”Jag är hemma men det har blivit omöjligt att inte tänka på döden”

Tidningarna blir allt färre. Utrymmet för angelägen, berörande journalistik minskar.

Man får vara glad över att det ännu finns tidningar med plats för texter som går under ytan, till exempel på det nog så dramatiska mordet på Lisa Holm.

Hanna Fahls lördagskolumn i Dagens Nyheter den 7 november ”Jag är hemma men det har blivit omöjligt att inte tänka på döden” är en sån där text som rör en gammal murvels hjärta och gör hans ögon blanka.

Nej, här finns inga sensationella avslöjanden eller upphetsande detaljer. Texten handlar om Blombergs stationshus, Källby PRO, Blombergs gård, caféet där Lisa jobbade, gamla kompisar från skoltiden som nu är polis respektive lokaltidningsjournalist, en bygd som var också Hanna Fahls under hennes unga år och som nu genom det som har hänt gör det omöjligt för henne att inte förknippa med döden.

Läs själva, i DNs kulturdel, på sidan 2.

Melodikrysset nummer 45 2015

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.

Joe Hill som teater

Joe Hill – född i Gävle den 7 oktober 1879 som Joel Hägglund – lever, trots att han den 19 november 1915 avrättades i Salt Lake City, både i USA och här i hans gamla hemland.

Ronneby Folkteater har satt upp musikteaterföreställningen ”Joe Hill”, skriven av Urban Jönsson och i regi av Håkan Robertsson, och sångerna ur föreställningen finns också på CDn ”Joe Hill” (Ronneby Folkteater RYFOLKT 001, 2014). De som sjunger och spelar heter Hanna Beckman, Hilda Bergqvist och Linus Lindström.

Föreställningen kan jag inte bedöma, eftersom jag inte har sett den, men de viktigaste av Joe Hills sånger med den här lilla ensemblen finns med på skivan, låtar som ”Luffaren”, ”Det är kraft i vårt förbund”, ”Casey Jones”, ”Prästen och slaven” och ”Ta-ra-ra bom ta-ra”. Också Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Balladen om Joe Hill” finns med som avslutning.

Det här är representativt och täckande, men problemet är att i samtliga fall finns andra konkurrerande inspelningar även på svenska vilka är strået vassare, framför allt musikaliskt. Ytterligare en invändning jag har som Joe Hill-kännare är att den här lilla ensemblen i flera av låtarna gör musikaliska avvikelser från de mycket kända och etablerade originalmelodierna. Det sista kan man i och för sig acceptera, men Joe Hills sånger var ju skrivna som nya texter till mycket kända melodier, detta för att publiken skulle kunna sjunga med.

Fast viktigare än det här är ändå att den aktuella skivan bidrar till att hålla Joe Hill-traditionen vid liv.

Modesty Blaise bäst i Agent X9

Bäst i Agent X9 nummer 11 2015 är en historia om Modesty Blaise, ”Den skrattande mördaren” från 1993-1994, med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Den skrattande mördaren är inte en utan tre, och den här trion agerar både för snöd vinning och av sadistisk vällust. Polisen lyckas inte identifiera eller spåra mördarna, och då drar Modesty Blaises kompanjon Willie Garvin till sig mördarnas uppmärksamhet genom att i media grovt smäda dem – baktanken är att de ska blotta sig genom att ge sig på Willie. Willie och Modesty ger sig därefter ut till en i övrigt öde för att där invänta mördarnas ankomst. Och de kommer.

”Agent Corrigan”, också känd som ”Agent X9” och därmed den serie som har namngett serietidningen Agent X9, har, som jag tidigare har skrivit, gjorts av flera serieskapare. ”Doktor Sjus testamente”, som publiceras i det aktuella numret, publicerades urprungligen 1973-1974 och gjordes av Archie Goodwin (text) och Al Williamson (bild). Det aktuella avsnittet är inte oävet, men Corrigan kommer lite för enkelt undan de många skurkarna.

Nysatsningen ”Velvet” (2014) med manus av Ed Brubaker och bild av Steve Epting går som fortsättningsserie, vilket gör det knepigt att inte tappa tråden i handlingen. Men den är mycket vältecknad, dessutom i färg.

Humor verkar inte vara äventyrsserietidningsredaktörernas genre. För min del kunde gärna ”George Parker: Mannen som sålde New York” ur ”The Big Book of Hoaxes” av Carl Sifakis (manus) och Gray Morrow (bild), 1996, ha förblivit opublicerad.

Och vad ska man säga om Lars Krantz’ – jo, det finns faktiskt flera, inte bara han som hade teorier om palmemordet – ”Den svarta jorden – Christers inferno” (2014), där Christer med efternamnet Pettersson har en påtaglig likhet med mannen som anklagades för att vara Olof Palmes mördare? Nej, det här gillar jag inte.

Meteorologisk rapport à la Berglins

Par framför TV, ur vilken hörs följande väderleksrapport:

”…och över Götaland väntas hagel, eld och gräshoppor… Vattnet smakar malört, månen lyser blodröd och i Dalarna har man sett en blekgul häst.”

Hon tröstar:

”Ja, ja.. Det är bara en prognos.”

Berglins i Nya Seriepaaden nummer 5 2015

Finland: Fortsatt ner för Sannfinländarna. Socialdemokraterna nu näst största parti

Perussuomalaiset (Sannfinländarna) klarar inte att ha ansvarsställning i svåra tider. Väljarna flyr partiet, när det tvingas ta ansvar, och Timo Soini och övriga som försöker hålla ihop partiet har bland annat tvingats ta till uteslutningar.

Partiet, som i valet den 19 april 2015 fick 17,6 procent, minskar även i Taloustutkimus’ senaste mätning för Yle med ytterligare 0,9 procent och är nu nere på 9,8 procent. Därmed ligger Sannfinländarna först på femte plats bland partierna.

Största parti är fortsatt det ledande regeringspartiet Suomen Keskusta (Centern), som får 21,7 procent not 21,1 procent i valet.

Det tredje regeringspartiet, Kokoomus (Samlingspartiet), ökar visserligen med 0,3 procentenheter i den här mätningen men hamnar ändå med 18,3 procent på tredje plats; i valet fick partiet 18,2 procent.

Raketen bland de finländska partierna är Sosialidemokaattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), som ökar med ytterligare 2,4 procentenheter till 20,7 procent. I valet fick SDP bara 16,5 procent. Partiets kritik av den orättfärdiga fördelningen i regeringens nedskärningsåtgärder har uppenbarligen burit frukt.

Socialdemokraternas tillväxt sker av allt att döma också på bekostnad av miljö- och vänsterpartierna.

Vihreä Liirro (Gröna förbundet) backar med 0,5 procentenheter till 12,2 procent, vilket senare dock fortfarande är långt över partiets valresultat, 8,5 procent.

Också Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) backar med 0,9 procentenheter till 7,4 procent, även det dock fortfarande en smula över valresultatet, 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet backar med 0,4 procentenheter till 4,4 procent. I valet fick partiet 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) backar med 0,6 procentenheter till 3,4 procent, också det under partiets valresultat, 3,5 procent.

Danmark: Inga dramatiska förändringar

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni ändade så här:

I Danmark har ett par nya opinionsmätningar gjorts.

Som en påminnelse: Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Enligt Greens’ mätning för Børsen den 29 oktober fördelade sig partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 20,7 procent
Dansk Folkeparti 19,5 procent
Konservative Folkeparti 2,7 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 1 november, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 19,9 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 1 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,0 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 19,2 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Det var länge sen nu när Svarta masken red i DN

Olle Dahllöf skriver inte bara Dagens Nyheters seriehistoria, utan hans återkommande artiklar om serier på DNs Namn och Nytt täcker så mycket inom serievärlden, att det här, i följetongsform, formar sig till något av en allmän seriehistoria. DN har ju genom årtiondena publicerat en mycket stor del av de läsvärda serierna, även om tidningens njugga hållning till serier i dag inte vittnar om detta.

1957 började DN publicera ”Svarta masken”, ”Lone Ranger” som amerikanen Fran Striker började teckna redan 1936.

I Sverige introducerades den här serien under namnet ”Präriens svarta mask” i veckotidningen 25:an år 1941, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige och var dessutom för liten.

Sen dök den upp i serietidningen ”Karl-Alfred” 1946 och i äventyrstidningen ”Levande Livet” 1951. Det här var under mina pojkår i Sverige, och även om båda de här tidningarna hörde till dem jag ofta läste, minns jag faktiskt inte tvärsäkert om jag läste just den här serien i just de här båda tidningarna.

Men de agerande, utöver Svarta masken också indiankompisen Tonto och Svarta maskens häst Silver, minns jag till namnet, och det tyder på att min läsning av Svarta masken var som mest intensiv under den tiden.

Tidningen ”Svarta masken – Lone Ranger” från 1970-talet minns jag heller inte spontant. Men visst ingick den här serien på 1960-talet också i serietidningen ”Cowboy”, som jag bör ha exemplar av någonstans på vinden?

Melodikrysset nummer 44 2015

Jag hade alltså rätt om förra veckans Melodikrysset. För den skull vill jag inte tråka Anders Eldeman – även den bäste kan göra fel ibland.

Veckans kryss klarade jag med hjälp av mina egna musikkunskaper – jag har bara googlat kringfakta och, ibland, namn- och titelstavningar.

Bara ett par frågor låg utanför det jag normalt lyssnar på.

Inte så att jag har något fundamentalt mot vare sig Molly Sandén eller Danny Saucedo, men de är inte den typen av artister jag skulle köpa CD av till min skivsamling.

Per Gessle finns heller inte i min skivsamling, men hans låtar – i dag ”Loud Clothes” – är det ju svårt att inte höra då och då.

Jag har ingen highbrow-attityd till populärmusik, men det som är schlager i min mening utmärks alltid av en refräng och/eller melodi som fastnar i musikminnet i stort sett vid första lyssningen. En viss banalitet i texten hör liksom till, men också låtar med textkvaliteter kan bli örhängen. Ett exempel på det senare är Ulf Lundells ”Öppna landskap”, som spelades i dag. Men jag skulle tro att de flesta människor också har sidor som vetter åt sentimentalitet och romantik, vilket är förklaringen till att Alf Robertson fick en sådan hit med ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”, i Tom T Halls original ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine”.

Naturromantik av nordiskt slag präglar Oskar Merikantos och Viktor Sunds ”Där björkarna susa”, den som skulle ge oss kryssordet björkar. Den har många år på nacken men har någonting som också senare har gett den fortsatt liv.

Steget är här innehållsligt inte alls stort till klassiska verk som Wilhelm Peterson-Bergers svit ”Frösöblomster”, ur vilken vi i dag fick höra ”Gratulation”.

Blomster förkommer också i Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Aj-aj-aj vilken röd liten ros”, som sångligt gjordes bland annat av förra veckans kryssartist Ulla Billquist. Låten blev känd genom filmen ”Ombyte förnöjer” (1939), där den sjöngs av Tutta Rolf.

Men schlagertexter kan också göras med humor. Ett exempel är Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, i original ”Seven Little Girls Sitting In the Backseat”.

Längtan till det fjärran och till det svårnåbara präglar många älskade sånger. ”Till österland vill jag fara”, den som i dag skulle ge oss svarsordet öster, har det där svårmodiga och längtansfulla som har präglat människor genom århundradena. Den här sången har en medeltida förlaga, har hämtat sitt tema ur ”Höga visan” och spriddes som skillingtryck i Sverige under 1700-talet.

Älskade platser besjungs ofta. Ett exempel är ”Dans på Brännö brygga” av Lasse Dahlquist. Evert Taube diktade ofta om öar och kustsamhällen både på Väst- och på Ostkusten men besjöng också till exempel Italien. Ett exempel i dagens kryss är ”Den glade bagaren i San Remo”.

Hörvärd musik kan man hitta inte bara i någon enda utvald genre. Själv hör jag till dem som gärna lyssnar på så olika saker som Malena Ernman sjungandes Gioachino Rossini och Elisabeth Andréassen och Lee Hazelwood i ”Jackson”.

Och jag vågar tro att många av er andra, som liksom jag löser Melodikrysset, delar min grundsyn, detta utan att vi kanske i olika detaljer för den skull tycker lika.

Utflykter till Uppsala

Vår sista höstvistelse i Öregrund har för min del verkligen inte blivit en obruten vistelse i vårt sommarhus.

I onsdags hade jag tid för kontroll hos min diabetessköterska Towa Ottosson på Vårdcentalen hemma i Svartbäcken. Min kondis är långt ifrån något att skryta med, så jag var inställd på förmaningar, men det visade sig, att de värden som mäts vid såna här tillfällen alla hade blivit bättre. Så det blev en trevlig pratstund medan hon noterade vilka mediciner och hjälpmedel jag behövde förnya recepten för.

Det enda hon inte gillade var att jag, eftersom jag åkte tidigt från Öregrund, inte hade hunnit äta frukost – regelbunden näringstillförsel är viktig för diabetiker. Så hon föreslog att jag genast skulle gå till en näraliggande pensionärsservering och äta lunch. Där valde jag falukorv, kokt potatis och pepparrotssås, och det plus sallad, lättöl, hårt bröd med margarin och efteråt kaffe kostade ungefär hälften av vad det skulle ha kostat på en lunchservering ute på stan.

I dag var det dags igen, den här gången för inbokat besök på Folktandvården – jag har fått lov att ta bort en tand till vänster i överkäken och har därför tidigare fått en titanskruv insatt. I dag fick jag läkningen kollad och en ny krona inprovad. Snart kommer jag att ha en alldeles ny tand på den gamlas plats.

Den tid jag hade fått på Folktandvåden var en mycket tidig, så det blev inte mycket tid för frukost i dag heller, den här gången i lägenheten på Idrottsgatan, där jag sov över. Så när jag var klar hos tandläkaren, sneddade jag över Vretgränd och gick in på Centralkonditoriet, där jag inhandlade kaffe och en leverpastejmacka. Medan jag åt denna försenade frukost, studerade jag de märkliga halloweentårtor som försåldes i disken. Själv föredrar jag en gammaldags macka till kaffet.

Strax därefter satt jag på bussen mot Öregrund och läste de medhavda morgontidningarna.