2 x Palme

1 oktober 2009 17:28 | Politik, Teater | 6 kommentarer

Kjell Östberg har skrivit en mycket läsvärd biografi i två band över Olof Palme, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969” (Leopard, 2008) och ”När vinden vände. Olof Palme 1969-1986” (Leopard, 2009). Man kan ha invändningar i detaljer, men i det stora hela har det här blivit en både heltäckande och balanserad skildring av personen och politikern Palme. Eftersom den är så inkännande och saknar den demonisering som alltför ofta har utmärkt det som har skrivits om Olof Palme, är det nästan en särskild poäng att författaren, som är historiker, har sin personliga bakgrund i yttervänstern, i det här fallet trotskismen.

När han på tisdagskvällen på Uppsala stadsteater hade ett caféprogram om Olof Palme, refererade han också till detta: han var med under kårhusockupationen och då inte på samma sida som Olof Palme. Men han vittnade samtidigt om att han, under arbetet med palmeböckerna, på en rad punkter hade reviderat sin egen syn på Palme; det var uppenbart att han, även om han i sina böcker alltså skildrar också Palmes tillkortakommanden, hade gripits både av Palmes engagemang och den väldiga bredden i hans gärning.

Caféprogrammet hade formen av ett samtal mellan Kjell Östberg och Maria Freeney med deltagande av publiken. Både jag och Birgitta deltog aktivit i samtalet kring Palme, jag bland annat med anledning av ett inlägg från publiken om Olof Palme och löntagarfonderna. Jag påminde om att socialdemokratin i sitt partiprogram från 1975 – Palme var då ordförande i och jag huvudsekreterare i programkommissionen – visserligen ville bredda det demokratiska inflytandet över näringslivet men aldrig förordade någon enhetslösning av problemet ekonomisk demokrati. Vi var öppna för punktsocialiseringar, där särskilda sakskäl talade för detta, men ville i övrigt begränsa kapitalets makt genom till exempel lagstiftning (skattelagstiftning, miljölagstiftning) och arbetslivsreformer (avskaffande av § 32, styrelserepresentation för de anställda).

Bland det som Birgitta tillförde diskussionen var att Palme, trots bilden av honom som konfrontationspolitiker, var en oerhört skicklig förhandlare. Hon ville också, när Kjell Östberg hade berättat om Palmes engagemang för jämställdheten, nyansera bilden genom att påminna om att han, när det politiska genombrottet skedde, hade fått marken upplöjd av både unga radikala studentförbundare och Alva Myrdals jämlikhetsgrupp. Det Palme sedan gjorde var att på sitt sedvanligt effektiva sätt föra många av de diskuterade frågorna till lösning.

Kvällen därpå, på onsdag kväll, var vi åter igen på Stadsteatern, nu för att på Ettan se föreställningen ”Palme”. Vi var egentligen inbjudna till premiären i fredags men kunde inte gå då, eftersom vi den dagen medverkade i ett arbetarrörelseseminarium i Skåne.

Att vi var inbjudna till premiären hade i det här fallet att göra med att vi har bidragit till pjäsens tillkomst: en grupp från teatern var i våras hemma hos oss en hel dag och intervjuade oss och samtalade med oss om Olof Palme. Vi och ett antal andra med samma funktion finns däför också nämnda i det tryckta programmet.

Sammanlagt har de som har skapat palmeföreställningen – Carolina Frände med flera – talat med ett trettiotal personer. Det är ambitiöst, också för att de personer de har bett teckna bilden av Palme omfattar ett brett politiskt spektrum, väl att märka också inom socialdemorkatin. Å andra sidan är väl detta samtidigt ett av skälen till att jag tycker att föreställningen har för lite av fokus och skärpa.

Det här problemet understryks av att i programbladet som pjäsförfattare anges drygt 30 personer, utöver Frände bland andra de fyra medverkande, Emil Almén, Åsa Forssblad Morisse, Julia Marko-Nord och Fredrik Meyer.

Eftersom jag just har sett Uppsala stadsteaters snarlika uppsättning av ”Kristina”, anar jag här en trend som nog har sina poänger men också tillkortakommanden. Vad man gör är inte att försöka etablera en särskild eller ny bild av sitt föremål, i det här aktuella fallet alltså Olof Palme. Det intressanta blir då inte sant eller falskt utan minnesfragment människor med olika erfarenheter och infallsvinklar har av människan och politikern Olof Palme. Scener radas på varandra som i ett drömspel. För övrigt fanns där också andra likheter med Kristina-föreställningen. Inslaget av dockteater kan anföras som exempel. Ett annat exempel är att skådespelarna inte har bestämda och åtskilda roller – i det här aktuella fallet illustrerade väl detta att det finns många bilder också av Olof Palme.

Alla vi som på ett eller annat sätt kände Olof Palme känner förstås igen oss i många av de bilder skådespelarna på scenen ger av Palme, inklusive av hans debattstil och cigarrettrökande. Via andras samtida vittnesbörd är vi också väl bekanta med annat som tas upp, till exempel Palmes faiblesse för både tennisbanan och Shirley MacLaine. Annat, som Palmes uppväxtmiljö, känner vi genom läsning.

Somligt av det här görs roligt på scenen; publiken – även vi – skrattar.

Men bränner till gör det först i slutet av föreställningen. Dels när Olof Palme, här i skepnad av Fredrik Meyer, får genomföra en av sina klassiska pläderingar för den demokratiska socialismen. Dels när vi hör Palmes egen röst i ett tidigt agitationstal mot främlingsfientlighet, kallat ”Fördomar” på den Palme-CD jag var med om att utge till tioårsminnet av hans död.

Den gav jag gruppen bakom Palme-pjäsen när den vi hade det där förberedande samtalet hemma hos oss. Så åtminstone ett konkret avtryck har jag satt i föreställningen.

6 kommentarer

  1. Har just läst första delen av Östbergs biografi och det är ett imponerande arbete han gjort. Samtidigt tycker jag fortfarande att Björn Elmbrants biografi, som jag läst om flera gånger, står sig gott även om Östberg tagit fram fakta och använt källor som inte var tillgängliga när Elmbrant arbetade med sin bok (det var väl 1989 den kom ut?). Det är ett problem att bilden av Palme ofta saknar nyanser, det blir antingen svart eller vitt. Den fällan tycker jag att både Östberg och Elmbrant lyckas undvika. Själv tycker jag att Palme var en stor inspirationskälla, inte minst under de år jag på allvar tog politisk ställning, men det svider en aning att i efterhand få reda på att han egentligen inte trodde på de löntagarfonder som många av partiets gräsrötter försvarade i hårda och svåra diskussioner.

    Comment by Anders Widfeldt — 2009 10 02 16:43 #

  2. Till Anders Widfeldt: Kanske hade det här att göra med att Palme, när det gällde ekonomisk demokrati, var skeptisk till varje helt dominerande enhetslösning. Han var beredd att gå mycket långt för att begränsa kapitalets allenarådande makt men såg gärna att motmakten organiserades på flera, ibland varandra balanserande sätt.

    Också jag har aktivt pläderat för löntagarfonder, men jag kan ändå se en poäng i den här mer pluralistiska hållningen.

    Comment by Enn Kokk — 2009 10 02 16:54 #

  3. Till Enn: Jo, jag håller jag med. Och visst kan jag i efterhand tycka det fanns problem med löntagarfonderna, inte minst som de kom att utformas. I praktiken är det nog tveksamt om de bidrog till någon ökad ekonomisk demokrati, och någon annan funktion hade de väl knappast heller. Men debatten var ju så uppskruvad, och överdrifterna hos motståndarna så vettlösa, att det ändå sitter en sorts försvarsmekanism i ryggmärgen. Och det är ju lite dystert att debatten om ekonomisk demokrati dog tillsammans med fonderna.

    Comment by Anders Widfeldt — 2009 10 02 17:33 #

  4. Till Anders Widfeldt: I och för sig var ju tanken att kapa näringslivets övervinster och förvandla dem till kollektivt ägande intressant.

    Jag håller med dig om att det är sorgligt att det egentligen inte längre förs någon debatt om ekonomisk demokrati. Den debatten borde vi hjälpas åt att återuppväcka.

    Comment by Enn Kokk — 2009 10 02 17:47 #

  5. Enn, som jag uppfattat det var de fonder som till sist infördes en sorts urvattnad kompromiss som inte hade mycket mer än namnet gemensamt med det förslag som Rudolf Meidner utformat till 1976 års LO-kongress, och som väckte entusiasm i stora delar av arbetarrörelsen. En av många ironier i hela historien är att Meidners egen entusiasm skall ha varit måttlig, han lär mest ha sett förslaget som ett diskussionsunderlag (enligt Elmbrants Palmebiografi).

    En annan ironi var att den uppskruvade debatt som fördes på 80-talet egentligen mer handlade om Meidners fonder än om de fonder som beslutades av riksdagen 1983. När de sedan införts hade åtminstone jag känslan att deras agerande präglades av anpassning till det hätska motståndet (vilket ju bland annat ledde till att det var svårt att rekrytera näringslivsföreträdare till fondstyrelserna). Jag har till exempel för mig att fonderna inte lät fackföreningsföreträdare besätta styrelseplatser i företag där de hade styrelserepresentation, och att deras agerande i sakfrågor var defensivt och inte inriktat mot att tillvarata arbetstagarnas intressen. Det handlade enbart om att förvalta fondmedlen. Inget fel i det i och för sig, men det var inte i första hand det som fick mig och andra socialdemokrater att se dem som som det tredje steget i samhällets demokratisering som vi talade om, t ex på skolpresentationer. Jag har ett bestämt minne av att Olof Palme i den riksdagsdebatt som föregick beslutet sade att fonderna skulle ge de anställda möjligheten att få “ett ord med i laget” i företagens beslutsfattande, men så blev det mig veterligen inte.

    Visst finns det en poäng i att näringslivets övervinster överförs till kollektiva fonder, och man kanske också kan säga att fonderna egentligen inte behövde ha varit en enhetslösning; de kunde mycket väl kompletterats av andra reformer. Men dit kom vi ju aldrig. Hela debatten om ekonomisk demokrati kom rätt snart att handla om fonderna, som blev till ett ord vars egentliga innebörd blev allt grumligare för båda sidor i debatten. Att partiledningen var skeptisk är i efterhand förståeligt. Efter valsegern 1982 förestod ett tungt ekonomiskt saneringsarbete, och då var en pseudodebatt om fonder, som var till opinionsmässig nackdel, det sista man behövde. Men man ansåg att de behövdes någon form av “fonder” för att hålla ihop rörelsen, och drev igenom ett förslag som man inte själva trodde på, men som var så urvattnat att det borde kunnat blidka motståndarna. Vilket inte lyckades; skräckpropagandan var framgångsrik och själva ordet “fonder” blev till ett rött skynke som fortfarande finns kvar (minns EMU-debatten).

    Hela historien är nedslående. Fonderna ledde till ett propagandakrig som motståndarna vann. All debatt om ekonomisk demokrati sköts i sank. Idag handlar det inte om att ta steget till ekonomisk demokrati, utan att rädda vad som går av den sociala demokratin. Men visionen måste kunna finnas kvar, och visst vore det en viktig uppgift att återuppväcka debatten.

    Comment by Anders Widfeldt — 2009 10 03 16:16 #

  6. Till Anders Widfeldt: Jag har inga vägande invändningar mot det du skriver om fonderna. Och jag håller helt med dig om det du skriver på slutet: I dag är det den viktigaste uppgiften – till och med i den egna rörelsen! – att rädda och restaurera den söndervittnande välfärdsstaten, vilket inte betyder att vi för evigt ska upphöra med att diskutera former för ekonomisk demokrati.

    Comment by Enn Kokk — 2009 10 03 16:28 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^