Kurt Salomonson

3 februari 2009 21:12 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 16 kommentarer

Bland de författare jag läste intensivt under mina första studentår i Uppsala, då jag bland annat var ordförande i Laboremus, fanns Kurt Salomonson (född 1929 i Hjoggböle, alltså en av dessa många läsvärda västerbottensförfattare). Han arbetade också som journalist i mitt gamla husorgan Folket i Bild och så i syndikalistiska Arbetaren. Jag var under den aktuella tiden redan en mycket engagerad socialdemokrat, dock inte främmande för den frihetliga socialism som predikades i Arbetaren; under en stor del av min skoltid i Sundsvall hade jag varit prenumerant på Arbetaren, och jag läste den regelbundet också under mina tidiga år i Uppsala.

Trots ordförandeskapet i Laboremus och de övriga politiska uppdragen kände jag ständigt en längtan att få ägna mig åt skönlitteratur. Jag inte bara läste – jag tog mig också snart in på olika kultursidor, både med debattartiklar och med recensioner. För Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas skrev jag en essä om Kurt Salomonsons författarskap, så lång att redaktören fann för gott att dela upp den på två nummer.

Första delen publicerades i Libertas nummer 6 1960:

ARG UNG MAN
– Kurt Salomonsons författarskap I

I vissa avseenden är Kurt Salomonsons debutroman, ”Hungerdansen” (Norstedts, 1955), närmast skräckromantisk. Hela intrigen är sån: nervkriget i den genom ras avstängda gruvan, mordet på Tarzan Bergstedt och kampen mellan Roger, huvudpersonen, och mördaren Jackson. Bakgrunden till historien verkar dålig äventyrsroman:

”Miljonstaden Durban, dess smutsiga kvarter vid hamnen, ett naket och förfallet hotell, den strypta kvinnan under sängen – nej, han hade ingenting glömt Den natten hade han vandrat och vandrat på skräckens stig, vandrat och vandrat utan uppehåll, han Rädde-Roger, landstrykaren och vargynglet.”

Beskrivningen av Jackson kunde vara tagen ur ett filmmanus m/Hollywood:

”I själva verket var Jackson inte mer än enochsextiofem, men skuldrorna. De var oerhörda. De gjorde honom till en jätte. Mitt i det koppärriga, grova och brutala ansiktet stack en löjlig tangorabatt ut som ett knippe färska grässtrån ur ett sumpigt kärr. Ögonen var blanka, bruna knappar; Roger hade sett dem gröna av ondska och stickande av grymhet.”

Till och med teoretiskt behandlar Salomonson skräcken. I mörkret har den sedan urminnes tider alltid haft sin mäktigaste bundsförvant, står det. Hade ”Hungerdansen” inga andra sidor, kunde den med fördel lämnas åt glömskan.

Men till sin förvåning märker man, att debutanten Salomonson har ett bredare register. Först och främst noterar man den sakkunskap, som Salomonson har, när han beskriver gruvan. Han använder ord som ”skut” och ”stuff”. Han talar om, att fläktrören är av storlek 80 centimeter. ”Skrattet bullrade mellan väggarna som en luddig boll” – också skräcken kan få expressiva uttryck.

I den thrillerartade historien har Salomonson bakat in samhällskritik. Jackson konstaterar, att det finns klasskillnader även i underlandet Sverige. Roger ger uttryck åt teman, som återkommer i Salomonsons senare författarskap: Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sej i. Att gå på kroppsarbete dag efter dag, månad efter månad, år efter år, det är att långsamt men säkert förvandlas till djur: intelligenta människor ska inte ha kroppsarbete. Det talas om arbetarklassens tusenåriga skuldkomplex. Roger gör sej till representant för de arbetare som är ansvarslösa och fega och avundsjuka mot dem, som har haft kraft nog att lyckas.

Hungerdansen är ingen bra roman. Storyn och samhällskritiken är löst hopfogade. Dialogen är full av brister. De skräckromantiska inslagen har påtalats ovan. Redan på sidan sex i debutboken gör sej Salomonson skyldig till en av de synder, som sen ofta har stört hans författarskap: genom att föra in en flicka, som väntar barn, i handlingen, får han tillfälle att utdela en spark åt skvallrets karusell: så fort han får en chans, kritiserar han – detta även om objektet för kritiken inte naturligt hör hemma i romanens handling.

Grottorna” (Norstedts) från 1956 är däremot en bra roman. Stilistiskt går nu Salomonson bort från de romantiska schablonerna och mot en större realism. Detaljkunskapen är ännu mer markerad: borrstålen är sexkantiga och fjädrande, borraren får vatten och slam i ansiktet, det kommer ett duggregn från maskinens vattenspolning, och fläktören är i genomskärning 90 centimeter och på längden 6-8 meter; man får reda på att borrarna gör sexti hål om dan, tre och en halv meter djupa. I vissa avsnitt blir skildringen rent naturalistisk:

”I ett av hörnen låg en arbetsklädd karl och stirrade apatiskt i taket. Han såg obeskrivlig ut. Han var en bild av eländet och förfallet. Några mänskliga drag stod till en början inte att upptäcka; där ansiktet borde vara satt en mask av levrad smuts och genom denna stack skäggstråna fram som gräs ur ett sumpigt kärr.” (Jämför bilden med beskrivningen av Jackson i ”Hungerdansen”. ”Grottorna” är i flera avseenden ett lyckat försök att göra om ”Hungerdansen”, skriva om den så att den blir bättre.) ”Från den plats där sängen stod vällde en stank av urin och föroreningar, och över sänggaveln hängde i ett bälte mannens golvlampa och hjälm; syret hade runnit ut och bildat en fettfläck på lakanet. Flaskor i hundratal var slängda överallt i rummet. en del sönderslagna, en del slarvigt plockade i backar.”

Skräckfixeringen från ”Hungerdansen” finns kvar, men skräcken är inte dominerande och skildras på ett effektfullt sätt. Skräcken binds samman med mörkret i gruvschaktet. Luftslangen till borrslipen spelar en symbolisk roll: första gången som ett förebud, andra gången tjuter den vid Jonssons död. Också kampen på liv och död i gruvgången mellan Ambjörn, huvudpersonen i ”Grottorna”, och den galne Simon Bergdahl, som tar honom för en annan, dansken Ib Sörensen, som har förfört hans fru, är en ny och bättre version av den centrala händelsen i ”Hungerdansen”. Salomonson har strävat efter att göra ett bättre arbete än förra gången och har lyckats över förväntan.

Också romantekniskt är ”Grottorna” annorlunda. Visserligen är Ambjörn huvudpersonen, men han är det inte på det traditionella sätt, som Roger är det i ”Hungerdansen”. Gruvan är det centrala i ”Grottorna”. Människorna i gruvsamhället beskrivs och analyseras; ibland har de episoder, där de tecknas, knappast ens anknytning till händelseförloppet kring de silikosskadade, formellt temat i romanen. Salomonson har haft ambitionen att skriva en kollektivroman. I ”Grottorna” finns ett rikt galleri människor.

Det är bolagsdoktorn, som bagatelliserar silikosproblemet och talar om arbetarna som okunniga hästar. Bolagsdoktorn är en figur, som dyker upp i flera av Salomonsons böcker: medintressent i företaget, småpåve, maktlysten – ofta en ganska onyanserat tecknad typ. Där är Ederskog, som är silikosskadad men förman, och Idvardsson som botar sin sjukdom med sprit. Där är dansken Sörensen, som lever sitt eget liv och därför tvingas lämna samhället. Där är ingenjör Zädt, maktmänniska och nästan platschef. Där är Simon Bergdahl, som på grund av sin silikos inte längre kan arbeta i gruvan utan måste vara underbetald hjälplastare på en traktor.

Gruvarbetarna i Salomonsons roman ställs alla inför faktum: bolaget är ingen välgörenhetsinrättning. Ingen har tvingat dem att arbeta. Vems fel är det, att till exempel Simon är sjuk? När silikosproblemet blir för stort, får de inte längre gå kvar utan får välja mellan att flytta till bolagets nya anrikningsverk på annan ort och att sluta. Det antyds, att det nya anrikningsverket kanske inte är helt ofarligt för silikosskadade lungor; Ambjörn ställer frågan, om inte bolaget vill experimentera med billig arbetskraft.

Hatet pyr, men från fackföreningen får arbetarna inget stöd, Fackföreningens ordförande, Lundberg, köps av bolaget genom att slippa bli förflyttad, och förbundets representant försvarar åtgärderna med tal om produktionsökning. Fackföreningsrörelsen bekymrar sej inte om den enskilde medlemmen, är en av huvudteserna i Salomonsons syndikalistiskt inspirerade kritik.

Men också andra problem tas upp till diskussion. Så till exempel kamratskapet på arbetsplatsen, som av en arbetare framställs som en romantisk dröm och i ”Grottorna” i sak också är det. Trivseln säjs inte betyda nånting; man måste döda det man har under valkarna. Den inbördes kampen mellan arbetarna skildras som vanlig och av de flesta betraktad som naturlig. Det är huvudpersonen, Ambjörn, som tidigare har varit journalist och tycks ha ett äventyrligt förflutet, som forskar i och reflekterar över dessa problem.

Dessutom ventileras, kompositionsmässigt mer eller mindre motiverat, en hel rad andra frågor. Vi möter kaféflickan Dagmar, som är ett offer för miljön. Utlänningarnas svårigheter får vi ta del av i historien om Verner Muller, som måste lämna anställningen, trots att han har familj och har köpt möbler på avbetalning; han är rättslös. Också pressen får en släng. En journalist, som av chefredaktören har fått en färdig rubrik, har till uppgift att som motvikt till en artikel i en radikal veckotidning i Stockholm skriva om den smutskastning bolaget har utsatts för i samband med förflyttningen av de silikosskadade.

Är frihet, jämlikhet och broderskap realiteter? frågar författaren. Saknar arbetarna det mod, som krävs, för att kamratskap och riktig solidaritet ska kunna existera? ”Grottorna” är en bok med väsentliga frågeställningar.

I ”Deras vrede” (Norstedts, 1957) tar Salomonson steget över till en ny miljö. Boken handlar om fyra människor i Stockholm: Per A, en medelålders tidningskrönikör, hans unga hustru Eva, kroppsarbetaren Harryoch en idrottsflicka från en öststat, Olga – eller någonting annat. Inte bara miljön är ny för Salomonson. Också intrigen med dessa fyra människor, deras försök att få kärlek och deras strävan att bryta vardagens cirkelgång, är annorlunda än i Grottorna; mer ordinär, men inte så valhänt som i ”Hungerdansen”.

”Deras vrede” verkar lite slappt skriven. Visserligen går stilens jämna puls väl ihop med temats vardag, men man hittar saker, som tyder på rent slarv: så till exempel helt omotiverad övergång från presens till imperfektum i en mening. Också ”Deras vrede” är något av en problemroman, men många av problemen är så löst fogade till huvudhandlingen, att de snarare stör än engagerar. Krtiken av vår tids bildyrkan kunde gott ha utelämnats. Diskussionen om ”engagerad” litteratur verkar hopkommen på grund av brist på stoff. Angreppet på hyresvärdinnan och kapitlet om ensamheten i storstaden gör ett nästan parodiskt intryck. Också diskussionerna kring idrotten och reflektioner, som att överklassbrudar inte röker på gatan, kunde med fördel ha besparats läsaren. De huvudagerandes egna problem borde ha räckt som stoff till en utmärkt kärleksroman: Per A:s känsla av att hålla på att förlora sin låga, Evas ensamhet, Olgas särpräglade situation och Harrys hat till samhället, smutsen på sina händer och sin egen oförmåga att leva.

Ändå har personteckningen i ”Deras vrede” förtjänster. Detta kanske på grund av människornas irrationella sätt att handla. Saker bara händer i ”Deras vrede”: människorna styrs i ringa grad av sitt förnuft. En till synes meningslös händelse utlöser en oväntad handling.

Så det kanske finaste i ”Deras vrede”: skildringen av sommaren, som flyter fram i intensiva bilder mitt i berättelsen om människorna. En fluga trummar mot ett solhett fönster. Sommarlandskapet i gult och grönt och blått med sjöar och träd och tuvmjuka ängar och ljud av barn och skördemaskiner flimrar som på film förbi Per A:s bil. Som av en tillfällighet ligger bokens båda par samma kväll ute i det fria med doft av jord och växter omkring sej. Sommarnatten fångas in i en snabb skiss:

”Våningen kändes kvav och ovädrad: han öppnade alla fönster i vardagsrummet, även balkongdörren, som gick upp med ett kort, skarpt gnissel. Den ljumma sommarnatten vällde in med en doft av torr jord och syrener.”

Den finaste boken i Kurt Salomonsons författarskap hittills kom 1958 och heter ”Mannen utanför” (Norstedts). Redan upptaktens skildring av det lilla norrlandssamhället Överdal är utomordentligt suggestiv. Hatet finns där sen nybyggarnas strider med lapparna. Bebyggelsen och samhällets uppdelning registreras med filmatisk saklighet: hus för hus, område efter område. Interiörbilder växlar med tavlor av en vintrig exteriör. Så fin miljöskildring får man leta efter i femtitalsprosan i övrigt. Röster från människorna i samhället har Salomonson monterat in i beskrivningen av Överdal: de kommer som anonyma kommentarer.

Stilen är knapp och skärpt, reportagemässig. ”Mannen utanför” kallas mycket riktigt av författaren för skildring, inte roman. Boken påminner om reportage. Kapitelrubrikerna har karaktären av mellanrubriker i en dagstidning. Inget kapitel är för långt. Har författaren inte mer att säja, avslutas det efter tio rader: ibland ett stycke av en dialog, ibland en ögonblicksbild. Dispositionen är utomordentligt stram, men handlingen flyter lätt, och boken ger inget intryck av att vara överarbetad. I sitt slag är ”Mannen utanför” mästerlig.

Liksom ”Grottorna” har ”Mannen utanför” tycke av kollektivroman. Bokens centrala händelse är en olycka i ortens fabrik. Kring denna olycka grupperar (uttrycket förefaller vara det mest adekvata) Salomonson en rad människor, låter dem reagera, analyserar dem och det samhälle de lever i. Vi möter åter igen bolagsdoktorn, som här förfalskar en överårig arbetares ålder och tillsammans med disponenten från Stockholm lägger ner fabriken i Överdal. Vid en rundvandring med platschefen får vi träffa de tre förolyckades hustrur: den kallt beräknande, den religiösa och förmanshustrun, som automatiskt får penningersättning. En annan intressant person är Högfjäll, som i ”Mannen utanför” har rollen som hatfylld arbetare (en sån figur finns i nästan alla Salomonsons böcker), men som genom kontakten med lärarinnan, fröken Berg, och delvis platschefen mjuknar. Som kontraster står fackföreningsordföranden Ågren, som betecknande nog är den, som bäst förstår platschefen (det är naturligt, att det är med honom som platschefen dricker duskål), och Mats Holmgren, som genom olyckan får tillfälle att börja en journalistkarriär och i samma veva sviker sin miljö och sina kamrater.

Det skulle föra för långt att utförligt presentera alla personerna i en så bred roman som ”Mannen utanför”. Detta särskilt som där finns en rad perifera personer, som tydligen bara är med för att illustreera olika sidor av fabrikssamhället: Klockan, kamrer Grönberg, kontorist Oskarsson, förman Borg och så vidare. Här stör däremot dessa porträtt inte helhetsintrycket. Tvärt om är de nödvändiga element i romanen. I detta sammanhang är det värt att notera, att Salomonson utvidgar begreppet kollektivroman till en gruppering av flera kollektivromaner: personer i ”Grottorna” kommer igen i ”Mannen utanför”, utan att ”Mannen utanför” på något sätt är en fortsättning på ”Grottorna”. Så är fallet med gubben Salmon och Ambjörn, huvudpersonen i ”Grottorna”. Det verkar, som om Salomonson inte kunde släppa det öde, som intresserar honom.

Bland alla dessa människor framträder platschefen som huvudperson, huvudperson i mycket större utsträckning än Ambjörn är det i ”Grottorna”. Porträttet av platschefen är intressant och kunnigt gjort. Man får ta del av hans tankar och hans handlande; men också andra människors tankar om honom får vi kännedom om: de sprängs in som fortlöpande kommentarer. Platschefen är i vissa avseenden mer en situation och en idé än en människa – därmed inte sagt att han inte skulle få individuell relief. Men större delen av boken är han anonym. Först på sidan 178 får vi veta hans namn: Lennart. Det sker i mörkret i en skogsarbetarbarack. I scenen med skogsarbetarkockan Asta kommer vi honom in på livet på ett nytt sätt.

I ”Mannen utanför” ventileras som i alla böcker av Salomonson en rad olika problem: likgiltigheten inför andras olyckor (ska en av änkorna sälja familjens bil?), arbetsgivarnas inställning till arbetarna (industripsykolog håller föreläsning om konsten att hålla arbetarna stången), misstänksamhet (är Mats Holmgren platschefens spion?), arbetarnas nonchalans inför säkerhetsföreskrifterna (långt driven realism: en fullständig lista över innehållet i ett sjukskåp bifogas), kryperiet inför människor med högre social status (fader Lundin som har en son med studentexamen). Men det centrala är diskussionen kring det, som är bokens motto: frihet. jämlikhet och broderskap.

Salomonson är ingen vanlig skrivare av indignationsromaner. Han anklagar visserligen samhällets ”överhet”, när det är motiverat, men döljer inte sin besvikelse över arbetarnas sätt att reagera. Den jämlikhet arbetarna i ”Mannen utanför” företräder är konformismens. Om en människa kommer till jobbet med matpåse i stället för box, utsätts han för terror. Hur råa skämt som helst är tillåtna mot dem man inte tycker om. Kontorist Oskarsson måste sluta som murare efter en förföljelse, som kulminerade i att hans matburk fylldes med människoexkrement. Det hatets frö, som arbetarna genom sin klasstillhörighet bär inom sej, analyseras: ingen tror på platschefens goda vilja att söka kontakt med arbetarna (en kontakt vore osund och onaturlig) och att ersätta de förolyckades änkor; han är en chefsperson. När han betalar änkorna ur egen kassa, ser samhället det som ett utslag av dåligt samvete.

”Men fan anamma, det är ju i alla fall vi som gör jobbet.
Va är det med det då? Vill du ha ansvaret också? Nej, akta dig för det, gosse!
Just det, akta dig för ansvaret! Jag vill inte ha det.
Och inte jag.
Inte jag heller.”

Ansvarsproblemet diskuteras utförligt i ”Mannen utanför”. Arbetarna frågar, vilket intresse de kan tänkas ha av produktionsökning. Platschefen, som är en radikal man, talar om likabestämmande men avfärdas av ombudsmannen, som anser honom vara en barnslig idealist. Men när Rödluvan, en tolk för Salomonsons idéer, anklagar arbetarna för att vara tamboskap och föreslår medansvar i företaget, får han också därifrån som svar likgiltighet eller ett: ”En arbetare ska inte ha ansvar.”

Det blir platschefens olycka. Hans idéer möter ingen förståelse uppifrån; det är klart. Men inte heller arbetarna förstår honom. Inte bara hans personliga osäkerhet är en orsak till misslyckandet. Arbetarna är likgiltiga för allt, som inte berör brödfödan och semestern. Från ingen får platschefen stöd. Han är mannen utanför.

”Han är annorlunda, fastslår jägmästarn. Jag tror mig aldrig ha träffat en människa i chefsställning som är så totalt likgiltig inför möjligheterna att utöva makt; så totalt obenägen att utnyttja makten i privat intresse. Det är mycket sällsynt att såna människor kommer i ledande ställning. Den här har gjort det, troligen av ett förbiseende från disponentens sida. Jag avundas honom inte. Rent ut sagt måste han ha ett helvete. Det ska bli intressant att se om han orkar hålla denna abnorma position. Lyckas han verkligen med det, står han ut med att bli spottad på från två håll, då kommer saker och ting att hända, tro mig.”

* * *

Här kapade redaktören, Kjell-Olof Feldt, min artikel för att låta den fortsätta i nästa nummer. Jag har hört att han kallade den för ”Kokks följetong”.

I Libertas nummer 1 1961 kom så resten:

Idealism och realism
– Kurt Salomonsons författarskap II

Bland femtitalsförfattarna har Kurt Salomonson en särställning. Visserligen finns det fortfarande författare, som skriver ”engagerade” romaner, men det är Salomonson som har fört den sociala romanens traditioner vidare. Som förbindleselänk bakåt mot trettitalet har han främst Folke Fridell. Gemensamt med Fridell har Salomonson sin syndikalistiska åskådning och kritiken av Folkhemssverige. När det i ”Sveket” (Norstedts, 1959) talas om samhällskritiska romaner, heter det bland annat: ”Ingen människa läser väl nu för tiden dessa sociala skildringar om grepp som hårdnar och händer som knyts”. En av Folke Fridells romaner heter ”Greppet hårdnar”.

Stilistiskt har ”Sveket” både brister och förtjänster. Dialogen, särskilt den mellan arbetarna, låter riktig. Bara sällan störs talspråket av skriftspråkliga vändningar och konstruktioner: ”Underligt nog: född på landsbygden och således van vid sol och luft borde jag funnit det motbjudande att stå instängd hundratals meter under backen, mitt i dammet, inne i det ständiga mörkret; men det gjorde jag inte. Att spränga gångar och tunnlar djupt nere i berget fick för mig sin besynnerliga tjusning och lockelse.” Men det är randanmärkningar. Värre blir det, när Salomonson låter nån av sina figurer börja teoretisera. Då får han framföra Salomonsons åsikter på tidningsprosa. Betydligt naturligare blir det, när Salomonson låter en direkt anföring glida över i referat. Så här: ”Men ser du, Bruno, sade hon: Här fanns hans dilemma, det befängda i hans situation: som arbetare hade han nått fram till den punkt, då han inte längre hade någonting att kämpa för – då han i materiellt avseende var tillgodosedd.” Och så vidare. Ett annat grepp att undvika stilbrott är att låta ingenjör Valander redogöra för sina åsikter i en tidningsartikel. På så sätt undviks klyftan mellan talspråkets orediga kast och långsamma tempo och den teoretiska utläggningens krav på exakthet och tankereda.

”Sveket” är en realistisk bok, berättartekniskt. Om inte ”Sveket” hade en intrig, och om inte huvudpersonen, Bruno, genomgick en utveckling, skulle boken närmast vara ett socialreportage. Också naturalismen finns där. ”Så föll hans blick på Snus-Nils, och han greps av äckel. Han var inte sömnig längre. Men han ville gå. Rummet beredde honom obehag, han tyckte att det var ett motbjudande rum, fullt av motbjudande ting, framför allt denna kvalmiga, sötaktiga lukt som strömmade ut från gubbarnas kroppar.” Och längre fram: ”Andreas såg på den andres haka; han kunde inte förmå sig att lyfta blicken upp mot de blodstrimmiga gammelmansögonen. I ena mungipan satt det matrester.”

Mera sällan innehåller ”Sveket” humor; satiriska eller ironiska inslag finner man däremot ibland. Klassutjämningen karaktäriseras så här: ”Han sade i ett försök att skämta: – Det var en gång överklasshustrurnas privilegium att vara otrogna. – Jo du, men nu har också vi arbetarkärringar tid – och ork, svarade hon hett.” Och några sidor senare, när Hilmer Ek just har förfört Edit Müller, blir han väldigt upprörd, när han upptäcker, att de har legat på en hopvikt svensk flagga!

En brist i ”Sveket” är, att alla trådarna inte riktigt hänger ihop. Mycket av det som berättas verkar perifert och tillkommet för att belysa olika samhällsproblem, som Salomonson vill diskutera. Visserligen för Isakssons berättelse om missförhållandena i gruvorna och kapitlen om Sven Jerkers äktenskap (som ingenjör Palm i ”Mannen utanför” lyckades konstruera för att hålla honom kvar på platsen) Bruno framåt i hans utveckling, men de verkar ändå berättelser i berättelsen. Likaså har avsnitten om Jan Edwards (som i ”Mannen utanför” blev skadad vid den stora olyckshändelsen) och Johannes Fält väldigt lite att göra med bokens huvudhandling. Felet är, att ”Sveket” varken är kollektivroman eller utvecklingshistoria utan bådadera.

Psykologin i ”Sveket” är mer socialpsykologi än individualpsykologi. Det djuppsykologiska perspektivet har inte plats i ”Sveket”. Det bästa Salomonson åstadkommer i den vägen är, när han låter Hilmer Ek, när denne väntar på Edit, flyga med tankarna och göra parenteser bakåt i tiden. Men i gengäld gör Salomonson ofta journalistiskt skarpsynta iakttagelser om människor. När föeståndaren på arbetsförmedlingen blir arg, glömmer han bort att tala rikssvenska och övergår till dialekt: ”Men när han försökte mildra intrycket av vad han sagt, avbröts han av föreståndaren, som med gäll stämma röt: – Hänna lyd man orrder! Ska folk ha arbete får dom å lär seg lyd orrder! He jer ett minnimikrav… Han tystnade tvärt – såg på klockan och tillade med lägre och mildare röst: – …ett absolut minnimikrav från vår sida.”

Det vimlar av personer i ”Sveket”. Några, till exempel prästen, är hastiga karikatyrer, och även Ebba Lichter verkar uppritad vrångbild. Tyvärr liknar hon betänkligt vissa socialdemokratiska valtalare. Då är hennes manlige vän, ingenjör Valander, betydligt intressantare. Han genomskådar det kapitalistiska systemet i dess nya fina kläder. Han är en av Salomonsons språkrör. Valanders motsats är disponent Viderman. Han är den nya kapitalismens tjänare, den effektive arbetsledaren. Salomonson skildrar honom sympatiskt och objektivt. Typen Viderman är oerhört intressant. Han går in för att utplåna motsättningar. Allt för företagets effektivitet. Det är inte av medlidande i egentlig mening han hjälper Andreas Wijk till att få behålla bostaden vid pensioneringen: han tål helt enkelt inte konfliktsituationer. Walter Müller avskedar han men skaffar honom nytt arbete söderut. Också det för att undanröja en konflikt: den mellan Müller och de svenska arbetarna. Som Valander brukar säja till Viderman: ”Ja – du är ingen ond man, du hyser varken onda eller goda avsikter. Du är kort och gott effektiv. Jag tror knappast du skulle blöda om man stack kniven i dig; på sin höjd skulle det komma några droppar olja.” Eller som hans hustru säjer: ”- När du ligger med mig, då känner du ångest för att du bedrar företaget!”

Låt oss nu gå från disponenten till den enskilde arbetaren. Andreas Wijk är den gamle slaven, som tänker, att slaveri är trygghet och till och med frihet – frihet från fruktan. Sin beroendeattityd kan han aldrig komma ifrån. Se hans rädsla vid besöket hos disponenten. När han kommer hem till sin hustru, blir han en helt annan människa. ”Om hans andra ansikte, det som han dagligen vänder mot mot bolaget och arbetsgivaren, vet hon ingenting.” Disponent Viderman lyckas också ganska lätt få honom att begå ett svek mot utlänningen Müller: Müller är utan skuld till den olycka Andreas har råkat ut för, men enligt Vidermans åsikt måste han bort. Och mot löftet att få behålla sin lägenhet vid pensioneringen ger Andreas efter. I valet mellan å ena sidan Vidermans hjälp och lägenheten som belöning och å andra sidan solidariteten med den oskyldige Müller och Vidermans misshag väljer Andreas att svika Müller. Så fackföreningsfunktionären Hilmer Ek. Han är både karikerad och mänskligt tecknad: karriärlystnaden har Salomonson fångat bra. Lite elakt tecknar han också ner följande replikskifte mellan Bruno och Hilmer: ”- Sätt stopp för det då, du som ska bli pamp inom fackföreningen! – Inte pamp, Bruno, det finns inga pampar inom rörelsen; funktionärer heter det.” Också Hilmer Ek begår ett svek mot Müller, ett dubbelt svek: dels som medmänniska, dels som fackföreningsman. Werner Müller själv då? Han är paradoxalt nog en av de minst intressanta människorna i boken. Trots att han blir utsatt för det svek bokens titel syftar på, är han bara en bifigur. Salomonson intresserar sej mer för svekets sociala än mänskliga aspekter.

Slutligen kvinnorna kring Bruno Wijk. Sonja Viderman har som huvudsaklig funktion att föra Bruno framåt i hans utveckling. Det är värt att lägga märke till att Salomonson låter en överklassflicka vara representant för frigörelsen från klasstänkandet. Även Marta har genom sin kritik samma funktion – åtminstone delvis; hon säjer åt Bruno att inte ljuga och skylla allt på samhället; även han själv måste ha ett ansvar. I övrigt representerar hon den vanlighet och vardaglighet, som han visserligen står i ett slags motsatsförhållande till men lär sig acceptera; men på ett nytt sätt.

Bruno själv står i ett avseende markerat självständig i förhållande till bokens övriga figurer. Han utvecklas. De övriga är typer, som sätter de pusselbitar på plats som bildar hans utvecklingsmönster. Detta utvecklingsmönster är centraltemat i ”Sveket”. Till en början har han inga ambitioner alls. Han är allmänt missnöjd men mest likgiltig. ”Slaveri är trygghet, frihet är fruktan.” Men samtidigt är Bruno medveten om att han är ”en fånge instängd i det närvarande”. Redan det, medvetandet om den egna situationen, visar, att han är stadd i utveckling eller i varje fall utvecklingsbar. Hans egen likgiltighet för honom vidare. Han blir tillfälligt utan jobb för att han har supit på arbetsplatsen. När han på så sätt rycks ut ur sitt invanda mönster, kommer oron, och han börjar fundera över sin egen situation. ”Har jag redan blivit ett vanedjur, tänkte han då ännu mer orolig; hade han redan börjat likna sin far, den kuvade och undertryckta hundmänniskan?”

Journalisten Mats Holmgren, som själv tidigare har varit kroppsarbetare, försöker anvisa honom en utväg: han ska bryta sej loss från kroppsarbetet och bli någonting annat, som han är mer tillfreds med att vara. Men Bruno känner, att hans missnöje är av ett annat slag: ”- Vem som helst kan bli vad som helst bara han vill. – Det tror jag inte. – Absolut gosse, det är sant. – Till exempel kan jag inte skriva. – Varför skriva just. Det finns annat. Bryt dig ut. Viljan är avgörande. – Men om jag inte vill? men ändå på nåt sätt känner att jag inte är tillfreds? – Ja då… ja, då vet jag inte. Man måste vilja. – Jag trivs som det är, men ändå otrivs jag. Det är nånting, som inte stämmer i mitt fall. – Bara i ditt? – Nej, det är nog allmänt. Men jag kan bara yttra mig för egen del. Annars känner jag det omkring mig, att det är något som fattas.”

Bruno blir allt villrådigare. Han vill inte bryta sej loss, men samtidigt känner han ”kollektivets strypgrepp på den avvikande”. Han gör motsägelsefulla saker. Samtidigt som han retar sej över kroppsarbetaren Lundins beundran för dem som kommer sej upp, för sonen i Uppsala, förnekar han sitt eget sociala ursprung: ”- Varför säger ni allt det där till mig? Jag är ingen arbetare, om det är det ni tror!” Också om sin egen dubbelhet blir han medveten. Han sitter på Stadt och funderar: ”Yrseln och berusningen tilltog på ett oroväckande sätt: hans strupe var torr. Han kände ett våldsamt självmedlidande blandat med skam och äckel; men jag tror inte på dig, du är inte stark och modig, du är ett fegt kräk, som tycker om att stå i skydd av breda ryggar! Han tyckte att han levde i ett tillstånd av långsam kvävning: men handen som håller dig kring strupen är samtidigt ett stöd, utan den skulle du kanske vackla! Bruno satt och stirrade in i sin egen handflata. Kan man inte göra nånting med d e n h ä r handen! täkte han.”

Sonja Viderman för Bruno vidare på hans väg. Han behöver inte be om ursäkt för att han är arbetare, säjer hon. Och det är hon, som gör honom medveten om att det ligger en fara i att bara vara en kugge utan egenvilja med ett maktblock, fackföreningen, bakom ryggen. Han håller på att stelna i likriktningen. Hans människovärde är i fara. Tryggheten kan ge upphov till ångest och likriktningen till vanmakt. Och Bruno bekänner för Hilmer Ek: ”- Vad är du rädd för då? – Att sitta och bestämma.” Sonja Viderman visar vägen för honom, men hon är samtidigt också en flyktmöjlighet. Och för första gången segrar Brunos ansvarskänsla. Han följer inte med henne till Stockholm utan stannar på sin plats. Förklaringen följer längre fram, i ett samtal med Martha: ”- Du kunde vara annat om du ville… – Det hör inte hit, säger han; plötsligt blir han upprörd och säger högt och hetsigt: Alla människor säger det: att jag kunde vara nånting annat. Du som är så klyftig, du ska inte vara arbetare, säger man. Va? Så fort man inte går och tiger som ett djur, så uppmanas man bli nånting annat. Nånting bättre, va? det är vad du också menar, Martha. Jag har länge gått omkring och otrivts. Jag har trott att det berott på jobbet i sig självt. I själva verket är det den attityd man som arbetare tvingas inta som jag otrivts med. Varför kan det inte vara som inom andra yrken, att man kan visa en egenvilja och fantasi utan att fortsätta i det här jobbet… du ska söka dig till det eller det, där har du en chans att komma fram, men du ska inte gå här och skrota!” Och nu tar Bruno konsekvenserna av sitt eget resonemang. Som Martha säjer: ”Du säger att det är fel på dig och sen skyller du det på andra. Något måste väl ändå en människa göra åt sitt eget liv.” Olyckan med Brunos far, Andreas, då tysken Müller av misstag backar över över Andreas med bil, utlöser Brunos ansvarsmedvetande i handling. Han går upp till ingenjör Velander för att tala om, att han har begått ett svek mot Walter Müller. Och ”Sveket” mynnar ut i nånting hoppfullt: ingenjören och kroppsarbetaren, Valander och Bruno, åker tillsammans ut på bilsemester.

Bortsett från Brunos utvecklingshistoria finns det en räcka angrepp på olika sociala företeelser i boken. Arbetarna är materialister, och bilen är deras gud. ”- Ja, det är en välsignelse med bil. Inget fritidsproblem: – Och för att inte tala om att man slipper traggla med skitböcker av alla de sorter. Jag tycker det är osunt när en arbetare ska vara tvungen att läsa för att få tiden att gå. Tycker du inte? Och vad händer när vi får förtitimmarsvecka, tror du? – Vi köper väl flera bilar, säger Bruno. Två per skalle.” Kroppsarbetaren hyser likgiltighet för sitt arbete och måste därför bedöva sitt tankeliv för att kunna uthärda. Johannes Fält har sökt sej till, vad han trodde, det sunda kroppsarbetet. Han är djupt besviken: ”- Mer och mer börjar jag hata den här inställningen att arbetare ska få bära sig åt som svin bara för att de är arbetare.” Det är brottsligt att trivas med arbetet. ”Vi vill inte vara med och dela ansvaret, vi vill överhuvud taget stå fria, endast då kan vi skydda våra intressen”, säjer fackföreningens representanter. För det avvikande har arbetarna inte nån solidaritet. Det är farligt att bryta mot mängden. Vinner kollektivet, går man ännu längre: ”begäret att trampa på den besegrade” tar sej uttryck i handling. Utlänningarna är särskilt utsatta för de svenska arbetarnas misstänksamhet. Helt naturligt sluter sej dessa då samman. Också i arbetet går de för sej själva. Mot Walter Müller begår kollektivet ett svek. Broderskapet gäller inte utlänningar.

Men Salomonson kritiserar inte bara den sociala gruppen. Hans kritik vänder sej mot hela samhället och dess institutioner. Fackföreningarna är funktionärskårer utan förankring bland arbetarna; i dem finns ingen plats för idealister. Den politiska aktiviteten är svag, och man anordnar nöjestillställningar under namn av ideella sammankomster. Arbetartidningarna bryr sej ingen om att läsa. Ålderdomshemmen är skräckinstitutioner, som de gamla är rädda för. Bolagsdoktorerna är köpta; när Isaksson börjar bråka, får han bli förman. Bolaget äger bostäderna och håller därmed sitt grepp över människorna. Barackmiljön är inte människovärdig. En personalchef lyckas para ihop en ung man med flyktplaner med en kvinna genom att erbjuda dem bostad; det påtvingade äktenskapet slutar med ett mord. Domaren, som ska döma mördaren, förstår ingenting av hans situation. Salomonson anar argan list bakom bolagens till samhället positiva attityd. Bolagen har intresse av att utjämna sociala motsättningar: man vaggar in arbetarna i materialismens trygga dvala och får på sätt grepp över dem; klassmotsättmomgarna finns kvar, fast i mera komplicerad form. Gruvbolaget i Valanders berättelse bedrar staten på dess subventioner. Men ingen bryr sej om det: staten kan man gärna lura. Ansvaret vill ingen dela – men gärna kakan.

I sista hand syftar inte bokens titel på de enskilda människornas, den sociala gruppens eller fackföreningens svek mot Walter Müller. Enligt Kurt Salomonson har vi svikit mot de tre ord som står som motto för ”Sveket”: frihet, jämlikhet och broderskap. Jornalisten Mats Holmgren vill skriva en bok om det moderna arbetarsamhällets ideal: om friheten som är en frihet från ansvar, om jämlikheten som är de avundsammas krav att inte någon enda skall ha det bättre, om broderskapet som är normalmänniskornas översitteri mot de avvikande. Om det har Kurt Saomonson skrivit en väsentlig bok.

* * *

1962-1963 var jag själv redaktör (ordförande i redaktionskommittén plus redaktionssekreterare) för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas.

I nummer 5 1962 publicerade jag där en kortrecension av Kurt SalomonsonsSkiljevägen”, men den var i själva verket bara en kortversion av en recension jag hade ombetts skriva för en betydligt större tidning – jag återkommer till det.

Vid skiljevägen

Kurt Salomonsons höstroman, ”Skiljevägen” (Norstedts), anknyter närmast till ”Mannen utanför” och ”Sveket”. Mottot, ”Frihet, jämlikhet och broderskap”, är gemensamt för böckerna, och en rad personer från de tidigare romanerna dyker upp igen. Om man så vill, kan också ”Grottorna” räknas in i serien.

Som vanligt i Salomonsons författarskap står den sociala konflikten i centrum för ”Skiljevägen”. Huvudperson är den här gången en så kallad skubbare, en som inte är med i fackföreningen. Han har blivit provocerad, så boken handlar egentligen inte om föreningsrätten. Med viss rätt kan man invända, och har man invänt, att bokens fall är alltför individualistiskt och således orepresentativt för fackföreningsrörelsen och dess problem. Den invändningen är självfallet relevant beträffande en del av vad Salomonson skriver. Men LO-folkets och övriga folkrörelsemänniskors invändningar ger ofta ett besynnerligt intryck: man slår ifrån sig med båda händerna och säjer, att sånt inte kan hända här. Vidare kallas Salomonson och alla andra, som finner hans kritik vara väsentlig, för inkompetenta och oerfarna. (Därför kändes det skönt, när en ombudsman från gruvtolvan i Kiruna, som själv har erfarenhet av de miljöer Salomonson skildrar, stod upp i Aftonbladet och förklarade, att Salomonson bedriver en nödvändig kritik.) Om Salomonson sparade en del perfiditeter och folkrörelsesvenskarna i stället tog fasta på det enligt min mening väsentliga i Salomonsons böcker, bland annat i ”Skiljevägen”, det vill säga skildringen av miljön på arbetsplatsen, av kollektivet och av det sociala livet i samhällen kring fabriker, gruvor och kraftverksbyggen, skulle diskussionen bli både fruktbarare och meningsfullare.

Till slut bör framhållas att ”Skiljevägen” är en mycket fin roman med tyngdpunkt i det sociala reportaget. Den når nästan Salomonsons toppnotering hittills, ”Mannen utanför”.

* * *

Libertas hade under den här perioden en ganska omfattande litteraturbevakning – recensionsavdelningen kallades Orientering. Kort om böcker. Bland recensenterna fanns Villy Bergström, Svante Foerster, Sverker Gustavsson, Birgitta Kettner (snart åter med flicknamnet Dahl), Anita Gradin, Lars Kleberg, Reidar Larsson, Anna-Greta Leijon, Anders Leion, Ingemar Lindberg, Lars Lönnroth, Lars Rudebeck, Folke Schimanski, Jonas Sima, Hans O Sjöström, Evert Vedung, Gunnar Ågren, Nordal Åkerman och jag själv.

Samtidigt höll jag på att på allvar etablera mig soim regelbundet återkommande skribent på ett antal kultursidor. Jag recenserade litteratur och skrev debattartiklar för Arbetarbladet. Jag skrev både signerade artiklar och anonyma kulturnotiser (på Innerspalten) för Aftonbladet. Och jag skrev mycket, framför allt debattartiklar, för Stockholms-Tidningens kultursidor. Stockholms-Tidningens kultursidor blev mycket spännande under ledning av Göran O Eriksson, och jag kom att lära känna både honom och Thomas von Vegesack, som också arbetade där. Libertas var på den tiden en känd och ofta citerad tidskrift på landets kultur- och ledarsidor, även Stockholms-Tidningens, så mitt intresse för och kunskap om Kurt Salomonsons författarskap var välkända. Och så fick jag i uppdrag att för Stockholms-Tidningen recensera Kurt Salomonsons senaste roman, ”Skiljevägen” (Norstedts, 1962).

Recensionen infördes i Stockholms-Tidningen den 22 oktober 1962:

Men individens frihet?

Frihet, jämlikhet och broderskap har Kurt Salomonson satt som motto också för sin senaste roman, ”Skiljevägen” (Norstedts). Mottot har han tidigare använt för ”Mannen utanför” och ”Sveket”. Tillsammans bildar böckerna ett imponerande tvärsnitt genom svenskt arbetsliv.

Egentligen hör en ännu tidigare roman, ”Grottorna”, också till serien. Kurt Salomonson har nämligen utvidgat begreppet kollektivroman till att gälla en gruppering av romaner: flera av personerna återkommer i roman efter roman. Böckerna är emellertid inte enhetligt uppbyggda, och personerna har mycket växlande funktioner. Huvudpersonen i ”Grottorna”, Ambjörn, som också fanns med i ”Mannen utanför”, är en obetydlig bifigur i ”Skiljevägen”. Mannen utanför själv, platschefen, finns likaledes med i ”Skiljevägen”, och man får här höra slutet på historien.

Till poängerna hör att platschefen i ”Mannen utanför” var anonym; vid ett enda tillfälle tilltalades han med namnet Lennart. Först i ”Skiljevägen” får man veta hans fullständiga namn. En annan figur, som man känner från ”Mannen utanför” och ”Sveket”, är journalisten Mats Holmgren. I ”Sveket”, som bland annat handlar om kroppsarbetarens människovärde, anvisar Mats Holmgren en utväg, som aldrig kan bli giltig för de flesta: uppbrottets och klättrandets. I ”Skiljevägen” fullbordas hans bana som streber. Utan att äga övertygelsen säljer han sin talang och blir chefredaktör på en socialdemokratisk tidning.

I ”Mannen utanför” grupperades människorna kring en händelse. Också huvudpersonen, platschefen, var i vissa avseenden mer av situation och idé än av människa. I ”Sveket” var de flesta människorna pusselbitar i centralgestaltens utvecklingsmönster. I så motto är ”Skiljevägen” en bättre bok, som människorna i den har individualiserats. De känns inte längre perifera utan lever ett eget liv.

Också motiviskt bildar ”Mannen utanför”, ”Sveket” och ”Skiljevägen” olika enheter. ”Mannen utanför” behandlar relationerna mellan företagsledning och arbetare. ”Sveket” handlar om arbetarna som grupp och arbetaren som individ. I ”Skiljevägen” står den enskilde individens förhållande till det organiserade kollektivet, fackföreningen, i centrum.

Problemet är renodlat. I Salomonsons tidigare böcker har man besvärats av en mångfald utfall och anfall; det gäller till och med Salomonsons bästa roman hittills, ”Mannen utanför”. I ”Skiljevägen” förekommer såna periferiteter bara i några få fall, och de är roligt genomförda. (Apropå barnuppfostran: ”Om ungarna blir offer för Lenin eller Opel tycker jag kan gå på ett ut.”)

Iakttagelser som att vakten på företaget bara hälsar på ingenjörerna, att arbetare och tjänstemän äter i skilda matsalar, att flera arbetare tvingas bo tillsammans i rummen i barackerna, att basen har en obehaglig mellanställning mellan arbetare och arbetsgivare och att ABF producerar välgymnastiserade grisar hör naturligtvis ihop med miljöskildringen – även om man kan tycka att angreppet på ABF är i gemenaste laget och i det här fallet dessutom klumpigt genomfört.

Angreppet på ABF har att göra med Salomonsons kritiska inställning till den socialdemokratiskt orienterade och såldes dominerande delen av arbetarrörelsen; Salomonson är syndikalist. Av ”Skiljevägen får man lätt intrycket, att centralismen inom LO och socialdemokratin är alldeles oerhörd, och att kulturfientlighet, maktlystnad och allmän illvilja där har satts i system. Det finns ingen anledning att försvara såna tendenser, men nog blir man förbryllad, när man läser, att förhandlingarna mellan LO och SAF bara är skådespel.

Arnold Sundin, som ”Skiljevägen” handlar om, är en ung man, som är ”skubbare”. Det betyder, att han har lämnat fackföreningen. I Stockholm, där han är hemma, har han kommit på kant med framför allt avdelningsordföranden, och han provoceras gång på gång till att kritisera fackföreningsrörelsen; i grund och botten är han mest individualist och ganska ointresserad av fackligt arbete. När han så på ett möte talar mot förslaget om extra utdebitering av två kronor per medlem till LO-organet Stockholms-Tidningen, anklagas han, som det antyds på anstiftan av folk i fackföreningen, för verktygsstöld.

Han befinns vara oskyldig, men strax därefter blir han i alla fall avskedad. Han har inte skött jobbet, heter det. Gruffet med fackföreningsordföranden är den egentliga orsaken. Han skriver till sitt fackförbund och ber dem ta upp saken; annars ska han gå ur. När han får ett negativt svar, upphör han att betala kontingent och utesluts. Så småningom blir han anvisad nytt jobb i övre Norrland. Blåforsen heter samhället, och där pågår ett kraftverksbygge. Naturligtvis får de nya arbetskamraterna reda på hans kontrovers med fackavdelningen i Stockholm, och när han vägrar att organisera sej, börjar karusellen på nytt.

För det första ska det konstateras, att liknande fall förekommer, även om de är sällsynta. Starka fackavdelningar har på sina håll tvingat företaget att avskeda oorganiserade. Problemet individens rätt kontra det organiserade kollektivet är oerhört väsentligt och intressant, men egentligen missar Salomonson problemets kärna. För i fallet Arnold Sundin är det inte svårt att ta ståndpunkt. Han är provocerad och faller offer för en lokal bossmentalitet. Det övriga är i viss utsträckning följdproblem.

Fallet Sundin kan inte säjas vara allmängiltigt med mindre än att man antar, att fackföreningsrörelsen allt igenom präglas av kadaverlydnad och bossvälde. Salomonson riktar sina vapen mot LO och socialdemokratin, och det är att förenkla problematiken. Å andra sidan är det angeläget att studera centralismen kontra individens frihet i välfärdsdemokratin och organisationshierarkierna. Salomonson kastar fram tillräckligt många frågeställningar av intresse för att det ska motivera en uppmaning till folkrörelsesvenskarna att läsa och noga begrunda hans roman.

För även om man misstänker, att Salomonson överbetonar de centrala påtryckningarnas och koncentrationstendensernas roll, håller hans skildring av kollektivet: av dess reaktioner och av dess handlingsmönster. Sällan läser man en så riktig skildring av arbetare och deras beteenden utåt och gentemot varann.

Det är berättelsen om Blåforsen, kraftverksbygget, som gör ”Skiljevägen” till en så levande och fin roman. Anslaget, som påminner inledningskapitlet i ”Mannen utanför”, är utomordentligt suggestivt. Landskapet med älven, den gråkalla vintern och det lilla samhälle, som har växt upp kring kraftverksbygget, registreras med filmatisk saklighet.

Område efter område rutas in: forsen, trakten, myren med de vita kölddimmorna, så de låga, lådliknande monteringshusen. Vi får träffa några människor, typer. Deras röster stiger upp ur anonymiteten. Och så är vi inne i berättelsen. Ibland får stilen en nästan lyrisk lyster: ”Medan de traskar ner mot forsen ser de tankfullt på himlen. Den är elakt grönflimrig och visar en blek måne bakom ett töcken av sträng kyla. – Bättre än regn i alla fall, yttrar någon.”

Det är lätt att säja, att Kurt Salomonson är utan konkurrens som författare av sociala romaner. Han är bokstavligen utan konkurrens nämligen.

Men hans böcker står sej gott också i jämförelse med övrig litteratur i svenskt sextital. Han är en miljöskildrare av rang med styrka och tyngdpunkt i det sociala reportaget. Stilen i ”Skiljevägen” är knapp och skärpt, reportagemässig ibland. Dispositionen är stram, och handlingen flyter lätt. De bästa dragen från ”Mannen utanför” finns således med. Om den skiljeväg, frihetens och försteningens, arbetarrörelsen kanske står inför, har Salomonson skrivit en väsentlig bok.

* * *

Stockholms-Tidningens kultursidor infördes den 29 oktober 1962 en kommenterande artikel från LO-håll, skriven av Torvald Karlbom. Den innehåller på några punkter kritik av Salomonsons beskrivning av fackföreningsrörelsen (och även av min recension) men får ändå sägas vara förhållandevis mild i tonen.

Förlaget – Norstedts – toppade sin annons om ”Skiljevägen” med citat ur min recension; i övrigt citerades positiva omdömen från Bengt Holmqvist i DN och Gösta Attorps i SvD.

* * *

Jag vet inte varför, men efter ”Skiljevägen” (1962) tystnade Salomonson för en lång period som författare av skönlitterära böcker. I stället publicerade han sig mer sporadiskt i andra genrer. Reportageboken ”Sista skiftet” kom 1967, skådespelet ”En mycket kall morgon” 1968, ”Tio attityder till konst” (tillsammans med Hans Bing) 1972, barnboken ”En dag i gruvan” 1972. Han medverkade även i boken ”Röster om IB”, 1963.

1974 blev jag chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde, med start i julnumret 1974, om tidningen till ett socialdemokratiskt familjemagasin med, förstås, politik och samhällsbevakning, men också allmänreportage, serier och inte minst en bred kulturbevakning. Till det senare hörde bland annat att i varje nummer publicera nyskrivna noveller, illustrerade av goda tecknare.

Jag skrev själv till ett stort antal författare om bidrag och valde sen illustratör, skrev också relativt utförliga författarpresentationer i avsikt att leda läsarna vidare till novellförfattarnas böcker.

Självklart sökte jag också bidrag från Kurt Salomonson, vars författarskap jag ju hade följt från början och uppskattade. Så småningom fick jag napp, och jag gissar att jag kanske genom mitt initiativ bidrog till att få Salomonson att åter publicera sig skönlitterärt i bokform. I nummer 18 1977 kunde vi publicera ”Flickan med sagohåret”, illustrerad av Eric Ärlemalm.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 publicerade jag på recensionsavdelningen Spegeln en recension av hans 1979 på Norstedts utkomna novellsamling ”Flickan med sagohåret”. I recensionen spekulerar jag också lite om Salomonsons långa tystnad:

Salomonson

Kurt Salomonson var det sena femtiotalets och det tidiga sextiotalets store förnyare av arbetarromanen. Han inte bara skildrade gruvor och andra arbetarmiljöer med det självupplevdas exakthet. Han skrev också om kollektivets, arbetarnas, förtryck av avvikare. Han var på många sätt en fribytare i genren.

Sen utbröt en lång tystnad.

Så snart jag hade blivit Aktuellt-redaktör och Aktuellt hade börjat publicera skönlitterärt material tog jag kontakt med Salomonson (vars författarskap jag har följt från början) för att få ett bidrag, Titelnovellen i hans nya bok ”Flickan med sagohåret” (Norstedts, 1979) publicerades också först i Aktuellt.

En central berättelse i den här samlingen, ”Ett konstnärsöde”, har med all säkerhet att göra med Salomonsons egna erfarenheter: hur krav kan leda till att kreativiteten går förlorad, ja till konstnärlig kramp.

Men så illa som för Kos-Johan i den novellen har det ju inte gått för Salomonson. Tvärt om är det inga överord att beteckna hans återkomst som stark. Hans prosa är nu mognare, mer avklarnad än i de ryktbara romanerna, där språket och berättartekniken var mer staccatoartade. Med spänning väntar vi på en ny roman.

* * *

I nummer 19 1981 blev det i vart fall för Aktuellts del ett nytt bidrag: vi publicerade Kurt Salomonsons novell ”Söderns soliga land”, illustrerad av Inger Rydén.

16 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Enn, Du var berömvärt tidigt ute med dessa inkännande läsningar och presentationer av Kurt Salomonsons böcker. Mottagandet på andra håll inom Rörelsen var tyvärr inte lika öppet och insiktsfullt som i Libertas.
    Kurt S fyller f ö 80 till sommaren och hans författarskap ska frampå höstkanten också ägnas ett seminarium i Umeå. Om hans väg till författarskapet via journalistiken och tiden på Arbetaren kan även läsas i tidskriften Västerbotten nr 3/08

    Comment by Mats Rosin — 2009 02 04 9:54 #

  2. Till Mats Rosin: Du kan väl tipsa Kurt om att jag har återpublicerat allt det här. Har han inte dator, kan du kanske fixa en papperskopia åt honom. Och framför allt: hälsa från mig!

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 04 11:23 #

  3. Enn, jag gläds åt att du numera kan publicera dina följetänger ograverade utan ingrepp från kanslihushögern.

    Comment by Björn Kumm — 2009 02 04 14:16 #

  4. Till Björn Kumm: Nå, just det var ju ett relativt milt ingrepp. Jag fick in hela artikeln om än uppdelad på två.

    Annars finns det åtskilliga gamla texter jag skulle vilja återpublicera på det här sättet, om det vore lite enklare. Nu sitter jag och skriver av mödosamt, och sen måste jag korrekturläsa. Kanske borde jag skaffa scanner.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 04 16:40 #

  5. Fint att du uppmärksammar Kurt S. Han och hans syster Anita (som till skillnad från Kurt stavar sitt efternamn med två ss) har ett eget författarsällskap.
    Kurt var litteraturkritiker i dåvarande Kommunaltjänstemmanen under hela min tid som redaktör.

    Comment by Göran Baecklund — 2009 02 04 22:17 #

  6. Till Enn. Klart du ska skaffa en scanner. Köp en s k multiskrivare (All-in-one) för cirkus en halv tusenlapp. Funkar som scanner, skrivare, kopiator.

    Comment by HO — 2009 02 05 10:10 #

  7. Ett annat förslag är att införskaffa en en datoriserad läspenna. Dras behändigt över texten och vips finns allt i ett datordoument. Kan med fördel också används i bibliotek och i arkiv. Det behövs naturligtvis ett program för saken i datorn, men det är en baggis.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 05 12:38 #

  8. Kurt Salomonson är också en av grundarna till Norra Stockholms (?) litterära sällskap som då ooch då har sammankomster på puben Paddy’s i Sollentuna centrum, bredvid stationen. Där framträder svenska författare och litteraturkunniga med intresseväckande föredrag som de inte tar ett öre betalt för. Sällskapet delar också ut Sven O. Bergkvist-stipendiet och Boris Pankin-stipendiet under våren varje år. Till en början gav det också ut små tunna pocketböcker. Tyvärr gick den satsningen inte ihop utan är numera nedlagd. Men det var kul så länge det varade.

    Comment by Hans O — 2009 02 05 13:56 #

  9. Till Hans O Sjöström: Kurt Salomonson bor numera i Umeå, har jag hört genom Mats Rosin, som ofta skriver här på bloggen.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 05 14:06 #

  10. Till Göran Baecklund: Något som gör mig ledsen är att Kurt Salomonsons böcker sen länge inte finns tillgängliga i bokhandeln. Hans förlag, Norstedts, har inte ens gett ut någon av de bästa i pocket.

    Själv skulle jag gärna se en serie nyutgivningar av svenska och utländska arbetarförfattare, gärna i en serie à la FiBs folkböcker eller Tidens av Lars Furuland redigerade serie Arbetarförfattare. Norstedts borde starta en sådan serie. gärna för mig i pocket, med både Salomonson, ett urval av trettio- och fyrtiotalsförfattarna – och senare böcker som Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg”. Det finns en ung generation som aldrig har läst de här böckena, i många fall inte ens har hört talas som författarna bakom dem.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 05 14:14 #

  11. Men skönlitterära sällskapet Stockholm Nord, som det heter numera finns kvar och ordnar fortfarande intressanta aftnar på Paddy’s. Om inget oförutsett inträffar ska jag i alla fall gå dit 1 april och lyssna när Gun-Britt Sundström talar om Bitar av mig själv.
    Hej!
    Hans O

    Comment by Hans O — 2009 02 08 12:54 #

  12. ”Sveket” har nyligen kommit ut i ny upplaga, genom bokförlaget h:ström.

    Comment by Per-Allan Olsson — 2009 09 05 17:35 #

  13. Till Per-Allan Olsson: Jag hade hört att det skulle komma en ny upplaga, Glädjande att den nu finns!

    Comment by Enn Kokk — 2009 09 05 17:57 #

  14. Yes, jag hittade Kurt S bok Sveket av en slump på Nora bibliotek och tog den bara på känsla. När jag nu läser den blir jag mäkta imponerad och glad. Har själv arbetat inom turistnäring/museum för kulturområdet Pershyttan med gruvor och Hytta. Hittat flertalet avhandlingar inom området men saknat det skönlitterära, själva lukten, doften, känslan vid dessa arbeten .. läser därmed med iver. Men även att det är en sådan koppling till dagens samhälle där vi skall kunna välja helt fritt .. att vi mer och mer får fria val .. men får sämre och sämre hälsa .. ??? Underbart att jag hittade denna bok!!!! =D

    Comment by My — 2010 10 12 14:15 #

  15. Till My Rådmark: De flesta av Kurt Salomonsons böcker är ju utgångna, men just ”Sveket” kom förra året (2009) i nyutgåva, på h:ström förlag. Jag fick nyutgåvan med dedikation från författaren, som jag hade en hel del kontakt med förr i världen.

    Comment by Enn Kokk — 2010 10 12 14:41 #

  16. Kurt Salomonson var med om att starta Sollentuna Författarsällskap – där jag själv är medlem – och senare också Norra Stockholms litterära författarsällskap, så denne sympatiske författare har jag träffat några gånger. Synd bara att arbetarförfattare idag inte har något givet forum eller efterfrågan på sina alster. Men så blir det när marknaden, d v s pengarna, tillåts styra.
    Jag rekomenderar gärna en bok om mobbning i skolan som heter ”Utmaningen”, som är skriven av en riktig arbetarförfattare. Den är dock inte utgiven på något ”rikt och egenmäktigt” förlag. Då hade den aldrig blivit utgiven(!) Ändå har den blivit sänd på både Radio Stockholm som P1 Kulturradion. Författare till boken ”Utmaningen” är Kevin Iversen och hans son Peter Iversen och den går att låna på biblioteket – andra fattiga arbetares givna kunskapsbank!

    Comment by Kevin Iversen — 2010 10 12 15:38 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^