Pleijel, Agneta: Kungens komediant

Agneta Pleijel (född 1940) blev jag vän med under gymnasietiden.

Slumpen förde oss samman: vi var båda kungastipendiater på en resa till Norge höstterminen 1956. Förvisso fördjupade stipendieresan vårt intresse för Norge och norsk kultur, men den stora behållningen av resan för flera av oss stipendiater var nog att vi träffade andra svenska ungdomar med samma slags intellektuella nyfikenhet, ibland likatänkande, ibland olikatänkande. Några av oss – bland dem Agneta och jag – fortsatte sedan i flera år att hålla ganska tät brevkontakt med varann; hon bodde på den tiden i Lund. I stenciltidskriften Afskrap, skriven av norgeresenärerna, publicerade jag dessutom dikten ”Som Agnetas hår” – du kan hitta den här. Där finns också mer om norgeresan och om våra fortsatta, mer sporadiska kontakter.

Naturligtvis är den här gamla bekantskapen en, men bara en av förklaringarna till att jag har läst Agneta Pleijel, allt sedan hon blev skönlitterär författare. Men när jag säger, att Agneta Pleijel mycket väl skulle platsa i Svenska akademien, är det verkligen inte fråga om vänskapskorruption – så nära har vi aldrig stått varandra. Jag tycker helt enkelt att hon skriver på en nivå som kvalificerar henne för ett inval; dessutom har hon en bredd – romanförfattare, poet, dramatiker, tidigare litteraturkritiker – som kan tillföra akademien ytterligare bredd och kunskap.

Flera av hennes böcker vittnar också om att hon aldrig har varit begränsad till det svenska nuet. De två senaste romanerna, ”Drottningens chirurg” (Norstedts, 2006) och ”Kungens komediant” (Norstedts, 2007), är djupdykningar i 1700-talet och Pleijels egen släkthistoria.

I centrum för handlingen i ”Kungens komediant” står en representant för hennes eget släktträd, skådespelaren Lars Hjortsberg (1772-1843), i slutet av den förra boken lärling till sin morfars bror, chirurgen Herman Schützer (1713-1802), också han alltså en gren i Agneta Pleijels släktträd.

”Kungens komediant” för oss tillbaka till Gustav III:s tid – enväldet, attentatet mot kungen som leder till att denne efter 14 dagar dör och så Anckarströms öde är några av ingredienserna i romanen. Men viktigare i boken än dessa dramatiska händelser är Gustav III:s insatser för att skapa en svenskspråkig kultur, teater så väl som opera på svenska. Och avståndet mellan teaterns och maktens masker är kanske, när det kommer till kritan, inte så långt, tycks Pleijel vilja säga.

Lars Hjortsberg blir en viktig aktör i kungens kulturella strävanden: barnaktör på Operan och senare en betydande komediskådespelare, dessutom page och bibliotekarie hos kungen. Genom sin närhet till majestätet, också vid dess dödsbädd, blir han ett viktigt vittne och också kommentator till det som, mer politiskt, händer runt Gustav III.

Som tidsskildring – jag avser historiska fakta så väl som detaljer och stämningar – är ”Kungens komediant” föredömlig; vi får uppleva också kriget mot Ryssland, och naturligtvis förekommer verkliga personer som Bellman, Sergel och Kellgren i bokens handling. Ska jag ändå i något stycke gå dem till mötes, som menar att boken inte riktigt når föregångarens, ”Konungens chirurg”, nivå, vill jag göra invändningen mot den, att delar av dess struktur, särskilt Lars Hjortsbergs långa monologer, riktade till Liten (en äldre kvinna som egentligen heter Lovisa), inte riktigt alltid är brukbara för sitt ändamål. Vad jag här kritiserar är alltså en del av berättargreppet.

Det hindrar inte, att Pleijel lyckas väva en intressant väv av politik, skådespelarkonst och mänskligt liv.

Och vad är det då som styr oss, på teaterscenen så väl som i maktens korridorer, fattiga så väl som rika? Där har Pleijels romanhjälte inget svar:

”Är det vi kallar Gud kanske en evigt pågående förvandling? En rastlös rörelse? En eld så våldsam att länder ödeläggs och folk krossas?

Är skapelsen kanske Guds fruktansvärda drift till liv, den som förgör och plånar ut och förintar medan den oavbrutet skapar nytt?

Nej. Gud är det enda som inte rör sig.

Enligt mina teologiska böcker.

Detta övergår mitt klena förstånd. Jag kan bara ana sanningen.”