11 kommentarer

1. Och visst är det lite av ett ödets ironi att svenska riksdagen just beslutat att ratificera Lissabonavtalet, som mer eller mindre har nyliberal ekonomisk politik inskriven som grundlag.

   Man tager sig för pannan.

   Comment by Kerstin — 2008 12 11 1:28 #

2. Men låg inte nylibralismen redan i dödsryckningarna efter den massiva kritik den sen länge mött i tredje världen utifrån dess befolkningars dyrköpta erfarenheter? En resa jag gjorde i Latinamerika övertygade mig att den ideologin mer eller mindre var en skrivbordsprodukt (modell väst) och saknade möjligheter att klara en större kris…
   Men lite byråkratiskt dödkött får väl den ändå sägas ha skurit bort i våra europeiska samhällen? Men tyvärr har ekonomer levt i tron att den skulle kunna lösa allsköns frågor…alltså hemfallit åt en slags marknadsfundamentalism…

   Comment by Anders Thunberg — 2008 12 11 11:30 #

3. Till Anders Thunberg: Det nya nu är att allt fler i västvärlden inser att den inte för med sig de väsignelser som den av dess profeter har påståtts medföra.

   Comment by Enn Kokk — 2008 12 11 17:04 #

4. Till Enn: men det var väl ett bra tag sen t ex ekonomerna i världsbanken reflexmässigt skrev ut avregleringar som enhetsmedicinen för
   länder i kris…? Jag är inte så insatt i dagens speciella debatt om finanssystemet men jag följde debatten om jordbrukskrisen förra året, inte verkade som om nyliberalerna stod särskilt starkt i den… just det här som du påpekar om nödvändigheten att det finns hårda nationella- och internationella spelregler, och skydd mot marknadsdumpningar m m, var en en vanlig uppfattning som framfördes. Det behövdes en stat för skydda medborgarna!!! Går man ännu längre tillbaka så fanns det en nobelpristagare, James Tobin, som förordade en skatt på internationella transaktioner (för att motverka farlig valutaspekulation) Jag minns att Ingvar Carlsson uttryckte sympati för Tobin-skatten, /som framfördes i en reviderad version 1995/ Carlssons ställningstagande uppfattade jag som en (s)-reaktion mot kanslihushögerns (Feldt m fl:s) nyliberala framstötar under Palmes sista period…Men du som har insider-kunskaper kan kanske korrigera mig, om jag har missuppfattat saken. För övrigt minns jag Milton Friedman tala inför en mängd svenska entusiastiska ekonomer på Handelshögskolan sent 70-tal. 76? 77?..Jag minns att jag intervjuade en grånad Bertil Ohlin om Friedmans tankar. Häromveckan hörde jag f d Federal Reserve-presidenten Alan Greenspan i ett radioklipp från ett amerikanskt senatsförhör. Han skyllde avregleringen av finansmarknaden på att han beklagligtvis lyssnat alltför mycket till ekonomer som hyllats med nobelpriset. Så kanske ska vi ställa den svenska nobelkommittén (de ekonomer som fanns med på Handelshögskolan i 70-talet) till ansvar för dagens kris?

   Comment by Anders Thunberg — 2008 12 11 18:42 #

5. Jo, Anders Thunberg och Enn Kokk, det är helt rätt, men de nyliberala idéernas påverkan på våra samhällen försvinner inte automatiskt. Verkligheten här och i Latinamerika, Afrika har knockat down dessa idéers tillämpningar, men för att åstadkomma något annat, dvs återställa ordningen och komma vidare, behövs att slå ner dem i stövelskaften (alltså idéerna).
   Som Göran Rosenberg visa på hur orimligt dumt det hela konceptet var. Hur stridande mot människors upplevda verklighet.
   Då menar jag inte vi ska bry oss att slå ner på Milton Friedman och sådana. Han är ju bara en struntfigur. Han motsade ju sina egna med pris belönade forskningsresultat när det passade.

   Comment by Sixten Andréasson — 2008 12 11 18:47 #

6. Till Anders Thunberg: Jo, det har funnits en hel del flugor – men ändå ingen sommar. Det Göran Rosenberg pekar på är att misstron mot nyliberalismen i den aktuella krisens spår har blivit så stark att det faktiskt går att förespråka (och förhoppningsvis åter införa) mer sociala alternativ.

   Comment by Enn Kokk — 2008 12 11 20:29 #

7. Till Sixten A: ”Vi ska inte bry oss om Milton Friedman..” skriver du. Jag hör dock till dem som tar allvarligt på vad inflytesrika personer och forskningsinriktade människor tycker och ger uttryck för åsikter. I synnerhet om de gör anspråk att vara seriösa vetenskapsmän, forskare… T ex tycker jag inte att olika tyska vetenskapliga rasideologer på 30-talet kan svära sig fria från ett visst moraliskt ansvar för Förintelsen. Milton Friedman m fl:s ansvar för dagens finanskris går inte att förneka. Särskilt de som har möjlighet att tränga in in komplexa frågor har ett särskilt ansvar. För övrigt har jag just tagit del av en meningsfrände, Nicholas Taleb, professor i ekonomi och författare till bl a boken ”Fooled by Randomess” och ”The Black Swan”. Taleb var en av de få ekonomer som förutsåg den nuvarande finanskrisen och han anser att man att ska ge den svenska nobelpriseekonomipriskommittén en släng av ansvaret för finanskrisen, eftersom kommittén ”gjort charlataner respekterade” genom att ge dem Nobelpris. /Fokus 12-19 december 2008 / Det går dock att undvika att historien upprepar sig och att finanskris läggs till finanskris, nämligen enligt Taleb genom att ”gynna erfarenhetsmässig kunskap” inom ekonomivetenskapen. En som arbetade enligt den metoden på 1800-talet var Karl Marx. Vi har en del att lära oss av denne mans systematiska arbete i arkiven, även om man utifrån nuvarande källmaterial måste inse att arbetet måste göras på nytt. Så var finner vi dagens Karl Marx?

   Comment by Anders Thunberg — 2008 12 14 21:36 #

8. Till Anders Th.: Jag skrev att ”nyliberala idéernas påverkan på våra samhällen inte försvinner automatiskt.” Trots att de nu knockats rejält av verkligheten. Menade att idéerna måste också bekämpas med andra idéer – socialdemokratiska, marxistiska, humanistiska…
   Men då är Milton Friedman inte så viktig. Anser att Reaganadministrationen, Thatcher, Pinochet osv hade genomfört nyliberal politik honom förutan. Han hade inte utcecklat en vetenskaplig teori för detta, utan var egentligen enbart en politisk propagandist sen han slutat sin forskning. Men ekonomipriset till Nobels minne gav falsk men PR-mässig legitimitet åt politiken.

   Annars håller jag med om att vetenskapsmän har ett moraliskt ansvar. Hur stort kan diskuteras från fall till fall.

   Skrev en debattartikel – på begäran – till Kristianstadsbladet efter MF:s död. Om Enn Kokk godkänner det kan jag lägga in de i bloggen. Annars kan jag sända den till dig, Anders Thunberg.

   Comment by Sixten Andréasson — 2008 12 15 22:37 #

9. Till Sixten Andréasson: Visst kan du lägga in artikeln – den kan väl inte vara alldeles vansinnigt lång?

   Comment by Enn Kokk — 2008 12 16 9:19 #

10. Min artikel vände sig egentligen mot Nils-Eric Sandbergs hyllning av MF. NES tidigare på DN är nu kolumnist på Kristianstadsbladet. Vi hade först ett replikskifte och sen tyckte debattred att jag skulle skriva en hel artikel. Det följde ingen debatt.

    Debattartikel 2006 om Milton Friedman
    Den kände nationalekonomen Milton Friedman dog i november vid hög ålder. Hans gärning hyllades av många. Men att han var mycket kontroversiell.
    När han skulle ta emot Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 1976 möttes han av häftig kritik – framför allt på moraliska grunder. Mindre än två år efter Pinochets blodiga militärkupp i Chile hade han där hållit föreläsningar med rekommendationer för diktaturens ekonomiska politik Dessa grundade han på sina teorier om sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Erfarenhetsmässigt hade det ett bra tag varit klart att bekämpning av arbetslöshet brukade medföra ökad inflation. Stram penningpolitik för att minska inflationen ledde å andra sidan till högre arbetslöshet. När Milton Friedman teoretiskt utredde sambandet kom han fram till att det bara gällde på kort sikt. Om man fortsatte med expansiv politik för att försöka minska arbetslösheten ledde det långsiktigt till både växande inflation och ökad arbetslöshet. Teorierna bekräftades senare empiriskt.

    I Chile rådde hyperinflation – på flera hundra procent. De av Friedman rekommenderade åtgärderna innebar en chockterapi. Nedskärningarna på 20-25 % ledde till jättehög arbetslöshet och social misär. Friedman hade visserligen framhållit att de som blev mest utsatta skulle ha hjälp. Det var väl mer än man kunde räkna med av en så hänsynslös regim.
    Men även annan kritik förekom. Gunnar Myrdal, som några år tidigare fått samma pris och nu ångrade att han tackat ja, skrev i DN att nationalekonomin (som borde återta klassikernas benämning politisk ekonomi) dels inte har samma hårda kärna som naturvetenskaperna, dels inte heller kan ha samma objektivitet. I nationalekonomisk forskning kan man inte räkna med att få fram konstanter, dvs sådant som förr kallades naturlagar. Den sociala verkligheten är alldeles för föränderlig. När det gäller det politiska måste man kritiskt analysera sina egna värderingar och också klart framlägga sina utgångspunkter från dem. ( Myrdal har utförligare behandlat detta i sin skrift: Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen. Rabén & Sjögren 1968. 95 sidor. Den borde utges på nytt). Att Friedman inte delade dessa uppfattningar framgick klart av hans nobelföreläsning och hans fortsatta gärning. Han argumenterade mycket energiskt att nationalekonomin som vetenskap var likvärdig med fysik, biologi, medicin och meteorologi. I fortsättningen ägnade han framför allt tid till att upplysa om hur ekonomisk politik borde utformas enligt hans idéer.

    Han hävdade alltid starkt Individens frihet mot diktatur, kommunism, socialism och välfärdsstat. I likhet med de flesta uppfattar jag att den senare har ökat den personliga friheten. Utan statliga stipendium och studielån hade det inte varit möjligt för mig att studera. Märkligt att det samma tycks gälla Milton Friedman. Han förlorade sin far när han var femton och tack vare statliga stipendier kunde han ändå gå den akademiska vägen. I Frihet att välja, som han skrev tillsammans med sin hustru Rose, kritiserar han hela ”välfärdssoppan”: socialförsäkringar, bostadssubventioner, ”socialiserad” sjukvård, allmänna skolan etc. Som lösningar på problemen förordas oftast privatiseringar, ibland in absurdum I en tidningsinterju på 80-talet läste jag att han inte ens uteslöt privatisering av polisen!
    Inflationen betraktade han som vår tids farliga sjukdom. Arbetslösheten såg han tydligen inte på samma sätt. Det var inflationen som ledde till Rysslands kommunism och Tysklands nazism. Och till militärjuntan i Chile, ja också till andra militärdiktaturer i Sydamerika. Historiker är nog av annan mening. Den stora depressionen hade kunnat undvikas med de rätta penningpolitiska åtgärderna och berodde inte alls på inneboende motsättningar i den kapitalistiska ekonomin. Andra hänvisar till de ständigt återkommande kriserna och att de inte utvecklats till stormstyrka i vår tid beror på rustningarna under det kalla kriget och USA:s ideliga interventioner och krig.

    Det kan tyckas att hans idéer hade stor framgång. Reagan, Thatcher och många fler politiska ledare anses ha påverkats av honom i sin nyliberala praktik. Men det ryktas att han ändå inte var nöjd. Att Sverige införde skolpeng som liknade ett av hans förslag gladde honom.
    Nu verkar det som privatiseringsivern mattats något världen över. I Latinamerika har befolkningen fått nog av den nyliberala medicinen och hostar upp den genom att rösta fram vänsterregeringar. Man får hoppas att vår nya regering besinnar sig och inte genomför sina planer på att sälja statliga företag. De är ju folkets egendom och kommer då att bara ge pengar en enda gång.
    Må Milton Friedman vila i frid. Liksom de mer extrema av hans idéer.

    Sixten Andréasson
    Everöd

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 12 16 12:16 #

11. Till Anders Thunberg och andra: Min debattartikel om Milton Friedman finns nu att läsa på Enn Kokks blogg.

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 12 17 11:11 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.