Arne Anka i eget seriemagasin

Jag skrev för en tid sen om det upptrappade kriget om de svenska serieläsarna mellan norska Schibsted och danska Egmont.

Sist tog Egmont hem poäng genom att starta ett nytt magasin, Get Fuzzy och genom att ta över förre Schibsted-redaktören i Sverige Peter Sparring, som också plockade med sig Darby Conleys serie ”Get Fuzzy”.

Hur jag reagerade på det här nya magasinet kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Serier, Get Fuzzy. De senare utkomna numren har inte fått mig att i grunden ändra uppfattning om den nya tidningen. Bäst är fortfarande titelserien plus Kieran Meehans ”De professionella”. Av de helt nya serierna har Keith Knights ”Knight Life” artat sig väl, medan Jeff Corriveaus ”Fård”, på engelska ”Deflocked”, redan känns en smula tjatig. Sen jag skrev sist har den humoristiska monsterserien ”Scary Gary” av Mark Buford tillkommit. Den är hygglig men inte heller någon höjdarserie.

Schibsted slår relativt snabbt tillbaka genom att ge Charlie Christensens ”Arne Anka” en egen serietidning, Arne Anka. Om Arnes tidigare liv, bland annat i Metallarbetaren/Dagens Arbete och i Nemi, har jag också skrivit tidigare – läs mer här under Kulturspegeln, Serier.

”Arne Anka” är en så vältecknad och rolig serie, att den faktiskt borde kunna locka läsare till en ny tidning. Med sina iakttagelser av trender i tiden borde den kunna locka intellektuella serieläsare, av vilka det borde finnas tillräckligt många vid det här laget. Det är också kul att läsa om de klassiska Arne Anka avsnitt, genom vilka Arne ju utmanade Disney, genom att hans fysionomi var alltför snarlik Kalles. Och så berättar Charlie Christensen om hur det gick till att han faktiskt blev serietecknare.

Logiskt nog har man i tidningen Arne Anka också införlivat en modern svensk serie, som just skojar med trender, ”Stockholmsnatt” av Pelle Forshed och Stefan Thungren – den har vi tidigae kunnat glödja oss åt i Svenska Dagbladet på helgerna.

Annat i Arne Anka är väl tänkt att passa in i samma trendgranskande ram, men Lina Nordestams ”Det våras för Konstfack” når varken konstnärligt eller innehållsligt upp till de tidigare nämnda seriernas nivå. Bättre är då, utan att för den skull vara några superserier, Sofia Olssons ”Hetero i Bandhagen” och Nickan Jonassons ”Smakfascisten”.

Ännu intressantare är då ”Zofies Värld” av Grethe Nestor och Norunn Blichfeldt Schjerven. Det är en rolig serie, som tecknas i mycket avvikande stil: ser man ytligt på den, kunde man tro att det var en klassisk äventyrsserei à la ”Modesty Blaise”.

Lite utanför den här ramen faller Bill Wattersons klassiska ”Kalle och Hobbe”, som under en period rent av hade egen tidning hos Schibsted. Watterson tecknar ju inte längre nya avsnitt av ”Kalle och Hobbe”, men den är så bra att den gör sig, återpublicerad, i vilken tidning som helst.

Ytterligare två gamla bekanta dyker också upp i Arne Anka. Dels Henrik Langes romaner för dig som har bråttom: stora tjocka böcker nedbantade till tre serierutor. Dels, och framför allt, Jan Stenmarks mycket speciella bildcollage. Vi får väl se om de här båda härmed är erövrade från Egmont-sfären till Schibsted-sfären.

Hur som helst bidrar de, tillsammans med annat nämnt, till att ge poäng till Schibsted i tävlingen med Egmont.

* * *

Men det finns ett problem av ett annat slag att lösa för Schibsted-sidan. När Egmonts nya magasin Get Fuzzy började ges ut, dök den nästan genast upp också i tidningshyllorna i mina lokala Coop-butiker i Öregrund respektive Uppsala.

Vi får se om Arne Anka också lyckas ta sig dit, men man kan ha sina tvivel: Schibsteds Larson! finns visserligen där men däremot inte förlagets vid det här laget ganska etablerade magasin Nemi och Pondus.

Danska Egmont är mycke stort på veckotidningssidan. Är det där skon klämmer?