Dagen randas

31 augusti 2007 9:38 | Varia | Kommentering avstängd

Den stora dagen.

Så har den randats, dagen för Birgittas och mitt 140-årsfirande. Det är inte första gången vi slår ihop påsarna, förlåt festtillfällena. 1987, samma år som Birgitta och Monica Zetterlund fyllde 50, hade Birgitta och jag gemensam fest på Sveavägen 68, partihögkvarteret. Vissa ironiker hävdade att det rörde sig om en 150-årsfest, eftersom det var jag själv plus energiministern plus miljöministern som firades. (Birgitta hade vid tillfället dessa två ministerposter.) Det var en livad fest. Svenska Gasföreningen uppvaktade Birgitta med paddlar och lovade leverera en hel kanot till valfritt vattendrag. Räknade de med att energiministern i någon fors i Hälsingland med värme skulle tänka på sina vänner i Svenska Gas? Jag såg oroligt åt Kjell-Olof Feldts håll. Kunde kanoter möjligen räknas som muta?
            Ett mycket bra tal hölls av vår gemensamma väninna Anna-Greta Leijon som beklagade att vi på vår tid lade ned socialdemokratiska studentförbundet. Var det något slags anti-elitistisk strävan? Var det fult att samla akademiker i en särskild organisation, skild från det plebejiska SSU? Jag minns faktiskt inte. “Nedläggningen”, sade Anna-Greta, “betydde att vi 1968 inte hade något att möta vänstern med – i dess förtvivlan.” Sedan vände hon sig till mig och tillhöll mig att, som hon uttryckte saken, “komma loss och odla min egen talang”. Jag frågade om det var att betrakta som en uppsägning från partistyrelsen, men så illa var det inte.
            Sent omsider tycker kanske Anna-Greta att jag äntligen kommit loss. Det sägs att min blogg är en av de mest lästa i riket. Jag har också hört att vissa säger: vad ska vi med en ny socialdemokratisk dagstidning när vi har Enns blogg?
            Dock blir jag nästan förtvivlad över den tilltagande trafiken. Det är en förfärlig massa människor som ska in och kommentera så fort jag skriver något. Ibland misstänker jag att de försöker hacka sig in på bloggen, ett slags vänskaplig kupp. Jag måste bestämt hålla ett öga på uppkopplingarna.
            Nu på morgonen har jag varit ute i vår lilla fina trädgård här i Öregrund och grävt några spadtag bland palsternackor och morötter. Jag har hört gulpäpplingen sjunga och jag har jagat bort några påflugna kväkskator. Dags snart att förbereda sig för den stora festen.
            Alldeles nyss kom ett mejl från Mona Sahlin.
            -Hej, skrev hon. Det är Mona. Jag tyckte det var så tjusigt när du skrev att jag var en oförutsägbar liten slarva. Du kan verkligen ge en kvinna komplimanger så att hon känner sig feminin, nästan som en liten Barbiedocka. Skulle du vara en sur gammal pensionär? Långt ifrån! Jag älskar dig, Enn!
            (Hoppas Birgitta inte läser just det här avsnittet.)
            Nu är det dags att byta om från trädgårdsmästaroverallen till något mera fashionabelt. I dag slipper jag ändå fracken. Det var ett sannskyldigt lidande att behöva uppträda som pingvin vid alla dessa evenemang min hustru tvangs delta i och jag av ren solidaritet också måste hänga med på. Speciellt sittningarna med kungahuset var påfrestande för en gammal republikan.
            Nu är vi snart i väg. Hjälp, här kommer en hel rad kommentarer. Har min blogg blivit kapad eller vad är det som pågår?

Den okände Kokk

            Sundsvallsgymnasisten Enn Kokk, stubbad och gul som en nyklippt kornteg i huvudet, var den som hade största portföljen. Klippböcker, skolutredningsbetänkanden, skrifter från Skolöverstyrelsen – allt fanns samlat. Han bytte fot som en riktig riksdagsman medan han talade, och han var den som under frågestunden med herr Erlander fick förre ecklesiastikministern att säga både ”Efter de samtal som jag i dag har haft med Skolöverstyrelsen” och ”Hur kan man begära att regeringen ska kunna ta ställning…”.
            Då antecknades det till protokollet att delegerade Kokk lät undslippa sig ett belåtet grin.

            Det är Idun-reportern Olle Norell som ger den här ögonblicks-bilden från första elevriksdagen 1959, där statsminister Tage Erlander var inbjuden att möta elevdelegaterna. Olle Norell såg de brådmogna politikerbroilers som här framträdde som ett tecken på att vi var på väg mot ”ett nytt klassamhälle”, där avståndet mellan den välutbildade eliten och ”de andra” skulle öka. Den gamla överklassen skulle tillföras ännu mer begåvningar, medan de som utbildningsmässigt tidigt hamnat i ”underklassen” aldrig skulle ta sig upp ur ignoransen.
            Här är inte platsen för att ta upp en diskussion om den svenska utbildningspolitiken har minskat klassklyftorna i samhället eller rent av har cementerat dem. Men vill du se den unge parlamentarikern Enn i aktion 1959 kan du göra det nedan (han är närmast kameran i plenisalen) eller vill du läsa reportaget i IDUN nr 37/ 1959 kan du göra det här. Själv ska jag i stället berätta lite om den unge Enn. Som jag minns honom som medelev i Sundsvalls högre allmänna läroverk och som uppskattad kompis under de gyllene åren.
            

(i)

            Låt mig först konstatera att Enn var en ”särling”. Då tänker jag inte på att han var ensam (!) på skolan om att sätta på sig med ett 1-majmärke på kavajen, när vintersnön hade smält. Nej hans ”utanförskap” markerades nog på andra sätt. Han var invandrare med ett märkligt namn och han kom ”utifrån distriktet”. ”Utifrån distriktet” det var det uttryck som borgarna i vår köpmannastad använde om allt som var förknippat med den industripräglade bygd som omgav stenstaden. Eleverna ”utifrån distriktet” var i realsskoleåren placerade i en särskild byggnad, ett annex till den ståtliga läroverksbyggnaden. Först i gymnasiet blandades de med oss andra. Det här är förklaringen att Enn och jag först i gymnasiet blev bekanta. Eftersom Enn var några år äldre än jag, var det först när han gick i de högsta ringarna som vi började umgås mera flitigt. Men även då befann sig Enn i ett slags utanförskap, eller möjligen odlade han medvetet ett sådant. Jag minns ofta att man fick söka upp honom i klassrummet, i fall man ville ha kontakt med honom. Han satt ofta kvar där under raster och håltimmar. Han satt där för sig själv och läste och knackade på sin skrivmaskin, en mörkgrön Facit Privat. Det medan vi övriga elever samlades på skoltrappan och skolgården eller tog oss ner till något av stans omtyckta konditorier. Enn stod utanför alla våra nätverk och kotterier inne i stenstaden.

            Enn delade många av mina intressen, t ex för politik och litteratur. Dock inte för sport. Det var ett svart hål i hans föreställningsvärld. Ytterligare alltså ett tecken på ett ”utanförskap”. Att ställa sig utanför den världen var visserligen strongt men samtidigt ett sätt att avhända sig en fungerande kontaktväg in i kamratgemenskapen. Förmodligen tyckte han, i likhet med pionjärerna inom arbetarrörelsen, att idrottsvärlden var ytlig och drog intresset bort från samhällsomvandlingen. Kanske hade han också tidigt läst Ivar Lo-Johanssons stridsskrift ”Jag tvivlar på idrotten” och där hämtat principiella argument för sin hållning?

             (ii)

            Enns väg in i det svenska språket går nog inte beskriva med några korta ord. Intresserade rekommenderas att ta del av vad han mycket känsligt och personligt har skrivit om saken på sin blogg. T ex om hur han långt före skolåldern kunde läsa på sitt estniska modersmål och hur han tidigt blev en flitig läsare av svenska serier och senare jultidningar och alster som Kamratposten (eller var det någon liknande ungdomstidning?) Men som den världsförbättrare han tidigt var, så nöjde han sig inte med att bara konsumera texter och serietidningar. Han skrev också till redaktörerna och gav idéer om och synpunkter på hur man skulle kunna förbättra tidningarna. En ung man alltså som redan tidigt var på full fart in i vuxensamhället, trots sin geografiska isolering i ett mer eller mindre nedlagt fiskesamhälle på medelpadskusten.

             (iii)

            När han gick i sista latinringen (på halvklassisk linje) övertalade jag honom att ställa upp som kandidat till posten som elevrådsordförande. Genom att utnyttja det nätverk som jag och mina stadskompisar hade fick vi honom vald. Till mångas förvåning, för han var ju knappast känd på skolan. Naturligtvis var det inte för själva posten som ordförande som han kandiderade. Vi hade ett program som vi ville genomföra och som vi ansåg elevrådet var den naturliga plattformen för.

            Skolan hade några föreningar. Men det var i de flesta fall fråga om invalsföreningar. Man kunde se de här företeelserna som kvarlevor från gamla tider, då privilegier, ömsesidiga ryggdunkningar och skråväsende var naturliga ingredienser i samhällslivet. Lustigt nog var den dominerande invalsföreningen på skolan en nykterhetsförening. När det blev känt att Enn på egen hand var nykterhetsman, hörde representanter för föreningen av sig till honom och frågade om han ville låta sig inväljas. Det anbudet kunde han naturligtvis inte anta. På principiella grunder avvisade han det. Invalsföreningar gick inte ihop med Enns tidiga demokratiska hållning.

            Samma nykterhetsförening hade för övrigt tillgång till en egen lokal i skolan, något som den var ensam om att ha. I föreningslokalen kunde de invalda föreningsmedlemmarna hålla till på skoltid och också på fritiden utan att behöva bli besvärade vare sig av lärare eller oss andra elever.

            Långt senare, när Enn redan hade lämnat skolan, tog jag upp frågan om det var rimligt att en grupp elever skulle ha exklusiva rättigheter till lokaler i en skola som i princip skulle vara öppen för alla och där alla elever skulle behandlas lika. Jag fick svar från ett par begåvade och vältaliga representanter för föreningen i fråga. Argumenten, de rättsliga och ideologiska som man förde fram, blev en nyttig politisk lektion för mig. Jag fick klart för mig hur privilegierade i alla tider har försvarat sina privilegier.

Programmet vi ville genomföra i elevrådet syftade till att ge alla elever möjlighet att delta i olika fritidssysselsättningar. Vi hyrde en förnämlig lokal på stan och ordnade skoldanser på lördagar. Pengarna vi fick in använde vi inte bara till att kontraktera ännu bättre och populärare dansband (en del t o m ända från Stockholm, som Pygmé Jazzband och Storyville Creepers) utan också till att bekosta andra elevrådsaktiviteter. Vi startade en filmstudio. Vi ordnade diskussioner kring olika brännbara ämnen – som t ex sex och samlevnad. Vi ordnade t o m en studiecirkel i semantik.
Enn var inte så sällan idégivare och organisatör. Men han deltog inte själv i aktiviteterna.

            I en litteraturgrupp i en källare tog vi oss an moderna klassiker som Franz Kafka och T S Elliot, den svenskspråkiga lyriska modernismen (inte bara Lagerkvist, Ekelöf och 40-talisterna utan även Diktonius, Björling, Södergran), prosaister som Stig Dagerman, Lars Ahlin och Albert Camus. Men också den unge Pär Rådström, som samtidsskildare ständigt i rörelse och undflyende det fyrkantiga framtidssamhälle man höll på att skapa för oss. Det här var litteratur av en sort som vi aldrig nåddes av på skolans modersmålstimmar. En gång bjöd vi in en f d lärare på skolan, en 80-årig poet och gammal studentkamrat med Ture Nerman. Men inte ens vid det tillfället vill jag minnas att Enn var med.

            Den moderna jazzen kom också med stor styrka, dock förnekad och föraktad av många musikförståsigpåare och samhällsbevarare. Vuxensamhället, även de mera progressiva delarna av det, visade en tydlig intolerans mot s k avvikare eller särpräglade begåvningar som ville gå egna vägar. (Flera av våra kamrater fick betala ett högt pris, det vet vi nu!). Allt det här fick en del av oss att fråga oss, om det folkhem som man höll på att snickra på verkligen hade plats för vår fantasi och revolt. Den insiktsfulle kunde ana att det moderna samhällsprojektet höll på att krackelera och att mera destruktiva utbrytningsförsök förbereddes i olika kammare. Till huvudstaden hade redan narkotikan kommit.

            Jag hade en känsla av att Enn, fastän han organisatoriskt och principiellt stödde aktiviteterna i elevrådet, ändå körde sitt eget race ute i det ensliga Juniskär. Han var aldrig med på våra fester eller lyssnade på vår musik. Jag förstod att han på goda grunder ville distansera sig från det ytliga, men han fick därmed inte möjligheten att tränga in i den småstadspräglade umgängeskultur som vi andra odlade och ur vilken mycket friskt och tillväxtsbefrämjande trots allt sköt upp. Vi var inte trädda på ett snöre. Björn Alke hette en av Enns klasskamrater i gymnasiet, också han en osedvanlig begåvning som Enn. Senare skulle han nå världseliten – som jazzbasist. Björn hade för en billig slant köpt en knappt sjöduglig segelbåt och som jag minns vi var på fjärden utanför Juniskär med. Men det var inte tal om att Björn och jag skulle gå i land för att hälsa på Enn; jag undrar om någon av skolkamraterna någonsin besökte Juniskär. Enn levde ett annat liv än vi andra. På sätt och vis var vi andra småpojkar vid sidan av den ”vuxne” Enn.

            Enn fanns följaktligen inte heller med på de gruppresor på helger och skollov som vi då och då arrangerade till Stockholm. Genom SJ:s på den tiden förnämliga s k grupprabatter kunde vi på det sättet ta del av mycket av det som bjöds ut i huvudstaden. Vi kunde t o m gå på skoldanser i stockholmsläroverk, vilket naturligtvis var mycket spännande, och besöka jazz- och visklubbar i källare i Gamla Stan. Ja även hitta svåråtkomliga böcker i stockholmska antikvariat. Fastän vi levde i en landsortsstad ville vi inte vara några lantisar.

            Det race som Enn personligen körde var väldigt kopplad till Folket i Bild-traditionen. I den traditionen hämtade han mycket av sina läsupplevelser, han har t o m betecknat Fib som sitt första universitet tillsammans med den dagliga läsningen av den LO-ägda Afton-Tidningen, där många förnämliga skribenter medverkade och från vars kultursida jag skulle tro att Enn också fick de första impulserna till sitt i dag stora musikintresse. I AT skrev Bengt Melin, som senare i livet skulle bli en av mina kollegor på AB, om bluesen som de förtappades musik. Det var såna här influenser som skulle bilda avstamp för det antirasistiska och antikoloniala engagemang som skulle drabba så många av oss. Folket i Bild var också den politiska folkrörelse som Enn allra först fick kontakt med. Han var ju ombud för tidningen hemma i Juniskär med omnejd.

            Nu var ju Folket i Bild ett projekt som ursprungligen hade satts igång av Kilbomsfalangens vänstersocialister vilka sedan gick tillbaka till det socialdemokratiska fadershuset. Bl a för att få vara med och administrera folkets hus-byggnader och sköta folkrörelser. Inga ”modernistiska” revoltörer eller folhemsskeptiker sågs här. Tvärtom skulle flera av pionjärerna senare komma att inta en del riktigt reaktionära ståndpunkter.

            När jag säger det här är jag beredd på att Enn kan komma med invändningar. Jag är medveten om att han tidigt sade sig uppskatta en samhällsrevoltör och arbetarskildare som Kurt Salomonsson, vilken på ett kritiskt sätt också kunde närma sig den fackliga maktutövningen. Jag minns att Enn också regelbundet läste den syndikalistiska dagstidningen Arbetaren, där många av de tidiga folkhemskritiska rösterna trädde fram. Det var också där Vilhelm Moberg fick driva sin rättsrötedebatt, som väl också hade en udd mot socialdemokratisk maktutövning, lite av dåtidens IB-affär. Men min huvudsakliga bild från våra diskussioner under sundsvallstiden är att Enn från sitt ”utanförskap” med stor idealism strävade hårt för att få vara med och delta i det stora pågående folkhemsbygget och inte alls ville förknippas med dem som ville riva det redan färdigställda för att bygga om. Enn odlade ”en framtidsoptism”, som jag så här på avstånd väl kan förstå: Han var ju själv ett levande exempel på att fick man bara chansen så skulle framtiden bli ljus.

            Det är kanske också mot den bakgrunden man ska se den formidabla, exemplariska skoldisciplin och självtukt som Enn upprätthöll under läroverksåren. Vi talade mycket om skolans innehåll och lärdomssyn. Ett ord återkom ofta i Enns vokabulär – ”kulturfernissa”. Den ”humanistiska bildning” som skolan förmedlade var hycklande och ytlig – och lite förankrad i vår verklighet. Bortsett från några lysande undantag verkade många av lärarna ha tagit professionen enbart som en födkrok efter avslutade akademiska studier. Vi andra, som tyckte så här, vi kunde revoltera, eftersom vi befann oss ”inne” i det vi revolterade mot och upplevde begränsningarna och konstruktionsfelen. Vi valde bort mycket av det skolan ville proppa i oss, förkastade dess högstämda kanon. Enn däremot, som kom ”utifrån” i dubbel bemärkelse (han var ju inte ens född svenskspråkig) ”anpassade” sig, men hade samtidigt en ”hemlig” agenda, som vi bara anade. Det handlade om att bli delaktig i något. Ibland hände det att han visade mig brev som han fått från författare, som t ex Svante Foerster, då kulturredaktör på Afton-Tidningen. Det verkade vara mycket spännande intellektuella kontakter som han upprätthöll på distans. Det här var en sida av hans personlighet som han skulle få tillfälle att utveckla helt och fullt, när han kom till Uppsala och blev aktiv i Laboremus. Han gick ut – vad jag har förstått – med skolans bästa studentbetyg. Men på examensdagen visade han sin bristande vördnad för sin gamla skola. Han satte visserligen på sig studentmössan, men bakfram. Enn ville in i det svenska samhället. Men inte in det samhälle som det gamla läroverket representerade. Men jag har ibland undrat: Betalade han inte ett väl högt pris både för utanförskapet och för anpassningen? Det handlade ju om viktiga år av livet.

(iv)

            Vi växte upp under knappa ekonomiska villkor, som det brukar heta. Typiskt är dock hur olika de sysslor var som vi skaffade oss för att få pengar till kläder, bokinköp, skivor och annat extra som vi önskade oss. Jag började tidigt med att extrajobba som postbud på en tidningsredaktion på helger, avancerade till serietabellsräknare och fick senare också delta i redigeringsarbete och smärre artikel-skrivande (skrev bl a filmrecensioner och fick på så sätt gratisbiljetter till stadens biografer); sommarvikarierade slutligen på TT:s norrlandsredaktion.

            Enn skaffade sig tidigt fickpengar genom att sälja jultidningar, sommarlovsarbetade senare i den mer än 40-gradiga värmen i Aluminiumkompaniets väldiga ugnshall på Kubikenborg. Jag vet inte om han också arbetade med flottning vid Njurundabommen. Här igen kommer Enns ”utanförskap” fram. Han var naturligtvis minst lika kvalificerad som jag för de olika tidningssysslor som jag skaffade mig, men han var inte kopplad till de nätverk genom vilka man ordnade den typen av lönande extrajobb.

(v)

            Både Enn och jag var tidigt flitiga tidningsläsare. Elevrådet gav fortlöpande ut en liten stencilerad tidning, döpt till semikolon (små bokstäver, det var viktigt!) Jag vill minnas att Enn på håltimmar skrev stencilerna på sin lilla reseskrivmaskin, som verkade vara outslitlig. På skolan hade elevrådet en centralt placerad anslagstavla. Här började Enn sätta upp tidningsklipp. Det var främst klipp från debatter som pågick på ledar- och kultursidor. Tack vare Enn kunde vi elever t ex ta del av argumenten för och mot ett svenskt atomvapen, för och emot enhetsskolereformen och läsa inlägg om hur vi bäst skulle kunna bistå de s k u-länderna och läsa om mycket, mycket annat. Vi befann oss i en brytningstid. Så var det inte viktigt att vi satte oss in i olika frågor, om vi efter skolan skulle vara med och forma framtiden? Ja det här kan låta oskyldigt utifrån dagens perspektiv. Men faktum var att en del lärare reagerade mycket häftigt och negativt mot ”affischeringen” på anslagstavlan. Jag bevittnade hur en äldre lärarinna i vredesmod rev ner ett tidningsklipp, där meningar framfördes som hon uppenbarligen inte tyckte om. Man var inte van med ett fritt meningsutbyte i skolans stängda värld.
            

             (vi)

            Det fanns också på läroverket de här åren på 50-talet en unken brun lukt som hållit sig kvar från krigsåren. Det här var inget speciellt för Sundsvalls läroverk. Inte minst på landsortsläroverken fanns det under krigsåren åtskilliga lärare som inte omfattade de demokratiska idéerna. Alf Sjöbergs film Hets från 1944 (med Stig Järrel som den pennalistiske latinlektorn och med Ingmar Bergman som manusförfattare) ger en bild av de här stämningarna. Vi blev påminda om det här, Enn och jag, när vi gick genom elevrådets stadgar. Det hette i en av paragraferna att elevrådet skulle tillvarata elevernas gemensamma intressen, men med tilläget ”dock må ej lärares åtgärder i tjänsten diskuteras”. Inte så att vi ägnade elevrådsmötena till att diskutera vad våra lärare gjorde på lektionerna. Vi hade betydligt intressantare frågor att dryfta. Men principiellt såg det inte bra ut med en sådan diskussionsförbudsparagraf. Vi tog kontakt med SECO:s ledning i Stockholm, alltså elevorganisationen som vårt elevråd var ansluten till. Vi hade kontakt med Gabriel Romanus, senare välkänd fp-politiker och chef för Systembolaget, och Ernst Klein, ledarskribent i Expressen och chefredaktör för Östgöta-Correspondenten. Jag tror att det var Ernst Klein som besvarade vårt bekymrade brev om förbudsparagrafen. Den paragraf som vi hade i våra stadgar ”stred mot den grundlagsfästa yttrande-friheten”, fick vi veta. En lite olycklig formulering skulle det senare visa sig.

            Styrkta av SECO-utlåtandet hörde vi oss för med rektor och skolledning, om vi inte skulle kunna revidera stadgarna och stryka formuleringen ”dock må ej lärares åtgärder i tjänsten diskuteras”. Det visade sig emellertid att det inte var så enkelt att få en sån ändring accepterad. Elevrådsstadgarna var ju en slags överenskommelse om hur samarbetet skulle fungera med skolledningen. Skulle förutsättningarna för det samarbetet ändras måste lärarkollegiet också vara med på saken. I lärarkollegiet fanns det en historielektor som hade skaffat sig ett väldigt stort inflytande, en man som toppred framförallt yngre lärare, särskilt kvinnliga sådana. Lektorn skulle säkert sätta in hela sin auktoritet för att få kollegiet att motsätta sig en strykning av förbudsparagrafen.

            Senare studier i arkiv har bekräftat för mig att den nämnde lektorn under krigsåren bl a var aktiv i Riksförbundet Sverige-Tyskland. Det talades också på skolan om att han under kriget hade besökt det ockuperade Norge. För att hälsa på en älskarinna, sade en del, andra menade att det var quisling-folk som han träffade i Norge. Kanske var det bådadera. Andra historier antydde att han också skulle ha gjort sig känd som antisemit under de hårda åren.

            Hur löstes då konflikten?

            Ja, föräldraföreningen kopplades in. Jag tror det var på rektorns initiativ. Det bestämdes att vi skulle ha ett gemensamt diskussionsmöte i frågan. Som lokal valdes Sundsvalls Teater. Ett mini-Dramaten med plyschfåtöljer och guldmålade ornament på tak och väggar. En pampig inramning alltså för en batalj. Två inledningar skulle hållas, den ena av Enn. Han skulle ge elevrådets principiella syn på saken. Det andra anförandet skulle lektorn hålla. Teatersalongens parkett var närmast fullsatt, många föräldrar hade genom föräldraföreningens kallelse tagit sig till teatern. Jag minns väldigt väl hur Enn på sitt stillsamma och eftertänksamma sätt redogjorde för vår ståndpunkt. Han använde en fras som jag tror att han återkom till ett par gånger till under sin anförande. Han sa att han hade tänkt välja läraryrket som sin framtida yrkesbana. Men skulle odemokratiska regler och förhållningssätt prägla skolan, så kanske han måste tänka om på den punkten. En mycket effektiv retorisk fras, och som jag uppfattade det vann den anklang bland åhörarna i teatersalongen. Den omstridda paragrafen handlade ju just om lärare. Man kunde anta att lektorn i sitt anförande skulle hävda att blev det fritt fram för eleverna att diskutera lärares tjänsteutövning, så skulle det i framtiden bli svårt att rekrytera lämpliga till professionen. Men så kom här en begåvad ung man och vände på argumentet, talade om bristen på yttrandefrihet som ett argument att inte söka till sig till skolans värld. Bättre kunde väl inte den skilda synen på demokrati illustreras?

            Lektorn var en erkänd auktoritet i statsvetenskap. Jag minns att Herbert Tingsten just hade berömt honom i DN för något som han hade skrivit i Statsvetenskaplig Tidskrift. Det fanns gamla elever som valt att läsa statskunskap på akademisk nivå och som kunde vittna om att de höga krav som lektorn ställde på sina gymnasieelever räckte för att tentera åtminstone för ett akademiskt betyg i ämnet.

            Lektorn gjorde, när han tog till orda från ett podium uppe på teaterscenen, en grundlig genomgång av de svenska grundlagarna. Det var som om han hade bestämt sig för att hålla en akademisk föreläsning för oss okunniga i salongen. Hans avhandling hade visst handlat om utskotten i 1700-talets riksdagar.

Vad gäller elevernas påståenden om en grundlagsfäst yttrandefrihet som stadgeparagrafen skulle stå i strid med, så måste han konstatera, förklarade han, att någon sådan grundlagsbestämmelse det hade han inte kunnat finna. Endast i 1866 års riksdagsordning hade han funnit något om yttrandefrihet. Men det gällde enbart för riksdagsmän.

            Det blev tyst i salongen.

            I det läget begärde en förälder ordet. En gråsprängd herre som hade studerat juridik i sin ungdom och som på grund av sitt gedigna juridiska kunnande hade knutits som konsultativt statsråd till en av Erlanders första regeringar. Sedermera fick han posten som inrikesminister. Efter flera år på den posten blev han landshövding i Falun. Nu var han direktör i skogskoncernen SCA med huvudkontor i Sundsvall. Han hette Eije Mossberg.

            ”Det må väl vara att lektorn inte har kunnat finna något skrivet om yttrandefrihet i grundlagen från 1809, en tid då andra villkor rådde.” sa han. ”Men det har sedan dess utvecklats en praxis, som givit yttrandefriheten en ställning väl så stark som vore den inskriven i en grundlag…”

            Alltså i klartext, det måste väl en historielektor förstå, att vi har haft ett demokratiskt genombrott i det här landet. Och att yttrandefriheten har blivit en grundsten i vårt samhällsskick.

            Så mycket mer sa inte Eije Mossberg enligt mina anteckningar.

            Det som därefter hände kunde ha varit hämtat ur ett dramatiskt teaterstycke. Lektorn blev blodröd i ansiktet, plockade ihop sina manuslappar och rusade ut ur teatern, skådespelarevägen. Efter följde i sporrstreck hans maka, språklärarinna och mycket pudrad i ansiktet.

            Föreställningen var över. Vi hade inte ens behövt ta en diskussion.
Efteråt träffade jag en journalist som hade närvarat, en ledarskribent på Sundsvalls Tidning ( fp). Han skojade, jämförde föreställningen på teatern med ”oktoberrevolutionen”. Jag svarade att Enn var min idol. Tack vare Enn hade vi klarat saken, sa jag.

            Men hur kunde det vara så enkelt att bryta en maktmänniskas dolda tyranni över ett kollegium och indirekt över ett helt läroverk?

            Jag har funderat mycket på saken sedan den här oktoberkvällen 1958. Undrat vad som egentligen skedde. Med åren tror jag att jag har förstått det lite bättre.

            Vår rektor, en doktor i romanska språk och författare till en mycket använd skolgrammatik i franska, var ingen nybörjare. Han representerade högern i kommunfullmäktige. Ordföranden i föräldraföreningen var en sympatisk kvinna, advokat med familjekonflikter som specialitet. Också hon kommunpolitiker (h). Jag gissar att de båda tillsammans drog i trådarna bakom kulisserna, såg till att paragrafstriden flyttades ut till neutral mark på teatern, samtidigt som föräldrarna mobliserades till närvaro. På så sätt hade de kapat lektorns band till det kollegium, som han lärt sig att kontrollera. Genom att låta andra krafter ta striden kunde rektorn också slippa få en uppslitande intern strid inom skolans väggar. Det var ingen ”oktoberrevolution” som vi hade varit med om. Utan en högst vanlig uppgörelse med korridormygel och taktiksnack. Sånt som hör till vardagen i vårt politiska system. I det här fallet behövde vi inte ens gå till omröstning.

(vii)

            Politik handlar mycket om att lära sig mekanismerna för framgångsrik interaktion och studera terrängen noggrant. Det som hade skett kunde också liknas vid en boxningsmatch, där huvudmotståndaren hade fällts med ett enda väl riktat slag mot den känsligaste punkten.
            
(viii)

            Ideologin då? Svaret är att det handlade om demokrati, inget mer. Det var en strid för demokrati vi utkämpade i skolan. Enn påstår visserligen att han under gymnasietiden lånade tre (!) böcker om marxism. Möjligen läste jag också något om marxism under skolåren. Och om den specifika frigörelse som Marx tänkte sig. Vi var ju båda flitiga låntagare på Stadsbiblioteket, där mycket intressant fanns att låna. Men jag kan inte minnas att vi diskuterade något utifrån marxistiska utgångspunkter. Det idéarvet, som ju också var socialdemokratins, fanns naturligtvis, men jag misstänker att det var först när Enn i Uppsala och i Laboremus började studera olika historiska partiprogram som det perspektivet mer framträdde.

            Jag vet inte om Enn läste Alf Ross under skoltiden. Men jag gjorde det i alla fall, tidigt. Av den danske statsvetaren fick jag lära mig att vägen till den ideala demokratin inte var oproblematisk. Sånt som ”ekonomisk demokrati”, ”arbetsplatsdemokrati”, ”industriell demokrati” etc, det var alldeles självklart att sådant låg i pipe-linen för den som såg demokratin som den ledande principen i politiken. Lika självklart som att man t ex principiellt måste vara för republik, om man är för ett folkstyre. Men vägen till den här ideala demokratin och en djupare mänsklig frigörelse hur skulle den se ut? Jag vill inte påstå att vi har kommit så mycket längre i den diskussionen sen vi diskuterade saken i Sundsvall på 50-talet. Men som den sanna reformist som Enn är tycker han förmodligen att 50 år är en alldeles för kort tid för att vrida samhället i en mer demokratisk och jämlik riktning.

Anders Thunberg

”Lär dig skriva som Enn Kokk”

”Lär dig skriva som Enn Kokk! Då kommer det att gå bra för dig.”

Så löd lektor Bror Fredrik Sanners goda råd på gymnasiet i Sundsvall i slutet av 60-talet. Det var på den tiden det fanns lektorer som lärde ungdomar att läsa och skriva. Tiderna har förändrats, liksom språket.

Maningen lät uppfordrande, men problemet var att jag inte visste vem den anvisade förebilden var. Inte då.

Sanner var Bellmankännare, en stram herre som man inte dunkade i ryggen. Rolig var han inte, men nyttig. Vilken roll han spelade för Kokks utveckling har undgått mig, men till min bidrog han utan tvekan. Det sålunda tuktade språket ledde mig från den journalistiska debuten i socialdemokratiska Dagbladet (s) i Sundsvall småningom till det svenska Dagbladet i Stockholm, en liten klassresa som i likhet med Kokks något större tog omvägen via studier i Uppsala.

På grund av åldersskillnaden (14 år) möttes aldrig våra vägar, inte där och inte då. Inte på somrarna i Juniskär utanför Sundsvall där vi båda bodde som unga. Inte på läroverkets elevrådsmöten eller debatter mellan SSU och MUF. Inte i Sollefteå där vi båda gjorde värnplikten. Inte heller under de heta vänsteråren i Uppsala på kåren, nationen eller Heimdal/Laboremus, där vi annars kunde ha gjort gemensam sak mot extremvänstern.

Då läste jag för första gången en text av Enn Kokk, jag vill minnas i en nyare utgåva av Arbetarrörelsens sångbok, som var en källa till inspiration inte bara när det skulle skrivas snapsvisor. Snart nog på 70-talet började han tillhöra möblemanget på moderata konferenser och stämmor, där han satt diskret i bakgrunden och samlade kunskaper om motståndaren.

Viktigare var hans studier av VPK och SKP i en tid när det gällde att sprida kunskap om vilka hot som fanns mot demokratin i Sverige från dem som förespråkade proletariatets diktatur. Och det var väl på den punkten vi fann varandra till slut; enda gången jag har haft Enn Kokk som medarbetare upplät jag en helsida i Svenska Dagbladet (2001) för ett sammandrag av hans bok om IB och kampen mot kommunismen.

I den andan kunde vi nog ha enats i ett annat stort projekt, Baltikums befrielse. Om sin familjs flykt från Estland undan förtrycket på 40-talet kunde han ha berättat när Måndagsrörelsen i början av 90-talet samlades till 79 måndagsmöten på Norrmalmstorg. Men det var tyvärr ont om ledande socialdemokratiska företrädare på den scenen.

Annars tror jag att han gillade det jag sa som inbjuden talare vid ett ABF-seminarium med anledning av antologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” vid Laboremus hundraårsjubileum 2002 – att president Persson hade tömt rörelsen på idéinnehåll, vilket är en farlig utveckling om det bidrar till ropen på en ”stark man” i politikens topp.

Än är det inte för sent att dryfta ämnen som dessa. Välkommen till riksdagen, Enn, efter nästa val. Oppositionen kan behöva lite förstärkning. Till dess, njut den väl förtjänta Dry Martinin under plommonträden i Öregrund.

Mats Johansson
Riksdagsledamot (m)

Organisationen är medlet

I Uppsala Arbetarekommuns räkenskaper har Enn Kokk lämnat tydliga spår. När han 1960 tog över ordförandeklubban i Laboremus fördubblades kostnaderna för papper. Stencilapparaten, som jag tror bar företagsnamnet Rex Rotary, gick för högvarv.

Steg för steg förvandlades den tidigare rätt introverta diskussionsklubben till en utåtriktad och vital förening. I dag vet vi att det som skedde i Laboremus under 60-talets första hälft skulle komma att spela en viktig roll för de kommande decenniernas politiska liv i Sverige.

På ett par år växte medlemstalet i minst samma takt som papperskostnaderna. Föreningen skaffade sig en egen lokal på Tiundagatan. Programverksamheten upptog nära nog veckans alla dagar. Besök av statsråd, kulturarbetare som Vilgot Sjöman och artistuppträdanden av Monica Nielsen och Sven Bertil Taube varvades med diskussionsgrupper och studentfackligt arbete.

Det var många som bidrog till den metamorfos Laboremus genomgick under 60-talets första hälft. I grunden låg Enn Kokks idéer om föreningsaktivitet. Till synes outtröttligt såg han till att verksamheten utvecklades och att allt fler blev engagerade i olika aktiviteter.

När jag lärde känna Enn var jag SSU-ombudsman i Uppsala. Från 1963, då jag blev ombudsman i Uppsala Arbetarekommun, blev kontakterna nära nog dagliga. Jag förstod snart att Enn insett att ett par års engagemang i en radikal studentmiljö inte räckte för att påverka samhällsutvecklingen. I stället arbetade han målmedvetet på att få medlemmarna i Laboremus att delta i Uppsala Arbetarekommuns verksamhet. Den långsiktiga tanken var att det skulle vara naturligt att ta kontakt med den lokala partiorganisationen på den ort där man bodde då studierna avslutats.

Enn lyckades! Det finns vad jag vet inget motsvarande exempel på hur en lokal socialdemokratisk ungdomsorganisation under en så kort tidsperiod fört in så många i aktiv partiverksamhet. Bland dem som sökte sig till Laboreumus under 60-talets första hälft kan i dag många se tillbaka på ett långt engagemang i det socialdemokratiska partiet.

Några kom att sitta i partiledningen och i regeringen. Andra har jobbat som statssekreterare eller på andra viktiga poster i statsförvaltningen. Många har gjort stora insatser i landstings- och kommunpolitiken och inte minst har 60-talets medlemmar i Laboremus spelat en betydelsefull roll som politiska opinionsbildare.

För Enn har organisationen alltid varit medlet. Lika självklart som målet är politiskt. Den unge Enns engagemang grundlades av en radikal demokratisk socialistisk samhällssyn. Den har han behållit. På hans blog kommer vi också i framtiden att möta genomtänkta vänsterradikala kommentarer. Betydelsefullt i en tid då ordet modernisering saknar konkretion i den interna socialdemokratiska debatten.

När Laboremus 1962 gav ut boken Förändringens vind väckte den reaktioner. Den utrikespolitiska syn som de tio författarna redovisade ansågs av en del partiföreträdare ligga farligt långt ut på vänsterkanten.

I en artikel ”Världen, Vi och Västeuropa, analyserade Enn EEC. Hans slutsatser blev mycket kritiska. Bland annat menade han att kommissionens ställning stod i motsats till viktiga demokratiska principer. Ett tidigt exempel på hur Enn konsekvent under ett långt aktivt politiskt liv obrottsligt ställt upp för de demokratiska idealen.

Vitaliseringen i det socialdemokratiska studentförbundet var ingalunda okontroversiell. I Stockholm genomförde en grupp med förankring i den centrala SSU-verksamheten en kupp. Genom att ta makten i studentföreningen berövade de många vänsterintellektuella sin organisatoriska plattform. Kuppen bidrog säkert till att personer som skulle ha känt sig hemma i socialdemokratin drevs till diverse bokstavsgrupperingar på vänsterkanten.

Samtidigt togs kontakter på partiplanet. För att sondera förutsättningarna för en motsvarande aktion i Uppsala. Svaret från arbetarekommunens ombudsman ledde till att planerna skrinlades. Med facit i hand finns mycket att lära också för dagens unga socialdemokrater. Det är få i 60-talsgänget i Stockholm som har satt särskilt märkbara spår i partiets utveckling. Att motsatsen gäller dem som utmålades som farliga vänsteraktivister i Uppsala vet vi i dag.

Under decennier har SSU drabbats av förödande fraktionsstrider. Därför att många som haft ledande positioner i förbundet inte förstått att ideologisk bredd inte är ett hot utan en möjlighet. Att försöka tvinga in unga människor i en trång politisk fålla är alltid dömt att misslyckas.
Ett samtal med Enn om hur en kreativ och livskraftig politisk organisationskultur skapas är ingen bortkastad investering för den som vill bygga en ungdomsrörelse för framtiden.

Minnena är så många. Våra nattliga samtalen på arbetarekommunens expedition. Vår gemensamma resa till kibutzen i norra Israel. Inflyttningsfesten hemma hos Enn och Matti då budet kom att president Kennedy mördats. Hur Enn lyckades få igenom beslutet på kongressen i Uppsala 1966 då USA:s krig i Vietnamn för första gången fördömdes av ett partidistrikt. Allt som vi upplevde under de tio gemensamma åren på Sveavägen 68 och från alla kontakter åren därefter.

Enns stora betydelse för socialdemokratins ideologiska kamp mot allsköns kommunistiska grupperingar under slutet av 60-talet och 70-talet är exempel på insatser som är värda ett särskilt kapitel. Dessutom har Enn i sin vitbok om IB och socialdemokratin givit oss kunskap om en viktig del av socialdemokratins historia.

I arbetet med att revidera partiprogrammen har hans känsla för de ideologiska värden som byggt upp socialdemokratin haft stor betydelse. De som önskat ändra i centrala formuleringar har verkligen tvingats att argumentera för sin uppfattning.

Att jag trots detta valt att skriva om hur jag minns de första årens kontakter i Uppsala har vid sidan av att jag vill belysa den viktiga roll som Enn spelade också personliga skäl. Som ung vänsterradikal socialdemokrat fann jag stimulans i den politiska miljö som i så hög grad bar Enn Kokks signum. För det har jag i likhet med många andra anledning att känna stor tacksamhet.

Sören Thunell

För Enn med syndafall och vänskap

Det är sant som Enn Kokk någonstans skriver i sin väldiga blogg att vi träffades redan under gymnasiståren. Jag gick på läroverket i Hudiksvall och Enn fanns på läroverket i Sundsvall ¬– och båda var vi engagerade nykterister. Jag i SSUH-föreningen Unitas, där jag blivit ordförande men mest utmärkte mej för att leda en flaskorkester (sic) där utvalda sötnosar blåste i buteljerna efter min taktpenna. Jag hade redan ett förflutet som ungdomsledare i NTO-logen 119 Ljus i dalen hemma i Ljusdal. Där var jag en snitsare på att bygga modellplan med de unga entusiasterna.
Enn var säkert mer seriös i elevrådet och i IOGT hemma i Njurunda. Dock har han berättat att han som den ”superrationalistiske radikal jag var” skrämts bort av logens unkna ceremoniel. Lite pampiga måste vi ha tett oss där på respektive skolgård, i varje fall Enn som alltid haft en smula av enmansprocession över sig. Hur som helst tror jag att vi möttes första gången i samband med den traditionella ”Triangeln”, en årlig idrottskamp mellan läroverken i Hudik, Sundsvall och Härnösand. Emellertid har jag inget minne av att Enn praktiserade fri idrott, i motsatts till mej som hoppade stav och kastade diskus, utan vi stötte nog ihop vid det lika traditionellt efterföljande ”samkvämet”; någon bal var det inte tal om.
Ett blekt minne säger mej också att Enn besökte mitt läroverk för att agitera i nykterhetsfrågan. Det bör då ha varit en klen mission.

Jag tror det var Jörn Donner som en gång konstaterade att vänner behöver man inte träffa så ofta, dom har man ändå. Jag vet inte om jag helt håller med, men med Enn stämmer det. Vi har inte träffats ofta i livet, ändå har jag alltid känt att han är en vän. Vi umgicks heller inte under studentåren i Uppsala, men vi kände till varann och pratades vid när vi råkades – studentvärlden var liten och överskådlig på 50-60-talet. Enn har därtill då och då erbjudit mej saker och ting. När Enn ledde Studentförbundets kulturtidskrift Libertas föreslog han till min häpnad att jag kunde få recensera diktböcker i den alerta publikationen, som enligt redaktören höll en kulturradikal linje med vänsteranslutning åt Laboremus till. Jag skrev också ett antal bokrecensioner och i upphetsningen recenserade jag tillika såväl Leif Nyléns som Leif Zerns debutdiktsamlingar i studenttidningen ERGO.
Må gud förlåta mej somliga rader – framför allt i detta lyriska sammanhang!

När Enn blivit chefredaktör för partitidningen Aktuellt i Politiken, som han gjorde om till en veritabel kulturtidning, ville han ha mej som mediekommentator. Jag skrev ett stort antal mediekrönikor, till förargelse för mina chefer på liberala Expressen (där jag halkat in 1966) och snart till bestörtning för Bengt Göransson och Majbritt Theorin när jag gick emot partilinjen i fråga om förbud för paraboler och det fruktlösa motståndet mot kommersiell radio och TV. När min beskyddare Enn Kokk slutade som redaktör och ersattes av en mer partiinpiskad person fick jag genast sparken.

Att jag deltar i bokutgåvan Var blev ni av, ljuva drömmar? (2002) är också Enns fel (eller förtjänst). Inför Laboremus hundraårsjubileum skriver här tretton välmeriterade socialdemokratiska debattörer om den första vänstervågen och om vänsterns läge i dagens samhälle. Jag är den fjortonde och kåserar självupptaget om livet på Studentvägen i kajornas stad. Jag var vid denna tid nog mer intresserad av Ingrid än av Saken. Vart tog de förresten vägen, både Ingrid och Saken?
Jag försökte förklara för Enn att jag nog aldrig tillhört Laboremus, men kanske ibland deltagit på några möten, säkert ditlockad av Enn. Som den framstående ”grävare” Enn är kunde han triumferande svara att jag visst haft medlemskort och var prydligt förtecknad i medlemslistan!

Nä, Laborumes och politiken var inte mitt främsta engagemang i Uppsala, det var däremot Studentfilmstudion, där jag ibland på nattvisningarna kunde se Enn tillsammans med Birgitta Kettner, nu ett välkänt par och redan politiska auktoriteter i studentvärlden.

Jag har berättat storyn förr men den kan berättas på nytt (alla läser inte politiska pamfletter!). Under 1968 arbetar jag på min debutfilm om Tage Erlander och följde honom i valstriden som resulterade i Tages största valseger. Av bara farten åkte en rad personer som trott de stod på icke valbar plats på s-listorna in i de beslutande församlingarna. En av dem var Birgitta Dahl. En höstdag efter valet promenerar jag på en väg nära Studentstaden. Där möter jag paret Enn och Birgitta arm i arm. Med flor på rösten beklagar jag uppriktigt Birgitta att hon nu i mina ögon hamnat i ”dödens dal”. Jag kände att det måste vara rena döden för en ung brinnande ande att begravas i riksdagens mausoleum. Döm om min enfaldiga förvåning när Birgitta på sitt klarögda sätt prompt förklarar att det ”tvärtom ska bli jättekul!”.

Enn har som sagt uppträtt som min välgörare – har jag någonsin gjort honom väl? Till tioårsminnet av Olof Palmes död beställer han från sin med tiden allt pampigare position i partihögkvarteret en ny palmefilm av mej, om Palmes idévärld, och som jag anspråkslöst tycker blir lyckad och som ytterligare tio år senare faktiskt blivit en ”minor classic” vid många politiska och fackliga arrangemang. Tack Enn för initiativet.

Nå, hur gick det då med vår nykterhet?
Tja, jag mötte tidigt en vacker flicka med vinvanor från borgarklassens diskreta charm i Glada Hudik, där man skålade vid vackert dukade bord med blicken djupt i ögonen och glaset mot hjärtat. Där förlorade jag nykterhetslöftet. Enn har på sin vindlande blogg berättat att det dröjde åtskilliga år med hans syndafall – och ”rödvinsvänstern” tror jag vi aldrig tillhört.
Men våra hjärtan har alltid bultat rött och till vänster – och vänner kan man ha på mångahanda sätt.

Skål Enn, och Grattis! Jag hann före till målsnöret i 70-loppet men du vinner nog i längden; i varje fall i blogglängd!

Jonas Sima

             J

Hängivenheten

För att kunna leva som ateist måste man tro på något. Om detta är en vettig mening eller inte undandrar sig min bedömning, men den låter i alla fall anslående. Enn Kokk är alltid noga med att framhålla sin ateism. Men någon ateistisk förkunnare är han inte. Förr var sådana både vanliga och nödvändiga. De hade en brinnande vilja att knäcka kyrkans och de religiösas eller skenheligas makt över politik, ekonomi, moral och estetik i vårt land. För att lyckas med det krävdes sekulära förkunnare. En del av dem var inte bekännande ateister som man sa på den tiden. Några var agnostiker och menade att man inte kunde vara så säker på om Gud fanns eller inte. En sådan är inte Enn. Han är övertygad om att Gud inte finns och så är det inte mer med det. Men behovet av kämpande ateister har med tiden minskat. Kyrkans makt är i stort sett knäckt, prästerna är tämjda. Det religiösa livets avarter i vårt land finns i begränsade sekter som sällan lyckas göra sin röst hörd utanför den egna trånga kretsen. Folk får tro vad de vill och gör det också i en utsträckning som nog så småningom kommer att kräva en motrörelse mot vidskepelse och tro på underverk.
            De gamla ateisterna kunde vara både fanatiska och intoleranta. Ingemar Hedenius Tro och vetande är inte precis någon predikan för tolerans och allmänmänsklig förståelse. Den är en bredsida mot kristendomen (och även andra religioner) och den är inte heller nådig mot agnostikerna. Många av Hedenii anhängare var åtskilligt intolerantare än han själv, och hade Svenska kyrkan inte varit så bekväm av sig vet man inte var det hela kunde ha slutat.
            Alltnog, för oss i generationerna efter Hedenius och andra ateistiska kämpar fanns inget kvar att göra på det området. Föreningen Verdandi i Uppsala upprätthöll visserligen med hög svansföring de kulturradikala och ateistiska idealen, men för många av oss tedde sig den hållningen mer studentikos än fruktbar. Det går inte att fortsätta en diskussion som redan är slutförd. Man kan inte slåss mot pastor Jansson. I det läget framträder den övertygade ateisten Enn Kokk på arenan. Vad ska han göra med sitt livsprojekt, som man säger numera?
            Tror han på någonting? Visst! Han är nykterist, ytterligare en livshållning som många uppfattar som negativ, och han är socialist, någonting som bara några år före 1968 förefaller hopplöst omodernt. Clarté för en tynande tillvaro och Laboremus är en förening för nationalekonomer och en del annat löst folk med siktet inställt på kanslihuset eller professuren.
            Då tar Enn Kokk ledningen och makten. Tillsammans med några andra stampar han på två-tre år fram en socialdemokratisk förening på vänsterkanten med bortåt 500 medlemmar. En förening som organiserar föredrag, lunchdiskussioner, sångaftnar, teaterresor, julfester och vårfester till ackompanjemang av högljudda fnysningar från kulturradikalerna i Verdandi. De hånar Laboremus julgranar med en röd stjärna i toppen, de skrattar åt våra illröda allsångshäften, våra trubadurer osv. osv. Men snart sitter de där själva under granen, applåderar trubadurerna och stämmer in i allsången.
            Så var det i början av 1960-talet i Uppsala. Och mycket av detta var en mans verk. Vad var det som drev honom, som fick honom att ge upp nästan allt, inte minst sina akademiska studier och alla chanser till en docentur eller professur, sådant som verkligen räknades i den tidens Uppsala? Var det en obetvinglig lust att fostra ett nytt ledarskikt för partiet och riket och tillbringa ålderdomen som grå eminens och guru för detta ledarskikt? Knappast? Det var en hängivenhet, en önskan att åstadkomma något som var så nära religionen en ateist kan komma. Trosbekännelsen bestod av några enkla ord yttrade på ett möte med Harry Schein, ordnat av Laboremus, det vill säga Enn Kokk: ”Vi ger oss inte förrän vi har socialiserat vartenda jävla dass här i landet.”
            Visserligen har den trosbekännelsen, liksom så många andra, med åren slipats av en aning och kanske fått en mindre bokstavlig betydelse men kärnan är densamma. ”Vi ger oss inte …”
            Och liksom religionen har sitt sätt att uttrycka hängivenhet genom sång och musik har Enn från den anspråkslösa början med Laboremus sånghäften byggt ut sin psalmbok, den ofantliga skivsamlingen, till något som är större än något samfund har kunnat åstadkomma. Och tyngdpunkten i dess innehåll är utan tvekan radikalt, från Almanac Singers till Ville, Valle, Viktor.
            Ritualen saknas inte heller. Ty varje lördag sitter Enn och löser Melodikrysset och lägger sedan till glädje för alla som inte kan göra det själva ut resultatet på bloggen. Här kan man naturligtvis fråga sig vad det finns för samband mellan Melodikrysset och till exempel Talking Union Blues. Fast å andra sidan, vilken präst har inte någon gång under alla ritualer i högmässan frågat sig: Vad fan håller jag på med?
            Utan att dra parallellen alltför långt finns det liksom i kristendomen också i Enns gudlösa religion ett kvinnligt nav – Birgitta – kvinnan som knuffat och dragit honom genom alla svårigheter på den knaggliga vägen mot dassens socialisering. Hon som gjort att han aldrig glömt sin hängivenhet. Den hängivenhet som till exempel tar sig uttryck i denna vers ur en barnvisa som finns i den digra skivsamlingen:

Det finns nånstans en röd planet
en rödare planet än våra solnedgångar
där alla får vad dom behöver
och alla göra vad dom förmår
för oss alla, för oss alla, för oss alla

En barnvisa som låter misstänkt lik någon paradisvision från en eller annan söndagsskolesångbok. Men den passar utmärkt i huvet på en gammal gubbe. Ja, må han leva!

Hans O Sjöström

Brigitte Bardot

Grattis Enn!
När Hans O påminner om att jag en gång berättat om mötet mellan de på dagen jämngamla flickorna Birgitta Dahl och Monica Z så hör jag från en av dina trogna nätläsare att händelsen redan är återberättad.
Men är den det? Helt och hållet??
Efter allt besvär som drabbade dig efter det där reportaget, där du i i brev efter brev skulle förklara för den ettriga läsekretsen att din Birgitta inte alls var köpotrogen – hon hade ju bara gjort en heroisk insats när hon bar den försvagade Monica Zetterlunds ICA-påsar från butiken till bilen – så trodde vi nog att att reportageuppslag på temat Birgitta var kört för lång tid framöver.
Men icke.
En tisdagsförmiddag; vi satt med kaffemuggarna kring ditt överlastade soffbord, i ditt kaotiskt välordnade avlånga kontorsrum som var nära att sprängas av gamla s-kongressprotokoll och partidokument från suspekta högervänsterrörelser. Du lyste som en sol. Strax skulle vi alla få dela din hemlighet. I går kväll hade ni tagit fram måttbandet därhemma. Och upptäckt att Birgittas mått var på pricken, just det på pricken, utan minsta tvekan, exakt desamma som Brigitte Bardots! Brösten, midjan, höfterna! Rubbet! Hm … vad förväntades?
Skulle här föreslås ännu ett möte mellan två storheter?
Visst fanns lusten där – men jag bet mig i tungan.
Så förlåt Enn.
Mötet hade naturligtvis fått en annan dignitet än när nämnda Bardot många, många år senare sammanstrålade med Marit Paulsen i en belgisk lagård kring hormonstinna kossor. Och inte hade det heller kantats av tvetydiga ICA-påsar.

Nu till en helt annan händelse; jag tänker på när du förlorade din pappa. När var det? 1976, 1977?
Tack för den varma kloka berättelsen som honom, och till honom, inför hans begravning. Du lät mig läsa utkastet. Då såg jag dig. Då tror jag att jag lärde känna dig på det andra sättet. Det var storsint. Jag önskar sig all lycka på födelsedagen och framgent.

Ulla Tengling

Blåvit tandkräm är bara förnamnet

Första gången jag hörde talas om Enn Kokk var när han publicerade hela förslaget till 1975 års partiprogram i Aktuellt i Politiken. Det väckte uppseende och tidningen omtalades som husbondens röst. På A-pressens redaktioner var man särskilt kritisk. Det var innan någon enda av våra tidningar kunde kalla sig ”obunden socialdemokratisk”. Och på den tidning där jag då arbetade (Arbetet i Malmö) led vi journalister av att just vår tidning fått öknamnet Pravda. Så satt också chefredaktören Frans Nilsson i partiets verkställande utskott.
Men Enn var inte bara chefredaktör för Aktuellt i Politik och Samhälle. Han var även sekreterare i programkommissionen och såg möjligheten att via tidningen sprida förslaget till en mycket större krets än de 350 ombud som hösten 1975 skulle delta i partikongressen.
Några månader efter publiceringen (maj 1975) var jag ny medarbetare i AiPs redaktion och upptäckte då att partitidningen var så mycket mer än en partitidning. Det var en riktig familje- och reportagetidning med den klassiska och aktade Folket i Bild som föredöme. Och det var Enn som hade omformat tidningen och givit den en ny profil.
För detta fick han aldrig några pluspoäng. Inte hos andra journalister. Inte som jag minns det. Det enda som gav honom viss goodwill var hans ”Korta meningar”. De var roliga, slagfärdiga och citerades ständigt på DNs Tysta Marie.
AiP betraktades i övrigt – särskilt av folk som inte läste tidningen – som partimegafon. Det var inte rättvist, inte om man tittade på hur andra organisationsägda tidskrifter såg ut. Jag minns en animerad diskussion med medarbetarna på LO-tidningen. De ansåg sig självständiga och kritiskt granskande. Och det var dom förstås, särskilt när det gällde partiet. Men om LO-tidningen hade börjat kritisera LO, det skulle inte ha gått. Inte då. Och det gjordes inte heller.
LO-tidningen ställde dessutom till visst trassel när partiets och LOs gemensamma löntagarfondsförslag skulle presenteras. Partiledning och LO-ledningen var överens med de båda chefredaktörerna Enn Kokk och Elon Johansson. Förslaget skulle presenteras i sin helhet och utgörningen skulle vara likadan i båda tidningarna, så lika det nu bara gick med hänsyn till att vi kom ut i olika format.
Men LO-tidningen bröt överenskommelsen och toppade ettan med den historiska rubriken ”Med löntagarfonderna tar vi över”. Det var mil ifrån den sakliga information som skulle ges till läsarna, och blev också ett starkt propagandavapen i händerna på SAF och de borgerliga. Kanske deras starkaste.

Jag arbetade med Enn och de övriga kamraterna på AiP i drygt tre år. Det var utvecklande och lärorikt. Och det var roligt.
Enn betonade att vi skulle vara en familjetidning. Det var så Rune Andréassons Bamse kom in i tidningen. Världens starkaste och mest rättvisemärkta björn fanns med i varje nummer. Vi hade noveller av då ännu levande Klara-bohemer. Vi hade kåserier av de främsta bland de främsta. Vi hade illustrationer och teckningar av Tor Lindmark, Bert Olls, Sture Åkerström och Aake Nystedt. Vad allt detta material kostade i inköp vågar man knappt tänka på. Partistyrelsen måste ha givit Enn ganska fria händer att utforma tidningen efter eget sinne. Och han var därtill generös mot de skribenter och konstnärer som då och då kom upp på tidningen, panka och i starkt behov av att sälja en text eller en teckning. Enn köpte och de behövande kunde hämta ersättningen direkt i kassan en trappa ner. Det är svårt att tänka sig att någon tidning eller tidskrift kan ha sådana möjligheter idag.

Partiprogrammet 1975 var det första som innehöll ordet jämställdhet. Det ledde till Jämställdhetsskolan. Jag kom med idén och fick genomföra den. Det blev tio bildreportage där jag lät goda vänner agera fotomodeller och steg för steg redovisa hur man bl.a. lagar en punka på cykeln, skurar en toalett, syr i en knapp, dammsuger ett golv, rensar ett avlopp.
Som en direkt uppföljning av det nya partiprogrammet gjorde jag också en lång reportageserie där jag valde citat ur programmet som jag sedan illustrerade med text och bild. Det var, precis som jag redan har skrivit, roligt och lärorikt. Och vilka härliga människor jag kom i kontakt med.
En av dem, riksdagsledamoten Hagar Normark från Boliden, blev min vän och vi ringer, skriver och mailar fortfarande till varandra.

Tidningen hade ett porträtt i varje nummer och det var mestadels Ulla Tengling och jag som turades om att skriva dem. Ulla berättar i sin text till Enns 70-årsblogg om reportaget med Birgitta Dahl och Monica Zetterlund och den vrede det väckte när Birgitta på tidningens omslag var fotograferad med en ICA-kasse i handen.
I åratal efteråt påpekade folk det felaktiga i ett sådant beteende. Konsum skulle det vara. Kritikerna visste ju inte vilka hängivna kooperatörer de hade i Enn och Birgitta. Blåvit tandkräm är bara förordet.
Enn använde i åratal Konsums mycket praktiska och bekväma baskostymer. Den jag minns bäst var klarblå och mycket klädsam till hans blå ögon och gula hår. Han tvättade kostymerna själv i tvättmaskin, lät dem dropptorka och sedan var plaggen klara för användning igen. Han hade platsat i vår jämställdhetsskola, men så långt tänkte jag inte då.

Jag ska sluta här med ytterligare ett litet minne. Enn ville att redaktionens medlemmar skulle skriva en deckare. Det skulle vara i form av en stafett där vi skrev var sitt kapitel. Enn skrev första kapitlet, underfundigt, spännande och med en chefredaktör i en av rollerna. Denne chefredaktör tog jag raskt livet av när jag skrev kapitel två. Han återfanns på obduktionsbordet med en namnlapp på ena stortån. Det blev inga fler kapitel, och jag tror inte att det berodde på att min text var dåligt uppbyggd eller var språkligt bristfällig. Men att ta chefredaktören av daga. Inte så populärt! Det borde jag ju ha begripit.

Grattis Enn, och Grattis Birgitta!

Lena Näslund

Enn och Birgitta till ära

Född nykter och socialdemokrat var jag predestinerad att i mitt liv möta både Birgitta Dahl och Enn Kokk. Först Birgitta – på SSUH:s distriktsfunktionärskurs på Vikingaviken i Stockholms skärgård 1953 – men då var hon redan upptagen. 1957 flyttade Birgitta, hennes dåvarande man Bengt Kettner, jag själv och några till in i en sexrums korridor på Nykterhetsvännernas studenthem – Arken – på Sturegatan 12 i Uppsala. Där utbröt många hetsiga diskussioner. Åtminstone en av oss var på den tiden folkpartist – och det var inte jag.
            Efter närmare tre år i USA, Mexiko och Kuba återvände jag 1962 till Sverige och fann att jag var på väg att bli publicerad, dessutom att Birgitta hunnit övergå till den rätta socialdemokratiska läran. Betydelsefull i båda hänseendena var Enn Kokk som låg i startgroparna med Förändringens vind i vilken publikation jag medverkade med en text om USA som inleddes med “Myten om Kennedy skapades i den stora bortförklaringens tid” och var en kritisk betraktelse av denne redan i livstiden klart överskattade president. Däröver blev Aftonbladets chefredaktör Kurt Samuelsson så vred att han tog mig i örat och med mig daskade till hela den övriga redaktionen under rubriken Förvirringens blåst.
            Birgitta och Enn har alltid funnits i mitt liv, och det är inte förvånande, givet förutsättningarna (se ovan). Jag minns kvällar på Idrottsgatan då vi lyssnat på den musikskatt som de ackumulerat och medan vi sökte lyssna informerades av Enn om allt väsentligt angående musiker, skivans biografi, andra inspelningar, inte minst hur den anskaffats – en krävande upplevelse för gäster utan simultankapacitet. Jag gläds åt att nu få all den informationen genom Enns blogg.
            Avgörande för min framtid var också att Enn – det torde ha varit Enn – i augusti 1962 fick i väg mig som Laboremus-representant till en väldig Afro-skandinavisk ungdomskongress i Oslo. Där skulle unga afrikaner få uppleva ett demokratiskt alternativ till de kommunistfestivaler som hölls i Europa under det kalla kriget. Norges skeppsredare fruktade att de unga afrikanerna kunde börja tro på Marx och Lenin i stället för Adam Smith. “Här ska ni lära er demokrati!” utropade studentledaren Fritiof Frank Gundersen och kungjorde att det på denna kongress inte skulle inte göras några som helst uttalanden som fördömde västerlandets imperialism och kolonialism. Men eftersom det var just det de afrikanska delegaterna kommit till Oslo för att göra, blev presidiet omedelbart avsatt och ett nytt valdes – vari jag själv ingick. Från denna upphöjda position fick jag senare en unik chans.
             En ung studentska från Nigeria steg upp i talarstolen (hennes landsmän, övervägande just män, försökte ivrigt hindra henne). 22-åriga Julie Ikomi påpekade att Afrikas kvinnor olyckligtvis måste bekämpa två fiender: dels kolonialismen, dels de afrikanska männen som exempelvis på denna kongress var ute och raggade blonda skandinaviskor samtidigt som de tillhöll afrikanska kvinnliga delegater att hålla sig inne om kvällarna och stoppa de manliga deltagarnas strumpor. Julie Ikomi fick väldiga applåder och omfattande publicitet i de norska tidningarna. Å presidiets vägnar inbjöd jag henne och övriga afrikanska delegater av kvinnokön att om kvällarna besöka nöjesetablissemanget Studenterkroa för att få se hur nordiska gentlemän betedde sig. Därmed avgjordes mitt öde och formades till stor del av Afrika, Nigeria och Julie Ikomi. Under 70-talet lämnade jag, som Struve i Aftonbladet uttryckte det, “ljudsvaga men brännande rapporter från Lagos, Nigeria.” Numera är vi skilda men sams och dessutom lyckliga morföräldrar. För detta mitt öde håller jag med tacksamhet Enn ansvarig.

Björn Kumm

Fostermor

Jag har en god vän som är en av Birgitta Dahls hängivna beundrare. Han var en gång i tiden konduktör och hade då glädjen att varje gång han tjänstgjorde på Uppsalatåget få granska hennes frikort. Vad det var som gjorde att han blev så fäst vid henne – och fortfarande är det – vet jag faktiskt inte. Inte var det hennes engagemang i Svenska kommittén för Vietnam. På den tiden var han FNL-are. Knappast var det miljöpolitiken. Hur han röstade i kärnkraftomröstningen vet jag inte. Att döma av hans umgänge borde han ha röstat på Linje 3, men efter en del senare diskussioner har jag fått en känsla av att han valde Linje 1.
            När han var i nedre tonåren rymde han från ett fosterhem i Vaksala utanför Uppsala och gick till fots hela vägen till Alsike. Fosterhemmet var outhärdligt och de villkor som han och hans bror tvingades att leva under där var en skam för den tidens socialpolitik och naturligtvis för fosterföräldrarna. Men genom sin rymning lyckades han åstadkomma en nationell upprördhet kring fallet och vann på det viset två saker. Dels fick fosterföräldrarna ordentligt betalt för gammal ost och dels fick bröderna ett nytt och mycket bättre fosterhem.
            Jag ska inte psykologisera för mycket om hur min kompis kvinnosyn kan ha påverkats av detta trauma och om det på något sätt kan ha bidragit till hans svaghet för Birgitta.
            Hon skulle dock ha blivit en utmärkt fostermor. Därom kan jag be besked om ni så vill, ty jag var med. När jag, trött på morgonböner, aftonböner, vesprar, bönestunder, kraven på att gå i kyrkan varje söndag och på latin, grekiska och hebreiska i min skola, sökte mig ut i den lilla staden Uppsala, hamnade jag på Sturegatan 12. Där bodde då, som Björn Kumm berättar i sin hyllning, i en av korridorerna sex personer av vilka två var makarna Kettner, Bengt och Birgitta och en Björn Kumm. Det bodde också några till där, men dem minns jag otydligare. Jag blev informellt den sjunde invånaren och slog mig ner på Kumms golv, läste hans böcker, lyssnade på hans ivriga skrivmaskinsknatter och försökte bland mycket annat tillsammans med honom uttolka Sven Fagerbergs roman Höknatt. Mera därom vid nästa sjuttiårsdag.
            In i detta rum stormade då lyckligtvis Birgitta. Hon tycks ha insett att de långa nattliga seminarierna krävde näring för att kunna hållas på en meningsfull nivå. Såvitt jag minns försåg hon oss varje kväll med såväl andlig som kroppslig näring. I korridorens kök, eller i något av korridorens rum fick vi te, kaffe, generöst med mackor och meningsutbyten som ibland blev hetsigare än i Kumms rum. Särskilt livligt minns jag ett gräl om den amerikanska interventionen i Haiti 1959. Sådant var uppfriskande även om det inte fick mig att byta åsikt.
            Det är nog ingen överdrift att säga att denna samvaro på Arken, dit jag senare flyttade på riktigt, var det som tog mig igenom den sista tiden på skolan. Inte minst hade jag stor hjälp av de termosar med te och de stora mackor med rikligt och nyttigt pålägg som Birgitta inför varje salskrivning skickade med mig. Till mina klasskamraters stora avund.
            När jag med hjälp av denna näringstillförsel gick ut ur gymnasiet var det också hon som ordnade min studentfest, ett hejdundrande kalas där mina släktingar från landet storögt betraktade den studentikosa ritualen, som bland annat innebar att alla dessa nykterister på Arken satt och sjöng dryckesvisor för full hals.
            Allt detta gjorde hon utan minsta krav på ersättning eller förväntan om gentjänster, liksom bara av en lust att hjälpa till och se till att det blev folk av oss unga män som inte kunde ta vara på oss själva. Den moderliga omtanken kunde ibland till och med omfatta kontaktförmedling, men det kan vi ta en annan gång.
            Den Birgitta som var min fostermor var knappt två år äldre än jag och även om jag på den tiden var mycket oskuldsfull förstod jag dock att hon också hade andra företräden. Hon hade glänsande svart hår, elegant figur (se Ulla Tenglings bidrag), klädde sig snyggt och tilldragande och omgav sig med vackra saker och en vacker miljö. Min beundran för allt detta gick så långt att min riktiga mamma en gång frågade mig om jag var ute efter att lägga mig till med Birgitta för egen del. Men det hade jag aldrig tordats. Fast en och annan ljuvlig tryckare kunde man dansa på den tiden
            Och därmed är jag tillbaka till min vän den före detta tågmästaren. När min fru Lill och jag firade 50- och 60-årsdag såg jag hur det lyste i ögonen på honom, när han fick se att en av våra gäster var Birgitta. Och ännu mer lyste det när han bjudit upp henne och hon tackat ja. I det ögonblicket var alla meningsskiljaktigheter, både förr och nu, bortglömda. Det var Birgitta personligen han älskade, och det är väl inte utan att vi är fler som gör det.

Hans O Sjöström

Författarna:

Inledningen är, som de flesta säkert förstår, inte skriven av Enn Kokk utan av Björn Kumm, journalist, författare och uppskattad radioröst.
Anders Thunberg, journalist, radioman, författare och den äldsta av Enn Kokks vänner i den här bloggen.
Mats Johansson, numera moderat riksdagsman, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och chef för Timbro
Jonas Sima, journalist, filmare, författare och folkbildare inom ABF. Varit verksam i Expressen som filmkritiker och reporter, krönikör i Aktuellt i Politiken med flera tidningar, gjort 50-talet filmer för bio och TV, bland annat dokumentärer om Tage Erlander och Olof Palme.
Sören Thunell, bland mycket annat SSU-ombudsman i Uppsala under Laboremus storhetstid, senare arbetarkommunens ombudsman, SAP:s informationschef, chefredaktör på Söderhamns-Kuriren och generalkonsul i Mariehamn.
Hans O Sjöström, före detta journalist och TV-producent, numera översättare och författare.
Lena Näslund, journalist, före detta medarbetare i bland annat Aktuellt i Politiken. Nu egen företagare i Smygehamn allra längst söderut i Sverige.
Ulla Tengling, journalist och medarbetare i Aktuellt i Politiken. Nu på Skådebanan.