Sommar i P1 med William Spetz

11 juli 2017 18:26 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag började lyssna på dagens ”Sommar”, visste jag praktiskt taget ingenting om William Spetz. Men eftersom jag gärna vill veta åtminstone lite om de sommarvärdar jag lyssnar på och sen skriver om och hans program heller inte gav mer information, har jag efter programmets slut sökt mer information men på viktiga punkter inte hittat någon.

Redan i Sveriges Radios presentation av Spetz och hans sommarprogram ser jag av bilden på honom att han inte har ett utseende, som skulle kunna förknippas med hans uppväxt i Västerbotten och den, för övrigt träffsäkra, imitationen i programmet av den älskade mormoderns idiom. Ingen av föräldrarna verkar heller ha utländsk bakgrund, men via Google hittar jag en text ur Västerbottens-Kuriren som ger svar: William Spetz är ett adoptivbarn med ursprung i Bangladesh. Men om just det här berättade han ingenting.

På en annan punkt, sin homosexualitet, berättar han lite mera men mest om hur han så småningom – märk att han bara är 21 år, därmed årets yngste sommarvärd – efter att vid 17 års ålder fortfarande ha funderat över om han ville kyssa en tjej eller kille – kom fram till att han drogs till personer av hans eget kön. Sådana val är väl ganska allmänt accepterade i dag, och även om han i sitt program berättar om sina kontakter med en kille ur idolvärlden, vill han inte avslöja namnet – men det var Erik Rapp.

Mot den givna invändningen mot uppläggningen av det här programmet, att det inte berättar hans livs historia, gör han själv redan i programmet följande utsaga: ”Vad ska jag säga om mitt liv? Jag är 21 år.”

Programmets inledning fladdrar alltså lite hit och dit, men när han väl kommer in på sitt huvudspår, kärleken till mormor Ulla, blir programmet mycket hörvärt Den långa och ömsinta relationen mellan dem skildras ömsint och illustreras med ganska roliga episoder. Men sen mörknar historien: Hennes myckna hostande visar sig vara orsakat av kol, en sjukdom som också jag har sett människor jag kände dö av. Det här leder till ambulanstransport till sjukhuset, och trots hennes heroism och motståndskraft dör förstås även mormodern. Hans egen pappas avsked innan dess av svärmodern och sen alla gråtande anförvanter och även ungdomar på begravningen är ingen känsloporr av en sommarpratare – allt det här och även hans egen sorg känns äkta.

Musiken i programmet, alltså vald av en 21-åring, är inte riktigt min, men han spelar också, fast med viss ironisk knorr, Lotta EngbergsFyra bugg och en Coca cola” och Siw MalmkvistsFlickor bak i bilen”.

Fast även Dolly PartonsI Will Always Love You” och Whitney HoustonsI Go To the Rock” och ”Greatest Love of All” känner jag till, så också Jackson 5.

Andra, som Darin, Backstreet Boys och Justin Bieber, är mest bekanta till namnet, men William Spetz spelar också skivor med artister som jag vad jag kan minnas aldrig har hört. Se inte det sista som ett fördömande, snarare som ett exempel på att radiolyssnare/skivköpare i dag är mycket mer insnöade på sin egen generations musik än vad som var fallet under mina egna unga år, då det inte gick att selektera sitt radiolyssnande på det sätt som man kan i dag.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^