Velvet Templeton, ny i Agent X9

Agent X9, Sveriges främsta tidning för realistiskt tecknade deckar- och äventyrsserier, har funnits sedan 1969. Den ges ut av Egmont Publishing AB och har för närvarande som redaktör Johan Kimrin. Den kommer ut en gång i månaden och kostar med tanke på att varje nummer innehåller cirka 100 sidor förbluffande lite, 49:90. Det senare möjliggörs, antar jag, av att huvuddelen av seriematerialet utgörs av äldre, tidigare publicerade serier, producerade för att återges i svart-vitt. Under de allra senaste åren har man dock också börjat publicera enstaka serier i fyrfärg – jag ska återkomma till detta.

Urvalet av serier har varierat en smula genom åren, men ända sedan 1971 har Agent X9 publicerat avsnitt av agentserien ”Modesty Blaise”. Den skapades 1963 av Peter O’Donnell (manusförfattare) och har, utan större stilbrott, gjorts av flera olika tecknare. Det avsnitt som finns i senaste nuret, nummer 8 2015, ”En present till prinsessan”, har tecknats av Enric Badía Romero.

Seriens hjältinna Modesty Blaise har ett förflutet i ett gangstersyndikat men hon och hennes förbundne Willie Garvin, den senare numera pubägare, börjar efter en intelligent manöver av Secret Service-chefen Sir Gerald Tarrant utföra tjänster åt underrättelseväsendet. Garvin är gammal thaiboxare och dessutom en jävel på kastvapen.

Deras förhållande är märkligt nog inte sexuellt, men det är uppenbart att Garvin gillar Blaise, ”prinsessan” som han kallar henne, och då och då försvinner han och återvänder sedan med juveler till henne, och han har alltså inte stulit dem utan grävt fram dem på en avlägsen, tänkbar fyndplats någonstans i världen.

I det aktuella avsnittet möter vi honom på en sådan expedition, letandes smaragder i republiken Monte Lero, belägen nära Colombia. Mindre rättsstyrda ädelstensletare får inte se hans fynd men misstänker, när han ger sig av, att han kan ha funnit något värt att röva ifrån honom. Under flykten från förföljarna kastar sig Garvin i en flod i en ravin, överlever mirakulöst nog fallet och den fors som suger med honom men tappar minnet.

I det här skicket räddas han av mestisflickan Rima, som trots familjens fattigdom och en girig far tar hand om honom mot att han gör en del jobb åt henne och pappan. Rimas man har blivit dödad av banditer, och nu vill storbondens son Julio tvinga henne att bli hans kvinna. Willie Garvin, som egentligen alltså inte minns sina egna färdigheter, besegrar Julio och hans medföljande och tvingar honom att i vittnens närvaro lova att aldrig mer besvära Rima.

Garvin anar att han kommer från England och förflyttar sig närmare kusten; Rima följer med. För resan hem får han, med för henne ofattbar skicklighet, genom spel ihop en stor summa pengar.

Men även här lurar faror – en man med tvivelaktig vandel känner igen Garvin men lurar, när han förstår att Garvin har tappat minnet, i honom att han är en efterlyst bandit. På så sätt hamnar han i ett banditgäng, som dessutom fängslar Rima för att införliva henne i en grupp kvinnliga fångar, som hålls som sexslavar.

Garvin, som erbjuds första utnyttjandet av Rima, faller dock inte för detta erbjudande utan befriar Rima och de andra flickorna. Samtidigt blir han avslöjad av banditerna och tvingas döda en av dem.

Än är striden dock inte slutgiltigt avgjord. I rätt ögonblick – lite för rätt kanske, men Modesty Blaise har använt sig av ett slags fjärrskådare för att hitta honom – dyker Modesty, som Garvin inte känner igen, upp och hjälper till med flykten. Ocn när Modesty under flykten med sin kongo slår Willie Garvin i huvudet, återfår han minnet. Samtidigt anländer militär hjälp.

Garvin fixar ett café åt Rima innan han tillsammans med Modesty återvänder till England.

’ ’ ’

En annan av mina gamla seriefavoriter, ”Rip Kirby”, med manus av Ward Greene och bild av Alex Raymond, återpubliceras också i Agent X9. Den här deckarklassikern, det aktuella avsnittet betitlat ”Den hemliga formeln”, publicerades ursprungligen 1946.

”Rip Kirby”, i Sverige även känd som ”Peter Falk”, tror jag att jag allra först läste under det senare namnet i gamla Stockholms-Tidningen – Stockholms-Tidningen hade efter krigsslutet två sidor på estniska, så mina föräldrar prenumererade på den.

Rip Kirby är en klassisk detektiv, vars intellektualitet markeras av att han bär glasögon och med att han ständigt röker pipa. Till sin hjälp har han sin betjänt, Cecil Desmond, en före detta kassaskåpstjuv. Kirby har också en flickvän, Honey Dorian, här i Sverige ibland kallad Gittan Berg.

”Den hemliga formeln” rymmer en klassisk deckargåta. En hund, senare också en bröllopsmarskalk – fel karl? – förgiftas med ett hittills okänt gift. Kirby tillkallas av sin gamle rektor, en kemist, och även Honey får en inbjudan, fast till en väninnas bröllop.

Kring det här vävs en klassisk deckarintrig. Vilken roll har brudens pappa, kemisten? Varför verkar bruden i vissa situationer så nedstämd – vem älskar hon egentligen? Kan boven i dramat vara Glantz, som helt uppenbart också är starkt intresserad av bruden?

* * *

Till formen har Enric Badía Romeros egen serie – både manus och teckningar – ”Romero” vissa likheter med ”Modesty Blaise”, vilket förstås har att göra med att Romero mycket riktigt har tecknat ”Modesty Blaise”. Men hans polis i avsnittet ”Blodig seglats” ser faktiskt ut som en lite äldre upplaga av Rip Kirby.

Det är för all del en hygglig serie, men den håller inte samma klass som ”Modesty Blaise” eller för den delen ”Rip Kirby”, med vilken man också frestas att jämföra, eftersom det handlar om en klassisk deckargåta.

Lite för många kortkjolade damer är det också i ”Romero”.

* * *

Kvar att skriva om är då nykomlingen ”Velvet”. Velvet, med efternamnet Templeton, är en nyskapelse av Ed Brubaker (manus) och fotoinspirerade bilder av Steve Epting.

Jag ska här inte försöka bedöma handlingen, eftersom det är en fortsättningsserie och vi bara får läsa den (i och för sig spännande) upptakten till en som det förefaller spännande historia som utspelar sig bland underrättelsefolk.

Jag tänker följa den här serien också fortsättningsvis.

Vad jag förstår är den ett samarbetsprojekt mellan ”Agent X9″ och Apart Förlag, som kommer att ge ut historierna om Velvet Templeton som seriealbum.

Nyfiken som jag är, kollar jag Apart Förlag och finner då, att en av dem som driver förlaget är Johan Kimrin, som också är redaktör för Egmont-ägda ”Agent X9″.

Melodikrysset nummer 39 2015

Ännu en veckolång vistelse i Öregrund, men nu börjar det kännas i luften att vi går mot riktig höst och därefter också vinter.

En annan stad på Ö, Östersund, utgjorde motivet för Per-Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. I den här lilla staden fanns förstås också ett rådhus: Hamberg mindes ”två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad”.

Melodikrysset har sina regelbundna gäster.

En sådan är Evert Taube, vars ”Ingrid Dardels polska” vi fick hör i dag – fast med Roland Cedermark.

Benny Andersson återkommer också ofta, i dag med ”Sommaren du fick” med Helen Sjöholm och BAO.

Beatles förekommer då och då, vilket är helt naturligt. Men jag begriper inte, varför Anders Eldeman i dag måste konstra till ”Lucy In the Sky With the Diamonds” genom att som ljudillustration välja en inspelning, som musikaliskt låg mycket långt från originalet.

Också barnen brukar få sitt i Melodikrysset.

Fast egentligen vet jag inte, i vilken utsträckning barn numera – vid midsommar eller jul – sjunger den gamla ringleken ”Sju vackra flickor i en ring”.

Och den bland annat av mina barn flitigt sedda långserien om Drutten och Gena, ”Drutten och krokodilen”, ses den också av dagens barn?

Själv är jag så jävla gammal, att jag minns Harry Brandelius och Kai Gullmars ”Ungmön på Käringön”.

”Inget lockar mig som du” med Barbados lockar mig inte alls lika mycket som hon på Käringön.

Och jag hör till den hopplöst urmodiga sort som, i vart fall för egen del, tar könsvalet för givet, när jag hör Kate Perry sjunga ”I Kissed a Girl”.

Som mina regelbundna läsare vet, är det ganska mycket i dagens Melodifestivaler och Eurovision Song Contest-finaler som inte finner nåd inför mina öron.

Men danska duon Olsen Brothers var inte så dum och deras ”Fly On the Wings of Love”, på danska ”Smuk som et stjerneskud”, inte så dum den heller. De och den vann Eurovision Song Contest år 2000.

Men både Sting och bröderna Gershwin är ändå några strån vassare. I dag fick vi höra den förre sjunga de senares ”Nice Work If You Can Get It”.

Till sist i dag har jag sparat en ljudillustration som står mitt hjärta nära. 1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” på svenska och i amerikanskt original, och i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”, publicerade jag också den sång vi i dag fick höra Tor Isedal sjunga och som skrevs med anledning av Joe Hills – svensken Joel Hägglunds – avrättning 1915:

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

Fortfarande inga större politiska opinionsförändringar i Danmark

Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Inga stora opinionsförändringar har skett efter valet. Socialdemokratiet är fortsatt största parti. Regeringspartiet Venstre är klart mindre än Dansk Folkeparti.

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna. De små ändringar som har skett finns huvudsakligen på den borgerliga sidan.

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Den senaste mätningen, en från 23 september och gjord av Epinion för Danmarks Radio, ger följande resultat.

Socialdemokratiet 26,5 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 21,9 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,8 procent

Berlingske Barometer, också det ett genomsnitt av olika instituts undersökningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,5 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Sju ungerska poeter i Lyrikvännen

Lyrikvännen och dess lyrikklubb har, allt sedan starten 1954, varit en viktig introduktör av poesi, också från andra språkområden än det svenska.

Påpassligt, med tanke på att böcker och författare från Ungern lyfts fram på Bokmässan, står ungersk litteratur i fokus för senaste numret av Lyrikvännen, nummer 5 2015.

Jag är liksom många andra hyggligt bekant med ungersk prosa, bland annat – men inte bara – av de ungerska författare, som har belönats med nobelpriset. Ungersk poesi vet jag mindre om. Men i det aktuella numret av Lyrikvännen presenteras inte mindre än sju ungerska poeter, var och en också med några dikter tolkade till svenska.

I en introducerande text i form av ett samtal med tre av dessa poeter säger samtalsledaren och översättaren Daniel Gustafsson Pech, att han ofta finner ”den ungerska samtidlyrikens språk väsensskilt från vårt. I den ungerska samtidspoesin ser jag som utomstående ofta en slags ’formkärlek': där rimmad vers, meter och klassiska former finns i överflöd.”

Men när jag läser de här till svenska tolkade ungerska dikterna, finns knappast de nämnda karaktärsdragen i översättningarna; flera av dem ger också ett stumt intryck.

Men i några fall berörs mina känslor och väcks min nyfikenhet. Ni ska få ett exempel:

Hund

Av Krisztina Tóth

Den såg ut som en svart lerklump, en snöhög
som fallit ner från bergssidan när det töade.
Det var skymning, allt som syntes av landskapet
var skakiga åkrar, rutan var immig,
och när vi kom närmare såg den ut att röra sig,
likt en rock som lyfte ena armen,
en skuggliftare som slängts vid vägkanten
under strålkastarnas blickar som svepte över den.
Ibland dök den upp, ibland försvann den, men alla
i bilkön gjorde en liten gir när de passerade,
jag började kika längs vägrenen efter den,
och plötsligt var den där. Som en sjunkande kropp
tog den stöd på frambenen i leran
som om den var på väg, med nosen i vinden,
överkroppen var redo. Men baktill, det såg jag,
var underkroppen krossad till en sörja.
Bakbenet som stack ut ur den blodiga pälsen
ryckte i en jämn, plågad rytm,
halva hunden satt upp, munnen var öppen,
och jag såg i dess ögon att den såg allting.
Jag skrek, stanna, sväng av vägen,
jag bönade, rädda den, krossa den, gör något,
eller låt åtminstone någon bakom oss
köra över den. Men vad ska jag göra?!
Vad ska jag göra?! Du höjde rösten,
vad vill du ha av mig?! Vad är det du vill ha av mig?
Jag ville att du skulle stanna och, eftersom du sett den,
inte lämna den, att du tog den med eller dödade den.
Hela veckan fanns hunden där mellan oss.
Vi tänkte att det varit bättre om vi stannat hemma.
Som om det var vi som hade slängt den där på vägen
och hela tiden måste undvika den med våra ord.
Ändå kan jag inte motstå att vilja ha dig
över mig på kvällen: jag såg dina spända armar
och försökte att inte tänka på kroppen
där den tog spjärn mot vägrenen,
eller på den där dunkande rörelsen medan
din blick försvann i fjärran och du inte svarade,
och hur många, hur många vidriga förnekelser
det fanns i hur du älskade med mig,
i hur du frågade, vad är det du vill ha av mig,
medan du slog i ratten utan att se på mig,
och bakom dina axlar, i det strilande regnet syntes
det blöta landskapet mot en blodig vinterhimmel.

Tolkning till svenska: Daniel Gustafsson Pech

Det finns mycket mer av intresse i det här numret av Lyrikvännen, men jag ska nöja mig med att nämna Jonas Ellerströms intervju med absurdisten Bertil Pettersson, också känd som Margaretha Malm. Själv minns jag honom också från Lasse O’Månssons legendariska radioprogram ”Blå Tummen”.

Pettersson avslöjar nu även att han 1966 medverkade i Lyrikvännen med två dikter, fast då under namnet Björn Johan Janzon.

Prenumerera gärna på Lyrikvännen. Det kostar 320 kronor för sex fullmatade nummer + två böcker ur Lilla serien, 270 kronor om du är under 25 år. Adress: www.lyrikvannen.se.

Kunde inte Galago också ge oss nya serier?

Kalle Mattssons fotomontage Åsa-Nietzsche i Galago nummer 2 2105 är suveränt roligt. Inte riktigt lika roligt, framför allt inte för Jan Guillou, är samme upphovsmans Jan Guillousef Stalin.

Det här numret av Galago är, som så ofta, en blandning av klart publiceringsvärt och sådant som jag själv inte skulle öda trycksidor på, om det var jag som var redaktör.

Galago nummer 2 öppnar med en riktigt bra och tänkvärd Mats Jonsson-serie, ”Sågade trävaror”, med fokus på barndomens Kramfors och det lilla som finns kvar av stan. Fast det visar sig ju att den storstad han flydde till inte heller går att värja mot vämjeliga förändringar.

Theresa W Ahlmans ”Historieätarna” är jag inte lika imponerad av. Inte heller lyckas hon övertyga mig om att människan inte får äta djur.

Max Anderssons ”Inspelningen” är formellt välgjord men mycket absurdistisk, och veteranen John Anderssons ”Pudelns kärna 4” närmast obegriplig.

Karolina Bångs ”Punkan” verkar till att börja med ha goda ansatser, men sen förstår jag inte riktigt vad hon vill med den här serien.

Varken Elin Lucassis ”Hej” eller Sara Granérs ”Hata hälsa”, den senare åtminstone intressant tecknad, är serier i genrens mer vanliga mening.

Nog vore det roligt om Galago i större utsträckning användes för att promota nya serietecknare, sådana som skapar just serier.

Estland: Centerledaren Edgar Savisaar misstänkt i korruptionshärva

Den estniska statsåklagaren har meddelat, att sammanlagt sju personer – många av dem mycket kända – är misstänkta för att vara inblandade i en stor korruptionshärva i Tallinn. Den mest kände av de misstänkta är centerledaren Edgar Savisaar, men bland de anklagade finns också en tidigare minister (C). Anklagelserna gäller både att Savisaar personligen men också hans parti, Keskerakond (Centerpartiet), skulle ha tagit emot mutor från personer i näringslivet. Mutorna skulle ha betalats ut i samband med offentliga upphandlingar.

Anklagelserna mot och förhöret av Savisaar har fått hela ledargarnityret i Keskerakond att sluta upp bakom Savisaar, detta fastän flera av de ledande politikerna i partiet i samband med partiledarens sjukdom visade tecken på att vilja ta över partiledarvärvet.

Nu är ju Savisaar en räv inte bara i politisk bemärkelse, så han kommer med all säkerhet att neka till alla anklagelser om oegentligheter, och har han och hans parti tagit emot mutpengar, har han säkert sett till att dölja detta väl. Har inte Säkerhetspolisen försett statsåklagaren med helt vattentäta bevis, kommer Savisaar aldrig frivilligt att avgå, och processen kan komma att fortgå i åratal, allt medan Savisaars många anhängare, bland dem majoriteten av Estlands ryssar, kommer att hävda, att processen mot Savisaar har rent politiska motiv.

Vilgot Sjömans debutfilm

Jag såg Vilgot Sjömans ”Älskarinnan” 1962, när den var alldeles ny. Den mångsidige Sjöman värderades högt i de intellektuella vänsterkretsar jag var en del av, och socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, på den tiden en lika mycket kulturell som politisk förening, gjorde ett spännande program kring den här filmen. Först gick medlemmarna på 19.00-föreställningen, och sen blev det möte med regissören på en av studentnationerna.

Filmen – som jag nu har sett om i TV – är inte politisk men ett mycket pricksäkert tidsdokument över den tid den är tillkommen i.

Då tänker jag faktiskt inte främst på sådant som lägenhetsinteriörer, kläder och trafikmiljöer utan på att den öppet skildrar en tvåsamhet som, inte utan problem för dess unga par, blir en tresamhet. Men med tanke på vad Sjöman senare åstadkom i Nyfiken-filmerna är det bäst att tillägga, att ”Älskarinnan” i sin skildring av erotik faktiskt inte är särskilt utmanande.

Det förekommer naturligtvis bifigurer i ”Älskarinnan”, men dess personkrets består nästan helt av den triangel som krävs för ett triangeldrama: flicka (Bibi Andersson) plus pojke (Per Myrberg) och så den aningen äldre man (Max von Sydow), vars manliga utstrålning lockar flickan att bli hans älskarinna.

Hur de senare möts, i samband med ett jobb, skildras realistiskt: först skäller han av helt missriktad irritation ut henne, men sen, när han ska be om ursäkt, händer det något med båda. Men också i fråga om det här är Sjöman främst en realist: Hon gör sig till allt vad hon förmår inför ett utlovat möte hemma hos henne, men han kan inte hålla sina tidslöften eftersom han ju är gift och har barn. Men något blir det till slut i alla fall: ”Tjugo minuter. Mitt äktenskap med dig”, som flickan säger.

Också hennes pojkväns förtvivlan när han uppdagar hennes dubbelspel känns äkta. Jag skulle tro att många från sin egen motsvarande ålder minns sin förtvivlan över att inte få den man ville ha och sin desperation vid upptäckten att den tillbedda föredrog en annan.

Just den här historien får heller inte den ljusa och lyckliga final många i de agerandes ålder säkert önskade sig.

Pojken ser ut att få flickan tillbaka, men när älskaren tränger sig på, faller flickan till föga igen.

Inte heller den utlandsvistelse flickan tror kan bidra till att läka hennes förhållande med pojken ser ut att innebära någon lösning. När han har vinkat av henne vid tåget visar det sig, att älskaren finns med ombord och, henne ovetande, har köpt biljetter till en sovkupé för två.

Men det hela slutar sedan, kanske, med en brytning. Flickan har kommit till insikt.

Vilgot Sjömans debutfilm har många kvaliteter, till vilka också bör läggas Lasse Björnes foto.

Danmark: Valresultatet står sig

Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Inga stora opinionsförändringar har skett efter valet. Socialdemokratiet är fortsatt största parti. Regeringspartiet Venstre är klart mindre än Dansk Folkeparti.

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Den senaste mätningen, en från 20 september och gjord av Voxmeter för Ritzau, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 21,7 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Berlingske Barometer, också det ett genomsnitt av olika instituts undersökningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,2 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ett försök att pejla valvinden på Åland

Jag skulle inte våga gå i god för att de så kallade valpejlingar som genomförs på Åland är lika tillförlitliga som regelrätta opinionsmätningar. Valpejlingarna omfattar 300 ålänningar, och siffrorna viktas i förhållande till föregående val. Men resultatet i den senaste är i alla fall det här:

Liberalerna 7 platser mot 6 i valet 2011
Centern 7 platser mot 7 i valet 2011
Moderat samling 6 platser mot 4 i valet 2011
Obunden samling 2 platser mot 4 i valet 2011
Socialdemokraterna 4 platser mot 6 i valet 2011
Ålands framtid 3 platser mot 3 i valet 2011
Åländsk demokrati 1 plats mot 0 i valet 2011

Moderat samling bör rimligen ha vuxit på bekostnad av Obunden samling, detta eftersom Obunden samling beslöt om samgående med Moderaterna, vilket fick effekt framför allt i Mariehamn. Som synes finns partiet ändå kvar.

Liberalerna och Socialdemokraterna levererar ibland väljare till varann, men den socialdemokratiska förlusten verkar i det här utfallet väl kraftig.

Åländsk demokrati är ett nybildat parti med motstånd mot flyktinginvandring på programmet.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2015:

”I monitorn fanns en vas som personen i fråga valde att slå sönder för att stjäla.”

Vimmerby Tidning

* * *

”Alla gravida sköts i Smedsby”

Rubrik i Vasabladet

* * *

”21.00 Beck (R)
Sv. kriminalserie. Del 23 av 8.”

TV-guiden

* * *

”Skattskadad man i Uddevalla avled”

TT

* * *

”Satsningen har mött kritik från 18 forskare som i DN uttryckt oro för att institutet skulle ersätta en utlovad satsning på rasism.”

SVT Text

* * *

”Under de sex månader Annie Lööf ska vara föräldraledig tar partikollegan och gruppledaren Anders W Jonsson över rodret. Andra halvan, sex månader, tar hennes make.”

Expressen