Ísland: Jordskred i alltingsvalet

I Ísland genomfördes val till Alltinget (Riksdagen) i går, lördagen den 29 oktober, och efter det att sammanräkningen av rösterna i dag blev klar är ingenting sig riktigt likt.

För dem som regelbundet läser min blogg är det politiska landskapet och partiernas ideologiska hemvist välbekanta, men för nytillkomna läsare startar jag med en repetition:

Ísland har fram till nu styrts av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå ur regeringen med Sigurður Ingi Jóhannsson som efterträdare. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har haft 19 mandat var i Alltinget (Riksdagen).

Mandatfördelningen i Alltinget var sedan det förra valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den senaste krisen, och enligt en rad opinionsmätningar har ett nytt parti har tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, ganska likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här nya partiet blev nu med 10,5 procent av rösterna och 7 mandat Íslands femte i storleksordning, och det kan, eftersom varken regeringssidan eller oppositionen har fått någon majoritet, komma att avgöra, vilken sorts regering Ísland nu får.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) har under mycket lång tid varit Íslands största parti och den nästan självklara regeringsbildaren. Det har i och för sig förlorat röster till nykomlingen/utmanaren Renässans men har också vunnit nytt stöd, främst från tidigare anhängare till koalitionspartnern Framstegspartiet. Självständighetspartiet har, jämfört med dess resultat i en rad opinionsundersökningar, gjort ett närmast sensationellt bra val: Partiet fick 29 procent, vilket gav 21 mandat. Till det här kan ytterligare en faktor ha bidragit: Piratpartiet, som ju länge i opinionsmätningarna har varit nära att klå Självständighetspartiet, är ideologiskt svårplacerat, och en del av dess anhängare under framgångdagarna kan ha fått kalla fötter inför utsikten att piraterna skulle bli del av en mer vänsterbetonad regering. Några av de här piratpartianhängarna kan till och med tänkas ha röstat på Självständighetspartiet.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som har varit i koalition med Självständighetspartiet, har nu fått ett aningen bättre valresultat, 11,5 procent och 8 mandat, än en del opinionsmätningar har förutspått. Kanske är det här en effekt av partiledarbytet. Men jämfört med resultatet i förra valet handlar det här ändå om mer än en halvering.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan under en period har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti – dock har stödet under senare tid dalat, och eftersom partiet har ett mycket starkt stöd framför allt bland de unga väljarna, varnade jag faktiskt i min förra text om det isländska valet för att dessa ibland sviker genom att inte rösta. Nu blev partiets valresultat till och med överraskande dåligt: Med bara 14,5 procent, vilket gav 10 mandat, blev partiet bara trea i storlek.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget från förra valet, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I några mätningar på sista tiden har partiet dock kommit över spärren, och i valet fick partiet 7,2 procent, vilket gav 4 mandat.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat har partiet nu i valet fått ett stöd om bara 5,7 procent, alltså farligt nära spärren. Socialdemokratin, som förr hörde till landets större partier och också har innehaft statsministerposten, är i dag Íslands minsta parti – i valet fick det 5,7 procent och bara 3 mandat. Jag vet i skrivande stund inte vilka som fick de här tre platserna i Alltinget, men enligt en del förhandsberäkningar såg den förre, avsatte partiledaren Árni Páll Árnason ut att kunna bli invald, medan den som slog ut honom som partiledare, Oddný G Harðardóttir, kanske inte skulle bli invald. Hur ska det här partiet kunna växa igen under sådana förhållanden?

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), förr i världen kommunistiskt men i dag ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, har allt mer kommit att bli ett rödgrönt vänsteralternativ. Nu gjorde det här partiet ett lysande val, blev med 15,9 procent av rösterna Íslands näst största parti. Dess unga kvinnliga ledare, Katrín Jakobsdóttir, har nämnts som statsminister i den kommande regeringen, men hennes partis 10 mandat fordrar naturligtvis för att det ska kunna bli verklighet att hon får stöd av tillräckligt många andra partier.