Ett ambulerande liv

12 maj 2013 12:37 | Politik, Resor, Ur dagboken | 13 kommentarer

Under pensionärsåren har vi, åtminstone fram till nu, bott ungefär halva året – från påsk till en bit in på hösten – i sommarhuset i Öregrund. En vecka före påsk har vi flyttat ut till Öregrund med allt vårt pick och pack: kläder, krukväxter, ett stort förråd av böcker, filmer och skivor.

I princip har vi gjort så i år också, men nu lever vi ett varannanveckasliv: varannan vecka bor vi söndag kväll-fredag förmiddag i lägenheten i Uppsala, varannan vecka bor vi från fredag lunch till söndag eftermiddag i Öregrund. Skälet till det här är att Kerstins barn Viggo och Klara bor i vår lägenhet varannan vecka och Kerstin, som jobbar som bagare, behöver vår hjälp med barnen. Det har vi ingenting emot – jag bara förklarar. Tvärt om är det roligt att få en ännu tätare kontakt med barnbarnen.

Den här veckan har det varit öregrundsvecka, men den har hackats sönder av ett par utflykter till Uppsala.

I måndags åkte vi in till Uppsala för att höra på en föreläsning i universitetsaulan. Den vi skulle lyssna på var Finlands förra president Tarja Halonen, som vi båda har träffat i olika sammanhang, jag själv först under mitt värv som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Tarja Halonen träffade jag på den tiden bland annat vid valvakor. Jag gladdes uppriktigt, när hon blev vald till republikens president. När hon gjorde sitt första officiella besök i Sverige, blev Birgitta och jag inbjudna till den svenske kungens middag för det finländska statsöverhuvudet, och eftersom Birgitta då var talman i Sveriges riksdag, hamnade vi förstås först i kön av middagsgäster, som skulle hälsa på kungaparet och presidenten. När vi kom fram till Tarja Halonen, föll hon för ett ögonblick ur sin officiella roll och utbrast med glad röst: ”Nej men Enn!”.

Den här gången hade vi ingen officiell roll men lyckades ändå få platser hyggligt långt fram i universitetsaulan, där det i övrigt satt många företrädare för det akademiska Uppsala, personer som vi har lärt känna via till exempel landshövdingens hedersupplänningsmiddagar och ODs middagar.

Själva föreläsningen visade sig bli en riktig flopp. Tarja Halonen var svårt förkyld och därmed nästan omöjlig att uppfatta, inte bara för min hustru som numera är beroende av hörapparat. Dessutom är högtalarsystemet i universitetsaulan inte det bästa – det var ofta också svårt att uppfatta de frågor som efter föreläsningen ställdes av personer i publiken.

Expresidenten fördes in i och ut ur aulan i procession, så vi lyckades inte ens få ögonkontakt med henne.

Så jag sänder ut följande i cyberrymden; Hej, hej, Tarja!

Mot slutet av veckan var det dags för en ny utflykt in till Uppsala, för mig i alla fall.

Jag hade nämligen fått kallelse till blodprovstagning hos en diabetessköterska på Vårdcentrlen – något som i nästa vecka ska följas av läkarkontroll.

Jag hade kallats till provtagning klockan åtta på fredagsmorgonen, så jag fann för gott att åka in till Uppsala kvällen före för att sova över i lägenheten där.

Jag infann mig i tid, medförande också det urinprov man ville ha, och efter ett första misslyckat försök lyckades sköterskan på ovansidan av ena handen hitta en blodåder som gick att tappa. På vårdcentralen vet de sedan tidigare att jag på den här punkten är ett svårt objekt – i armvecken lönar det sig inte ens att försöka.

Nå, eftersom jag varje morgon själv mäter blodsockernivån, vet jag, att mina normalvärden ligger i intervallet 6-8. Vi får väl se vad läkaren säger.

Fredagsförmiddagen använde jag i övrigt till att läsa tidningarna – på grund av vårt ambulerande liv har vi inte ställt om våra tre morgontidningar till Öregrund – och uträtta några nödvändiga ärenden. Jag var in en sväng på Apoteket och provianterade, och så gick jag och klippte mig. Det var på tiden.

Nu har jag åter varit i Öregrund från fredag eftermiddg till nu. Senare i eftermiddag bär det åter av in till Uppsala, för ytterligare en skolvecka med Viggo och Klara.

* * *

Medan jag skrev, hade det anlänt ett mejl från Kerstin, som meddelar att hon är ledig på måndag – som kompensation för att hon jobbade i lördags – och därför själv kan ta hand om Viggo och Klara. Då stannar vi förstås i Öregrund ett dygn till och åker in till Uppsala först på måndag kväll.

13 kommentarer

  1. Ibland slår det mig att du har levt ett liv i samhällets översta skikt. Det märks aldrig annars, och då menar jag det som den finaste tänkbara komplimang. Ödmjukhet är en bristvara.

    Comment by Ann Kristin — 2013 05 12 23:42 #

  2. Till Ann Kristin: Det här som du tar upp är intressantare än vad du själv kanske ens anar.

    Ödmjukhet är det kanske ändå inte. Jag började mitt liv här i Sveige som barn i en arbetar/flyktingfamilj men upptäckte snart att jag hade intellektuella gåvor som, om jag använde dem, kunde föra mig dit jag ville i livet.

    För mig har det alltid varit viktigt att bottna i mig själv, och vetskapen om att jag kan förstå och klara även svåra sammanhang har gett mig ett lugn som det är få förunnat att ha.

    En sida av det här är att jag också har lätt att se de tomma fasaderna hos människor – strebrar, bluffmakare, människor som har fötts till att ärva positioner som de inte har pesonlig täckning för – jag har kommit att möta i det offentliga livet.

    Naturligtvis möter man intressanta människor i det offentliga livet också. Men till rätt stor del är kungamiddagar och liknande tillställningar som att gå på cirkus, dock en cirkus där man själv har tilldelats en roll att spela.

    Men jag har aldrig glömt eller förträngt hur det var att växa upp i en fattig arbetar/flyktingfamilj, och det är den här erfarenheten som fortfarande präglar mina värderingar och driver mig att verka politiskt.

    Comment by Enn Kokk — 2013 05 13 10:38 #

  3. Till Enn Kokk: Tarja Halonen var en tämligen populär president i Finland och lyckades på ett förtjänstfullt sätt kombinera folkligheten och charmen med ämbetets krav på värdighet. Hennes företrädare, Martti Ahtisaari var väl, diplomatiskt uttryckt, något mer omdebatterad. OBS Diskussioner som skedde före tilldelandet av Nobelpriset Om jag inte minns fel (och här kan du rätta mig i så fall) så var väl det så att socialdemokraterna ville ha Kalevi Sorsa som partiets presidentkandidat, men plötsligt så dyker hr Ahtisaari upp från ingenstans och lyckas putta ut Sorsa. Att sedan Sorsa drabbas av cancer är ju en helt annan sak. Att Ahtisaari sedan inte ville ställa upp i en andra omgång berodde på att han nog inte trodde att han skulle bli återvald i ämbetet. Han ville ju inte, fin som han var, vara den president i modern tid som hade tvingats avgå p g a impopularitet.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 05 14 17:38 #

  4. Hans företrädare Mauno Koivisto har fallit i glömska, tyvärr. En mycket intressant person i sammanhanget’
    Jag kan inte erinra mig att du någonsin har berört honom.
    Han var ju i alla fall Finlands förste socialdemokratiske president. Har du några åsikter om hans gärning.

    Comment by Åke F — 2013 05 14 21:42 #

  5. Till Åke F: Valet av Koivisto ägde rum långt innan jag började blogga – när han valdes 1982 var jag chefredaktör för Aktuell i politiken (s) och fortfarande skrivande journalist.

    Det fanns en betydande grupp finländare bosatta i Sverige men med rösträtt hemma i Finland, så AiP försökte dra sitt strå till stacken genom att i nummer 1 1982 ha en mycket framskjuten artikel – omslag plus de tre första sidorna i tidningen – få finländarna i Sverige att rösta på Koivisto. Vår infallsvinkel var att Arja Saijonmaa ställde upp för Koivisto i valet

    Comment by Enn Kokk — 2013 05 15 10:03 #

  6. Till Åke F: Om Mauno Koivisto kan man bara säga gott. Eller som finländare har sagt till mig:”Han såg ut som en president!”. F ö har hans dotter läst vid Uppsala universitet (ekonomi).

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 05 15 13:00 #

  7. Att veta vem man är och bottna i det med lugn är det jag menar med ödmjukhet. När man vet sitt värde utan att behöva visa sin briljans eller framhäva sig, ja nog ser jag att det är bristvara. Det är för övrigt det jag saknar hos dagens politiker. Utom Stefan Löfven. Han har ju en egen fattig bakgrund, som öht inte är tänkbar idag. Att en änka skulle lämna bort sitt barn pga fattigdom eller brist på barnomsorg, det kan ungdomar i dag inte ens förstå. Med Stefan känns SAP på rätt spår igen. Jag tycker att det har gått för långt med välfärdsdemonteringen.

    Comment by Ann Kristin — 2013 05 15 23:14 #

  8. Hej Enn!
    Det var ett tag sedan vi sågs. Stötte på några av dina kommentarer på nätet. I aktuellt fall om Fremskridtspartiet, som hade vissa ”populistiska drag”. Jag skulle uppskatta om du kunde konktretisera vad du menar med ”populistiska drag.”
    Den solidaritet, f.ö., som du andra och jag ägnade åt oss åt, hade sin grund
    i ett svenskt /realativt homogent/ folk, som kunde uppta berikande inslag från näraliggande kulturer
    och folk. ”Populismen” har bl.a. sin grund att det inte längre är möjligt; mångkulturella – läs mång”etniska” – samhällsexperiment som sedan mitten av sjuittiotalet Sverige varit utsatt för fostrar inte motsvarande förmåga att
    sträcka sig utanför sin eget folk. (Jämför övrigt Putnams för mångkulturalisterna nedslående (?) rön vad beträffar tilliten i mångkulturella samhällen i den egna gruppen och mellan grupperna, eller Tage Erlander från 1965, efter rasupploppen i Förenta Staterna, som konstaterar att vi lyckligtvis var
    besparade från sådant på grund av vår homogenitet.
    Till slut, för perspektiv på populismen. Kolla Peter Sutherland
    som i någon slags hearing i en kommittee i House of Lords
    klargör att EU:s stater måste underminera dessa staters etniska homogenitet (!) och de ord han använder för dem som vill försvara sitt land, kultur och folk. Eller fru Barbara Specter (sic!, nej det är inte Flemingfigur), en amerikanska som företagit aliya och därefter ägnat sin krafter åt en organisation vid namn Paidea i Sverige. Hon talar om judarnas roll att lära Europas folk att de måste öppna sina gränser, annars kommer Europa inte att överleva; överlevnad genom suicid, således, och att judarna kommer att bli illa omtyckta när de lär ut detta. (I Styrelsen för Paidea sitter f.ö. f. soc.dem. utrikesminstern, numera vice generalsekreterare i FN. Sutherland, det glömde jag nämnde, är non executive President i Goldman Sachs.
    Anti-populisterna är goda människor och fint folk inte sådana som fostrades i Juniskär eller Skönsberg. Men förskräcker inte sällskapet.
    P.S. Hör på avstånd den simpla ljuden från det tity-tainment
    (panem et circem) som håller populasen på plats. Den kvinnliga speakern har just annonserat det grekiska bidraget
    som kommer ur ”befolkningens lägre sociala skickt”; folkföraktet tar sig olika uttryck!
    Så, vad menar du med främlingsfientliga drag.

    De bästa hälsningar

    Tom Nässbjer
    Lilla Skinnarviksgränd 6
    11825
    Stockholm

    P.S. Jag hoppas att du får behålla läsförmågan långe

    Comment by Tom Nässbjer — 2013 05 18 23:35 #

  9. Till Tom Nässbjer: Om du någorlunda regelbundet har läst min blogg, vet du att jag är en varm anhängare av att bevara nationella kulturer och språk, i första hand då naturligtvis inom de geografiska områden där de historiskt har blivit dominerande. Denna mångfaldssyn innebär inte någon nedvärdering av andra folk.

    Problemet i dagens värld, ett växande problem, är de väldiga flyktingströmmar väpnade konflikter – som nu den i Syrien – skapar och att dessutom också mycket stora grupper i dagens värld med dagens kommunikationer kan söka sig ett bättre liv i språkligt och kulturellt mycket annorlunda länder.

    Allt detta skapar givetvis problem i mottagar/ankomstländerna men går naturligtvis att överbrygga, åtminstone över tid.

    Märk att min barndoms estniska (som jag för övrigt fortfarande talar) är ett finsk-ugriskt språk, således inte släkt vare sig med svenskan eller det latin vi lärde oss i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Likväl hade jag A i svenska, när jag en gång i världen tog studenten vid nämnda läroanstalt.

    Dock: övertrycket på Sverige skulle naturligtvis minska, om fler europeiska länder tog ett större ansvar för de människor som behöver vår hjälp.

    Comment by Enn Kokk — 2013 05 20 11:30 #

  10. Hej Enn!

    Tack för svar.”…. väldiga flyktingströmmar… skapar problem
    i mottagar/ankomstländerna men går naturligtvis att överbrygga, åtminstone övertid.” Naturligtvis? Då kan vi andas ut? Det tror jag inte. Att bistå flyktingar, ja. Men att
    bygga upp etniska motsättningar och ”över tid” göra svenskarna till minoritet i sitt eget land. nej. Det är den avgörande frågan.
    Din egen bildningsgång. Visst finskt ugriskt-språk, men den estniska kulturen och religionen stod nära den svenska. Så är det inte längre med den utomeuropeiska invandringen från främmande kulturer och folk; parallellsamhällen har uppstått och utbrott av lågskaligt inbördeskrig (?); exempel Husby, Rosengård, parisiska förorter pågår.
    Att bistå flyktingar ja, men inte godta massinvandring av folk från främmande kulturer och religioner till priset av det egna folkets förvandling till -över tid – en minoritet bland andra;
    inte till priset av självuppgivelse. De som motsätter sig den förda politiken skälls för populism och isoleras socialt. Jag frågade om exempel på populism och du gav inget i ditt svar.
    Jag nämnde Peter Sutherland, verklig top side. Om du skulle sätta dig in hans linjetal skulle du se att det är förenligt med
    förd invandings- och mångkulturell politik i Sverige. Att se det och sedan ta ställning skulle innebära ett problem för vänsterliberaler och gamla partitrogna socialdemokrater, som du Enn, eller hur? Så försvaret av Sverige och svenskarna
    de gamla och valsvenskarna kräver mer än att fromt säga att det kan ”överbryggas”, vilket begrepp för övrigt likställer
    statsfolk och dem som invandrat legalt (eller hållet sig gömda och sedan fått laglig rätt till uppehållstillstånd och därigenom medborgarskap.

    Hälsningar

    Tom Nässbjer

    Comment by Tom Nässbjer — 2013 05 31 23:54 #

  11. Till Tom Nässbjer: Jag tyckte jag gav ett nyanserat svar: pekade på både problem och möjligheter. Tyvärr måste jag konstatera att du verkar helt fixerad på problemen.

    Comment by Enn Kokk — 2013 06 01 9:34 #

  12. Bäste Enn Kock

    Dåligt budskap skjut budbäraren
    eller
    påstå honom vara fixerad vid sin post.

    Är det inte dags att mucka nu och ta frågorna på allvar.

    Tom Nässbjer

    Comment by Tom Nässbjer — 2013 08 01 19:43 #

  13. Till Tom Nässbjer: Jag vidhåller det jag skrev, nu för ganska länge sen.

    Comment by Enn Kokk — 2013 08 01 20:55 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^