Sista mätningen inför kommunalvalet i Norge

Aftenposten har publicerat den allra sista opinionsmätningen inför kommunalvalet i Norge 13 och 14 september:

Arbeiderpartiet 29,4 procent (- 2,5 procentenheter)
Sosialistisk Venstreparti 4,9 procent (+ 1,1)
Rødt 2,7 procent (- 0,2)
Senterpartiet 8,1 procent (+ 2,0)
Miljøpartiet De Grønne 4,3 procent (- 1,1)
Kristelig Folkeparti 5,8 procent (+ 1,6)
Venstre 5,3 procent (- 0,8)
Høyre 25,8 procent (+ 0,7)
Fremskrittspartiet 10,5 procent (- 0,9)

Arbeiderpartiet brukar i mätningar inför lokala val ligga märkbart lägre än i mätningar som är inriktade på rikspolitiska sympatier, men det här är ändå anmärkningsvärt lågt. I stället ökar vänsteralternativet Sosialistisk Venstreparti, vilket möjligen kan ha att göra med att vänsterväljare, som vill ha en generös flyktingpolitik, är missnöjda med APs taktiskt återhållsamma linje. Intressant är också att Senterpartiet, som stöder vänstersidan, går framåt, medan MDG, som är mer vacklande, förlorar stöd.

Fremskrittspartiet, som är det parti som försöker exploatera flyktingsmotståndet, är nere på en nivå som ligger långt under vad den var under partiets glansdagar och backar till och med. Det i traditionell mening borgerliga parti som bäst håller ställningarna är Høyre.

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

Filmkomedi med Thor Modén och John Botvid

Sista filmen i Pilsnerboxen Volym 2 är ”Fattiga riddare” från 1944. Thor Modéen och Tage Holmberg står för regin, och Modéen har tillsammans med John Botvid skrivit manus. Bland de ledande skådespelarna i filmen finns Modéen som Pontus Boman och Botvid som John Blom. Den här filmen, en komedi, är i hög grad ett verk av Thor Modéen och John Botvid.

Filmen utmärks inte av någon rak handling, och rätt mycket i den verkar mer tillkommet för att roa biopubliken, inte primärt för att det behövs för att berätta den här historien. Nå, missförstå mig inte: En del av det här är faktiskt småkul.

Utgångspunkten för filmstoryn är dock ett samhällsproblem, som skulle bli ännu mer akut lite senare, flykten från landsbygden. Här är det unga Marianne (Maj-Britt Rönningberg) som vill bort från vischan och därför tar tåget till huvudstaden för att söka jobb där – bara för att möta oärligheten redan på tåget: hennes väska blir stulen. Då träffar hon en hygglig sjöman (Botvid), som under ganska farsartade former fixar rum åt dem hemma hos Pontus Boman (Modén).

Resten av filmhandlingen är inte direkt spikrak, men till exempel interiörerna från ett restaurangkök är hyggligt roande – bland annat är den alltför godhjärtade John Blom (John Botwid) alltför generös mot ett lämmeltåg av luffare. Den naive Blom luras också hemma att skriva kontrakt på köp av en ofattbart dyr radio.

Marianne uppvaktas av en rik och tvålfager typ, Gunnar (Einar Axelsson), men under tiden har hennes gamle beundrare hemifrån, Lars (Gösta Kjellertz) börjat längta efter henne och åker in till stan för att kolla läget. Först uppstår det missförstånd, men gissa vem som sen vinner spelet om flickan.

Ganska rara är filmslutets julaftonsscen och så Johns löfte att hjälpa de unga tu ekonomiskt – han har nämligen just vunnit 100.000 kronor, en för tiden mycket hög penningsumma.

”Fattiga riddare” är en snäll och ibland rolig film, lite för publikkittlande bara i de alltför utdragna scenerna från ett dambadhus – man får dock, i enlighet med tidens censurregler, se de nakna damerna endast nedsänkta i badkarsvatten.

Melodikrysset nummer 37 2015

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.

Nordiska klassiker

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester inleddes med verk av två nordiska mästare, Carl Nielsen (1865-1931) och Hugo Alfvén (1872-1960). För Nielsen är det 150-årsjubileum i år, och jag tyckte faktiskt att det som vid gårdagens konsert spelades av den danske kompositören var mer hörvärt än det vi fick höra av Alfvén.

Nielsendelen av konserten, som upptog första hälften, inleddes med konsertouvertyren ”Helios” (1903), och sedan fick vi höra ”Konsert för flöjt och orkester” från 1926. Det som bar det senare stycket, egentligen inte något av Nielsens mest kända, var flöjtistens roll, och flöjtist här var den för ändamålet inlånade Tobias Carron.

Därmed inte sagt att jag i det här fallet hade några som helst invändningar mot Paul Mägi och den på grund av verkets karaktär blåsarreducerade Uppsala kammarorkester.

Hela orkestern utnyttjades desto mer i det verk som följde efter pausen, Hugo Alfvéns ”Symfoni nummer 1 i F-dur” (1896-1897). Det här är således ett tidigt verk, och så vitt jag förstår har det inte framförts särskilt ofta – första tryckningen kom först 1951. För min del var det första gången jag hörde det här verket, men riktigt övertygad om att Alfvén hade talang även på det här området blev jag inte. Till exempel sista satsen hade förvisso en del fina ansatser med dansanta inlån från den folkmusikaliska sfären, men sen verkade det som att Alfvén menade, att det behövdes pompa och ståt för att det skulle bli en riktig symfoni.

* * *

Birgitta och jag inledde den här konsertkvällen med att äta buffémiddag i restaurangen på bottenvåningen i konserthuset.

Det gjorde vi tillsammans med Inger, Bengt och Anna, de senare just återkomna från en resa till Rīga.

Också om döden kan en barnbok handla

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) är ett par av Sveriges förnämsta barnboksskapare. Ett av deras gemensamma verk, ”Alla döda små djur” (Bonnier Carlsen, 2006), har nu – 2015 – återutgetts av En bok för alla.

I det här samarbetet är det Ulf Nilssons detaljrika text som är styrande. Eva Eriksson, vars bilder normalt lägger till nya, ibland oväntade dimensioner till berättelsen, fungerar i det här fallet mest som illustratör – men hon gör det naturligtvis på sedvanligt skickligt sätt.

Ulf Nilssons trio av agerande barn har som anförare och initiativtagare Ester, medan bokens jag, en pojke, mer fungerar som skildrare av det Ester hittar på, i det här fallet att lägga döda insekter och djur, beroende på deras storlek i askar eller lådor, och sen gräva ner dem på en växande djurkyrkogård i en glänta i skogen, med kors på graven och allt. Bokens jag skriver en dikt att läsas upp vid varje begravning. Lillbrorsan Putte, som också är med, ställs på det här sättet inför nya problem som han inte har tänkt på: Ska han också dö? Får han en kudde med sig i graven? Och hur blir det med älsklingsfilten? Ester snyter honom när han börjar gråta och lovar honom kakor, bullar och saft på den sista färden, om han vill.

I slutet av boken begraver de en koltrast, som hade råkat flyga mot rutan på verandan.

Eftersom han kan tänkas ha ungar, skriver våra begravningsförrättare ”Lille Far” på gravstenen, och bokens jag skaldar:

”Sången tar slut. Livet blir död.
Din varma kropp blir kall. Allt blir mörkt.
I mörkret var du som ett bloss.
Tack för att du var hos oss.”

Och då sjunger en annan koltrast så vackert.

Barnbok om konkurrens, avundsjuka och ilska

Jag har ingenting mot idylliska barnböcker, men det är utmärkt att det också finns barnböcker om konkurrens, avundsjuka och ilska. Ett exempel på det senare är Moni Nilssons (text) och Per Gustavssons (bild) ”Kompisen blir arg” (Rabén & Sjögren 2011, nyutgiven 2015 av En bok för alla).

Boken handlar om Olivia, fast mer om hennes leksaker. I den här historien beslutar sig Olivia för att ta med sin nallebjörn, kallad Kompisen, till dagis, och då blir Dockan arg på Kompisen för att Olivia uppenbarligen tycker bäst om honom.

Det här ändar i ett svartsjukedrama: När Kompisen kommer hem från dagis, ignorerar dockan honom – hon leker i stället med Räven. Dockan och Räven vill inte ens veta hur han har haft det på dagis. Inte heller vill de leka med honom. Och så retar de Kompisen för att han har kissat på sig – fast han bara har spillt glass på brallorna.

Till slut blir Kompisen så arg så att han nästan brinner. Nu blir alla rädda, alla utom den enarmade Krigargubben. Krigargubben är jättestark och håller Kompisen i ett så hårt grepp, att han måste ge sig.

Hur ska det gå nu?

Förlåt att jag blev så arg, säger han till slut till Dockan.

Förlåt att jag retade dig, säger Dockan.

Och Krigargubben förklarar: När man inte får vara med, blir man arg och ledsen.

Boken slutar med att Kompisen brottas med Krigargubben, fast på skoj, och Krigargubben bjuder alla på kalas, eftersom han fyller många hundra år. Till och med Räven blir bjuden, fast han inte hade vett att be om förlåtelse.

Mycket fin bok för de yngsta

Ann Forslinds – text och bild – ”Bäbis rädd”, som 2009 gavs ut av Alfabeta, har nu (2015) nyutgivits av En bok för alla.

Det är en barnbok väl värd att få nya läsare, eller för att vara mer exakt: nya mycket unga, som inte själva kan läsa men gärna sitter i pappas eller mammas famn och tar del av en enkel historia som i ord och bild berättar något som berör dem.

Historien börjar med att en bäbis sover i sin spjälsäng – bäbisen har en lång nattsärk, så det framgår inte, om det är en pojke eller en flicka.

Men bäbisen vaknar, först glad och pigg – fast nappen hamnar nere på golvet.

Nu är det dags att gasta på mamma och gråta lite.

Då kommer först pappa och tröstar. Och sen kommer också mamma, fast vid det laget är bäbisen glad igen.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

Vänstervind bland unga i Norge

Valvinden blåser inte helt lika över hela landet inför det norska kommunalvalet 13-14 september. Arbeiderpartiet ser ut att ta över styret i de flesta större städerna men inte ensamt utan i koalition med andra partier. Här spelar det roll inte bara att AP får stöd av de två andra vänsterpartierna utan också att man får med sig den nya aktören Miljøpartiet De Grønne, ibland även Senterpartiet.

Arbeiderpartiet är redan tidigare ledande parti i Trondheim, Fredrikstad, Sandnes och Sarpsborg, men nu ser också Bergen ut att bli vänsterstyrt. Oslo kan komma att bli vänsterstyrt, dels för att yttervänstern är så stark där, dels förutsatt att MDG, som också är starkt i huvudstaden, lierar sig med vänstern. Också i Tromsø kan det bli vänsterstyre, förutsatt att inte bara MDG utan också Senterpartiet stöder ett sådant.

Bland de större städerna är det främst Stavanger som ser ut att även fortsättningsvis få borgerlig majoritet.

Omsvängningar i opinionen syns ofta tydligast bland unga väljare, och bland norska skolungdomar blåser valvinden nu åt vänster.

”Skolvalget er et katastrofevarsel for Høyre og Frp” är Dagsavisens rubrik över en stort uppslagen artikel om de nyss genomförda skolvalen över hela Norge. Resultatet blev klar vänstermajoritet:

Arbeiderpartiet 31,9 procent (+ 8,9 procentenheter)
Sosialistisk Venstreparti 7,5 procent (- 2,5)
Rødt 6,8 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 5,5 procent (- 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 6,7 procent (+ 2,9)
Kristelig Folkeparti 3,2 procent (+ 0,4)
Venstre 6,5 procent (- 0,2)
Høyre 16,4 procent (- 11,8)
Fremskrittspartiet 6,9 procent (+- 0,0)

I Aftenposten har jag hitta resultaten i skolvalen i Oslo:

Arbeiderpartiet 32,9 procent
Sosialistisk Venstreparti 9,0 procent
Rødt 8,7 procent
Senterpartiet 0,5 procent
Miljøpartiet De Grønne 7,5 procent
Kristelig Folkeparti 1,3 procent
Venstre 10,2 procent
Høyre 18,3 procent
Fremskrittspartiet 4,3 procent