Borgerlig norsk taktik har viss framgång

Länge såg Arbeiderpartiet ut att ha fått ett svårrubbat opinionsmässigt övertag över Norges blå-blå regering. Kanske bidrog arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre till det här också genom att han inte hade den sedvanliga, långa partibakgrunden. I vart fall låg partiledarens popularitet över partiets och kan ha varit en förklaring till att Arbeiderpartiet under en period växte från 30-procentsnivån med i runda tal 10 procent.

Men sen hände något. I januari gick den sittande statsministern, Erna Solberg, för första gången om än knappt, om Støre i en opinionsundersökning om bästa statsminister. Och i en alldeles färsk likande undersökning i tidningen Dagbladet väljer 31 procent av samtliga tillfrågade Solberg som bästa statsminister, vilket är nästan 10 procent mer än Høyre får i partisympatimätningen. Motsvarande siffror för Støre och Arbeiderpartiet är 23 procent respektive cirka 33 procent.

Utan tvekan har det här att göra med att den borgerliga kampanjen mot Arbeiderpartiet medvetet har riktats in på dess ledare, som har utmålats som velpetter och dimmornas furste. Ibland har man då kunnat använda faktiska anpassningar av politiken, som modifieringen av Arbeiderpartiets tidigare mer generösa hållning till flyktingar, som bevis, men i andra fall handlar det om medvetna vantolkningar. Från borgerligt håll har man till exempel försökt göra ett nummer av att Støre dels har kritiserat den sittande regeringen för att ha använt en för stor del av de fonderade oljepengarna, dels för att själv ha velat använda oljepengar. Nu är Støre inte så virrig eller velig som man kan tro av detta. Vad den sittande blå-blå regeringen har gjort och som Støre kritiserar den för är att pytsa ut för mycket pengar för omedelbar konsumtion. Däremot tycker Støre att det är rimligt att investera oljepengar för att hålla hjulen i gång i en ekonomisk nedgångstid.

De socialdemokratiska tidningarna i Norge får ny ägare

Den socialdemokratiska A-pressen i Norge ingår numera i en större tidningskoncern, som också äger en rad borgerliga tidningar – denna koncern heter Amedia och ägs av LO (44,6 procent), Telenor Media Invest (44,2 procent) och Stiftelsen Fritt Ord (3 procent). Amedia är, om man ser till antalet tidningar, 62 abonnemangstidningar plus en rad andra publikationer, landets största mediakoncern, men ser man till omsättning är Schibsted störst. Amedia har 2.800 anställda.

Under det senaste halvåret har det gått rykten om att både LO och Telenor helst ville bli kvitt ägarskapet till den här mediakoncernen, och nu besannas ryktena. Sparbanksstiftelsen DNB köper samtliga aktier i Amedia. Köpsumman är 395 miljoner norska kronor, vilket innebär, att LO gör en förlust på affären, men på plussidan finns att de socialdemokratiska tidningarna därmed får en institutionell, folkrörelseanknuten ägare och inte hamnar i utländska händer. En del av det överskott tidningsrörelsen väntas ge kommer av DNB att användas för allmännyttiga ändamål. DNB kommer inte att driva tidningskoncernen själv, utan ägarskapet utövas via en ny icke-kommersiell stiftelse. Tidningarna sägs i praktiken bli självägande.

Det formella övertagandet kommer att ske i april.

Danmark: Socialdemokratiet återtar mark

Vi startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters allra senaste mätning, från den 21 februari för Ritzau, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 16,8 procent
Dansk Folkeparti 19,8 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 8,9 procent

Socialdemokratiet ser i den här mätningen ut att ha brutit sin nedgång men är ännu inte uppe i sitt valresultat.

Sammanvägningen av en rad mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 6,5 procent
Venstre 17,5 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 8,2 procent

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Lunch för Karin, 95

Birgitta har en faster här i Uppsala, Karin Dahl, 95 år gammal, 96 senare i år, skröpligare i kroppen (även om hon tog sig hem till oss för egen maskin) men intellektuellt still going strong.

Birgitta bjöd på söndagslunch, anka med sås och ris, och så gammaldags fruktsallad till efterrätt. På det starkt gott kaffe.

Vår dotter Kerstin var också bjuden och kom gärna, men det här var främst en liten tillställning för Karin, inte bara en kär släkting till Birgitta utan också en själsfrände både när det gäller politik och när det gäller bildning. Den här gamla läraren och sen anställda på Skolöverstyrelsen har inte bara radikala, på erfarenhet grundade åsikter på utbildningsområdet utan har mer allmänt behållit sina gamla vänstervärderingar. Det yttrar sig bland annat i engagemang för Kvinnor för fred och i att hon envist har fortsatt att delta i palestinamanifestationer i centrum av Uppsala.

Om fler människor delade hennes värderingar, skulle Sverigedemokraterna krympa ihop till den skithög de mentalt redan är.

Tartuffe som nutida fars

Jag är ingen vän av alltför modernistiska nytolkningar av klassiska teaterpjäser, men Uppsala stadsteaters ”Att göra en Tartuffe” av Dennis Magnusson och i regi av Dennis Sandin handlar om en nutida uppsättning av Molières (Jean-Baptiste Poquelins) komedi ”Tartuffe” från 1664. Skådespelarna på scenen spelar och är klädda som figurerna i originalpjäsen, men det här är metateater, så de uppträder också som skådespelarna bakom rollfigurerna, och i ”Att göra en Tartuffe” möter vi även människorna bakom den här föreställningen: teaterchefen Adam (Aksel Morisse) och regissören Gunilla (Gunnel Fred).

När en av de agerande kollapsar dagen före den tänkta premiären, råkar hela uppsättningen på glid. Roller ifrågasätts av skådespelarna, som gärna vill ha mer strålkastarljus på sig själva. Men hela meningen med den här komedin ifrågasätts, bland annat när den ordinarie regissören får en (också i politisk mening) mer modern konkurrent i Åsa (Lovisa Onnemark).

Att referera hela handlingen i den här farsen, där också andra agerande dör (fast teaterdör), där folk stup i kvarten försvinner ut genom dörrar och en luckan i golvet för att strax därefter dyka upp i en annan öppning, där en av de agerande har en erotisk affär med en annan (bakom scenen) och där det ursprungliga liket åker upp i respektive ned från taket som en himmelsk jojo, är nästan omöjligt, ännu mer för dem som likt mig också har svårt att uppfatta allt som sägs på scenen.

Men ensemblen spelade väl, och ska jag nämna ytterligare ett par utmärkta rollprestationer, får det bli Åsa Forsblad Morisse som Marianne / Dorinne och Gustav Levin, karl för sin hatt i rollerna som Jan-Erik / Orgon.

Skotskt och så Schumann

Torsdagskvällens dirigent för konserten med Uppsala kammarorkester var norrmannen Eivind Aadland, som har varit verksam bland annat i Bergen, och han hade valt att inleda med två verk, knutna till brittiska landsdelar som inte heller är kända för att vara lågland, Hebriderna och Highlands.

Felix Mendelssohn (1809-1847) blev klar med sin konsertouvertyr ”Hebriderna” 1832 men inspirerades till den under en resa till Skottland 1829 – bland annat lär han ha inspirerats av grottan Fingal’s Cave på ön Staffa. Må det vara hur det vill med den saken, men musikaliskt gav det här besöket ett hörvärt resultat.

När Andrea Tarrodi (1981-) fick en beställning på en cellokonsert av Västerås Sinfonietta, fick hon som utgångspunkt, att Mendelssohns ”Hebriderna” skulle spelas vid samma tillfälle, och följaktligen åkte hon till Skottland för att hämta inspiration. Hennes ”Highlands” knyter an till det som verkar ha fångat henne mest: Där finns bland annat ett cellonummer, ”Seagull glissando”. Som cellosolist fick vi höra Jakob Koranyi.

En annan typ av natur inspirerade Robert Schumann (1810-1856), när han skrev sin rhenska symfoni, ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1851), men också i det här fallet var naturen en inspirationskälla. Inte heller i det här fallet behöver man tolka verket programmusikaliskt för att ha utbyte av dess fem satser. Verkets musikaliska kraft och variationsrikedom bär mer än väl upp det.

* * *

Före konserten åt Birgitta och jag som vanligt middag tillsammans med Bengt, Inger och Anna. Vi åt en mycket smakrik middag på Amazing Thai på andra sidan Vaksalagatan.

Allt mer obegripliga resultat i Mellon

Själv tyckte jag att ”You Carved Your Name” med Helena Gutarra var bästa låten i Melodifestivalens tredje deltävling, den från Norrköping. Men den röstades omedelbart ut ur tävlingen.

Däremot förstår jag, att tittarna röstade ut After Dark med ”Kom ut som en stjärna”, som inte hade tillräckligt bra melodi, och i andra omgången även Smilo med ”Weight of the World”, på vilken jag i låtförteckningen i Aftonbladet hade skrivit ”Nä!” redan när jag först hörde den.

De röstandes val av de två låtar, som gick direkt till final, förstår jag mig inte på.

Att ”Human” med Oscar Zia gick till final måste ha berott mer på utanverket, scenshowen, än på själva låten. Den hade för all del ansatser till något refrängartat, men försök själva sjunga den, om ni kan.

Varför Lisa Ajax och ”My Heart Wants Me Dead” hamnade i final är likaledes obegripligt – pedofilernas röster kan ju inte ha räckt för att lyfta den här 18-åringen dit.

De låtar som gick vidare till Andra chansen var båda bättre.

Saraha med ”Kizunguzungu” med sitt afrikanska beat hade platsat bättre i finalen.

Och det gäller också, främst på grund av sin rytm, ”Put Your Love On Me” med Boris René.

Melodikrysset nummer 7 2016

Jag har haft ont i halsen, vänstra örat och i nacken på samma sida, men örondroppar, gurgling och en del andra åtgärder har fått det här på retur, så Melodikrysset har inte känts som någon börda. Två mackor med Kotivaras goda ryska salami respektive rensalami, i båda fallen även med bitar av grön paprika har gjort sitt till. Till mackorna drack jag först ett litet glas fettsnål fil och ett glas Coop Prima apelsinjuice, och så avslutade jag med svart, hett kaffe.

Själva krysset tyckte jag i dag var förhållandevis lätt. Det enda jag hade lite problem med var den allra första frågan, vars svar skulle bli ”En himla många program” med Galenskaparna och After Shave. Men gradvis fick jag ju ett antal ledbokstäver.

Andra kan ju ha tyckt att det var svårare att identifiera Johann Sebastian Bach, men hans musik finns i stor mängd i våra skivhyllor.

Där finns även Norah Jones, om än inte just ”Fools Rush In”.

Men Simon & Garfunkel har jag allt av, givetvis också ”Bridge Over Troubeled Water”, på svenska ”Som en bro över mörka vatten”.

Och för en person som har Beatles’ hela kollektion på skiva är frågan vilken färg det är frågan om i ”Yellow Submarine” nästan generande lätt. ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt” lyder den märkliga svenska titeln.

Evert Taubes samlade visskatt har jag bland annat i form av ett par CD-boxar. Jag har skrivit om dem här på bloggen och då också återgett texterna till några av de riktigt bra Taube-visorna. Du hittar till exempel ”Brevet från Lillan”, den där hon önskar sig ett halsband av korall, ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Detsamma gäller också texterna till de två visor, som förekom i dagens första dubbelfråga. Först spelades där Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, den som skulle ge oss kryssvaret höst. Och på det spelades Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Behöver jag tillägga, att jag har båda de här låtarna också i min skivsamling?

De som brukar följa min blogg vet, att jag gärna ser äldre svenska filmer, och självklart har jag också sett ”Kalle på Spången” från 1939. Jag nämner den, eftersom det var där Edvard Persson sjöng ”Jag har bott vid en landsväg”. I dag hörde vid den dock i en annan version.

Men jag har en musikalisk spännvidd, som också innefattar till exempel Jennifer Lopez. I dag hörde vi henne tillsammans med Alvaro Soler i ”El mismo sol”.

Från melodifestivalerna minns jag märkligt nog enstaka låtar, även om jag med en musikalisk åsnas envishet hävdar, att de aldrig kommer att räknas som schlager.

Men Salem Al Fakirs ”Keep On Walking” från 2010 finns åtminstone kvar i mitt musikminne.

Lite längre tid tog det faktiskt för mig att minnas Oscar Zia, som så sent som 2014 sjöng ”Yes We Can”.

Nej, musikaliskt dras jag nog mycket mer till Lykke Li och ”Never Gonna Love Aain”. Fast så tvärsäkra påståenden gör man kanske främst när man är så ung som 29 år.

Kiek in de kök

Nu förevisar dottern, Kerstin, också köket i sin nya lägenhet. Det är, så vitt jag har kunnat bedöma, i hyggligt skick, men Kerstin, som är mycket stil- och epokmedveten, tycker inte att förändringarna har varit till det bättre. Så i takt med att hon får råd, kommer det här köket nog att få tillbaka mycket av sitt ursprungliga utseende.

Ta en titt själva – länk till Kerstins blogg finns här intill.

* * *

Kiek in de kök är lågtyska och betyder ”kika in i köket”. Så kallas ett kanontorn i Tallinn, uppfört under den senare delen av 1400-talet och 38 meter högt, med en diameter på 17 meter. Väggarna är upp till 4 meter tjocka. Tack vare dess höjd kunde soldaterna som fanns där se in i omkringliggande kök, därav namnet. Numera funkar det som museum.