Forssell, Lars

Lars Forssell, född 1928, dog 26 juli 2007, sjuttionio år gammal. Han var en mycket betydelsefull person i det svenska kulturlivet. Hans mångsidighet är legendarisk: Han skrev visor, poesi, dramatik, om film och mycket annat. Deltog också i samhällsdebatten, alltid från ett vänsterperspektiv.

På en lite yngre generation av vänsterintellektuella – mig bland andra – gjorde han tidigt intryck genom att i Sverige introducera den franska kabarétraditionen. Ett av instrumenten var den radiokabaré han tillsammans med Pär Rådström gjorde 1956, ”Två åsnor”.

Sina översättningar av franska visor samlade han sedan i sångboken ”Snurra min jord och andra visor” (Bonniers, 1958). I den fanns visor som ”Säj vad ni vill” (”Paris-Canaille” av Léo Ferré), ”Snurra min jord” (med originaltext av samme författare), ”Evas visa” (”Comme hier” av Georges Brassens, som jag äger en hel binge originalskivor av) plus många andra mycket hörvärda visor – bland dem de två som jag nedan återkommer till. Boken var en kultbok i den radikala unga socialdemokrati där jag tillbringade mina tidiga studentår: Laboremus i Uppsala (och de övriga socialdemokratiska studentklubbarna).

Ett med tolv visor utvidgat urval – bland annat med mer originalmaterial – kom sedan i ”Snurra min jord och nya visor”, FiBs lyrikklubb, 1966. Ett ännu större urval forssellvisor fanns i ”Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok” (Författarförlaget, 1979) – i den vill jag särskilt framhålla det stora urvalet tolkningar av sånger, skrivna av Mikis Theodorakis. Och ska vi fortsätta ännu längre fram i tiden, gav Atlantis 2004 ut Lars Forssells samlade visor, nu med noter, i två praktfulla band: ”Jag har dansat” och ”Säg vad ni vill”.

Min gamla LP där Ulla Sjöblom sjöng Lars Forssells franska kabarévisor, ”Lars Forssell Visor” (Telstar TR 11017) är nästan sönderspelad. Som tur är finns den åter tillgänglig, nu på CDn ”Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell (MNW CD 232, 1993)”.

***

När jag i maj 1960 valdes till ordförande för Laboremus och skulle planera höstens program, var en av mina första tankar, att jag skulle engagera Lars Forssell. Det lyckades också: Han framträdde vid den recentiorsafton, som inledde höstens mötesserie. Vi spred en folder om detta och om det övriga programmet till alla nyinskrivna på universitetet (recentiorer) och annonserade i Upsala Nya Tidning, och si – stora samlingssalen på Västgöta nation var knökfull den där kvällen då Lars Forssell var där och talade över ämnet ”Att protestera i Sverige”. Det blev en benådad afton.

Laboremus betalade Forssell för resan från och tillbaka till Stockholm, för övernattning (vilket han hade begärt) på hotell Hörnan, och så fick han ett litet arvode. Sen berättade vår kassör Mary Schelin (senare Erixon), som då för tiden arbetade på arbetarekommunen, att Forssell nästa dag hade återvänt, blek, bakfull och black, och bett om mer pengar. Vilket han fick. Mary var (och är fortfarande) en förståndig kvinna. Forssell hade ju faktiskt gett oss en flygande start på verksamhetsåret, som för övrigt ändade i att vi hade dubblat medlemsantalet från 125 när jag startade som ordförande till 250 när jag avgick för att bli vice ordförande.

***

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det alldeles självklart att be Lars Forssell om lov för att i bokens frihetssångavdelning ta med ”Jag står här på ett torg”, hans översättning av Boris Vians sång om algerietkriget – jag hade själv varit i Algeriet 1960, alltså under kriget, och bildat opinion mot det – ”Le déserteur”.

Boris Vian föddes 1920 i Ville-d’Avray och dog 1959 i Paris. Ursprungligen var han ingenjör, men han blev författare – av dramer, lyrik, romaner, essäer och sånger – och hörde till kretsen kring Eugène Ionesco.

”Le déserteur” hade förbjudits av den franska censuren:

Le déserteur

Fransk originaltext och musik: Boris Vian, 1954

Messieurs qu’on nomme grands
Je vous fais une lettre
Que vous lirez peut-être
Si vous avez le temps
Je viens de recevoir
Mes papiers militaires
Pour partir à la guerre
Avant mercredi soir
Messieurs qu’on nomme grands
Je ne veux pas la faire
Je ne suis pas sur terre
Pour tuer des pauvres gens
C’est pas pour vous fâcher
Il faut que je vous dise
Les guerres sont des bêtises
Le monde en a assez

Depuis que je suis né
J’ai vu mourir des pères
J’ai vu souffrir des mères
Et pleurer des enfants
Les mères ont tant souffert
Et d’autres se gobergent
Et vivent à leur aise
Malgré la boue, le sang
Il y a des prisonniers
On a volé leur femme
Et tout leur cher passé
Demain je partirai
Je fermerai ma porte
Au nez des années mortes
J’irai sur les chemins

Je mendierai ma vie
Sur la terre et sur l’onde
Aux yeux du nouveau monde
Et je dirai aux gens:
Profitez de la vie
Éloignez la misère
Nous sommes tous des frères
Gens des tous les pays
S’il faut verser le sang
Allez verser le vôtre
Messieurs, les bons apôtres
Messieurs qu’on nomme grands
Si vous me poursuivez
Prévenez vos gendarmes
Que je n’aurai pas d’armes
Et qu’ils pourront tirer
Et qui’ls puorront tirer

Lars Forssells svenska version lyder så här:

Jag står här på ett torg

Svensk text: Lars Forssell, 1958
Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.

Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.

O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär

blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.

Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.

Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.

För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.

Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.

Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

En annan av de stora i 1950-talets franska viskonst var Léo Ferré (1916-1993): poet, visdiktare, musiker, anarkist.

Också hans visor översatte Lars Forssell. När jag gjorde sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), var det ganska självklart att i bokens fredsavdelning ta med Ferrés ”Le piano du pauvre” och Lars Forssells svenska översättning ”De fattigas piano”.

Le piano du pauvre

Fransk originaltext och musik: Léo Ferré, 1954

Le piano du pauvre
Se noue autour du cou
La chanson guimauve
Toscanini s’en fout
Mais il est pas chien
Et le lui rend bien
Il est éclectique
Sonate ou java
Concerto polka
Il aim’ la musique

Le piano du pauvre
C’est l’Chopin du printemps
Sous le soleil mauve
Des lilas de Nogent
Il roucoule un brin
A ceux qui s’plais’nt bien
Et fait des avances
Ravel ou machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’y r’commence

Le piano du pauvre
Se noue autour des reins
Sa chanson guimauve
Ça va toujours très loin
Car il n’est pas chien
Toujours il y r’vient
Il a la pratique
C’est pour ça d’ailleurs
Qu’les histoir’s de coeur
Finiss’nt en musique

Le piano du pauvre
Est un joujou d’un sou
Quand l’amour se sauve
Y’a pas qu’lui qui s’en fout
Car on n’est pas chien
On le lui rend bien
On est électique
Jules ou bien machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’on y r’pique

Le piano du pauvre
C’est pas qu’il est voyou
La chanson guimauve
On en prend tous un coup
Car on n’est pas chien
On a les moyens
Et le coeur qui plisse
Quand Paderewsky
Tir’ de son étui
L’instrument d’service

Le piano du pauvre
N’a pas fini d’jacter
Sous le regard fauve
Des rupins du quartier
Pendant qu’les barbus
Du vieil Institut
Posent leurs bésicles
Pour entendre au loin
Le piano moulin
Qui leur fait l’article

Le piano du pauvre
Dans sa boîte à bobards
S’tape un air guimauve
En s’prenant pour Mozart
S’il a l’air grognon
Et joue sans façons
Des javas perverses
C’est qu’il est pas chien
Et puis qu’il faut bien
Fair’ marcher l’Commerce…

Lars Forssells svenska version lyder så här:

De fattigas piano

Svensk text: Lars Forssell, 1956

Fransk origianltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man kan bli kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
än varje duskål i Genève – er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte pling-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs ”The hollow men”,
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Mialano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.

***

Cornelis Vreeswijk gjorde ett par år efter det att min ”Upp till kamp!” hade kommit ut en hel egen LP med sånger av Lars Forssell, ”Visor, svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (Philips 6316 018, 1972). Den innehåller ganska få av de tidiga kabarévisorna, och när det förekommer – ”Djävulens sång” (Georges Brassens’ ”Le Gorille”), ”Menuett på Haga” (Charles TrenetsPolka du roi”) – är Cornelis’ versioner sämre än Ulla Sjöbloms. Dock finns det en intressant textmässig avvikelse från den version hon på sin tid sjöng: Lars Forssell hade senare gjort en råare och rakare (men samtidigt poetiskt svagare) variant av ”Jag står här på ett torg”, och det är den Cornelis sjunger:

Desertören

Text: Lars Forssell (finns i ”Jag står här på ett torg”, Författarförlaget, 1979)

Musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Min galne general
som leder våra härar
Förlåt att jag besvärar
men jag har gjort mitt val
Jag är förbannat trött
på all er propaganda
om truppens goda anda
Den får mig att se rött
Den får mig att se blod
att höra hur ni skryter
när blod och tarmar flyter
om era pojkars mod
Min tapperhet är slut
Jag tänker desertera
och göra det som flera
än jag funderat ut

Snart ä’re inspektion
Här är för hett i solen
Nu kastar jag pistolen
och gör revolution
Så nästet över ån
det får ni själv förgöra
Jag tänker inte störa
Jag sticker härifrån
Ska det va livets lag
att människan ska födas
helt enkelt för att dödas
då inser ni en dag
att det finns bättre fält
än slagfält där det mördas
och bara döden skördas
och bryter era tält

Ja bryter era tält
och öppnar krig mot nöden
och börjar slåss mot döden
och sjukdomar och svält
Ni drar dit folken dör
och spar de billioner
Ni ödslar på kanoner
och köper lite smör
Ja blir det som jag vill
så kommer generalen
med hela arsenalen
till oss och hjälper till
Men jag vet vad ni gör
den dag ni hinner fatt mej
Jag får ett skott i nacken
Det får en desertör.

Annars finns de musikaliskt bästa tolkningarna på sidan två: den roliga ”Jenny Jansson” (amerikansk traditionell melodi), där Cornelis sjunger duett med Monica Törnell, den jazziga ”The Establishment” med musik av Cornelis själv, ”Vaggvisa” med musik av Kjell Andersson och så, inte minst, ”Avanti popolo”. Den här italienska kampsången till en traditionell melodi har jag i en annan svensk textversion i min ”Upp till kamp!”, men jag skulle gärna vilja ha fatt på Lars Forssells text. Den finns inte i någon av de sångböcker jag äger. Har någon den?

***

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade då som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER
.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och en rad KSFare.

Att få med en känd och av många älskad författare som Lars Forssell bakom det här uppropet var onekligen en bravad; Forssell satt dessutom sen 1971 i Svenska akademien. Den som värvade honom var Carl Zetterström, Carl Z, tyvärr också han nu död.

***

Jag började tidigt läsa poeten Lars Forssell, och många av hans dikter hör till det jag har citerat genom åren, ibland nästan kunnat utantill.

”Poesi är inte bara vaggsång, om någon skulle tro det:
Vad är den, poesin?
Parkettgolv under virvelvindar,
melodiskt gungfly under lärkan
eller – som kärleken – en domkraft?”

Så skrev Lars Forssell i en liten introduktion han hade gjort för en åttasidig folder från Författarcentrum 1969, ”Dikter”.

Lars Forssell kunde vara politisk men var aldrig någonsin någon plakatpoet. Hans politiska poesi fick läsaren att reflektera. Här ett exempel ur diktsamlingen ”F C Tjetjens” (1954):

Samvetet, allmän version

När på order guden fallit
och legoknektarna slagit sönder hans lemmar
och i skydd av mörkret delat
hans ägodelar mellan sig
smög jag, Er tjänare, mig fram
i första morgonljuset
och krökte försiktigt ett hår
på det avhuggna huvudet.

En del av det Lars Forssell skrev, som vette åt politisk dikt, ägde trots ett annat formspråk släktskap med de tidiga kabarévisorna. Ett exempel är diktsamlingen ”Jack Uppskäraren och andra visor” (1966). I ”Ändå” (1968) finns dikter som ”Skärvor från Zimbabwe”. Mer tveksam är jag, trots de obestridliga poetiska kvaliteterna, av politiska skäl till ”Oktoberdikter” från 1971 med dikter som ”Lenin talar till arbetarna”. Men inte heller här uppträder Lars Forssell som plakatpoet. Och det är intressant att notera, att han alltså bara två år efteråt, 1973, var beredd att skriva under det socialdemokratiska valuppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den samhällstillvände Lars Forssell vore värd en mycket längre och uttömmande analys, än vad jag här kan prestera. Låt mig bara avslutningsvis redovisa ett av hans sista verk på detta fält.

***

I fråga om detta spelar min hustru, Birgitta Dahl, en avgörande roll. Under hennes talmanstid 1994-2002 blev hon, och också jag som medföljande make, regelbundet inbjudna till nobelprisutdelningarna och några andra av Svenska akademiens publika sammankomster, till och med någon eftersittning efter litteraturpristagarens föreläsning. Jag tror mig ha kunnat notera, att de akademiledamöter vi kom i personlig kontakt med då (till sin glada överraskning, antar jag) upptäckte, att det offentliga Sveriges främsta folkvalda representant och hennes make visade sig vara belästa och bildade människor.

Vi kom naturligtvis i kontakt även med Lars Forssell, men inte så tätt som den här inledningen kanske låter antyda. Forssell blev under den här perioden allt mer skröplig och var inte så sällan också frånvarande från akademiens sammankomster. Möjligen spelade alkoholen någon roll däri – om det vet jag inte så mycket. Att jag djärvs dra den slutsatsen beror bland annat på de minnesglimtar den betydligt yngre akademiledamoten Peter Englund har publicerat på sin blogg – läs mera här.

Men tillbaka till huvudämnet. Riksdagens talman hade inför millennieskiftet kommit på idén, att Sveriges riksdag borde högtidlighålla skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal genom att beställa ett litterärt och musikaliskt verk. Och inte bara det: den bästa tänkbara textförfattaren var Lars Forssell.

På den punkten vill jag citera författarens eget Post Scriptum till hans allra sista publicerade bok, antologin ”Förtroenden” (Atlantis, 2000):

Hemkänslan är en beställning från Sveriges riksdag genom dess talman Birgitta Dahl och Rikskonserter. Med musik av Hans Gefors uruppfördes den på Operan den 15 december 1999 och sändes i radio på nyårsafton. Medverkande var Operans kör och Hovkapellet under Erik Solén. Solister var Birgitta Svendén och Ola Eriksson.”

Vi var förstås där och delade loge med bland andra Lars Forssell och Hans Gefors.

Dess förinnan hade talmannen hållit ett välkomstanförande, som avslutades med följande:

”Nu kommer ögonblicket – då tiden vänder blad – då vi kan stilla oss och få rum för eftertanke och besinning. En tidsrymd av förändring, en tidsrymd av utveckling skiljer oss från människorna vid tusentalets gryning – allt fortare. Det gäller än mer det senaste decenniet – fortast, fortast.

I det förflutnas landskap finner vi ondskans mörker. Men vi skymtar även stråk av ljus – det är goda människors oförtröttliga gärningar. Det är då freden och friheten, då demokratin och respekten för mänskliga rättigheter har segrat.

Så har också vårt årtusende, vårt sekel tett sig. Det ska vi bära med oss. Där hämtar vi kraften och modet att gå vidare.

Vad ska de minnas, de som kommer efter oss? Vad ska de minnas av det sekel som nu väntar, av det årtusende som nu ligger framför oss? Det – får vi aldrig veta.

Men vi vet, att det är vi – just du och jag, här och nu – som bär vårt ansvar för hur epilogen till vår historia en gång ska skrivas.

Ärade gäster,
‘Hemkänslan’ är en sång, av Hans Gefors och Lars Forssell, om det som varit och det som nu väntar.

‘Så möjligheter finns i tusental, det finns ett val att välja,
en möjlighet till val,
vid den korsväg där hon tvekar, människan…’

Ärade gäster, kära vänner,
Varmt välkomna!”

Utöver ”Hemkänslan” bestod programmet av en millenniekonsert: Franz Berwalds uvertyr till operan ”Estrella de Soria” samt Hugo Alfvéns kantat för solo, kör och orkester ”Vid sekelskiftet Opus 12”.

Hela programmet spelades in och återfinns på CDn ”Tusen år Tusen toner- Konsert för nytt sekel och tusen nya år” (Sveriges riksdag, Operan, Sveriges Radio P2, Caprice CAP 21657, 1999).

Texten till ”Hemkänslan” finns i CD-mappen och alltså också i Lars Forssells bok ”Förtroenden”.

När det gäller innehållet i ”Hemkänslan”, vill jag gärna citera Birgitta Dahl, när hon återvände till kantaten i samband med invigningen av Eva Eek-Schaeffers bildväv om vårt ansvar för medmänniskor på flykt, ”Flykten”, i riksdagen den 8 mars (internationella kvinnodagen) 2002:

”I den diktcykel ‘Hemkänslan’, som Lars Forssell på riksdagens uppdrag skrev inför årtusenskiftet heter det:

Vi är alla invandrarbarn
Vi kom en gång alla till främmande land.
Vi är alla invandrarbarn
men snart tog hemkänslan
överhand.”

Kanske upphöjde Sveriges riksdag med den här beställningen Lars Forssell till nationalskald. Men man ska alltså märka, att hans nationella hemkänsla omfattade också invandrarna och flyktingarna. Var han nationalskald, var han en inkluderande nationalskald med hjärtat till vänster.

***

För mig personligen är det ändå Lars Forssells kärlekslyrik som har betytt allra mest. Inte många svenska poeter har skrivit rader som de här:

”På vänster höft har du ett litet märke
Och när du skrattar får du fem rynkor
Vi näsvingen.”
(Ur ”Ballad om att du finns” i ”En kärleksdikt”, 1960)

I ”Telegram” (1957) fanns en dikt, som är svindlande vacker och som samtidigt beskriver kärleken med de sår och de komplikationer som den också är full av:

Aria

Den kärlek som är
vill förkasta en annan
och ändå likna den
så som den var.
Vintern som rår
har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår
går en snövind kvar.

Vindar som vet
det grå, det sista –
om dag i natt kvävs,
ger skymningen svar?
Ge mig den styrka
som krävs för att mista
och den svaghet som krävs
för att hålla den kvar.

Sorg är en flöjt.
Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång
och vind som var.
Ger den mig drömmar
skall de brista.
Tiden är lång
och stannar kvar.

Fågel som sjunker
ner i din klyfta –
ormvråk, fjäril,
mitt svindelpar…
ge mig den tyngd
som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs
för att stanna kvar.

”Aria” har tonsatts av Olle Adolphson.

En våldsam uppmärksamhet – både bland lyrikälskarna och moralisterna – väckte Lars Forssells samling ”En kärleksdikt” (1960). Särskilt de köttsligt erotiska dikterna i den väckte både entusiasm och anstöt. Här är ett exempel:

Ballad 1952

1

Ditt kön är mörkrött
Och fuktigt som fruktkött

Och den svarta skogen över det
Vajar när jag blåser

Längst därinne sitter ett vinteräpple
Smetigt som efter ett regn

Och över ditt ansikte glider
Sju fåglars vingskuggor

Ett ben om min rygg
En hand om mina testiklar

Och din mun öppnar sig som en mussla
och jag är trygg

2

Och du somnar
Med halvslutna ögon och ljusreklamen
målar djävlar på väggen

Det är i Paris eller Rom
Eller Salzburg eller

Världen är med oss för mycket
Vi är tillsammans
Imorgon skall vi

Din fot mot min mun
Din andedräkt mot min fot

3

Och imorgon vaknar vi
En vissling från gatan
Städet som skäller

Och du tvättar dig bakom förhänget
Och när vi går ut har vi vunnit

Må det tillåtas mig att citera ännu en personlig favorit ur samma diktsamling:

Som kartan

I ljumsken har du en narighet
som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

Och när vi ligger med varandra
Springer din fot som en gårdvar
Hungrigt upp och ned för min rygg

Först biter jag dig hårt
Sen försiktigt i brösten
Sen hårt igen

Under mig ligger du
Som kartan i mitt pojkrum
Som väckte obeskrivlig lust efter resor

Under mig ligger du
Under mig under
Så att jag säkert vet att du finns

Under mig som kartan
Som väckte en outsläcklig lust

Jag kan se kartografen
Varligt teckna en kust
Och minnas och glömma fradgan

Lars ForssellsEn kärleksdikt” finns också som LP (Gazell FMP-1000), där poeten själv läser de här dikterna.

Sviten Yeatsvariationer i ”Ändå” (1968) innehåller ett perspektiv på kärleken bortom nuets passion:

II. Älskandes klagan

Lönnen
väntar våren.
Den vet att hon kommer igen
och vattnar dess rot.
Men vår kärleks eld
skall med åren
kvävas i sot.
Käraste.
Säg emot.

Kroppar
omslingrande varandra.
Vi är som en.
Men jag känner hot.
Det är älskandes öde,
mun mot mun,
fot mot fot,
att de sakta vaggas mot döden.
Käraste.
Säg emot.

* * *

Visor svarta och röda – mer om Lars Forssell

Med anledning av Lars Forssells död skrev jag en för bloggformatet lång essä om honom: om hans politiska engagemang i och utanför författarskapet, om hans kärlekspoesi och om några personliga möten med honom. Du hittar min förra forsselltext här. Texten föranledde många kommentarer.

Till min stora glädje har nu även hans son Jonas Forssell, som jag inte personligen känner, hörts av med kommentarer och tips; han lovar också återkomma med mera:

”Hej alla,

texten till Cornelis Vreeswijks insjungning av “Avanti Popolo” finns (och – så vitt jag kan erinra mig – rätt återgiven) på:
http://mattiase.blogspot.com/2007/07/en-stor-stor-poet-r-dd.html
Den texten skrevs just till “Borgaren och Marx” – min fars svidande uppgörelse med den (redan då – 1971) blott ALLTFÖR yttersta vänstern.

(Det är väldigt många som missuppfattat syftet med denna tydligt Molière-inspirerade – och faktiskt rätt KUL – komedi.)

Jag kan vidare lugna Anders Thunberg genom att försäkra att Zannis Psaltis’ rättigheter är mycket väl bevakade i de Theodorakis-översättningar, eller tolkningar, som gjorts av Lars. (Nej, far kunde inte nygrekiska! – och jag och min mor använde åtskillig tid till att inhämta tillstånd för att kunna publicera en del texter i Atlantis-volymerna – det var på håret att vi lyckades utverka den sista innan publiceringen.)

En motsatt solskenshistoria är den om “Handklaver och Kärlek”.

I det fallet var det så att denna svenska textvariant faktiskt lanserades först och redan fanns när Lars skrev “De fattigas piano” (som på den tiden – 1954 – fick en del kritik för sin bristande “prosodi” i inledningsfrasen).

Den svenska rättighetsinnehavaren Karin Wollgast efterskänkte så småningom hela den svenska texträttigheten till Lars eftersom “det ändå var den som spelades”…

Jag har några andra kommentarer till inläggen på Enns sida, men eftersom Lars begravdes först som i fredags ber jag att (eventuellt) få återkomma.

mvh Jonas F”

Du är mer än välkommen med mera, Jonas!

När nu Jonas har lett mig till Lars Forssells svenska version av den mest kända italienska kampsången ”Bandiera rossa” (”Avanti popolo”), publicerar jag även den texten här.

Men vi kan först ta den italienska originaltexten:

Bandiera rossa

Avanti popolo alla riscossa,
bandiera rossa, bandiera rossa!
Avanti popolo alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
E viva il Socialismo e la libertà!

Degli sfruttati l’immensa schiera
la pura innalzi, rossa bandiera.
O proletari, alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Il frutto del lavaro a chi lavora andrà!

Dai campi al mare, alla miniera
all’officina, chi soffre e spera
sia pronto. É l’ora della riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Soltano il Socialismo è vera libertà!

Non più nemici, non più frontiere
sono confini rossa bandiera.
O socialisti, alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Dal Socialismo a pace e libertà!

En instrumentalversion kan höras på mini-LPn ”Avanti Popolo Alla Riscossa. Antologia della canzone socialista in Italia” (I Dischi del Sole DS 158/60/CL).

Den bästa svenska notversionen finns i Pierre Ströms (redaktör) ”Sånger för socialism” (Arbetarkultur, 1981).

Den italienska originaltexten plus Gösta Åbergs svenska version hittar du i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), för vilken översättningen gjordes:

Bandiera rossa

Svensk text: Gösta Åberg, 1970
Italiensk originaltext och musik (trad): ”Bandiera rossa

Framåt kamrater, till uppror manar
vår röda fana, vår röda fana.
Framåt kamrater, till uppror manar
vår röda fana som segern ger.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Leve socialismen, leve friheten!

För alla utsugnas stora skara
ska röda fanan signalen vara.
O proletärer, stå upp och kämpa,
vår röda fana ska seger ge.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Arbetets frukter åt dem som arbetar!

På land, till sjöss, i gruvor och fabriker –
du som har hoppet, som aldrig sviker,
håll dig beredd för revoltens timma!
Vår röda fana ska seger ge.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Socialismen är den sanna friheten!

Ej fiendskap, inga gränser mera
ska hindra oss, vi ska trimfera.
O socialister, stå upp och kämpa,
vår röda fana ska mot seger gå.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Med socialismen för freden och friheten!

Hade Lars Forssells text funnits tillgänglig redan 1970, hade jag mer än gärna publicerat den, men den skrevs först till pjäsen ”Borgaren och Marx”, 1971:

Avanti popolo

Svensk text: Lars Forssell, 1971 (ingick i pjäsen ”Borgaren och Marx”)
Italiensk originaltext och musik (trad): ”Bandiera rossa

Kom med förtrampade, gå med förtyckta,
vi går mot frihet, vi går mot lycka.
Slå ner dom mäktiga, slå ner dom rika
för alla lika är världen till.

Röda är fanorna och rött vårt blod
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen ger dig mod min vän,
socialismen går mot friheten.

Kom med förtrampade, gå med förtryckta,
socialismen den för till lycka.
Kom med förtrampade och slåss för livet,
vår kamp för frihet är också din.

Kasta din boja av, och kom min vän.
Socialismen bär till friheten
krossa förtyckarna som världen styr,
röd mot svarta molnen dagen gryr.

Kom med förtrampade, gå med förtryckta,
vi går mot frihet, vi går mot lycka.
Hör hur det dånar i rättens krater,
gå med kamrater mot rättens stat.

Röda är fanorna och rött vårt blod,
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen är god min vän,
socialismen går mot friheten.

(Jag har tagit mig friheten att göra några smärre korrigeringar i den bloggtextversion Jonas Forssell hänvisar mig till, korrigeringar som gör texten mer språkligt logisk och sångbar.)

Cornelis Vreeswijk har sjungit in den här texten på sin LP från 1972, ”Visor svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (2000 utgiven som CD av Philips, 159236-2).

* * *

Jag har tidigare från Gunnar Edander fått frågan om vad den av mig omnämnda LPn med Ulla Sjöbloms insjungningar av Lars Forssells visor mer fullständigt innehöll. LPn heter Lars ForssellVisor” (Telstar TR 11017).

Också Jan Malmsjö och Sven Bertil Taube sjunger forsselltexter på den här LPn, men det är alltså Ulla Sjöbloms insjungningar som har förts över till CDn “Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell” (MNW CD 232, 1993):

De fattigas piano” (Leo Ferré – Lars Forssell), (”Hamburg” (M Manot – Lars Forssell), ”Flickan i London” (V Marceau – Lars Forssell), ”Tid är pengar” (Paul Valéry – Lars Forssell), ”Jag står här på ett torg” (Boris Vian – Lars Forssell), ”Säg vad ni vill” (Leo Ferré – Lars Forssell) och ”Marknadsminne” (Paul Misraki – Lars Forssell).

”Flickan i London” hittar man även på en EP med kabarévisor, insjungna av Ulla Sjöblom, ”Ulla Sjöblom med Gunnar Svenssons ensemble och Egon Kjerrmans orkester” (Decca SDE 7035) – det är Gunnar Svensson & co som ackompanjerar henne i det aktuella fallet. EPn innehåller i övrigt ett par av paret Brecht-Weills paradnummer.

LPn Lars Forssell: ”Visor” har ett nummer med Sven Bertil Taube, ”Menuett på Haga” (Charles Trenet – Lars Forssell).

Och så sjunger Jan MalmsjöMonte Carlo” (Olle Adolphson – Lars Forssell), ”Tio soldater” (Lars Forssell) och ”Snurra min jord” (Leo Ferré – Lars Forssell).

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^