Brecht, Bertolt

Jag har tidigare skrivit om den tyske dramatikern och poeten Bertolt Brecht (1898-1956). Min recension av en uppsättning av hans mest kända och spelade verk, ”Tolvskillingsoperan” (1928), hittar du under Kulturspegeln, Teater; länk finns här. Ett par sångtexter ur ”Tolvskillingsoperan” hittar du här respektive här. En recension av Gisela Mays LP ”Brecht / Weill” finns under Kulturspegeln, Musik; länk finns här.

Bertolt Brecht var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material – hans versioner har en omisskännligt brechtsk prägel. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter). För de mycket brechtintresserade och dessutom tyskkunniga finns en fantastisk utgåva av hans verk – dramer, dikter, sånger – om hela 20 CD plus bok tillgänglig, ”Werke” (BMG, 1997); jag äger den och har en gång, med ibland större, ibland mindre uppmärksamhet, lyssnat mig igenom den.

Men över till det som föranleder den här texten:

1933 lämnade Brecht av politiska skäl det allt brunare Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och den ovan redan nämnda Gisela May.

Även om Brecht kom tillbaka till Tyskland, hade han alltså en lång erfarenhet av att leva som emigrant och av att som politisk flykting tvingas ta sig från land till land.

I Folket i Bild nummer 17 1954, som jag läste och sålde när det begav sig men nu åter har köpt in på Tradera, hittar jag en dikt av Bertolt Brecht om den här erfarenheten; för tolkningen till svenska står den själv landsflyktige Erwin Leiser:

Till kommande släkten

1.

I sanning, jag lever i dystra tider!
Det troskyldiga ordet är dåraktigt. En slät panna
tyder på okänslighet. Den som skrattar
känner ännu inte till
den hemska nyheten.

Vilka tider! Ett samtal
om träd är nästan ett brott
då det innebär tystnad om så många grymheter!
Han där som går lugnt över gatan
kan väl inte längre nås av vänner
som är i nöd?

Det är sant: jag förtjänar ännu mitt uppehälle.
Men tro mig: det är en slump. Vad jag gör
ger mig ingen rätt att äta mig mätt.
Slumpen skonade mig. (Om min lycka sviker,
är jag förlorad.)
Man säger till mig: Ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
jag rycker brödet ur den svältandes händer, och
den törstige behöver mitt vatten?
Och likväl äter och dricker jag.

2.

Till städerna kom jag i förvirringens tid,
när hunger rådde.
Till mänskorna kom jag i upprorets tid
och gjorde uppror med dem.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Mina måltider åt jag mellan slagen,
och sov om natten mellan mördarna.
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde till träsket på min tid.
Slaktaren kände igen mig på språket.
Jag förmådde blott litet. Men de mäktiga
satt säkrare utan mig, hoppades jag.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

3.

Ni som ska dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om vår otillräcklighet
på den dystra tid
ni undkommit.

Vi gick genom krig mellan klasser och bytte
oftare länder än skor, utan hopp.
när vi såg orätt men ingen resning.

Likväl vet vi:
Även hat mot låghet
vanställer anletsdragen.
Även vrede över orätt
gör rösten hes. Ack vi,
som ville jämna mark för vänlighet,
kunde själva inte vara vänliga.
Men ni, när ni verkligen kommit så långt,
att mänskan hjälper sin medmänska,
varen skonsamma
när ni tänker på oss.

Nils Hahnes svart-vita illustrationer, särskilt en med marscherande soldater, understryker stämningen i dikten.

Den här tolkningen publicerades alltså i Folket i Bild 1954.

1955 gav FiBs lyrikklubb ut en volym dikter av Bertolt Brecht, ”Sånger mellan krigen”, i urval av Erwin Leiser. Leiser introducerade Brechts författarskap och stod också för en del av tolkningarna till svenska. Men även andra hade gjort fina översättningar: Johannes Edfelt, Ebbe Linde, Åke Lindström.

”Till kommande släkten” avslutar bokens sista och tredje avdelning ”Dikter i landsflykt” och därmed hela boken.

Johannes Edfelt har översatt den här dikten i samma avdelning:

Tankar om landsflyktens varaktighet

1.

Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder i morgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.

Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!

Ambivalensen i flyktingtillvaron, den som kommer sig av att man från den ena dagen till den andra inte vet, vad som ska ske med en, blir ännu mer synlig, om man läser också den här brechtdikten, tolkad av Erwin Leiser:

Våren 1938

I dag, påsksöndagsmorgon,
gick plötsligt en snöstorm över ön.
Mellan de grönskande häckarna låg snö. Min unge son
hämtade mig till ett litet aprikosträd vid husväggen.
Från en vers där jag pekade ut dem med ett finger
som förberedde ett krig som kan
förinta kontinenten, denna ö, mitt folk,
min familj och mig. Tigande
lade vi en säck
över det frysande trädet.

Och här en glimt av flyktingtillvaron i Finland; Ebbe Linde står för tolkningen till svenska:

1941

På flykten för mina landsmän
har jag nu nått Finland. Goda vänner
som jag inte kände i går, har ställt ett par sängar
i ett snyggt rum. Ur högtalaren
hör jag packets segerrapporter. Nyfiket
betraktar jag världdelsskartan. Högst upp i Lappland
ut mot Norra Ishavet
ser jag en liten dörr.

Den öppningen ledde vidare mot USA. Ebbe Linde tolkar:

Hollywood

Var morgon går jag ut att tjäna mitt bröd
på torget där det är lögnmarknad.
Förhoppningsfullt
klämmer jag in mig bland försäljarna.