Temat var Bröd, nöd och överflöd.

Som kulturpolitiker (s) i Uppsala, mycket engagerad i frågor kring arkiv, bibliotek och museer, hade jag ombetts att hålla invigningstalet, vilket jag gjorde vid den utställning som hade gjorts i ordning på Ehlins plats i läsesalen:

Välkomna till arkivens dag! Temat i år är ”Bröd, nöd och överflöd”, och det är inte bara ett skruvat skämt att den som har ombetts att inviga evenemanget heter Enn Kokk.

Så här är det: Jag hör till en estnisk flyktingfamilj och kom hit till Sverige hösten 1944, vid sju års ålder. Kokk, som på estniska stavas med dubbelt k i slutet, är mycket riktigt ett lånord som betyder just ”kock”. Och inte nog med det: släktingar i Estland, som har hjälpt mig med släktforskning, har visat att jag hade en anfader runt 1700, som var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, utanför Tallinn.

Med släktforskningen är vi inne på vad arkiv kan användas till. En annan personlig anknytning till arkivvärlden är att jag har eller har haft band till flera av de institutioner här i Uppsala, som samarbetar om att arrangera Arkivens dag. Jag är ledamot i kulturnämnden och sitter i dess utskott för arkiv, alltså för Stadsarkivet, respektive för bibliotek, alltså Stadsbiblioteket; jag har tidigare under en lång period, när det fanns en särskild biblioteksstyrelse, suttit också i den – det var på den tiden det nuvarande huvudbiblioteket byggdes i kvarteret Sandbacken. På den tiden satt jag också under en period i Upplandsmuseets styrelse. Dessutom sitter jag som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. Till övriga medarrangörer, det vill säga Landsarkivet, Landstingsarkivet, Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska kyrkans arkiv i Uppsala och Sveriges Lantbruksuniversitets arkiv, har jag ingen personlig anknytning. Men de många anknytningar jag har till arkiv- och biblioteks- och museivärlden kan väl ändå ses som ett vittnesbörd om att jag tycker, att den sida av de här institutionernas verksamhet, som vi har samlats för att ta del av i dag, är något mycket viktigt, ja oumbärligt: de bär upp vårt kollektiva minne.

Jag vill till och med gå ett stycke längre: i de här arkiven finns den svenska demokratins, folkstyrets, historia, och då talar jag inte bara om politiska partier. Nej, den svenska demokratin har skapats och utvecklats och förts vidare av mängder av rörelser och organisationer: nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, kyrkorna, idrottsrörelsen, folkbildningen, både den frivilliga och den institutionaliserade.

En svensk poet, den nu döde Svante Foerster, har gett det jag försöker säga lyrisk form i en långdikt, ”I detta land, kamrat”, även kallad ”Grey is beautiful”. Ur den vill jag citera några rader:

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratiens grundlag blivit formulerad:
”Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än ”du gamla du fria”. Svaret är grått.
Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Gå gärna med på någon av de visningar av Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet, som 11.45, 12.45 och 13.45 utgår härifrån, från utställningen vid Ehlins plats i läsesalen, så ska ni få se, att de har dokument, som vibrerar av den här poesin!

Det sista kan behöva sägas med emfas. Arkiv låter för många som något dammigt och tråkigt – och visst kan det, även om våra arkivinstitutioner har kunnig och hjälpsam personal, ta sin tid att nå den kunskap man vill nå.

Om det har Alf Henrikson, sen mina egna unga år en ständig följeslagare, skrivit dagsversen

Allmänna genvägen

Att ta reda på fakta
går sakta
men se saker i stort
går fort.

(”Rim & reson”, 1995)

Men att gräva i arkivens gömmor ger alltså, även om det inte alltid går fort, rik utdelning.

”Arkivens dag” har kommit till för att göra ännu fler uppmärksamma på alla de skatter som finns i arkiven och närbesläktade institutioner. Det är ett landsomfattande men inte särskilt gammalt arrangemang – första gången ”Arkivens dag” genomfördes var 1998. I början hade varje arkivinstitution i Uppsala sitt eget arrangemang, men från och med 2004-2005 blev det ett gemensamt arrangemang, som genomfördes på Upplandsmuseet. Och i dag har alltså alla arrangörerna samlats kring ett arrangemang här på Stadsbiblioteket. ”Arkivens dag” finns också i övriga Norden, Norge, Finland, Danmark, Island och Färöarna, och nästa år kommer alla dessa länder att ha ett gemensamt tema för ”Arkivens dag”.

Årets tema här i Sverige är det fantasieggande ”Bröd, nöd och överflöd”. Vad åt de förr? Och vad dukade de med? I våra arkiv finns handlingar, bilder, föremål och filmer, som berättar om mathållningen genom tiderna.

Jag gick till min egen bokhylla och letade i Alf Henriksons böcker efter dagsverser, som kunde illustrera bröd, nöd och överflöd.

Det var enkelt att hitta en vers som heter

Rågbröd

Jag äter min smörgås om vintern och undrar var rågfältet är
som gav sina levande, närande frön till den mörka produkt jag förtär.
Det bör stundom ha susat i sommarens vind innan skördetröskorna kom,
och jag hoppas att bonden var gladlynt och klok, men det vet jag ju inget om,

(”Underfund”, 1972)

Om det Sverige, där det var mer torftigt och knapert, har Alf Henrikson förstås också diktat:

Farfar försöker berätta

Klappret av hovar och bullret av järnskodda vagnshjul,
två famnar björkved att såga och hugga till vintern,
fönstervadden och elden bak kakelugnsluckorna,
fotogenlampans ljuskrets, sveciakängornas doft,
katekesens huvudstycken i läxa, sillen i tunnan,
vägarnas mörker, kvällens tystnad – barn,
vilket främmande Sverige för dig, mitt land från i förrgår!

(”Snickarglädje”, 1974)

Och när det gäller överflödet, hittade jag något riktigt årstidsanpassat. Visserligen är det första adventsljuset inte tänt, men affärerna har börjat ladda upp:

Nu är det första ljuset tänt
för det folk som i Nifelhem bor,
vars affärsinnehavare firar advent
med både näbbar och klor.

Charkuteristerna vässar sin kniv
och krogarnas gran lyser klart
emedan vårt religiösa liv
nu kan väntas ta fart.

(”Varvet kring solen”, 1959)

Med det här som utgångspunkt kan vi strax släppa loss tre föredragshållare här i Kerstin Ekman-salen:

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, på temat Arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om Kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från Språk- och folkminnesinstitutet om Bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen kan ni se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

Sist vill jag binda samman dagens kulinariska tema med det demokratiska tema jag började med. Alf Henrikson har också där något viktigt att säga:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Med dessa tänkvärda ord vill jag än en gång hälsa er alla välkomna och förklara årets ”Arkivens dag” för invigd!

***

Jag satt kvar under alla de tre intressanta och roande föredragen; trots ett ganska ruskigt novemberväder hade det kommit förbluffande många åhörare. Med Inger Ärlemalm hade jag till och med ett par improviserade replikskiften om Per Götrek, han som introducerade ”Kommunistiska manifestet” på svenska – hans hustru var nämligen kokboksförfattare och visade sig ingå i Ingers föredrag.

Jag hann också ta en sväng till caféet, där kaffe, bröd och färskost plus den för en diabetiker mycket onyttiga söta slånbärssaften och kakan blev min magra lunch.

Men vad gör man inte för en dag full av kultur!

Evert Taubes Änglamark

På Peter Larssons 50-årsfest i juni 2006, som jag tidigare har skrivit om, sjöngs bland annat Evert Taubes ”Änglamark” – helt naturligt, eftersom Peter har varit ordförande i Miljöförbundet och också arbetat tillsammans med Birgitta Dahl på miljödepartementet.

”Änglamark” har som en av flera bakgrunder striden om Vindelälvens utbyggnad: ”Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”. (Det var för övrigt en strid, där Birgitta Dahl, då ung riksdagsledamot, slogs mot utbyggnad, en strävan som också blev verklighet 1970.)

Änglamark

Text och musik: Evert Taube, 1971

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Evert Taube skrev den här sången till Hans Alfredsons och Tage Danielssons film ”Äppelkriget” (1971), ett både skarpt och poetiskt inlägg i miljödebatten. ”Änglamark” blev snabbt en kampsång för miljön, med ett nytt formspråk men oerhört effektiv. Jag har själv ofta använt den på mina möten om politisk musik. ”Änglamark” blev Evert Taubes näst sista verk. I filmen sjöngs den av hans son, Sven-Bertil Taube.

Text, ackord och noter finns till exempel i Anders Palms och Johan Stenströms (redaktörer) ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

Med Sven-Bertil Taube finns den bland annat på CDna ”Taube sjunger Taube” (EMI 777 7463592, 1986), ”Guldkorn” (Disky SSI 996292, 2000), ”Klassiker” (Musikservice/EMI CMCD 6348 724356027121, 2004) och ”Om sommaren” (EMI CMCD 6022, 1991).

Den finns inspelad med Lisa Ekdahl på samlings-CDn ”Taube i våra hjärtan” (T x 2 traffic trading TT 10054, 2002).

Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.