3 kommentarer

1. När jag läser rapporten om dansdka (s) pånyttfödelse har jag på skärmen samtidigt ett inlägg av av Per Gahrton, som innehåller en del funderingar värda att nysta vidare på. Per är som synes ganska pessimistisk vad gäller radikal pånyttfödelse inom arbetarrörelsen men har samtidigt föga hopp att hans forna vänner inom det liberala lägret skall kunna stå för nåt radikalt nytt. Och miljörörelsen, menar han, är bra på visioner men saknar förmåga att samla människor utifrån en gemensamt känd solidaritet, en förmåga som (s) haft i förflutna men nu förlorat, menar han. Kopierar Pers inlägg: DEBATT
   Per Gahrton
   De gröna har gjort mycket, men räcker inte till för att stå emot de högerextrema krafterna eftersom deras solidaritet endast vädjar till människors altruistiska sida, skriver Per Gahrton.
   FOTO: CHRISTIAN ÅSLUND/GREENPEACE

   FRIA TIDNINGEN
   Sagolandets död: Gruppegoism och vänsterliberalt försvinnande
   PUBLICERAD: FREDAG 7 AUGUSTI 2015, 8:30
   OPINION
   Härom veckan väckte America Vera-Zavala uppmärksamhet med en efterlysning av det ”sagoland” hon invandrade till 1979: ett Sverige där rika och där fattiga barn gick i samma skolor och det inte fanns några tiggare (DN 22/7). Inlägget har avfärdats som en nostalgitripp eftersom alla länder förändras till oigenkännlighet på trettiosex år. Ändå har America en poäng.

   Vi diskuterar alltför sällan den enorma förändring som skett på mindre än ett halvsekel, än mindre om förändringen är mest av godo eller av ondo, och allra minst om den trots allt inte enbart beror på en sorts naturlagar utan också på politiska avsikter och misstag. Tyvärr bidrar America själv inte till den debatten, utan nöjer sig med att undra ”vad som krävs för att vi ska sluta låtsas vara medborgare i ett land som inte finns”.

   Naturligtvis finns ingen väg tillbaka. Dessutom var inte allt bättre förr. Det var till exempel betydligt svårare 1979 än 2015 att ha en annan sexuell läggning än hetero. Ändå, sedan Thatchers och Reagans högerrevolution, har ojämlikheten i rika västländer ökat och återgått till 1800-talsnivå. Den fråga ”Sagolandets död” borde väcka är: varför lyckades den traditionella vänstern (socialdemokrater och liberaler) inte stå emot återkomsten av den höger som nedkämpats i början av 1900-talet?

   Jag tror det finns två nyckelfaktorer. Den ena är arbetarrörelsens karaktär av gruppsolidaritet och gruppegoism. Klasskampssolidariteten var viktig som grundval för bygget av välfärdsstaten, men den höll inte vid mötet med ”annorlunda” människor, varken med America och hennes invandrarkolleger eller med människor med andra sexuella och kulturella vanor än de som dominerade hos den inhemska arbetarklassen. Den höll inte ens för kvinnorörelsens självklara jämställdhetskrav.

   Den andra nyckelfaktorn är vänsterliberalismens försvinnande. I dag framstår det som osannolikt att ungliberaler skulle uppmana till angrepp på Socialdemokraterna från vänster. Till och med det borgerliga moderpartiet, Folkpartiet, var med dagens mått ett vänsterparti på 1960–70-talen. Fp-ledaren, ekonomiprofessor Bertil Ohlin, ville att det skulle skapas ökade resurser för offentlig välfärd, inte för att privatisera och berika överklassen. Han trodde också att ökad tillväxt skulle ge ”särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”.

   Fortfarande heter liberala partier i Danmark och Norge Venstre och Sveriges Fp-journalister samverkar i Vänsterpressföreningen. Vänsterbeteckningen framstår i dag som ett dåligt skämt, men den påminner om en tid då motvikten mot den socialdemokratiska hegemonin byggde på tydliga, men annorlunda, solidaritetsideal.

   När socialdemokratins gruppsolidaritet inte håller, för att ”underklassen” inte längre består av en homogen arbetarklass utan av ett myller av etniskt, socialt och sexuellt olika individer, och när den borgerliga motvikten inte längre är en alternativ solidaritet, är det oundvikligt att tomrummet fylls av andra politiska strömningar.

   Ett alternativ är förstås det gröna. Men även om alla torde erkänna att grönt inflytande spelat en roll inte bara för miljöfrågor utan också för human flyktingpolitik och jämställdhet för hbtq-personer, lider det gröna alternativet av en maktpolitisk svaghet: det vädjar nästan enbart till människors altruistiska sida, deras solidaritet med andra. Hur mycket enklare är det inte då för det alternativ som öppet bygger på gruppsolidaritet och gruppegoism? SD-strategerna har lärt av Danmark, där Dansk Folkeparti allt mer etablerar sig som ett klassiskt socialdemokratiskt parti – dock bara för danskar.

   Gröna idéer kan inte ensamma styra undan ett sådant skräckscenario. Den gröna solidariteten behöver stöd av en folkrörelsevänster som förmår utveckla sin gruppsolidaritet till en allsolidaritet och kämpa för djupare värderingar än ökad konkurrenskraft för exportindustrin. Dessutom behövs en återfödelse av en humanitär vänsterliberalism. Jag hoppas våra barnbarn får uppleva bådadera. Annars lär de emigrera dit America kom ifrån, där hoppet om ett socialt rättvist Sagoland nu verkar större än i gamla Norden.

   Comment by anders thunberg — 2015 08 07 22:30 #

2. Till Anders Thunberg: En intressant analys. Bara ett par anteckningar i marginalen.

   Som jag tidigare har skrivit, har danska Socialdemokratiet under sin förra ledare på ett ganska obehagligt sätt gjort anpassningar till Dansk Folkepartis invandringspolitik. Den nya partiledaren, Mette Frederiksen, har inte riktigt den här stämpeln – men icke desto mindre har partiledarbytet medfört att partiets stöd går upp.

   Jag gjorde en gång, när jag var huvudsekreterare i programkommissionen inför 1990 års programrevision, ett aktningsvärt försök att – så väl kvalitativt som kvantitativt – integrera ett radikalt grönt perspektiv i den socialdemokratiska idétraditionen. Programmet antogs av partikongressen, men andra perspektiv kom i förgrunden på grund av den ekonomiska krisen. Hade det här radikala gröna perspektivet blivit en tydlig del av en röd-grön socialdemokratisk regeringspolitik, hade mycket kunna se annorlunda ut i dag.

   Comment by Enn Kokk — 2015 08 08 9:24 #

3. Mitt intryck är att den svenska socialdemokratin har varit tio år för sen på bollen i det mesta. Nu har man en grön, feministisk regering (samarbetsregeringen, den feministiska regeringen) tio år efter att intresset för dessa frågor stod på topp. Alltid steget efter, tycks det.
   När man sedan tar tag i invandringsfrågan kommer det också att ha varit för sent. Den som är tvåa på bollen hamnar till slut på avbytarbänken…

   Comment by Jan — 2015 08 08 11:21 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.