Grundström, Helmer: Langt nol i väla

Jag har tidigare här på bloggen publicerat en längre artikel om västerbottensförfattaren och klarabohemen Helmer Grundström (1904-1986). Jag mötte honom först som en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under pojk- och tonåren. Så småningom fick jag själv tillfälle att publicera honom i Aktuellt i politiken (s). Du kan hitta vad jag skrev om Grundström under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – länk finns här.

Jag fick efter att ha publicerat bloggartikeln kontakt med Helmer Grundströms son Lars, som var vänlig och uppskattande och också skickade mig ett urval av Helmer Grundströms noveller, ”Det skriker i skogen” – en recension hittar du här.

Lars Grundström skickade mig också en CD-utgåva av en LP, utgiven av Polydor 1974. Den har namn, ”Langt nol i väla” (Polydor, 060251735067, 2007, distribution Universal), efter en dikt av Helmer Grundström, som jag tidigt lärde mig utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den här dikten publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb.

CDn inleds med att man får höra Helmer Grundström själv läsa ”Langt nol i väla”. Skivan innehåller inte mindre än 18 dikter, lästa av författaren själv. Inspelningarna är gjorda den 19 juli 1973 i Helmers hus i Svanavattnet.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel; även den här dikten finns med på CDn i Helmers egen uppläsning:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Dikten publicerades ursprungligen i samlingen ”I torparskogen” (Wahlström & Widstrand, 1945).

Bland de dikter jag återger i min artikel om Helmer Grundström finns ytterligare en som vi kan höra Helmer själv läsa på den nämnda CDn:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Den trycktes i samlingen ”Hem till källan” (Wahlström & Widstrand, 1947.

Också mycket annat som Helmer läser på skivan vore värt att nämna. Jag nöjer mig att särskilt nämna ”Där skogvaktarn tog in” ur ”Från myr och mo” (Wahlström & Widstrand”, 1943).

CDn innehåller nämligen också tonsättningar av dikter, skrivna av Helmer Grundström.

Thorstein Bergman gör fem nummer. Jag vill där särskilt nämna ”Midsommarfesten” ur ”Här nere på jorden” (Tiden, 1931), tonsatt av Nils Björklund, ”Linda Lindgren” ur ”Riddaren och sporren” (LT, 1950), tonsatt av Martina Nilsson, och den avslutande ”Det faller en stjärna” ur ”Bort i skogen” (LT, 1956).

Tor Bergner sjunger tre egna tonsättningar, av vilka ”Efteråt” ur ”Från myr och mo” är den allra bästa.