Sommar i P1 med Johannes Anyuru

Dagens sommarvärd, författaren Johannes Anyuru, har ingen muslimsk bakgrund – han konverterade till islam i vuxen ålder. Men han har afrikanska rötter: pappan var landsflyktig från Uganda och träffade i Kenya kvinnan som skulle bli Johannes’ mor; hon arbetade där som biståndsarbetare. Johannes föddes 1979 i Borås, men han växte sedan upp i Växjö. Där började han redan under gymnasietiden skriva dikter.

I ”Sommar” berättade han från den tiden att han av sin bäste vän fick en volym med dikter av Allen Ginsberg – jag gissar att det kan ha varit ”Howl och andra dikter” i översättning av Per Planhammar (Bakhåll, 1995). Den här vännen dog för övrigt i cancer, detta trots strålningsbehandling, vilket ledde till en existentiell kris hos Johannes Anyuru.

Men Anyuru fortsatte att skriva poesi och fick 2003 sin första diktsamling, ”Det är bara gudarna som är nya”, utgiven. Därefter har han fått en rad allt mer prisade böcker utgivna, senast prosaboken ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017).

Johannes Anyuru har ingen muslimsk bakgrund, men han fick vid ett tillfälle en svensk översättning av ”Koranen” av sin pappa, och det här kan ha bidragit till att han 2007 konverterade till islam.

Jag nämner hans religiösa tro, därför att den har en viktig roll i hans sommarprogram, som på ett nästan maniskt sätt ständigt återvänder till det som hände den 7 april 2017, det vill säga mordet, med en varubil som redskap, på helt slumpmässigt drabbade gående på Drottninggatan vid Åhléns i Stockholm.

Eftersom det här extremistiska dådet hade islamska motiv, ville Anyurus förlag – kanske på grund av innehållet i hans senast publicerade bok – få honom att ställa upp i TV och, antar jag, distansera sig från extremistisk islamism, men sådan har väl ingen heller försökt pådyvla just honom. Men trots att den nämnda illgärningen säkert har bidragit till att sprida rädslan för alla former av islam, ställde han inte upp. Däremot har han på andra sätt bidragit till att ge en nyanserad bild av den tro han omfattar.

Och också i sitt sommarprogram omfamnar han ett mångkulturellt samhälle, där människor med olika ursprung och olika tro lever sida vid sida.

För egen del hoppas jag att ett sådant tolerant samhälle också accepterar människor av mitt slag, sådana som inte har någon religiös tro, till och med dem som argumenterar mot religiösa dogmer eller hädar gudar de inte tror på.

Mot Anyurus ”Sommar” och också mot musikvalet i det kan man rikta invändningen att det varken var somrigt eller lättlyssnat.

Mycket av det han spelade var säkert helt okänt för normallyssnarna, och inte heller den jazz som förekom i programmet fick benen att börja dansa.

Den enda skivartisten i programmet som är känd i lite bredare kretsar är Nina Simone, men av henne hade han valt att spela ”Don’t Let Me Be Misunderstood”.