Ísland – ett kärt återseende

Jag har genom åren besökt Ísland minst ett tiotal gånger: i samband med val och Nordiska rådets sessioner där, i samband med de isländska socialdemokraternas kongresser och i sällskap med Birgitta på officiellt besök där. Det innebär att jag har sett inte bara Reykjavík utan också de flesta andra delar av landet.

Ísland är ett fascinerande land: En del av Norden men beläget halvvägs till Amerika. Med ett nordiskt språk, så gammalt och så väl bevarat – nya ord och begrepp skapas på gamla ordstammar, importeras inte som lånord – att det kan vara svårt att förstå för oss övriga i Norden. Med en natur så olik övriga Nordens: aktiva vulkaner, glaciärer, gejsrar, ett delvis sterilt berglandskap men också bördiga dalar med jordbruk och boskap, ibland inplanterad lövskog – och så fantastiska blålila fält med alaskalupin, som har spritt sig längs vägrenar och i de nedre delarna av fjällen. Med människor som är utflyttade nordbor men med ett märkbart inslag av också ett keltiskt arv: nordiska vikingar rövade helt enkelt med sig irländska kvinnor. Med cirka 320.000 invånare, av vilka 120.000 bor i huvudstaden, Reykjavík; landsbygdsbefolkningen bor inte i byar utan på glest utspridda gårdar. Med ett förvånansvärt milt klimat med tanke på landets nordliga läge – golfströmmen gör att vintrarna blir ganska milda.

Mycket mer skulle kunna sägas om denna nordiska utpost i nordväst. Något av detta ska jag berätta i anslutning till intryck från min senaste resa till Ísland, 24-31 juli.

En rundtur runt hela Ísland

Den här resan var en 75-årspresent till mig från Birgitta, och tanken med både den och den tidigare östersjökryssningen var att jag skulle få återse stora delar av det som var mitt arbetsfält under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Just återseendemomentet var ett problem – jag hade växande synproblem på grund av en tilltagande grå starr – så även min allt knackigare fysiska kondition. Därför fastnade vi för en guidad bussresa runt hela Ísland. Det här visade sig fungera bra för mig, dock med undantag av inte helt strapatsfria utflykter till fots från bussen, som av naturliga (av naturen betingade) skäl inte alltid kunde köra ända fram till eller in i utflyktsmålen. Jag tröstade mig med att jag redan tidigare hade sett det som var målen för fotvandringarna. Sålunda hoppade jag över en utflykt till Mývatn-området med dess lavafält med svavelosande och hett vatten, och jag avstod också, eftersom jag mindes vägen dit, från att gå upp till det väldiga vattenfallet Gullfoss. Valskådningen fick också vara för min del – jag har varit på sådan under ett besök på Grønland.

Men i övrigt fungerade resan som den skulle, möjligen med undantag för att vi ibland hade svårt att uppfatta den isländske guidens vägledning (på norska) via en knackig högtalaranläggning.

Reykjavík

Från flygplatsen Keflavik är det ganska lång väg till huvudstaden, Reykjavík. Ankomstdagen innehöll bara en programpunkt – på vägen till hotellet i Reykjavík, Hótel Plaza, stannade vi till vid Blå lagunen för en simtur – jag ska återkomma till det. Sen kunde vi själva välja program.

Lunch, en utmärkt sådan, åt vi på närbelägna Fish company, på deras gårdsservering. Middag åt vi senare på en favoritrestaurang från tidigre resor, Laekjarbrekka. Dit återvände vi också vår sista kväll i Ísland, när vi hade gjort rundturen runt hela ön. Laekjarbrekka är en gourmetrestaurang med många isländska specialiteter – vi åt både fisk och lunnefågel där.

Eftersom vi båda har sett det mesta i Reykjavík, ägnade vi det mesta av vår tid där åt att gå i affärer. Birgitta letade bland annat efter tröjor och annat i isländskt ylle åt barnbarnen.

Priserna, med sina många nollor på slutet, i isländska affärer ter sig först avskräckande, men åtminstone nu efter krisen för den isländska kronan är de reellt inte lika höga som förr.

Vi tog god tid på oss för den delvis backiga promenaden längs affärsgatan Bankastraeti och dess fortsättning Laugarvegur (Lögarvägen – den leder mycket riktigt till ett av de stora baden); vi tog fikapaus på café Tiu dropar. Medan Birgitta, på sin eviga jakt efter isländska ylleprodukter och garn, gick upp längs Skolavördustigur, satt jag på en bänk i solskenet och vilade benen.

De många turistmålen i Reykjavík hoppade vi över, eftersom vi båda har sett dem tidigare. Men sista dagen på rundturen besökte vi ändå den märkliga restaurang Perlan, var uppe i dess snurrande kupol, och jag tog bilder – ett slags flygbilder från relativt låg höjd – över hela Reykjavík.

Jag var inne i en stor skivbutik på Laugarvegur och frågade en av killarna där – jag försökte alltid tala svenska i affärer och på hotell men var nästan alltid tvungen att övergå till engelska – om där fanns några politiska skivor på isländska, till exempel från valkampanjen för inte så länge sen, men han trodde inte att det hade gjorts några sådana skivor i Ísland. Så skivutbytet av islandsresan blev en dubbel-cd med traditionellt isländskt material; jag köpte den på ett museum norröver.

Sista dagen i Reykjavík försökte vi också förgäves få tag på den kråkbärssylt vi tillsammans med våfflor och vispgrädde vid ett par tillfällen hade fått till kaffet under resan. Men Birgitta hittade en del intressanta örtkryddor och örtsalter längs vår resrutt, så lite för köket i Öregrund blev det ändå.

Bad på isländskt vis

Ísland klarar en mycket stor del av sitt varmvatten och uppvärmning genom vatten från heta källor – stora delar av det här ölandet befinner sig som sagt på vulkanisk mark. Det här sänker uppvärmningskostnaderna, men det har förstås också nackdelen, att det, orenat, osar svavel om det varma vattnet.

I de stora och generöst tilltagna offentliga badanläggningarna använder man sig förstås också av det här naturligt uppvärmda vattnet, och utöver simbassänger hittar man där också så kallade hot spots, runda bubbelbad med stege ner i det mycket varma vattnet och så sittplatser i vattnet längs bassängväggen. De här bubbelbaden brukar läggas tre i rad, med stigande värmenivå – att starta med den hetaste bassängen är inte tillrådigt.

Redan på väg in från flygplatsen till Reykjavík stannade vår buss till vid den berömda Blå lagunen, kallad så för att dess värme är som Söderhavets och för att vattnet är så intensivt blått.

Sen jag var där sist – det är rätt längesen nu – har det här badet moderniserats betydligt: vattnet är inte längre så svaveldoftande, och bottnen i bassängen har täckts. (Jag minns en gång när jag var där tillsammans med de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna och den dåvarande danske partisekreteraren Steen Christensen obetänksamt dök ned i ”lagunen”, med påföljden att han fick otäcka rivsår av de skrovliga lavastenarna i bassängens botten.) Vi hade anlänt till ett Ísland i mycket vackert sommarväder, så vi satt sen ganska länge i var sin solstol och njöt av solen.

Det här badet har anlagts mitt ute på ett lavafält och får sitt varma vatten – 36-39 grader – året om från geotermiska källor, en del av dem på 2.000 meters djup.

Det finns en ”Blå lagun” även i Jardbödin på norra Ísland, och även den besökte vi när vår buss hade fört oss vidare på vår rundresa. Också där stannade vi och badade, och här luktade vattnet mer av svavel.

Ett dramatiskt landskap med lavafält, vulkaner, gejsrar och glaciärer

Det isländska landskapet, med sina lavafält, vulkaner och gejsrar som då och då sprutar upp hett vatten, är mycket dramatiskt; höjdskillnaderna gör att där också finns mäktiga vattenfall.

I den här resan ingick förstås bland annat Dimmuborgir i norra Ísland, ett område där för övrigt delar av filmen ”Bröderna Lejonhjärta” spelades in.

Till Mývatn med dess ångande lavafält följde jag alltså inte med den här gången, men jag och Birgitta gick åtminstone en bit in i den grönskande dal, omgiven av höga bergssidor, som kallas Ásbyrgi.

Valskådningen, med start i Húsavík, hoppade vi alltså över, och i stället tillbringade vi tiden med att dels gå på museum, dels gå runt i lilla Húsavík: se hur människor bor och handlar – vi gick av en slump in i en konsumbutik och förstod att det var en sådan av att där fanns en del samnordiska konsumvaror. I en presentbutik köpte vi muggar plus en leksak åt de yngre barnbarnen, och som lunch handlade vi fish and chips ur ett hål i väggen nere i hamnen.

Den enda del av Ísland där jag och Birgitta inte tidigare har varit, östfjordarna, kom vi också till. Det här är ett berg- och fjordrikt landskap, förr lättast att nå mål i per båt. Nu finns det väg, ibland dock med rasrisk, och vägen har också delvis förkortats genom att man har byggt tunnlar. Vi passerar bland annat Djupivogur.

I sydost, nära Höfn, finns en del av det väldiga Vatnajökulls-området. Vi stannar till vid glaciärsjön Jökulssárlón och får göra en båttur med amfibiebåt i issörja och isblock bland flytande isberg – vi eskorteras av motorbåtar som röjer rännor i isen.

Det här landskapet är verkligen otroligt dramatiskt och omväxlande – i närheten ligger Skaftafell nationalpark, ett grönskande område nära Örfærajökull, också det en del av det stora glaciärområdet; här finns också den högsta bergstoppen i landet, 2019 meter.

Nu går resan genom den sydligaste delen av Ísland. Vi ser fler vattenfall, men det mest intressanta och nya blir nu lunnefågelskolonin på Reynisfjara, Íslands sydligaste punkt. De här papegojliknande fåglarna är förvånansvärt orädda eller dumma – de låter oss, och vi är sammanlagt ganska många, komma helt nära.

Under sista resdagen beöker vi det mäktiga Gullfoss – jag avstår alltså från att gå stigen upp, men jag har ju sett det här fallet förut. Ytterligare en anhalt är det geotermiska området kring Geysir, och vi får på relativt nära håll se de kaskader av hett vatten som sprutar upp ur marken; gejsern Stokkur sprutar upp heta vattenstrålar ungefär var femte minut.

Sista anhalten före Reykjavík är Thingvellir, där fria män samlades utomhus för ett slags tidig riksdag. Också där har jag varit tidigare.

Inne i Reykjavík finns numera den moderna riksdagen, Alltinget, men det har jag besökt så att säga i funktion.

* * *

Uppläggningen av den här guidade bussresan var i stort sett utmärkt – gav verkligen en bild av hela Ísland.

Fast jag skulle möjligen för egen del ha önskat få lite mer av isländsk kultur i programmet. Nu blev det inte mycket mer än att vår guide nämnde, att bussen, fast på avstånd, passerade Halldór Kiljan Laxness’ hem.

En fantastisk gammal man

Leonard Cohen är en gammal man (född 1934) men fortfarande, trots att åldern märks på rösten, fantastisk inte bara som skapare av poetiska texter och kongeniala melodier utan också som artist. På sin CD från 2012, ”Old Ideas” (Columbia 88697986712, distribution Sony), har han som låtmakare på ett antal spår fått assistans av den i skivvärlden vida berömde Patrick Leonard, som har arbetat ihop med en drös berömda artister, men det är de låtar, som är skapade bara av Leonard Cohen, som gör den här plattan riktigt hörvärd.

Rösten må, som i ”Amen”, vara skrovlig men i så fall som på en försupen ängel, dessutom uppbackad av änglakör (Webb Sisters). ”Darkness” har en snygg, hetsande rytm, och Neil Larsens keyboardslinga är precis rätt placerad. På den medryckande ”Banjo” spelar Dino Soldo inte bra detta instrument utan alla utom ett. Musiken i ”Lullaby” understryker dess vaggvisekaraktär. Och ”Different Sides” med sin pratsång med köruppbackning utgör en fin avslutning.

Cohen må vara en gammal man, men han berör också – vågar jag gissa – fortfarande många kvinnor i ganska skilda åldrar. Och även jag lyssnar gärna på honom.

Rodriguez x 2

Rodriguez (Sixto Diaz Rodriguez, även känd som Jesus Rodriguez), född 1942 i Detroit, har en märklig historia i skivbranschen från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet – jag har berättat om det här och om återupptäckten via Sydafrika och ska här inte upprepa detta.

Han gav ut två fullskaleplattor 1970 respektive 1971 på Sussex Records, men dessa finns återutgivna som CD på Light In the Attic Records.

Den första, den från 1970, heter ”Cold Fact” (LITA036).

Så fort jag börjar lyssna på den, den utmärkta ”Sugar Man” och den rockigare ”Only Good For Conversation” går mina tankar till den unge Bob Dylan.

”Crucify Your Mind” låter som Dylan med blåskomp, den fina bluesen ”This Is Not a Song. It’s an Outburst. The Establishment Blues” är dylansk både i tonen och med sin uppräknande stil, och även ”Inner City Blues” är dylansk i tonen. I ”Jane S. Piddy” använder Rodriguez en pratsångstil som påminner om Dylans.

Även texterna har en dylansk anstrykning: de är associativa och mångtydiga, innehåller också fragment som man skulle kunna beteckna som politiska: I den nämnda ”This Is Not a Song…” sjunger Rodriguez: ”The mafia’s getting bigger, like pollution in the river” och ”This system’s gonna fall soon, to an angry young tone”. En rad i ”I Wonder” med sina många frågor om samhället lyder en av frågorna ”I wonder will the hatred ever end?”. Och i ”Gommorah (A Nursey Rhyme)”, en bra låt med mycket markerad rytm, konstaterar Rodriguez: ”Welfare checks dont pave / The road to much wealthy”. Ytterligare låtar att nämna i det här sammanhanget är ”Hate Street Dialogue” med sina snygga gitarrslingor och ”Rich Folks Hoax”, som annars låter som en gammaldags danslåt eller schlager.

Men jag inser också genast, att det här inte är någon enkel dylanepigon – kanske låg en del av det både han och Dylan gjorde i tiden.

Det mesta är både bra och intressant. Dock tycker jag att Rodriguez har försetts med för mycket orkesterkomp, något som kanske var skivbolagets idé.

* * *

Ännu mer i händerna på skivbolaget tycks Rodriguez ha varit, när han 1971 för Sussex Records fick göra LPn ”Coming From Reality”, utgiven som CD med tre extraspår (Light In the Attic, LITA038).

Den här gången går inte tankarna, mer än i fråga om enstaka textfragment, till Bob Dylan. Den inledande ”Climbs Up On My Music” är mycket jazzig. Nummer två, ”A Most Disgusting Song”, skivans bästa låt, är talking blues. ”I Think of You” låter som ett försök att göra en schlager. Och ”Heikki’s Suburbia Bus Tour” är tung rock.

Sen följer en hel räcka låtar, som jag har ganska svårt för – de är mycket överarrangerade och framförs bland annat till stråkar. En av de få saker jag fäster mig vid är en lustig hänvisning i ”Cause” till ”my Estonian Archangel” – men det har väl mer med min egen härkomst att göra.

Bland de i slutet tillagda extralåtarna tycker jag att främst den jazziga ”Can’t Get Away” är hörvärd. ”Street Boy” saknar den udd ämnet skulle kunna föranleda.

Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att den här skivans flopp, den som gjorde att Rodriguez sedan inte fick göra fler skivor, mest var skivbolagets fel.

Själv gav han upp skivkarriären och övergick, vad jag förstår, till social aktivism och uniersitetsstudier.

Jakten på Sixto Rodiguez

Sixto Rodriguez, ofta bara kallad Rodriguez, har haft en märklig sångkarriär. Han gav i USA ut ett par skivor i början av sjuttiotalet, ”Cold Fact” 1970 och ”Coming From Reality”, 1971, men slog aldrig där – försvann helt ur artistvärlden och antogs till och med vara död. Dock letade sig hans skivor, utan att han själv hade en aning om det, till Sydafrika och slog där någonting alldeles kolossalt. Ett par sydafrikaner började då jakten på Rodriguez, en jakt som först länge var helt resultatlös: han var helt okänd i USA, skivbolaget som hade gett ut hans plattor hade lagt av; möjligen var han död.

Men en efterlysning på nätet gav till slut resultat: En dotter till Rodriguez gav sig till känna och kunde till och med berätta att han faktiskt levde. Så till slut gav jakten resultat: Man fick kontakt med Rodriguez själv. Han levde men hade lämnat sina gamla ambitioner att slå i skivbranschen.

Om den här märkliga historien och om Rodriguez har Malik Bendjelloul, faktiskt född i Ängelholm och sedan verksam bland annat i svensk TV, gjort en film, ”Searching For Sugar Man” – ”Sugar Man” är titeln på en av Rodriguez’ låtar. Den har belönats rikligt, bland annat med en Oscar och en Guldbagge, och för att vara Bendjellouls debut (2012) i det längre formatet är den nästan häpnadsväckande formsäker och välgjord. Gradvis, i ett sydafrikanskt perspektiv – det var ju där Rodriguez upptäcktes och fick en stor publik – rullas historien om hans liv och karriär upp. Så småningom blir den här historien riktigt spännande.

Vi inser också att Rodriguez, när han aldrig fick något gensvar i form av sålda skivor och livejobb, till slut helt enkelt la av och återgick till det kroppsarbetarliv som var hans.

Ändå lämnas vi även efter den här filmen med en mängd obesvarade frågor. Rodriguez själv är inte särskilt pratsam, och det man lyckas få frm genom intervjuer med familjemedlemmar är långt ifrån heltäckande.

De intressantaste upplysningarna kommer från den dotter, som ursprungligen svarade på den sydafrikanska efterlysningen på nätet – kanske har det här att göra med att hon när det här ägde rum var universitetsstuderande.

Av intervjun med henne framgår också att Rodriguez, vars föräldrar ursprungligen kom till USA från Mexiko, verkar ha varit politiskt aktiv, haft ett radikalt underklassperspektiv på samhället; han tycks till och med ha fått ett kommunalt förtroendeuppdrag i hemstaden Detroit. Men det här följs aldrig upp – var det för känsligt med amerikanska politiska mått mätt?

Jut i det här perspektivet är det intressant att notera, att Rodriguez’ musik slog i Sydafrika inte bara på grund av sina musikaliska egenskaper utan också för att texterna innehåller radikala element, som tilltalade både vita radikaler och andra rasfördomsfria, också den undertryckta afrikanska befolkningen.

Helt naturligt innehåller den här filmen en rad av Rodriguez’ låtar – jag ska återkomma till dem när jag separat skriver om skivorna. Men musiken verkar vara tagen just från skivorna, inte från konsertupptagningar från framträdandena i Sydafika. Kanske har det här att göra med att det var en betydligt äldre Rodriguez som framträdde där, en man som under en lång period hade trott att hans sångkarriär för länge sen var slut. Också de frågor som ställs av några i filmen kan tyda på att jag här är inne på rätt spår: Den fråga som ställdes var ”Är det här verkligen den riktige Rodriguez?”.

Jag har sett uppgifter om att Rodriguez, som nu har haft ett skivuppehåll på mer än 40 år, funderar på att ge ut en ny platta med både äldre, övreblivet material och alldeles nya låtar. Då får vi höra hur det låter.

Melodikrysset nummer 35 2013

Dagens melodikryss var lätt – det mesta var välkänt. En av de få låtar jag inte hade hört tidigare var ”När ska vi ta semester” med Uno Svenningsson, men det var lätt att komma fram till hans förnamn när bara mittenbokstaven fattades, och så vet vi ju, att Anders Eldeman uppenbarligen gillar Svenningsson.

Detsamma gäller Eldemans förhållande till Patrik Isaksson. I dag fick vi höra hans ”Du var den som jag saknat”.

”Så mycket bättre” har jag i och för sig inte heller följt. Men det var ju relativt lätt att känna igen Timbuktu – ni som inte är så bekanta med honom fick ju en ledtråd genom passningen till publiken; dagens kryss sändes live från Lund – och det var väl inte heller så svårt att lista ut, att låten han sjöng, ”Snart tystnar musiken”, i original gjordes av Tomas Ledin.

Som avslutning i dag fick vi höra ”Farbror Frej” och något mer, hämtat från ”En himla många program” med Galenskaparna/After Shave från 1989. Farbror Frej gestaltades av Anders Eriksson.

En himla många melodifestivalbidrag var det också i dag.

Från Melodifestivalen 2003 härstammade ”Maria” med Östen med resten.

Arja Saijonmaa sjöng ”Högt över havet” redan 1987.

Och ”I Love Europe” med Christer Sjögren hörde vi så sent som 2008. Men jag lät mig inte påverkas – jag har fortfarande en sval inställning till EU.

Mer svensksinnad var Makoolio, själv född i Finland: Han besjöng ”Svensk sommar extra allt”.

”Only Sixteen” var poppis i slutet av femtiotalet. Fast här gällde det inte bara att minnas siffran i titeln – man skulle minska den med fyra också: tolv.

Ännu äldre var ”Gamle Svarten”, på sin tid en stor hit med Cacka Israelsson. Här skulle vi kunna att Gamle Svarten var en häst. Det är ju barnsligt enkelt, men det gör ju inte ”Gamle Svarten” till barnvisa, vilket Eldeman försökte hävda att den var.

Hästar finns ju också i schack, en något skruvad övergång till nästa fråga: Vi hörde ett stycke ur ”Chess”, som gjordes av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Tim Rice och Richard Nelson år 1986. Jag har den på skiva men har aldrig sett den på scen.

Jag har också allt, signerat Carl Michael Bellman, på skiva. Så visst känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång numero 21, och ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel numero 81.

Ni läsare har inte märkt någonting av det, men den här veckan har jag faktiskt mått urdåligt – jag har varit så svårt förkyld – snörvlat och hostat – att jag trots det ljuvliga vädret med Bellman har haft lust att sjunga

Märk hur vår skugga, märk Movitz, mon frère
Inom ett mörker sig slutar
– – –
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv

Men jag lever fortfarande.

Melodikrysset nummer 34 2013

I dag tog det lite tid att lösa Melodikrysset. Inte så att det genomgående var svårt, men en del av de låtar som spelades låg utanför det jag brukar lyssna på, och så fick jag – märkvärdigt nog – besvär med Elvis Presley-frågan. Skälen till det senare är dubbla.

1956, när Elvis spelade in ”When My Blue Moon Turns To Gold”, var jag knappast elvisfan, och den här låten hör ju heller inte till hans mest spelade. Men finns det också en svensk version, och vem i helvete har i så fall spelat in den? Skälet till att jag inte känner till det är att svaret – eller svaren; det finns, visade det sig, flera olika inspelningar – fanns att hämta i dansbandsvärlden, och dansbandsmusik lyssnar jag aldrig mer än slumpmässigt och oftast ofrivilligt på. Inspelningar av ”Du har gjort min värld till guld igen”, som den har döpts till på svenska, har gjorts av Cool Candys, Matz Bladhs och Vikingarna, inhämtar jag till slut på Google.

Starship med ”Nothing Gonna Stop Us Now” hade jag heller inte hört – inte heller den här sortens 80-talspop är riktigt min grej.

Och Jimmy Jansson och hans bidrag i Melodifestivalen 2008, ”Vi kan gunga”, hade jag helt enkelt förträngt.

Detsamma gäller ”Innan mörkret faller” i Melodifestivalen 2004 – fyra – med Emil Sigfridsson. Den här låten hade jag heller inget minne av längre.

Papegojorna och Gastarna hade som paroll ”Börja dagen med en schlager”, och dem minns jag gärna – de förekom i ett radioprogram som hette ”Refrängen”.

”Kör långsamt” med Family Four sitter också som berg i musikminnet. Originalet, ”Cab Driver” med Mills Brothers, är verkligen inte sämre det!

En kär gammal bekant är också ”I en klosterträdgård” med en visslande Jan Lindblad. I original heter den här låten ”In a Monestary Garden”.

Men för att återvända till den svenska populärmusikens värld: Helen Sjöholms insjungning av Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång” har jag både sett på bio, i filmen ”Så som i himmelen”, och hört på Svensktoppen. Den har verkligen schlagerkvaliteter!

Och för att gå över till en annan, mer humoristisk genre: Stefan Demert gjorde ”Den kaxiga myran” – i krysset skulle vi dock skriv det sista ordet i obestämd form, myra.

Flera av mina personliga favoriter förekom i dagens kryss.

Vi fick inte höra Cornelis Vreeswijk personligen men väl en instrumental version av hans ”Somliga går med trasiga skor”. Även här skulle vi hålla oss till obestämd form, singularis: sko.

Skivor i stor mängd med Eric Clapton finns i våra skivhyllor, så även om låten i fråga i dag sjöngs på finska, kände jag igen ”I Shot the Sheriff”.

Och också med John Fogerty har jag mängder med skivor, så visst känner jag igen ”Bad Moon Rising”.

Nu är det redan lunch, och sen ska jag nog gå ut i trädgården. Någon bad moon tror jag inte det blir i kväll.

Amerikansk trettiotalsradikalism när den var som bäst

John Steinbeck (1902-1968) var en av de stora amerikanska berättarna. 1962 tilldelades han nobelpriset i litteratur, och även om han naturligtvis har skrivit böcker, som inte kan mäta sig med topparna i hans författarskap, hör några av hans romaner till de yppersta i den amerikanska litteraturen.

Ett sådant verk är ”The Grapes of Wrath” från 1939. Själv skaffade jag och läste den 1957, då jag för ett bokstipendium som gymnasist köpte Thorsten Jonssons översättning till svenska, ”Vredens druvor” (Bonniers Folkbibliotek, 1957, först utgiven på svenska 1941). Jag var under den där tiden inne i en period av att läsa alla de stora amerikanska författarna; jag läste till exempel allt som fanns på svenska av Ernest Hemingway, och av Steinbeck läste jag också till exempel den mästerliga ”Möss och människor”.

Flera av de stora amerikanska romanförfattarna – jag läste också till exempel Ernest Hemingways roman från spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig” – var inte bara mycket framstående berättare; de var också politiskt radikala. Ett exempel på detta är just John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Steinbecks roman och även John Fords filmversion från 1940 är, åtminstone inledningsvis och till stora delar när det gäller familjen Joads färd längs en dammig Road 66 ganska lika varandra, även om det naturligtvis finns många detaljer i den omfångsrika boken som inte får plats i filmversionen.

Utgångspunkten är densamma: Tom Joad (i filmen spelad av Henry Fonda) kommer, villkorligt frigiven efter en lång fängelsevistelse, tillbaka till barndomshemmet i Oklahoma. Där får han av en granne, som ensam gömmer sig kvar, veta att hans familj i likhet med flertalet andra av bankerna och ordningsmakten har fördrivits från sina gårdar, eftersom den ekonomisk depressionen och de återkommande virvelstormarna – dust bowls – har gjort det omöjligt för människor att både försörja sig och betala sina skulder.

Strax innan han nådde barndomshemmet har han stött på en vinddriven figur som har slagit följe med honom, den före detta pastorn Jim Casy (John Carradine), en man som har tappat sin gamla tro.

Grannen berättar att familjen Casy nu finns hemma hos en släkting, så Tom och Casy beger sig dit. Den stora klanen har beslutat sig för att söka lyckan i Californien, där det sägs finnas jobb och hopp om en bättre framtid. Men vägen dit blir lång och svår; deras bil är överlastad av människor och packaning, och det de får höra i de nattläger där de stannar är inte uppmuntrande. Längs vägen tvingas de begrava farfar, och innan de hinner nå Kalifornien, dör också farmor.

Verkligheten i Californien visar sig vara långt ifrån så rosenskimrande som de och många andra migranter med dem hade bibringats. Här skiljer sig den försiktigare filmen och Steinbecks mer radikala bok åt, men också filmversionen visar upp kontrasterande delar av den kaliforniska verkligheten: Där finns både utnyttjande av försvarslös och av jobb beroende arbetskraft, dessutom i sådan mängd att det är svårt att upprätthålla fackliga rättigheter – sådana motarbetas hårdhänt av arbetsgivarna – och ett anständigt läger, finansierat av de federala myndigheterna; det här var ju under roosevelteran.

Till dramatiken i historien bidrar att Casy i samband med att han söker sig till ett hemligt nattligt strejkmöte i skogen blir skjuten av en beväpnad man, som är vakt i det närliggande migrantlägret. Tom råkar, i ett försök att skydda Casy, döda vakten och blir därmed fredlös. Han inser att han nu måste lämna familjen men beslutar sig också för att fullfölja Casys kamp för social rättvisa.

Steinbecks politiska radikalism blir tydligare om man inte bara ser filmen utan också läser boken, men John Fords tamare filmversion är också den värd att ses.

Till filmens förtjänster hör musiken i den: ”Red River Valley” med Henry Fonda, ”Going Down the Road Feeling Bad” med Eddie Quillan och, i ett mer uppsluppet avsnitt, ”A Tisket, A Tasket” med Ella Fitzgerald.

Men Steinbecks bok har också inspirerat andra till att göra låtar. Det mest berömda exemplet är ”The Ballad of Tom Joad” (1940), insjungen av dess skapare Woody Guthrie på LPn ”Dust Bowl Ballads”.

Men också Bruce Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” på ”The Goast of Tom Joad” (1995) måste nämnas.

Bokens titel, ”The Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), är ett citat ur ”Uppenbarelseboken” i Bibeln, men det här uttrycket är också känt för alla amerikaner genom Julia Ward Howe’s sång ”The Battle Hymn of the Republic”.

Bo Widerberg, en lyrisk socialrealist

Jag såg Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” 1963 när den gick upp på bio. Sen dess har jag sett den flera gånger, senast nu i sommar, och den känns ny och fräsch varje gång.

”Kvarteret Korpen” har jämförts med de italienska neorealisternas filmer och med Arnold Weskers dramer, en del av dem aktuella också på dåtidens svenska scener, men Widerberg knyter ju också an till en unik ådra i svensk och nordisk litteratur, proletärskildringarna. Det finns mycket i den här filmen, som knyter an till proletärförfattarnas ofta självbiografiska böcker från och om 1930-talet – filmens handling utspelar sig 1936 – och filmens centralgestalt, den unge Anders, när liksom en gång i världen Ivar Lo och andra drömmar om att slå sig fram som författare.

Vilket visar sig vara svårare än filmens unge författare in spe har föreställt sig. När han skickar in sitt manus till ett stort förlag i Stockholm, vill förlaget visserligen träffa honom – men när han, full av förhoppningar, infinner sig, visar det sig, att man inte anser det han har sänt in vara moget för utgivning, än i alla fall.

Miljön i den proletära del av Malmö där Anders bor – Kvarteret Korpen har funnits i verkligheten men blev lite senare rivet – skildras med poetisk svärta; över huvud taget är Widerbergs förhållande till den här miljön inte bara socialrealistiskt utan också lyriskt. En vackrare skildring av det proletära Malmö, med både dess slumkåkar och andningshål, har nog inte gjorts på film.

Ser man till filmens persongalleri, är det här främst en berättelse om Anders och hans drömmar, men också om de människor som omger honom: dels den alkoholiserade fadern, förr handelsresanden, spelad av Keve Hjelm, dels modern (Emy Storm), som genom sitt slitsamma städjobb försörjer familjen.

Fadern skyller, trängd av Anders, sitt elände på hustrun, som han säger har varit otrogen mot honom. Modern medger att det där har ägt rum men att otroheten var ett tillfälligt misstag, i själva verket ett sätt att ge igen för makens ständig spritmissbruk.

Mest konventionell, om man jämför Widerbergs film med de klassiska proletärförfattarnas romaner, är skildringen av Anders’ förhållande till flickvännen Elsie (Christina Frambäck): den unge författaren in spe vill inte binda sig, när det visar sig att hon väntar barn.

I stället slutar historien om Anders med det klassiska uppbrottet – han ger sig i väg till Stockholm.

Musiken i filmen rymmer både det av en wiederbergfilm förväntde klassiska stråket, signerat Guiseppe Torelli, och ”Skåneidyller” av och med Edvard Persson. Men också ”Fjällbruden” med text av Fritz Gustaf – fast jag undrar om Widerberg visste, att Fritz Gustaf (Sundelöf) också var en manisk samlare av arbetarsånger; jag hjälpte honom senare med att redigera en bok med det här materialet.

Hur som helst är ”Kvarteret Korpen” en mycket politiskt medveten film. Anders säger till och med åt sin mor att, som ett medel att bekämpa den fattigdom de och andra lever i, rösta på socialdemokraterna.

Sommar i P1 med Björn Dixgård och Gustaf Norén

Jag medger gärna, att oddsen för att jag skulle ha börjat lyssna på Mando Diao inte var så stora förrän de gjorde sin Gustaf Fröding-CD, ”Infruset”. Men det fanns faktiskt också ett annat skäl till att jag kom i kontakt med deras musik: Vår son, Matti Dahl, fick i uppdrag att tillsammans med sitt band agera förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

Det jag medger inledningsvis är alltför ofta ett tecken på människors benägenhet att hålla sig kvar inom tryggt kända musikaliska revir – själv tror jag mig i och för sig ha en hyggligt bred musiksmak, som får mig att lyssna på musik från ganska olika musikaliska genrer, men vi har alla våra begränsningar.

För egen del skulle jag, i dagens Sommar-program, för övrigt säsongens sista, kanske ha velat höra lite mer om varför det här rockbandet från Dalarna fastnade för just Gustaf Fröding, men uppenbarligen hade den här genrevidgningen mycket att göra med vännen och musikern Kristian Gidlunds insjuknande i cancer och hans kamp mot sjukdomen.

Björn Dixgård och Gustaf Norén berättade växelvis också om sin uppväxt och skoltid, om den proggiga och vänsterinriktade miljö åtminstone den ene av dem är en produkt av, om de första försöken på källarbandsnivå, om låtsasengelska som måste korrigeras när de först fick ge ut en skiva och så om de stora framgångarna som förde dem till fjärran länder som Japan.

Dialogsamtalet i programmet höll en sympatiskt lågmäld ton, och man fick verkligen känslan, att det rörde sig om vanliga grabbar från Dalarna, killar som fick pröva sig fram för att hitta sin begåvning och framför allt framgång. Men nånstans fanns där väl ett kreativt jävlaranamma: Annars hade väl den ene av dem aldrig ha valt att sjunga Jussi Björling-slagnumret ”Till havs”, det som uppenbarligen bidrog till att föra de här två tillsammans.

Som väntat innehöll programmet en del musik som jag inte är förtrogen med, men till dem som spelades hörde också Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Paul Mccartney och Randy Newman, märkligt nog också James Last.

Sin egen Gustaf Fröding-skiva spelade de inte, däremot Frödings ”Anita” med Sven-Erik Magnusson. Och så fick vi höra ett smakprov, ”If I Don’t Have You”, på något som kanske kommer att finnas med på en kommande Mando Diao-CD.

Melodikrysset nummer 33 2013

Nej, det är inte synen som har konstrat igen. Efter starropeationen har jag nu fått en synskärpa jag inte har haft på länge – dock måste det nyopererade ögat inledningsvis vårdas med två sorters ögondroppar tre gånger om dagen.

Men vi har haft släktlunch på den dahlska sidan, i Vallentuna och i regi av Gunnel och Ragge. Syskonen Dahl med respektive samt de av deras barn med äkta hälft och deras barn som kunde var också inbjudna. Från vår del av familjen deltog således vår dotter Kerstin med barnen Viggo och Klara.

Men det är ju inte om detta det här ska handla – jag bara förklarar varför det har dröjt innan jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset.

Dagens kryss började ganska lätt med signaturen till TV-serien ”Macken” – dock sjöngs signaturmelodin av Lill Lindfors.

Det här krysset innehöll för övrigt mer som var TV-relaterat.

Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömsen kände vi igen på deras göteborgska idiom, och vi minns dem i rollerna som Albert och Herbert.

Den bortgångne Larry Hagman minns vi som JR i ”Dallas” – det var Larry som i dag sjöng ”My Favorite Sins” för oss.

Dagens barnfråga var, milt talat, en repris – det medgav också Anders Eldeman. Själv vet jag inte hur många gånger vi i Melodikrysset har fått höra Gyllene Tiders ”Sommartider” förklädd till en av Bamses dunderhits, ”Dunderhonung”.

Mer sommartider skildras i Evert Taubes filmtema ”Änglamark”, här i en engelsk version.

Och ytterligae sommar: Åsa Jinder sjöng ”Som en sommarvind”.

Fast nu är det ju redan kräfttider, och då kan det, med tanke på de drycker som dricks till kräftorna, vara på sin plats med en klassisk påminnelse: ”It’s Only a Paper Moon”. Dock fick vi i dag inte höra texten; låten exekverades på munspel av Filip Jers.

Den här låten är en amerikansk klassiker, bland annat med Ella Fitzgerald, så då tar vi väl också några låtar med anknytning till andra länder och kontinenter.

I en gala för Afrika 1985 , ”USA for Africa”, förekom Michael Jacksons och Lionel Richies ”We Are the World”.

Och med en välvillig tolkning kan man ju i gengäld se Lasse Dahlqvists ”Hallå, du gamle indian” som en solidaritetssång med de amerikanska urinvånarna.

”Cabaret” (1966) av Fred Ebb och John Kander är förvisso amerikansk, men den bygger på en för övrigt utomordentligt läsvärd roman, ”Farväl till Berlin” från 1939 om nazisternas övertagande av agendan i Tyskland, och boken är skriven av en engelsman, Christopher Isherwood.

Och sen kan vi väl avsluta landraddan med Frankrike: I dag fick vi också höra Jean Gabin i ”Manintenent je sais”.

Och så avslutar vi kryssredovisningen med en utmärkt svensk sångerska, Melissa Horn – jag har henne på skivor – och ”Innan jag kände dig”.