Danmark: Oförändrat i toppen av partiligan

På en punkt dementerar Voxmeters nya mätning den bild av täten i den danska partiligan jag nyligen förmedlade: Borgerliga Venstre är med 24,0 procent i den aktuella mätningen och 24,3 procent i den sammanvägning av mätningar, som redovisas i Berlingske Barometer, fortsatt Danmarks största parti, dock på en något lägre nivå än i 2011 års folketingsval, 26,7 procent.

Tvåa, med 22,7 procent i den aktuella mätningen och 22,5 procent i Barometern, ligger Socialdemokratiet, som i 2011 års val stöddes av 24,8 procent.

Trea, med 19,9 procent både i Voxmeter och i Berlingske Barometer, ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som nu alltså har en mycket större uppbackning än i valet 2011 (12,3 procent).

Socialdemokratiets koalitionspartner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre, får 7,7 procent i den aktuella mätningen och 7,4 procent i Barometern och ligger alltså fortsatt under sitt valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade tredje stödjepelare i regeringen, Socialistisk Folkeparti, får i den här mätningen 6,9 procent och i Barometern 6,6 procent. Enligt den här mätningen ligger således SF fortsatt under sitt valresultat 2011, 9,2 procent.

Också enligt den här mätningen har SFs konkurrent på vänsterkanten, rödgröna och feministiska Enhedslisten, växt i förhållande till sitt valresultat 2011, 6,7 procent: I Voxmeter får partiet stöd av 8,3 procent och i Barometern av hela 9,1 procent.

Konservative Folkeparti ligger under sitt valresultat 2011, 4,9 procent: I den aktuella mätningen får partiet stöd av 7,7 procent och i Barometern av 7,4 procent.

Och likaledes borgerliga Liberal Alliance ligger runt sitt valresultat 2011, 5,0 procent: får 4,9 procent i den aktuella mätningen och 5,2 procent i Barometern.

Last chorus: Sonja Lyttkens

Uppsala är i dag en ganska stor stad, har mer än 205.000 invånare. När jag kom till stan 1959, var invånarantalet knappt hälften och miljön var ganska småstadsaktig. Jag blev aktiv, snart ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och lärde genom den socialdemokratiska arbetarekommunen också känna arbetarnas Uppsala.

Laboremus blev under den här tiden snabbt den ledande studentföreningen i Uppsala. Som konkurrent och snart rekryteringskälla och mer av samarbetspartner fanns den partipolitiskt obundna men kulturradikala föreningen Verdandi – en rad av ordförandena i Verdandi blev, en efter en, medlemmar också i Laboremus och därmed organiserade socialdemokrater.

En av de ledande verdandisterna, Sven Hamrell, blev en av mina lärare på Skytteanum, när jag lite senare bytte studiebana och började läsa statskunskap. Med min hustru, Birgitta Dahl, har Sven Hamrell haft ännu mer gemensamt: De har båda bidragit till att bygga upp Nordiska Afrikainstitutet och Dag Hammarskjöld-fonden till vad de i dag är.

Från 1960 var Sven Hamrell gift med Sonja Lyttkens, som jag strax ska återkomma till, men det finns en länk till mellan våra familjer, värd att nämna: I detta sitt andra gifte fick hon, nu alltså med Sven som far, sonen Harald, som – åter igen Uppsala, denna dåtida småstad! – gick i gymnasiet på Katedralskolan samtidigt som vår Anna. De ingick i samma kretsar, och Harald Hamrell – senare mycket känd bland annat som Beck-regissör – var bland annat här hos oss i samband med Annas studentfirande.

Också Sonja Lyttkens träffade vi tidigt, men ett par viktiga omständigheter gjorde, att hon inte automatiskt kom att ingå i min och Birgittas umgängeskrets. Dels var hon inte bara äldre än Sven som hon gifte sig med och påtagligt äldre än vi: Hon var född den 26 augusti 1919 och dog den 18 december 2014, således 95 år gammal. Dels kom hon att bli docent i matematik, ett relativt avlägset ämne för oss som rörde oss i spänningsfältet mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik.

Nämnas bör också att jag själv hörde till de radikala studentkretsar, som ifrågasatte studentnationerna, medan Sonja blev den första kvinnliga inspektorn på en studentnation, Kalmar nation, där minnesstund med förtäring avhölls efter begravningsgudstjänsten i Helga Trefaldighets kyrka.

Vi har, som jag redan har antytt, genom åren familjevis hållit kontakt med varann. Birgitta berättade om det här i ett minnestal under begravningskaffet: påminde bland annat om att hon vid ett par av sina jämna födelsedagar av paret Hamrell-Lyttkens har fått ett par tavlor, signerade Sonja Lyttkens, och att hon själv till en av Sonjas jämna och mycket höga födelsedagar uppvaktade Sonja med ett eget yllebroderi, en fågel på en blommande gren. (Det senare visades på en av bilderna i det bildspel Harald hade sammanställt till begravningskaffet.)

Här vill jag modifiera bilden av Sonja. Denna rationella matematiker hade en konstnärlig sida, sannolikt ett arv från modern som var konstnär och starkt utvecklad efter Sonjas pensionering.

Och inte minst var hon, som tidig och tydlig feminist, förebild för många av de yngre kvinnor som kom efter henne och som bidrog till att förändra Sverige i mer jämställd riktning.

För att göra bilden av Sonja fullständig vill jag gärna också göra en referens till det minnestal som hölls av Hedda Ekerwald, på sin tid en av den svenska FNL-rörelsens förgrundsfigurer: Hon var inte bara barnflicka åt familjen Lyttkens-Hamrell utan blev också, trots åldersskillnaden, vän och jämställd samtalspartner med frun i huset.

Att avskedstagandet av Sonja Lyttkens fick formen av en begravningsgudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka var ingen självklarhet för gamla rationalistiska radikaler som jag, men vid sådana här tillfällen måste man respektera den människa man ska ta avsked av och de efterlevandes ibland olika önskemål. Officianten, Kerstin Berglund (som jag och Birgitta känner på annat sätt) skötte sitt värv oklanderligt.

Men begravningsakten rymde också annat än psalmer (”Lär mig du skog, att vissna glad”, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”), bibelläsning och bön, och då tänker jag inte främst på Albinonis ”Adagio” och Dan Anderssons och Gunde Johanssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

Bland de sånger som förekom i kyrkan fanns Cornelis Vreeswijks ”Fredrik Åkares morgonpsalm” och Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.

Efteråt hörde jag, att min blogg tycks ha varit till viss hjälp i planeringen av begravningen, eftersom jag tidigare har skrivit om Sonja. Och så hade man där också hittat texten till Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, som passande nog sjöngs av två flickor i den yngre förgreningen av familjen:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Sådana äro smålänningarna

Bland de få glädjeämnena med att i dag se Gösta Rodins ”Smålänningar” (1935) är att man får höra Sven Jerring som radioreporter, fast här skildrande en fiktiv båttävling, för övrigt det enda som – på grund av ett motorstopp – är en smula spännande i en i övrigt ganska seg historia.

Om smålänningarna får vi veta att de är försiktiga på gränsen till snåla men också företagsamma. Vi tar det sist nämnda först: Sture Lagerwall spelar Gustav Söderlund, en ung uppfinningsrik konstruktör av en ny båtmotor, dock ännu inte riktigt klar. Det senare gör att hans finansiär, den försiktige direktör Blomgren (Eric Abrahamsson), är inne på att sälja båtmotorn vidare innan dess fulla kapacitet är testad. Direktör Blomgrens dotter Inga (Sickan Carlsson) rör dock till det genom att bli kär i Gustav och ställa sig på hans sida. Till slut visar sig det vara det rätta: Gustav vinner båttävlingen Stockholm-Västerås-Stockholm.

Kring det här har Gösta Rodin, tillsammans med medförfattaren till manus, Torsten Lundqvist, byggt en, trots olika gags, ganska seg historia, byggd kring den ibland alltför påhittige Napoleon ”Frippe” Olsson (Thor Modéen) och Gustavs far, den från USA hemkomne Gustav Adolf Söderlund (Sigurd Wallén), den senare miljonär enligt vad den förre har spritt ut.

Men ”Efter regn kommer solsken” som det heter i en av de slagdängor som förekommer i den här filmen.

”Det skapade ett nytt samhälle där även kvinnor kunde bestämma över sina liv”

Upsala Nya Tidning innehåller i dag – 11 januari 2015 – ett fem helsidor långt reportage om hur Sverige 1975 fick sin nuvarande abortlag med, i princip, rätt till fri abort.

Birgitta och jag hörde till pionjärerna i den här frågan. Vi hörde till dem som tidigt tog ställning, och inför den intervju UNT hade bokat med hustrun hade jag hjälpt henne med dokumentation: bland annat plockat fram en egen artikel, publicerad i Stockholms-Tidningen 8 augusti 1963, ”Rätt till fri abort”, där jag redogjorde för Socialdemokratiska studentförbundets färska kongressbeslut, och en av Jacob Palme i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas (vars redaktör jag var) nummer 4 1963. Birgitta och jag hörde båda till pionjärerna i en fråga, som först tiotalet år senare kom att bli norm och lag.

Under intervjun med UNT berättar Birgitta hur hon redan under sin skoltid kom att engagera sig i den här frågan och om hur den i dag närmast obegripliga tidsandan ledde till att med henne jämnåriga skolflickor, som råkade ut för oplanerade graviditeter, behandlades illa och även relegerades från skolan.

I den långa texten i UNT kommer även abortmotståndare, till exempel företrädare för Livets Ord, till tals, men rubriken över den helsida, vars övre halva utgörs av en bild av Birgitta och mig vid vårt då fortfarande julpyntade köksbord, lyder:

”Det skapade ett nytt samhälle där även
kvinnor kunde bestämma över sina liv”.

Nu är glada julen slut, slut, slut

I fredags var det syskonkalas på Birgittas sida i Vallentuna.

Birgittas syskon känner till mina aktuella hälsoproblem, så två av syskonfamiljerna hade gjort upp sins emellan om att skjutsa oss till Vallentuna och sen hem igen, och för det är jag dem innerligt tacksam – utan den här hjälpen hade jag knappast klarat att vara med.

Så vi blev hämtade av Hasse och Karin – Karin är Birgittas syster. De hann få en kopp kaffe innan det bar av mot Vallentuna.

Hem till Uppsala blev vi senare skjutsade av Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica.

Hemma hos Ragge – Ragge är yngst i syskonskaran Dahl – och Gunnel, värdar för just den här syskonmiddagen, bjöds vi på kalkon.

Den här syskonmiddagen genomfördes i god stämning, men jag noterade, att ämnet för middagskonversationen allt mer tenderar att bli alla de sjukdomar inte bara jag drabbas av i den här åldern.

I lördags hade vi, om inte julgransplundring så hjälp med att röja ut julen här hemma.

Medan jag gjorde Melodikrysset, packade husets damer ner julen här hemma. Kerstin plockade bort prydnader och ljus ur granen, och Birgitta städade undan övriga julprydnader.

Matti hade åtagit sig att i sin svärfars bil åka hit från Stockholm och sen frakta bort granen plus ett antal andra saker, mogna för en sopdepå. Med medförd avbitartång tog han av alla grenarna på julgranen och sen sågade han stammen i bitar. Det här plus alla barr åkte sen ner i ett par medförda plastsäckar.

Kerstin har senare burit ner julgransprydnaderna och en del annat i vårt källarförråd.

Det är fantastiskt att ha barn som på det här sättet utan att ens ha blivit anmanade hjälper oss allt skröpligare föräldrar, när vi behöver det. Det är värt mer än några julklappar i världen!

I dag var vi, i vanlig ordning, också bjudna till landshövdingens julavslutningsmottagning på Uppsala slott.

Fast Birgitta, som är en klok kvinna, har ju sett hur jag mår och dragit sina slutsatser, så jag blev djupt tacksam när hon föreslog att hon skulle åka ensam till slottet en stund.

Hon får väl hälsa värdparet och andra jag känner också från mig.

Rödgrön majoritet i Norge

Också en färsk opinionsundersökning, beställd av Klassekampen och Vårt Land, bekräftar att Norge, om det vore val i dag, skulle få regeringsskifte.

Arbeiderpartiet får i den här mätningen stöd av 40,1 procent, vilket skulle ge 74 mandat.

Enligt den här undersökningen skulle också Sosialistisk Venstreparti med 4,4 procent klara spärren till Stortinget.

Det tredje partiet i den förra, rödgröna regeringen, Senterpartiet, får i den här mätningen stöd av 6,1 procent, vilket skulle ge 11 mandat.

SPs partiledare Trygve Slagsvold Vedum är snar med en kommentar, säkert föranledd av de båda andra mittenpartiernas parlamentariska stöd till den blå-blå regeringen: Senterpartiets villkor för att stödja en arbeiderpartiledd regering är att partiet självt får ingå i regeringen och påverka dess politik.

Ny Gallup ökar spänningen inför valet i Danmark

En ny Gallup-mätning ökar spänningen inför det kommande valet i Danmark. Enligt den är Socialdemokratiet plötsligt hack i häl på det ledande oppositionspartiet Venstre: Socialdemokratiet får i den här mätningen 22,8 procent mot 22,4 procent i Berlingske Barometer och har då fortfarande en bit kvar till sitt valresultat 2011, 24,8 procent.

Men det intressanta är att borgerliga Venstre i den här mätningen med 23,0 procent ligger obetydligt över Socialdemokratiets aktuella resultat – i Barometern har Venstre fortfarande 24,3 procent, men det aktuella gallupresultatet ligger långt under partiets resultat i 2011 års val, 26,7 procent.

Det här betyder dock för den skull inte, att den rödgröna sidan nu kan hoppas på valseger: Övertaget för den borgerliga sidan är fortfarande 54,7-45,7.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får av Gallup 6,7 procent mot 7,3 procent i Barometern och 9,5 procent i valet 2011.

Deras avhoppade partner, Socialistisk Folkeparti, som i valet 2011 stöddes av 9,2 procent, får nu 6,7 procent i Gallup och 6,5 procent i Barometern.

Det enda vänsterparti som påtagligt har stärkt sina positioner jämfört med valresultatet 2011, 6,7 procent, är rödgröna och feministiska Enhedslisten, som får 9,5 procent i Gallup och 9,3 procent i Barometern.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti får i den aktuella mätningen från Gallup 20,3 procent, i Barometern 19,9 procent. Båda de här siffrorna ligger långt över partiets resultat i folketingsvalet 2011, 12,3 procent.

Det traditionellt borgerliga högerpartiet Konservative Folkeparti ligger under sitt valresultat från 2011, 4,9 procent: 4,5 procent i Gallup och 4,4 procent i Barometern.

Liberal Alliance, som i valet 2011 stöddes av 5,0 procent, får i Gallup 4,9 procent och i Barometern 5,3 procent.

Melodikrysset nummer 2 2015

Eftersom jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset är jag rädd för att ses som något slags allvetare, rent av besserwisser.

Men även jag har luckor i mitt musikkunnande, och jag är inte rädd att visa upp dem.

I dag förekom en fråga, vars svar ligger helt utanför mitt musikvetande. ”Idol” i TV har jag över huvud taget inte sett någon gång, och inte heller kan jag påminna mig om att jag har hört talas om Kevin Walker eller hört hans ”The Real Thing”. Och ännu mindre hade jag kläm på att den här killen spelar fotboll – men fotboll är ju heller inte något ämne som intresserar mig. (Fast lite senare dyker det upp ett dunkelt minne i bakhuvudet: Var inte den här killen med i ”Allsång på Skansen” vid något tillfälle?)

Mitt nuvarande fysiska tillstånd hindrar mig från att dansa, men det är inte därför mitt intresse är så svalt för dansband. Men tydligen finns det ett dansband som heter Fernandoz, och det var alltså dem vi hörde i ”En bättre man”.

Resten av krysset hade jag inga våldsamma svårigheter med, och jag tillstår gärna att jag mycket hellre hör på Pink Floyd – i dag i ”Money” – än på dansband.

Det här betyder inte att jag allmänt hyser förakt mot musik som gillas av många andra.

Ted Gärdestad gjorde till exempel mycket som var oerhört bra – i dag fick vi till exempel höra hans och brorsan Kenneths ”Sol, vind och vatten”.

Och ”The Worrying Kind” med Ola Salo, som vann Melodifestivalen 2009, har jag alltid tyckt var en suverän hitlåt – varför den hamnade först på plats 18 i Eurovision Song Contest är fullkomligt obegripligt för mig.

Jag har genom åren lyssnat väldigt mycket på musik som har legat på Svensktoppen, så Lill-Babs är en artist jag har lyssnat ganska mycket på. Den här mångåriga förtrogenheten med hennes repertoar gör, att jag omedelbart känner igen de två låtar som i dag spelades: ”En tuff brud i lyxförpackning” och ”It’s My Party”, i Stikkan Anderssons svenska version ”Leva livet”.

Ni som regelbundet läser min blogg vet, att jag gärna ser (och ofta skriver om) äldre filmer. Fast ”Aj, aj, aj, vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens och som i filmen ”Ombyte förnöjer” (1939) sjöngs av Tutta Rolf, minns jag också från forna tiders ångradio.

Jag är faktiskt tillräckligt gammal för att även minnas Jimmy Durante.

”Snobbar som jobbar” – snobbarna som jobbade var Roger Moore och Tony Curtis – minns jag från den lite senare TV-epoken.

Från film och TV kan vi väl sedan gå över till scenens värld.

En mycket slitstark musikal är ”Don’t Cry For Me, Argentina”, på svenska ”Gråt inte mer, Argentina” – för det i titeln nämnda landet skulle vi även kunna landkoden: AR.

Där var ju, på sin tid, även Evert Taube. Fast hans ”Sjösala vals” utspelar sig på närmare håll – kolla gärna texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. I texten förekommer Orrberget, vilket – om man går över till djurlivet där – borde innebära, att det fanns en och annan orre där.

Men tiden går, och det är dags att avsluta, i dag med ”As Time Goes By”, sjungen av Monica Zetterlund och med svensk text av Hasse och Tage.

Rabén & Sjögren på väg att återta rollen som Sveriges ledande barnboksförlag

Tillvaron har ett tag varit skakig för de båda KF -förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren – ägarens ekonomi har varit lite för svag för att kunna bära fram landets näst största förlagskoncern till nya framgångar.

Nu ser barn- och ungdomsförlagsdelen, Rabén & Sjögren, ändå ut att kunna befästa sin framgång i sin del av utgivningen. Ett förlag som bland sina författare har namn som Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger & Lasse Sandberg, Gunilla Bergström (Alfons Åberg) och Ulf Löfgren är ju också svårt att slå i konkurrensen, och även några av nytillskotten – Katarina Kruusval är ett exempel, Anna Janssons ungdomsdeckare ett annat – bidrar till att behålla förlagets gamla glans.

Sedan har Rabén & Sjögren med ett par nygamla förvärv förstärkt sin strålglans.

Förlaget har fått utgivningsrättigheterna till Tove Janssons Mumin-böcker (en gång i världen i Sverige utgivna av Norstedts dotterbolag Gebers).

Och så har Jujja Wieslanders Mamma Mu-böcker flyttat från Natur & Kultur till Rabén & Sjögren, vilket även innebär att Mamma Mus tecknare Sven Nordqvist hamnar på Rabén & Sjögren.

Rabén & Sjögren kommer för övrigt att också göra en nysatsning på serier för barn, bland dem en serieversion av Mamma Mu.

Pippi att säljas i affärer

Jag är stor beundrare av Astrid Lindgrens barnböcker, däribland de tidiga böckerna om Pippi Långstrump som hon slog igenom med. Pippi Långstrump-böckerna finns även nu i min bokhylla, däribland den andra volymen ”Pippi Långstrump går ombord” från 1946 med illustrationer av Ingid Vang-Nyman.

I den finns, som kapitel två, ”Pippi går i affärer”. Den här historien gavs 2014 ut av Rabén & Sjögren i stort bilderboksformat med illustrationer i fyrfärg. Några av bilderna känner man igen från ”Pippi Långstrump går ombord”, men där förekom de i svart-vitt. Så varifrån kommer färgen och övriga illustrationer? En knapphändig men föga upplysande text om detta finns på sidan där man anger tryckår och andra tekniska data: ”Illustrationerna är restaurerade, digitaliserade och färglagda av Björn Hedlund i samarbete med Pelle Sundqvist.” Som illustratör anges här Ingrid Nyman, således befriad från den danska delen av sitt efternamn.

Jag har ändå mina aningar. Ingrid Vang-Nyman gjorde en serieversion av Pippi Långstrump – men de här serieböckerna finns på vårt sommarställe i Öregrund, där jag inte befinner mig just nu. Gissningsvis har man här använt sig av Ingrid Vang-Nymans serieteckningar men tagit sig friheter med dem när det gäller främst format.

Astrid Lindgrens historia om hur Pippi går i affärer är hur som helst helt oförändrad – jag har kollat mot originalet. Helt oproblematisk är den här återutgivningen ändå inte. Genom att publicera andra kapitlet i andra boken om Pippi Långstrump separat riskerar förlaget att den hamnar hos barn som inte har en aning om till exempel hur det kommer sig, att det går omkring en flicka som har så mycket guldpengar att hon kan köpa obegränsat med godis och leksaker åt alla traktens ungar. Men visst är det här skojigt liksom Pippis ganska vådliga tilltag att köpa massor av medicin (medusin, som hon säger) för utvärtes bruk och sen blanda det här och hälla i sig själv.

Just det här hoppas jag att ingen ung läsare tar efter.