5 kommentarer

1. God jul!

   Comment by Rustan Rydman — 2017 12 22 15:18 #

2. Hej Enn. Jag läser det du skrivit om A-disc i din blogg. Jag skriver och funderar lite kring uppkomsten av detta intressanta skivbolag. Jag skulle gärna vilja ha kontakt gällande det. mvh Stefan (stefan.backius@kau.se)

   Comment by Stefan Backius — 2017 12 22 21:38 #

3. Till Stefan Backius: Den skivutgivning vi talar om ägde rum under perioden 1975-1987, men huvuddelen av utgivningen ägde rum under de sista åren av sjuttiotalet och första hälften av åttiotalet. Arbetarrörelseägda Brevskolan (som producerade studiematerial åt ABF) drev då ett eget skivbolag, lett av den mycket dynamiske Palle Budtz, som gav ut skivor av artister som Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall, Ann-Kristin Hedmark, Björn Arahb, Monica Nielsen, Tor Bergner, Thorstein Bergman, Cyndee Peters och Tommy Körberg och Monica Zetterlund. Att A disc inte lyckades tillräckligt bra hade nog mest att göra med att man förlitade sig på ombud inom arbetarrörelsen mer än effektiv insäljning i skivbutikerna.

   Den som kontrakterade artisterna och tekniskt gjorde en mycket stor del av det bakomliggande arbetet, Palle Budtz, är sedan länge död, och det är han som alltså hade kunnat ge dig de adekvata svaren på det du vill fråga om. Själv var jag inblandad på lite olika sätt. Dels recenserade jag skivor av det här slaget, först i Aftonbladets Innerspalten, sedan på recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. (Jag gav också ut ett par politiska sångböcker.) Palle Budtz knöt mig då till en rådgivargrupp för ny utgivning – bland annat fick jag kassetter med provinspelningar från artister och grupper för bedömning. I några fall var jag också direkt involverad i produktionen av skivor för a disc, till exempel en Ture Nerman-LP med Björn Arahb och Monica Nielsen och förstås dubbel-LPn med röster och sånger ur arbetarrörelsens historia.

   Men vill du veta mer om själva bolaget, ska du nog söka någon ansvarig på den dåtida Brevskolan.

   Comment by Enn Kokk — 2017 12 22 22:54 #

4. Hej Enn. Tack för ditt svar. Väldigt intressant med rådgivargruppen som du beskriver. Jag blir nyfiken på vilka ni var som utgjorde den och hur arbetet gick till. Hade ni några slags bedömningskriterier? (Jag träffade Fred Lane häromveckan och vi pratade lite om ”Vi smida..” plattan)

   Comment by Stefan Backius — 2018 10 08 14:29 #

5. Till Stefan Backius: Jag vet egentligen inte hur formaliserat det här rådgivningsarbetet var och vem som hade utsett oss – i mitt fall var det i alla fall inte genom något formellt beslut i någon partiinstans som jag kom med i kretsen av rådgivare.

   Jag tror det var Palle Budtz själv som ville ha kontaktpersoner/rådgivare inom rörelsens olika förgreningar, av två skäl: Dels skulle vi se till att information spreds om utgivningen och att skivor såldes inom våra respektive organisationer. Dels skulle vi tipsa a disc om klubbgäng, kongressöppningsprogram och så vidare, som det vore idé att ge ut på skiva.

   Att jag själv knöts till det här ganska lösa utgivningsrådet hade nog också en annan och kanske viktigare bakgrund: Jag var känd som samlare av skivor med politiska texter och folkmusik med mera, hade skrivit om sådant i Aftonbladet och fortsatte med det i partitidningen Aktuellt i politiken (s), på den tiden med en prenumererad upplaga på 140.000 exemplar, hade gett ut två vänsterlutande sångböcker som hade sålts i jätteupplagor och kunde också tidens proggmusik plus faktiskt mycket också om helt andra musikgenrer.

   Det här ledde till att jag under en period fick demokassetter med nästan allt som Palle hade fått in för bedömning. Jag har fortfarande kvar det mesta av det här materialet, mycket av det aldrig utgivet på skiva.

   Jag minns några få sammanträden med rådgivningsgruppen, men jag har en känsla av att vi egentligen utnyttjades mer individuellt. Och jag har ingen aning om ifall det fördes några protokoll med närvarolista.

   När Cornelis Vreeswijk gav ut ett par LP på a disc, fick bolaget och Palle (berättade han) kritik från Socialdemokratiska kvinnoförbundet för att Cornelis’ fick ge ut skivor som innehöll visor som var tvivelaktiga från jämställdhetssynpunkt. Också jag var, även på den tiden, starkt engagerad jämställdhetsanhängare, men eftersom jag samtidigt hade erfarenhet av hur konstnärligt skapande människor funkade, hade jag nog, om beslutet hade legat på mig, handlat annorlunda.

   För a disc var ju på väg att bli ett allt större och allt bredare skivbolag på vänsterkanten, vilket ju även den skiva från 1977 du nämner, Fred Lanes ”Vi smida…”, är ett bra exempel på. På den här LPn backas Fred Lane musikaliskt upp av flera lysande musiker, välkända från skivor på olika vänsterbolag, sådana som Lasse Englund, Kjell Westling och Hans Alatalo.

   Comment by Enn Kokk — 2018 10 08 21:03 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.