Ísland: De vänstergröna största parti i ny mätning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR, fördelar sig partisympatierna så här:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 27,0 procent (+ 5,0 procentenheter jämfört med föregående mätning)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 23,8 procent (- 0,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,6 procent (+- 0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 9,7 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,8 procent (+ 0,8)
Viðreisin (Renässans) 5,6 procent (- 1,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 5,3 procent (- 1,7)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Ljus framtid (och inte som i en mätning från ett annat institut Renässans) som får minst stöd.

32,6 procent stöder koalitionsregeringen, en mindre andel än de tre ingående partierna får tillsammans.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar enormt – det är nu Íslands största parti. Piratpartiet står still, Socialdemokraterna ökar lite och Framstegspartiet backar.

Norge: Senterpartiet upp och Arbeiderpartiet ner

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Ytterligare två opinionsmätningar visar nedgång för Arbeiderpartiet och uppgång för Senterpartiet, alltså en förskjutning inom samma rödgröna block:

Kantar TNS har för TV 2 gjort en opinionsundersökning som publicerades den 8 februari:

Høyre 22,1 procent (+ 2,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 2,2)
Venstre 3,4 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent ( 1,5)
Senterpartiet 9,9 procent (+ 1,5)
Arbeiderpartiet 33,2 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (- 0,8)
Rødt 2,0 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,8 procent (+ 1,9)

Norstat har för Norsk Rikskringkasting gjort en undersökning gjord 31 januari-6 februari och publicerad 8 februari:

Høyre 24,6 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,0 procent (- 2,2)
Venstre 3,4 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,8 procent (+ 0,7)
Senterpartiet 8,6 procent (+ 2,5)
Arbeiderpartiet 33,0 procent (- 3,1)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+ 1,0)
Rødt 1,1 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,1 procent (+ 0,7)

Det påtagliga i båda de här mätningarna är Arbeiderpartiets nedgång och Senterpartiets uppgång – märk att båda de här partierna finns på den rödgröna sidan.

Alla de små partierna lever farligt, vilken sida av blockgränsen de än befinner sig på.

Estland: Regeringsledande Centern störst, men också Reformpartiet, nu i opposition, har fått medvind i seglen

I valet 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Turu-uuringute AS har för ERR, Eesti Rahvusringhääling den 19-31 januari genomfört en partisympatimätning, som fångar in reaktionerna på den nya regeringen hittills:

Keskerakond (Centerpartiet) 31 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 25 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 10 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 9 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 7 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 6 procent.

Regeringsledande Centern är fortsatt största parti. Men det nu i opposition förpassade Reformpartiet ökar med 5 procentenheter, vilket kan ha att göra med att väljarna gillar bytet av partiledare – ny partiledare är Hanno Pevkur. Socialdemokraternas fall med 5 procentenheter kan ha att göra med att partiledaren, Jevgeni Ossinovski, har lagt fram ett bland många impopulärt förslag om mer restriktiv alkoholförsäljning och -reklam. Främlingsfientliga Konservativa Folkpartiet lockar 9 procent. Fria partiet verkar ha tappat väljare till Reformpartiet, varifrån stommen i partiet ursprungligen kom. Mycket besviken måste ledningen för det tidigare mycket större IRL vara – bytet av koalition verkar inte ha gett partiet någon ny vid i seglen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2017:

”Grannarna buntas ihop med en tyngd innan de släpps ut på isen och så småningom sjunker till botten för att sedan förbättra fiskarnas uppväxtmiljö.”

Nya Wermlands-Tidningen

* * *

”Anders Ygeman tar Säpo i förvar”

Rubrik i Folkbladet Västerbotten

* * *

”Polisen tar
allt mer kokain”

Rubrik i Skaraborgs Läns Tidning

Den berikande mångfalden

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.

Danmark: Partirosen (s) är numera blå

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 5 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 7,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 15,9 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 2,7 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4.6 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger nu, även i en Voxmeters mätning, över den danska 2 procents-spärren.

Socialdemokratiet ligger i den här mätningen inte kvar på den extremt höga notering partiet fick i förra mätningen i samma serie, men är fortfarande överlägset största parti.

Nu uppmärksammar även danska media det jag har skrivit om några gånger: Det som brukar benämnas det röda blocket är kanske inte något block. Konklusionen finns i en artikel i Information, återgiven också i andra ledande tidningar. Rubriken lyder ”Socialdemokratiet stemmer oftere med de blå end de røde”.

Det statistiska bevis man bevisar detta med är att Socialdemokratiet under folketingsåret 2015-2016 har röstat som partierna i vänsterblocket i 56 procent av fallen men som partierna i det blå blocket i 72 procent av fallen. Att det sammanlagt blir mer än 100 procent torde bero på att partikombinationerna från fall till fall ser lite olika ut. De motsättningar som finns i det egna blocket kan illustreras med att Socialdemokratiet mycket oftare hamnar på samma ståndpunkt som socialliberala Radikale Venstre än man röstar som de utrerade vänsterpartierna. Ofta blir socialdemokraterna också ense med de borgerliga regeringspartierna, relativt ofta till och med med Dansk Folkeparti. Blockpolitik i klassisk mening tillämpas i allt mindre utsträckning.

Kanske dags för den blåa partiros, som illustrerar artikeln i Information?

Norge: Arbeiderpartiet lägger fram ett offensivt valprogram

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

InFact har för Verdens Gang under perioden 31 januari-2 februari gjort en opinionsundersökning som publicerades den 6 februari:

Høyre 21,0 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (+ 1,2)
Venstre 4,4 procent (+ 1,2)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+- 0)
Senterpartiet 10,2 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 33,0 procent (- 3,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,8 procent (+ 0,1)
Rødt 2,4 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (+ 0,1)

I den här mätningen ligger som vanligt MDG under spärren, medan både Venstre och SV ligger över den.

Arbeiderpartiets stöd är lägre än på länge – återstår att se om partiet ligger lika lågt i andra, kommande mätningar.

Det mest anmärkningsvärda är emellertid Senterpartiets höga stöd, det bästa resultatet på 20 år. Partiets budskap om en levande landsbygd tilltalar helt uppenbart också många som själva inte bor på denna landsbygd, och partiets motstånd mot regeringens centraliseringsförslag gillas likaledes av många.

Det är intressant att notera, att nu även Arbeiderpartiet har backat från krav om mer centralisering och regionala sammansammanslagningar.

Arbeiderpartiet har också lagt fram ett eget valprogram, ”Alle skal med” – de svenska socialdemokraterna lanserade 2004 ”Alla ska med” som valslogan.

Ett intressant och centralt ställningstagande i det här valprogrammet är att partiet vill slå vakt om statens ägarskap i bolag, som har en viktig roll inom områden som energi, naturresurser och strategiskt viktiga näringsgrenar, konkret företag som Statoil, Statkraft, Telenor, Kongsbergsgruppen och DNB. I fråga om Telenor kan dock uppköp, betalda med egna aktier, i andra länder komma att minska statens ägarandel.

Här är ett axplock av andra förslag i programmet, som kommer att behandlas under partiets landsmöte senare i vår:

Skatter och avgifter kommer att ökas med upp emot 15 miljarder norska kronor.

Partiet säger ja till assisterad befruktning och äggdonation. Ensamstående kvinnor ska kunna få hjälp att bli mödrar.

Frågan om hur man ska minska tillfälliga anställningar, alltså åstadkomma mer stabila jobb, ska utredas.

Minst 50 procent av de anställda inom barnomsorgen ska vara utbildade förskollärare. Också någon form av lärarantal ska införas på kommunal nivå.

Hälsovården ska byggas ut, så också åldringsvården, och man ska få snabbare hjälp vid psykisk sjukdom. Antalet sjuksystrar i skolan ska ökas.

Nybilsförsäljningen ska efter 2025 bestå av bilar utan utsläpp. Kollektivtransporterna görs mer miljövänliga och färjorna ska drivas med el. Biobränslen ska stå för 40 procent av drivmedlen senast 2030.

När det gäller oljeborrning i Lofoten/Vesterålen förordar man en konsekvensutredning beträffande Nordland 6, medan Nordland 7 och Troms 2 inte öppnas nu.

Jag har, när jag började skriva den här texten, bara tagit del av ett mediareferat i Aftenposten – kanske flyttas fokus delvis på annat i den kommande debatten.

Dansteater och drömspel

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Ísland: De vänstergröna har stärkt sin ställning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 28,0 procent (- 1 procentenhet jämfört med föregående mätning)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 22,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,4 procent (- 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,5 procent (+ 1,6)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,3 procent (- 0,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 7,2 procent (- 1,5)
Viðreisin (Renässans) 5,3 procent (- 2,1)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Renäsans (och inte som i en mätning från ett annat institut Ljus framtid) som får minst stöd.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar, och så även Framstegspartiet. Piratpartiet och Socialdemokraterna backar.

Finland: Antti Rinne omvald till Socialdemokraternas partiordförande

Antti Rinne har ju under sitt ordförandeskap i Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) lyckats lyfta partiet till positionen som Finlands i dag största parti.

När då Rinne ändå på partikongressen får konkurrenter till posten som partiledare, skulle man ju kunna tro, att detta hade sin bakgrund i misstro mot hans sätt att leda partiet. Men eftersom jag i många år har följt SDP, också varit gäst på partiets kongresser, vet jag, att det här närmast är en finsk partitradition, ganska olik den ibland låtsade enighetskultur som råder på svenska partikongresser. I Finland var det kutym att ha flera kandidater, och att till exempel Erkki Tuomioja kandiderade och fick stryk hindrade inte att han fick mycket framstående poster i regeringen.

Därför har jag mest bara noterat, att den opinionsmässigt framgångsrike Antti Rinne även han fick utmanare inför partikongressen

Rinne vann omröstningen redan i första omgången – han fick 281 röster.

Tvåa kom Timo Harakka med 159 röster. Harakka är en känd mediaprofil och författare; han fick många personröster i det senaste riksdagsvalet.

Och trea kom kvinnoförbundets ordförande, Tytti Tupurainen, med 55 röster.

De här motkandidaterna ställde kanske upp för att positionera sig inför en kommande regeringsbildning under ledning av Socialdemokraterna.