Melodikrysset nummer 52 2013

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!

Melodikrysset nummer 51 2013

Med dagens melodikryss har vi väl redan klarat av de flesta aspekterna på begreppet jul.

Jag vill inte påstå att det här julkrysset var särskilt svårt, men melodikryssen innehåller ju nästan alltid ett och annat som man inte brukar lyssna på.

Pojkband lyssnar jag till exempel nästan aldrig på, men jag känner ju till några, och allt efter som jag fick hjälpbokstäver, framstod det allt klarare, att de som sjöng ”Christmas Time” var Backstreet Boys.

Därmed hade jag också fått första bokstaven i staden med biblisk anknytning, som med icke-svensk stavning här skulle skrivas Bethlehem. Fast vad det här var för sång kom jag faktiskt inte på. Någon som vet?

Annars är jag, så ateist jag är, allt sedan unga år ganska slängd på psalmer och andra sånger med religiöst innehåll.

Så visst kände jag, utan att behöva ta hjälp av Anders Eldeman, genast igen ”O helga natt”, efter sin upphovsman Adolphe Adam även kallad ”Adams julsång”, här framförd av Jussi Björling.

Lika bekant är jag med adventssången ”Hosianna, Davids son”.

Och självklart har jag under min egen folkskoletid sjungit ”Det är en ros utsprungen”.

För mig är de här psalmerna för evigt lika förknippade med julen som mer allmänna julsånger som ”Jul, jul, strålande jul” (Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921).

Ganska många någorlunda nutida, engelskspråkiga eller ursprungligen engelskspråkiga sånger är numera också fast förankrade även i vår julsångstradition.

Ett exempel i dagens melodikryss är ”Rudolf med röda mulen”, som ju var en ren.

Ett annat är ”Jingel Bells”, som vi hörde med Bing Crosby.

Känd i Sverige är också ”We Wish You a Merry Christmas”.

Annat är förmodligen inte lika bekant för en bred publik.

”Stilla natt” känner vi förstås alla igen, men även om Enya (som sjöng på gaeliska och egentligen heter Eithne Ni Sharonáin) är hyggligt känd även för en internationell publik, finns det säkert många här som inte kan identifiera henne.

Dolly Parton, som tillsammans med Kenny Rogers sjöng in ”I’ll Be Home With Bells On”, är förvisso känd av många (jag har henne själv i en av mina skivhyllor), och även Kikki Danielsson har en stor och trogen publik. Men hur många köper alla dessa julskivor, till exempel den som innehåller Kikkis version av den nämnda sången, ”Jag vill hem till julen”?

Och också Sarah Dawn Finer finns förstås i den här julskivfloden, tillsammans med trombonisten Nils Landgen i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Ja, sen var det väl bara Tom Jones, tjuren från Wales, kvar att redovisa. Och det är väl så att ”Mary’s Boy Child” blir en av julklassikerna, just för att han har sjungit in den.

För egen del önskar jag alla mina läsare och medlyssnare en hjärtans god jul!

Internationalen som grötrim

På Dagens Nyheters kultursidor roar oss Lars Linder med dagliga grötrim. Lucka 19 (19 december 2013) i denna mycket träffsäkra adventskalender lyder:

Upp trälar, medelklass och andra, som högern bojor lagt uppå,
snart ses vårt S-tåg åter vandra, då ska valsegerns timma slå.
Det vi kräver är, typ, mer av samma: vi vill också i mitten stå.
Lätt blekt, vårt upprors röda flamma – men vi ska dunka Fredrik blå!

Melodikrysset nummer 50 2013

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.

På luciakonsert i Domkyrkan

Kvällen är mörk, blåsig och kall, när vi tar oss från busshållplatsen till Domkyrkan. Vädret är inte precis som det på ön i Karibien som bär Santa Lucias namn.

Värmen vill inte riktig infinna sig heller inne i Domkyrkan: Både huvudporten och en sidoport släpper ideligen in kall luft, allt medan besökarna – många av dem anförvanter till skolungdomarna i det luciatåg vi alla är där för att se och inte minst höra sjunga – strömmar till. Och sjunga kan de här ungdomarna: De kommer från Uppsala musikklasser.

Vi är inte i Domkyrkan för att vi är religiösa – men det är säkert inte många av ungdomarna i luciatåget och deras familjer i publiken heller. Luciasånger och luciatåg är en del av den svenska jultraditionen, även den i dag huvudsakligen sekulära. Birgitta har dessutom ett särskilt skäl att gå: Efter det att hon för nu ganska många år sen i ett kärvt läge ställde upp för musikklasserna, får hon varje år biljetter (en även till mig) till deras årliga luciakonsert.

Det här luciatåget skiljer sig på två sätt från normala luciatåg. Det är otroligt långt och ringlar sig först, i två grenar, längs Domkyrkans långväggar och skrider sedan, förenat, längs mittgången tillbaka till koret. Lucian och de äldre eleverna bär alla levande ljus; de yngre har elektriska sådana.

Och sedan börjar en fantastisk luciakonsert. Solist, alltid en skolad, vuxen sångare, vid årets konsert var Anton Ljungkvist. Som dirigenter agerade David Anstrey och Gunnel Haulin, och vid orgeln satt Lars-Göran Angstam.

Alla de här har all heder av sina insatser, sångaren ibland solo, ibland tillsammans med ungdomarna, men de förlåter mig säkert, när jag säger, att vi i publiken naturligtvis ändå främst var där för att se och höra den stora ungdomskören.

Konserten började (och slutade) med ”Sankta Lucia”, och den inledande av dem följdes sedan av ett antal lussevisor.

Senare följde bland annat advents- och julsånger, både traditionella svenska och importerade utländska.

Särskilt många av psalmerna väcker minnen även hos mig som ända sen konfirmationen har varit ateist: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”. Det är inte bara det att min generation fick lära sig de här och andra psalmer utantill – jag tror att alla i min ålder har minnen av de här psalmerna, från vinterdunkla klassrum och julavslutningar, ibland med levande ljus i bänken. Och de är, oavsett religiös tro eller otro, en del av det svenska kulturarvet.

Jag sjunger själv numera inte med i psalmer, men åtminstone första versen i ”Nu tändas tusen juleljus” – den här luciakonsertens unisona sång – går rakt in i mitt hjärta:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå rund.

Därefter var det ganska snart åter dags att gå ut i den svarta och blåsiga och kalla vinterkvällen.

Det är skönt därhemma, men ibland är det trevligt även med middag på Slottet och sång och musik på programmet dess förinnan

En smula djärvt var det onekligen att låta Petra Mede bli en av de två hemliga gästerna i årets Caprice med OD – hon har med framgång lett både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest men är ju för egen del mer känd som rapp och rolig komiker än som just sångartist. Fast hon klarade även det sångliga med den äran, och hennes gags, inte minst öppningsnumret, där hon lurade publiken i universitetsaulan att tro att hon var dirigenten, Cecilia Rydinger Alin, vann de närvarandes jubel.

I själva verket gjorde hon med ODs hjälp ett succénummer också av sin erfarenhet av Eurovision Song Contest. Mindre grupper ur OD föreställde olika deltagande länder och höll sig då ännu mindre än ESC till europeiska sådana. Bland dem som deltog hittade man här således inte bara ett ryskt utan också ett sydafrikanskt, ett mexikanskt och ett amerikanskt bidrag, så det blev mer av ett Worldvision Song Contest. Det peruanska bidraget med sin jätteflöjt blev bejublat, men enligt min mening var det strupsångarna från Mongoliet som vann den här tävlingen.

Alla dessa deltagare från jordens alla hörn sjöng för övrigt sånger signerade Evert Taube, här dock – mer som är fallet i den riktiga tävlingen – med påtaglig nationell touche i framförandet.

Den andre hemlige soloartisten var desto mer sångligt meriterad: operasångaren Olle Persson, som glänste i nummer som ”O helga natt”, slovaken Gustav Holsts ”The Blacksmiths Song” och i Faktotumarian ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla”.

Sen visade det sig, om man får tro det som sas från scenen, att Olle och Petra var kamrater redan i barndomen. Sålunda uppförde de mot slutet en musikal som de påstod att de hade skrivit själva, men där musiken var misstänkt lik sådan som vi annars förknippar med Richard Rogers.

Även den här delen hade sin charm.

Nämnas bör också Trio X samt Folke Alins inhopp bakom flygeln.

Efter föreställningen – detta var i lördags, men jag har ju med hänsyn till publiken vid söndagens föreställningar inte kunnat skriva förrän på måndag – skjutsades de av oss, som var klädda i frack respektive långklänning, i buss upp till slottet för Stor-OD.

Vid Stor-OD serveras en bättre middag till gästerna, de flesta gamla och nya ODare med respektive – sångarna i OD är som bekant alla män, men de har numera en kvinnlig dirigent, en mycket skicklig sådan, Cecilia Rydinger Alin. Bland gästerna finns förstås de hemliga gästerna – men Petra Mede, som har en baby att sköta om, hade valt att åka hem. Vid hedersbordet satt också vi, detta eftersom Birgitta, som förr var ordförande i Sveriges Körförbund, är en av mostrarna i OD; OD har också en rad ”farbröder”. Vi satt alldeles nära den talarstol från vilken den spirituelle Hans Dalborg framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

På menyn stod kallrökt lax med spenatost och pepparrotsaioli, ankbröst med apelsinsky, grönpeppar och rotsaksgratäng med getost och så en efterrätt, som jag som är diabetiker bara smakade på: chokladpannacotta, skogsbärsgelé, fruktsallad och vaniljsmulor. Under middagen sjöng ODarna visor, ”Under rönn och syrén”, ur ”Gluntarna” och andra. Mot slutet av middagen tackade landshövding Peter Egardt för maten – märkligt nog med tanke på att han ju kunde sägas vara värd, eftersom vi höll till på Uppsala slott. Men den här slottsherren har, i motsats till den förre, vett nog att hålla sig till de lokala traditionerna.

I enlighet med ODs trevliga sed hade jag haft min egen hustru till bordet, men jag tackade förstås också min bordsgranne till vänster, Anna Uhlén, för trevligt sällskap. Fler samtal, med andra, blev det sedan under kaffet.

Snart bröt dansen loss, till storband, och tillsammans med Birgitta motionerade jag en smula mina gamla ben.

Medan vi väntade på taxi fick jag ännu ett vittnesbörd under den här kvällen om att det, således också i dessa musikaliska kretsar, finns fler än jag som ägnar sig åt Melodikrysset på lördagarna. Detta sista samtal ändade i att jag fick en inbjudan till ytterligare en konsert, i en annan genre.

Sen tog vi gamlingar bil hem.

Fast klockan var nog ändå två innan vi somnade.

Melodikrysset nummer 49 2013

Dagens kryss hörde väl inte till de allra svåraste.

Svårast i dag för mig var det att – så småningom med hjälp av ledbokstäver – identifiera musiken ur TV-serien ”Bron”. Jag har bara sett ett par avsnitt i början – sen la jag av.

Och hur som helst brukar jag aldrig lägga TV-signaturer på minnet, men den vi hörde i dag förknippar jag med nyheter. Var det signaturen till Aktuellt, som jag ju ser på varje dag? Nej, det var för Rapport Monica Dominique skrev den, visar det sig.

Svårigheter hade jag också med att komma på titeln till den Elvis-hit som spelades. Kryssvaret var i och för sig lätt att komma på: Två andra ords första respektive sista bokstav bildade tillsammans ordet as. Då var det nog ”A Fool Such As I”.

Barnvisor är jag ganska duktig på.

Så visst klarar jag att känna igen Alice Tegnérs ”Lasse liten” och kan också textraden ”Världen är så stor, så stor”.

Och det är klart att jag redan under min egen skoltid sjöng folkvisan ”Räven raskar över isen”.

Dock verkar Lasse Berghagens förhållande till vintern vara sådant, att han hellre sjunger ”Räven raskar över ängen”. Och mycket riktigt spelade han en av sina sångarfavoriter i en av sina sommarfavoriter, Lasse Berghagen med ”En kväll i juni”.

Det var bara en i raden av repriser.

Det började redan med första låten, ”Evert”, i dag med Lennart Palm men ursprungligen med Laila Westersund eller, mer korrekt, med Matz Stefanz med Lailaz.

Också dagens andra låt har vi hört tidigare i krysset: ”Änglahund” där Hasse Andersson sjunger ”Kan man ta hunden med sig in i himlen?”.

Och visst har Eldeman spelat även ”Med en enkel tulipan” tidigare. Fast i dag skulle vi komma på vad man säger när man överräcker den där tulipanen: Grattis!

Inte heller är det väl första gången vi hör Aleksander Rybak i eurovisionsschlagervinnaren från 2009, ”Fairytale”.

Också ”Cabaret”, skriven 1966 av John Kander och Fred Ebb, har förekommit tidigare i krysset. Och varje gång brukar jag då rekommendera dess litterära förlaga, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1939.

Melodikryssen brukar ofta innehålla något ur den klassiska repertoaren, och i dag var detta något signerat Jacques Offenbach. Fast här användes musiken av gotländska När-revyn i en sång om den snart aktuella Sankta Lucia.

Roffe Wikström har jag allt av på skiva, så när jag hör ”Allt är gjort av plåt”, känner jag genast igen hans röst. Jag har till och med sett och hört honom live i Öregrund.

The Ark har jag också skivor med, så det är inte så svårt att identifiera dem när jag hör ”Prayer For the Weekend”.

Jag har sett och hört även Ola Salo live, intressant nog vid en Caprice med OD här i Uppsala förra året – sök på Caprice och Salo här på bloggen, så kan du läsa vad jag då skrev. Detta apropå att Birgitta och jag i eftermiddag ska gå på årets Caprice, men vem som är årets hemliga gäst får man inte veta i förväg. Efter Capricen ska vi, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, fortsätta med Stor-OD på Uppsala slott: en god middag ständigt avbruten av sångliga utbrott.

Smithsonian Folkways tar över UNESCOs stora samling av skivor med traditionell folkmusik

När jag på 1960-talet började bygga upp min i dag mycket stora skivsamling med bland annat politisk musik, kom jag tidigt att upptäcka det radikala amerikanska skivbolaget Folkways, då ägt av Moe Ash. Från Folkways kom min allra första Joe Hill-skiva, insjungen av Joe Glazer, och från Folkways kommer också stommen i min samling av Pete Seeger-skivor (och skivor med hans syskon Peggy och Mike). Också det mesta signerat Woody Guthrie och Leadbelly finns utgivet av Folkways.

Folkways’ utgivningsprofil var politiskt radikal också under McCarthy-åren i USA, men Moe Ashs utgivningsprofil för det här bolaget var vidare än så: amerikansk och annan folkmusik, blues, jazz, teatermusik, barnvisor, drama (till exempel Bertolt Brecht), poesi (till exempel Langston Hughes), dokumentära skivor med ljudupptagningar från de mest osannolika fält, somliga av dem lämpliga att använda i skolor och annan undervisning. Folkways’ katalog omfattar 2.168 album, alla ständigt tillgängliga genom Smithsonian Folkways, en del av Smithsonian-museerna i Washington, som arvet efter Moe Ash har donerats till.

Man kan tillbringa timmar med att läsa utgivningskatalogen, som finns på Smithsonian Folkways’ hemsida.

När det gäller folkmusikartister i vid mening (även singers-songwriters), hittar man där namn som Oscar Brand, Bob Dylan, Nanci Griffith, Cisco Houston, Burl Ives, Alan Lomax, Phil Ochs, Tom Paxton, Jean Richie, Mikis Theodorakis, Suzanne Vega och Josh White.

Moe Ash var också mycket intresserad av blues och jazz, och här hittar man i Folkways-katalogen namn som Louis Armstrong, Big Bill Broonzy, Willie Dixon, Champion Jack Dupree, Snooks Eaglin, Ella Fitzgerald, Erroll Garner, Dizzy Gillespie, Lionel Hampton, Blind Willie Johnson, Brownie McGhee, Jelly Roll Morton, King Oliver, Ma Rainey, Memphis Slim, Bessie Smith, Art Tatum, Sonny Terry, Fats Waller, Chick Webb, Mary Lou Williams och Teddy Wilson. Här rör vi oss med både originalinspelningar och kompilationer.

Som kuriosa och exempel på Folkways’ ambition att täcka in snart sagt varje plätt på jordklotet kan jag nämna, att deras skivkatalog också rymmer en skiva med Sven-Bertil Taube, ”Swedish Folk Songs and Ballads”.

Jag besökte Smithsonian Folkways vid ett besök i Washington för ett antal år sedan, och jag hade då förberett det här besöket genom att per mejl beställa noggrant utvalda äldre skivor, som man numera kan köpa som CD, förpackade i enkla konvolut men med sångtexter och utförliga originalbeskrivningar av skiva/sånger, till ett sammanlagt pris av ungefär 20.000 svenska kronor. Smithsonian-museerna och deras skivåterutgivningar är skattebefriade, vilket gör skivorna billigare, och för den här nätta summan fick jag en hel stor, rymlig resväska med CD-skivor med mig hem.

Den här jättebeställningen och den kontakt jag därmed fick med Smithsonian – förmodligen också de kunskaper jag har om folkmusik och politisk musik – gjorde för övrigt, att Smithsonian Folkways bjöd mig och Birgitta på lunch; bland annat fick vi då träffa en son till gamle Moe Ash och medlem i bolagets styrelse.

Och ändå finns det äldre folkwaysskivor kvar, som jag också gärna skulle vilja ha. Folkways’ katalog omfattar 2.168 album.

Smithsonian Folkways fortsätter att ge ut nya skivor i Moe Asch’s och Folkways’ anda, och de här skivorna är paketerade som och ser ut som andra nyutgivna CD-skivor. Det rör sig innehållsligt om kompilationer ur Folkways’ och andra ingående skivbolags – jag ska återkomma till dem – kataloger, outgivet material ur de här bolagens arkiv, enskilda skivor som man har förvärvat rätten till från helt andra bolag och faktiskt även nyinspelningar.

Jag följer regelbundet bolagets hemsida – http://www.folkways.si.edu – för att hitta nyheter, och för att ta ett aktuellt exempel: Jag kommer med all säkerhet att köpa ”Down In Washington Square” med Dave van Ronk. Det går bra att beställa skivor, nya så väl som gamla, på nätet, men jag brukar för egen del – i pedagogiskt syfte – försöka få någon alert skivaffär här hemma att göra beställningen åt mig (och då förhoppningsvis samtidigt ta hem ytterligare exemplar som kan köpas av andra).

Det är självklart att det även i nyutgivningen på CD från Smithsonian Folkways ingår en del återutgivningar av skivor, tidigare utgivna som LP av Folkways och andra nu av Smithsonian Folkways ägda bolag. CD-formatet medger också utvidgningar med angränsande och ibland tidigare inte outgivet material. Som man kan vänta sig hittar man i Smithsonian Folkways’ katalog alltså moderna skivor med artister som Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger, Mike Seeger och Peggy Seeger, den senare ibland tillsammans med Ewan McColl, som hon var gift med.

I Smithsonian Folkways’ katalog hittar man också skivor med artister som Clarence Ashley, Big Bill Broonzy, Lightnin’ Hopkins, Ella Jenkins, Brownie McGhee, Malvina Reynolds, Sonny Terry, Doc Watson och Josh White, bara för att ta några berömdheter ur högen.

En serie med bolagets mest berömda artister kallas ”The Folkways Years” och innehåller kompilationer med material taget ur utgivna skivor och Folkways’ arkiv. I den här serien hittar man namn som Cisco Houston, Brownie McGhee, Dave Van Ronk, Sonny Terry och Doc Watson Family.

Ytterligare ett sätt att använda de ingående bolagens arkivmaterial och ibland inköpt komplement till detta är nyskapade CD med anknytning till en bestämd person – ett exempel är Joe Hill-antologin ”Don’t Mourn – Organize!”, där man hittar insjungningar gjorda av till exmpel Billy Bragg, Si Kahn, Mats Paulson och Utah Phillips – och Classic-serien: ”Classic Blues” (Big Bill Broonzy, Lightnin’ Hopkins, Son House, Sonny Terry, Josh White med flera), ”Classic Labor Songs”, ”Classic Piano Blues” och ”Classic Protest Songs”.

Jag måste också nämna utgivningen av ett par andra antologier, på grund av sin storlek paketerade i box.

En är återutgivningen av Harry Smith’s klassiska antologi med amerikansk musik, ”Anhology of American Folk Music”.

Den andra är en jättebox, baserad på de skivor Folkways producerade i samarbete med tidskriften Broadside, ”The Best of Broadside 1962-1988”. Här finns insjungningar, ibland flera, gjorda av artister som Eric Anderson, Bob Dylan, Richard Fariña, Arlo Guthrie, Janis Ian, Peter LaFarge, Ewan McCall, Phil Ochs, Tom Paxton, Malvina Reynolds, Buffy Sainte-Marie, Peggy Seeger, Pete Seeger, Nina Simone, Mark Spoelstra och Happy Traum.

Smithsonian Folkways’ hemsida är försäljningskanal också för skivor från ett avgränsat område i USA, Virginia: BRI Records, Blue Ridge Institute of Ferrum College Collection. Det rör sig om musik från Virginia eller med anknytning till invånarnas rötter eller hemhörighet: ur den brittiska traditionen, Piedmont blues och så vidare.

Smithsonian Folkways härbärgerar i dag ytterligare ett tiotal inte längre aktiva skivbolags utgivning, sammantaget även det en guldgruva.

Den som främst är intresserad av politiska texter kan hitta sådant främst i två ytterligare bolags utgivning:

Collector Records har gett ut en hel del hörvärd amerikansk arbetarrörelsemusik. Utgivningen domineras av skivor, inspelade av Joe Glazer, som också var bolagets ägare. På en antologiskiva medverkar till exempel Tom Juravich och Anne Feeney, den senare en sångerska och politisk aktivist som jag personligen har mött i ABF-huset i Stockholm och vars pressmeddelanden jag regelbundet får via nätet.

Paredon Records, som drevs av sångerskan Barbara Dane och förre Sing Out-redaktören Irwin Silber, har gett ut mycket musik från länder som var en del av sextiotalets revolutionära våg.

Fast Folk fångade i sin utgivning in många av sjuttiotalets amerikanska singers-songwriters. Här finns insjungningar med till exempel Bob Dylan, Nanci Griffith, Tom Paxton, Suzanne Vega och många många andra.

Dyer-Bennett Records drevs av trubaduren Richard Dyer Bennett och omfattar hans egna insjungningar av traditionellt material.

Och för att göra ett tvärt kast: The Mickey Hart Collection består av material, donerat av trummisen i Greatful Dead.

Monitor Records har en utgivning som i fråga om både radikalism och utblick ut över världen ganska mycket liknar Folkways’ – ett utmärkande drag är bolagets utgivning i USA av folkmusikskivor med ursprung i det kommunistiska Östeuropa. Men Monitor har också gett ut skivor med till exempel Paul Robeson och Yves Montand.

Återstående bolag har haft en skivutgivning, som i större eller mindre grad har specialiserat sig på olika geografiska områden.

I utkanten av den här kategorin, men med musik bland annat från Karibien, hittar vi Cook Records.

Hos A.R.C.E. – Archive and Research Centre for Ethnology – hittar vi indisk musik.

Vad som är inriktningen för I.L.A.M. – International Library of African Music – framgår redan av namnet.

Och hos M.O.R.E. – Minority Owned Record Enterprises – hittar man mariachi-musik.

Just den här sista utgivningsdelen kommer från våren 2014 att avsevärt förstärkas. Smithsonian Folkways tar då nämligen över utgivningsansvaret för UNESCO Collection of Traditional Music.

Den här samlingen med över 100 tidigare utgivna album plus en hel del hittills outgivet material kommer nu att göras tillgänglig genom Smithsonian Folkways’ CD-on-demand-system.

Det här handlar om att bevara och tillgängliggöra ett traditionellt folkmusikaliskt kulturarv från hela världen, bandningar gjorda på plats.

Oerhört många av de här skivorna innehåller traditionell musik från Afrika och Asien, och när det gäller Amerika, en mycket mindre del, som är inriktzad på ursprungsbefolkningens musik.

Också i den större europeiska samlingen dominerar mycket traditionell, bland annat religiös, musik. Jag noterar speciellt säckpipor från Frankrike och joddling från Schweiz. Från Norden finns en enda skriva, med musik på hardangerfela från Agder i Norge.

Den här skivutgivningen omfattar också tematiska skivor som vagg- och barnvisor från olika länder.

Melodikrysset nummer 48

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.

Politisk musik på svenska

Jag har rimligen en av det här landets största samlingar av politisk musik på skiva. Jag har samlat på skivor i den här genren – allt från kampsånger till politisk cabaret och visor med udd – sedan sextiotalet, också gett ut ett par egna sångböcker i genren, ”Joe Hills sånger” (Prisma 1969) och ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma 1970).

Genom åren har jag då ock då ombetts att vid föreningsmöten medverka med program om och med politisk musik. Ska man spela ett representativt urval på det tema man har valt, måste man då ha minst en timme till sitt förfogande.

Under senare tid är det några PRO-föreningar här i Uppsala som har bett mig göra sådana här program. I dag har jag åter gjort ett sådant här program, den här gången för PRO Kungsängen-Salabackar.

Det brukar vara mycket folk på de här mötena, och mötet i dag var inget undantag. Jag vet av erfarenhet att det bland folk i de övre åldrarna fortfarande finns många som inte klarar att lyssna på sång till exempel på engelska, så därför hade jag valt att bara spela politisk musik på svenska. Därmed är ändå inte alla problem ur världen: en del människor i den här åldern har nedsatt hörsel, och det gör det ju också svårare för dem att uppfatta till exempel Mikael Wiehes skånskpåverkade sång.

Ändå tror jag att det inte är helt ovanligt att just människor i de här åldrarna ibland funderar över vad de har åstadkommit med sina liv, ett tema som finns i Wiehes ”Förändringen”, som jag spelade i dag.

Jag började för övrigt också lite sorgligt, med Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i Monica Zetterlunds fina insjungning, vilket gav mig möjlighet att även knyta an till den aktuella biofilmen om Monica Z.

Cornelis Vreeswijk har gjort en mycket fin svensk version av Tim Hardin’s ”If I Were a Carpenter”, ”Om jag vore arbetslös”. Den finns i en bra insjungning med Plura Jonsson & Eldkvarn plus Sara Isaksson.

Och så gav jag ett exempel på att även countrymusik kan vara politisk: Jag spelade ”Vår tids arbetarsång” med och med svensk text av Thorstein Bergman. Till ursprunget är den här låten amerikansk, ”Working Man Blues” skriven av Merle Haggard.

Visste ni att Sally i TV, det vill säga Maria Lundqvist, också har gjort politisk musik? Jag spelade hennes insjungning av Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” från 1974.

Och har ni hört Olof Palme som rapartist? Nåja, Latin Kings har försett hans ”Fördomar”, ett radioanförande från 1965 om invandrarna, med bakgrundsmusik.

En vass låt om vår invandrarpolitik, ”Trevligt att se dig”, skrev Allan Edwall redan 1979. Både han och Palme skulle ha behövts i dagens Sverige!

Sen fortsatte jag ännu mer offensivt på det här temat: spelade Mikael Wiehes försvenskning av Woody Guthrie’s ”This Land Is Your Land”, ”Det här är ditt land”. ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Feven, Petter och Peps Persson får rummet att gunga i den här kärleksförklaringen till fosterlandet – fosterlandet kan ju också famna nytillkomna som behöver värmen i dess famn.

Ett par låtar som jag gärna hade velat spela fick utgå i dag, detta eftersom PROs lokal inte hade någon skivspelare, bara CD-spelare: ”Maskin nr 2”, en rolig och medryckande skildring i reggaetakt av arbetsliv. Och så Jacob Brantings fina försvenskning i min gamla sångbok ”Upp till kamp!” av Pete Seegers och Lee Hays’ ”The Hammer Song” eller ”If I Had a Hammer”, på svenska kallad ”Släggan”. Den finns insjungen av Björn Arahb på den dubbel-LP jag var med och redigerade till Socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979, ”Till seger. Röster och sånger i arbetarörelsen”, med Gunnar Sträng som sammanbindande berättare. Att den här skivan inte har återutgetts som CD är nästan kriminellt!

Jag avslutade mitt program traditionellt och ändå inte traditionellt. Jag spelade nämligen ”Internationalen”, vars text skrevs 1871 och som tonsattes 1888 för att sedan bli den internationella arbetarrörelsens främsta kampsång. I det här fallet gjordes den på en CD med Ani DiFranco och Utah Phillips, två amerikanska artister, dock utan sång – jag hade ju lovat dagens publik att bara spela låtar på svenska. Men det här är en högst hörvärd och särpräglad instrumentalversion. Så här har ni nog aldrig hört ”Internationalen” spelas, förutsatt förstås att ni inte har den här skivan, ”Fellow Workers” från 1999.