Melodikrysset nummer 7 2017

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

”New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Omväxlande och intressant

Torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala bjöd på ett omväxlande program, nya aktörer och instrumental virtuositet.

För den senare stod främst gästsolisten, trumpetaren Tine Thing Helseth. Hennes spel i Joseph Haydns (1732-1809) ”Trumpetkonsert i Ess-dur” (1796) var nyansrikt på ett sätt som man kanske inte väntar sig av ett verk med trumpet som soloinstrument. Det senare var ovanligt på Haydns tid – han skrev det här stycket åt en vän som var hovtrumpetare – och trumpetkonserten glömdes sen under lång tid bort bland Haydns ju ofta mycket spelade verk. Thing Helseth lyfte fram alla dess förtjänster.

Hon var också soloinstrumentalist i Rolf Martinssons (född 1956) ”Airy Fligt” för trumpet och brasskvintett (1998). Tine Thing Helseth spelade i det här fallet inte ihop med Uppsala kammarorkester utan i stället med Linnékvintetten. Det här innebar också i ett annat avseende att man rörde om i konsertgrytan: Det hör inte till vanligheterna att bossa nova-rytmer hörs under de klassiska konsertkvällarna.

Efter pausen fick vi faktiskt ett prov på att också Uppsala kammarorkester, åtminstone när den som under den här konsertkvällen leddes av en begåvad gästdirigent, Clemens Schuldt, är förmögen att spela musik utanför den gängse klassiska ramen. Vi fick höra Sofija Gubajdulinas (född 1931 i Tatarstan men ryska) ”Concordanza” (1971). Concordanza är ett italienskt ord för enighet och harmoni, och även om den här musiken ger uttryck även för det, rymmer den mycket också av motsatsen. Här fick musiken stöd, faktiskt i båda riktningarna, av en inlånad japansk slagverkare, Mika Takehara.

Konserten både inleddes och avslutades med två orkesterstycken, skrivna av Franz Schubert (1797-1828).

I inledningen fick vi höra hans ”Ouvertyr i D-dur” (1817).

Och så avslutades konserten med hans ”Symfoni nummer 3 i D-dur” från 1815, möjligen med tidiga influenser från Rossini.

Också de här tidiga schubertverken var länge föga kända och spelade, men båda var väl värda att lyfta fram.

* * *

Före konserten samlades vi – Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna och dottern Amanda – på Amazing Thai vid Vaksalagatan snett emot Konserthuset för gemensam middag. Vi väljer rätt – à la carte eller buffé – efter tycke och smak, och eftersom jag på grund av min ihållande förkylning inte var våldsamt hungrig, valde jag en kryddstark soppa, men inte heller den fick jag helt och hållet i mig.

Jag var rikligt utrustad med Läkerol-tabletter och klarade i stort sett hela konserten utan att börja hosta, men under den avslutande schubertsymfonin fick jag ändå ett anfall, och som ni vet, lägger sig inte såna, när man försöker hålla tillbaka dem. En herre tvärs över gången försökte hjälpa mig genom att erbjuda mig halstabletter, men såna hade jag alltså redan.

Jag ber om ursäkt, om jag störde någons konsertupplevelse.

Scenshow – ja. Men schlager? Nej

Roger Pontare har ju tidigare lyckats väl i Melodifestivalen, men den här gången åkte han ut. I sanningens namn var väl heller inte hans låt den här gången lika bra, och hans klädsel à la jultomten verkar heller inte ha imponerat på TV-tittarna.

Deltävling nummer två imponerade över huvud taget inte på mig, detta eftersom inget jag hörde där kommer att fastna i mitt musikminne à la gammaldags schlager.

Mariette, den ena av de två tävlande som gick vidare till finalen, gjorde i och för sig ”A Million Years” klanderfritt. Låten var hygglig, men den har inte schlagerns grundegenskap att genast kroka fast i musikminnet – vilket man här kompenserar med hjälp av ljus och akrobatiska dansnummer.

Och den här gången omgavs alla sångframträdanden av effekter som eld, rök och dansare. De som skriver om den här tävlingen i tidningarna verkar alla ha accepterat, att Melodifestivalen numera är en scenshowtävling.

Säkert hjälper det att vara kändis i den del av publiken som är yngre än jag. Men Benjamin Ingrosso är känd också i äldre generationer, såna som är mer jämnåriga med hans morföräldrar, Christina Schollin och Hans Wahlgren. Om Ingrossos ”Good Lovin’” också kommer att bidra till familjeryktbarheten är väl mer tveksamt.

Lisa Ajax, hon med ”I Don’t Give a”, hade lockat publiken i förväg genom att berätta, att hon skulle kittla den genom att sjunga ”fuck” tio gånger i rad. När jag kollar hennes ålder – 19 – tycker jag att det här är mer infantilt än jag väntar mig av en person som faktiskt är myndig. Men hon ser ganska barnslig ut.

”Hearts Align” med gruppen Dismissed hade jag väntat mig mer av än det jag såg i TV – mina förväntningar hade att göra med att Ola Salo finns bland låtmakarna. Är de sexuellt obestämbara verkligen så många, att de kan avgöra den här tävlingen?

Melodikrysset nummer 6 2017

Jag skulle egentligen ha varit tvungen att skjuta på mitt melodikrysslösande i dag, eftersom sonen skulle ha födelsedagskalas hemma hos sig i Stockholm, men på grund av svår förkylning kunde jag inte åka, och eftersom hans barn också är förkylda, inställde då sonen dagens kalas. Vi skjuter på det tills alla berörda är vid god hälsa.

Med tanke på mitt tillstånd är jag glad för att dagens kryss, som jag alltså steg upp för för att lösa, inte var särskilt svårt.

Men vilka det var som gjorde det potpurri som spelades var svårt tills jag hade identifierat och sökt på till exempel ”Volare”. Jo, det var Gipsy Kings.

Jag ser mycket film – har också sett många Robin Hood-filmer – men jag har inte sett just ”Robin Hood – Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört temat ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams, som ju kommer från Kanada. Fast hade inte Anders Eldeman sagt att landet skulle skrivas på svenskt sätt, hade jag nog skrivit Canada.

Film, fast gjord för TV under sent 1970-tal, är också ”Pang i bygget”, i engelskt original ”Fawlty Towers”. Jag såg åtminstone några delar av den, när den gick i svensk TV, vilket väl förklarar att jag kunde identifiera signaturmelodin.

Dagens dansbandskvot fylldes av ”Till mitt eget Blue Hawaii”, ursprungligen med Vikingarna men i dag i finsk version, ”Sininen Hawaii”, med Erkki Junkkarinen.

Och när vi ändå är ute i världen och far, kan vi väl också ta ”När vi gräver guld i USA”, 1995 på skiva med GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt.

Och då måste ju rimligen även Benny Andersson få vara med. ”Sunny Girl” skrev han en gång i världen för Hep Stars, fast i dag hörde vi den med Anders Glenmark.

Dagens repris var väl främst ”My Way”, Paul Ankas mycket egensinniga engelska version av franska ”Comme d’habitude”.

Melodifestivalen är i gång igen. Fast jag har ännu inte hört något som i något avseende skulle kunna slå de tre bidrag som spelades i dag, inte ens ”En gång för alla” som sjöngs av Nina och Kim 2004.

Och det ska bli intressant att se, om något som kommer framöver kan tävla med Frans och ”If I Were Sorry” från 2016.

Att det skulle komma något i år som skulle kunna tävla med 2009 års vinnare, ”La voix”, och med Malena Ernmans sångförmåga förefaller helt osannolikt.

I dag går vi i mål med Lars Ekborgs utmärkta Tom Lehrer-tolkning ”Förgiftning”. Lehrer har jag allt av på skiva och i sångböcker. Ekborgs Lehrer-LP också.

Den berikande mångfalden

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.

Dansteater och drömspel

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Melodifestivalen, första omgången

Jag har en bred musiksmak och gillar också mycket av det som med ett tyskt lånord förr benämndes schlager, alltså låtar som slog. Till det som utmärkte den här ganska vida genren hörde att folk som lyssnade nästan omedelbart lärde sig känna igen melodin och åtminstone någon del av texten, främst då refrängen. Texterna till de mest populära sångerna spreds med hjälp av texthäften eller genom återgivning i den tidens ungdomstidningar. Allt det här hade naturligtvis som förutsättning att melodierna var sångbara även för otränade amatörer och att texterna kändes nära för en bred allmänhet.

När melodifestivalerna och Eurovision Song Contest introducerades, var det den här typen av låtar som tävlade. Låtarna sjöngs av i sina respektive länder kända och älskade sångartister, och det enda lockemedlet därutöver var arr och instrumentval i kompet.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest har sedan fått en annan inriktning, på främst scenshow: ljus- och rökeffekter, dansare, kläder, alltsammans sådant som man inte kan ta del av om man lyssnar på låtarna i fråga i radio eller på skiva. En annan sida av det här är att låtarna har tappat en av schlagerns tidigare grundfunktioner, att melodi och åtminstone refräng lätt ska fastna i lyssnarnas minne, gärna kunna sjungas – ofta skraltigt, men ändå – av högst vanliga lyssnare.

Jag tror att ganska många av dem som följer min blogg och där har läst till exempel konsert- och skivrecensioner samt mina veckovis återkommande kåserier (med svar) om Melodikrysset har förstått, att jag är ganska bevandrad i olika slags musik och att jag verkligen inte föraktar det som förr alltså benämndes som schlager.

För mig får folk gilla det de behagar – alltså även det som dominerar dagens melodifestivaler – men själv skulle jag nog sluta se Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, om det inte vore för att åtminstone vinnarna då och då dyker upp i Melodikrysset.

Alltså såg jag första deltävlingen i går kväll.

Inte heller ”Her Kiss” med Boris René är någon klassisk schlager, men det var nog den låt som hade flest element, rent av refräng, som fastnade i musikminnet. Den gick åtminstone vidare till Andra chansen.

Av vinnarlåtarna var det ”Hold On” med Nano som hade ansatser till såna element.

Den andra finallåten, ”Wild Child” med Ace Wilder, var bättre rytmiskt än om man bedömer den efter melodin. Alice Gernandts höga placering hade nog också att göra med att stora delar av tittarna kände till henne sen tidigare.

Den andra Andra chansen-låten, ”Road Trip” med Det vet du, måste ha fått sin i övrigt obegripligt höga placering med hjälp av sina 120.000 följare på Youtube. Det vet du imiterar för övrigt Bröderna Marx i det att en av medlemmarna i likhet med Harpo låtsas vara stum.

Den enda låt som avvek i ett par avseenden var ”Mitt liv” med Charlotte Perrelli: Hon sjöng på svenska och använde en gitarr utan att ha alla de där andra kringattiraljerna omkring sig. Men hon åkte ut på en gång, dess värre ganska rättvist.

Melodikrysset nummer 5 2017

Det var alldeles förbannat mycket musik, hämtad ur filmer, i dagen kryss.

Så fort jag hörde Adele kände jag igen henne, men naturligtvis var låten hon sjöng, ”Let the Sky Fall”, hämtad ur en Bond-film, ”Skyfall” från 2012. Anders Eldeman är svårt begiven på agent 007.

”Love Story” har jag däremot inte sett, men här fick jag kompositörens namn (bara en bokstav fattades), Frances Lai, att nysta från. ”Where Do I Begin?” hette låten.

Fast sen kom det två frågor, knutna till Disney-filmer.

Den ena var ”Askungen”, där ju Askungen så gärna ville gå på bal.

Och så fick vi möta Kung Louie i ”Djungelboken”, och han ville ju så gärna lära sig konsten att åstadkomma eld (”Jag vill va’ som du”).

Båda finns i våra filmhyllor.

Två andra filmer var knutna till TV:

Poirot, Agatha Christies skapelse Hercule Poirot, har jag förstås sett där men har också som en samling DVD-filmer. Filmatiseringarna är välgjorda men varierar liksom sina litterära förlagor i kvalitet när det gäller innehållet.

Dramaserier i TV ser jag nästan aldrig, har heller aldrig följt ”Mot alla vindar”. Men av någon anledning kom jag genast ihåg signaturmelodin till den här serien i australisk miljö.

Inte heller har jag, mer än undantagsvis, sett långköraren i TV ”Så mycket bättre”. Fast Miss Li, som jag har sett på scen under en socialdemokratisk partikongress, gillar jag (som artist, alltså inte primärt för det där framträdandet), och även Olle Ljungström hörde till dem jag brukade lyssna på. I dag sjöngs hans ”Nåt för den som väntar” av Miss Li.

Jag har haft kontakt med en av de förutvarande medlemmarna i The Real Group men kände framför allt hans föräldrar, detta apropå att den här gruppen har helt annan sammansättning numera. Men ändå är ljudbilden snarlik, till exempel i det vi hörde i dag, i orignal av Sanne Salomonsen ”Den jeg elsker, elsker jeg” men i det här fallet på engelska från en turné i Japan, ”Love’s Forever, For You, For Me, for Now”.

Lisa Ekdahl har faktiskt medverkat i en socialdemokratisk valfilm, och Eva Dahlgren har förekommit i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Tillsammans hörde vi dem i dag i Lisa Ekdahls ”Främmande fågel”.

Thomas ”Orup” Eriksson – han som lånade sitt artistnamn från TV-profilen Lars Orup – sjöng ”Innan du och jag”.

Och så något ur en äldre generation svenska artister: ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Kvar är då att redovisa två musikaliskt mycket olika men ändå båda mycket hörvärda saker:

Dels Schuberts ”Ave Maria”.

Dels ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival.

Båda finns i våra skivhyllor.

Olof Palme-priset till borgmästare på två flyktingöar i Medelhavet

Olof Palme-priset på 100.000 USD delas årligen ut av Olof Palmes minnesfond, om möjligt på Olof Palmes födelsedag den 30 januari.

Det var möjligt i år, och priset gick till borgmästarna Giusi Nicolini från Lampedusa och Spyridos Calinos från Lesbos.

Lampedusa och Lesbos är två öar i Medelhavet. Lampedusa är en italiensk ö, söder om Sicilien och Malta, norr om Tunisien och Libyen. Lesbos ligger i östligaste delen av Egeiska havet, nära den turkiska kusten. I dag är de ett par av de främsta målen för de överlastade flyktingbåtar som används för att smuggla in människor i ett allt mer slutet Europa. Ibland lyckas det, men alltför ofta händer det katastrofer på grund av överlastning, dåligt väder eller ovarsamhet från smugglarnas sida. Många av dem som finns ombord drunknar då, om räddningsfartyg inte hinner fram i tid – ofta kommer de dessutom från områden, där det inte är naturligt eller möjligt att lära sid simma, och bland passagerarna/flyktingarna finns också små barn.

Bilderna av det här – vid ceremonin i går i form av två filmer – går rakt in i mitt hjärta. Exakt likadana katastrofer hände i slutet av andra världskriget, när in emot 30.000 ester i allt från småbåtar till större sådana, alla överlastade, flydde hit till Sverige.

De båda pristagarna höll, efter det att Pierre Schori hade presenterat dem och gett minnesfondens motiveringar samt Lisbet Palme hade delat ut prisdiplomen, var sitt anförande, naturligtvis tacktal men framför allt en uppfordran till de mycket stora delar av Europa som inte har lyft ett finger för att hjälpa medmänniskor i nöd.

De talade inslagen omgärdades av musik från Mellanöstern, spelad av Saba Band, vars medlemmar bor i Malmö men ursprungligen kommer från det område deras musik är hämtad från.

Efter prisceremonin blev det en stunds mingel med snittar och ett glas vin, alkoholfritt i mitt och Birgittas fall. Mest är det här minglet ett tillfälle att hälsa på gamla bekanta och, så gott det går i larmet, föra ett och annat samtal. Bland dem jag återsåg fanns ett antal gamla arbetskamrater från 68an, partiexpeditionen, och vi hann också morsa på eller prata lite med Lisbet Palme, Marita Ulvskog (med henne pratade jag om resterna av A-pressen), Leif Karlsson, Tomas Eneroth, Anders Ferm, Tomas Fischer (som jag pratade med om gemensamma minnen från högre allmänna läroverket i Sundsvall), Lena Hjelm-Wallén, Gun-Britt Andersson, Anna Karin Hammar, Bertil Jonsson, Vanja Lundby-Wedin, Gunnar Lassinantti och Anna-Greta Leijon (vars hälsa vi kollade – hon skulle ha varit med vid den Laboremus-träff vi hade hemma hos oss men blev då dålig – samt, ganska länge, med partiets internationella sekreterare, Andrine Winther, som känner vår Kerstin via IOGT-NTO och som berättade, att både hon och andra partifunktionärer följer min blogg, särskilt när jag skriver om Norden och Baltikum. Vi hann också hälsa på Pierre Schori, Ingvar och Ingrid Carlsson och Jan Eliasson. Och säkert har jag glömt att nämna några som också borde ha varit med på den här listan.

Sen gick vi tillbaka till andrakammarsalen, den här gången för att lyssna på ett samtal om FNs säkerhetsråd. Det här skedde i regi av socialdemokratiska riksdagsgruppen, och inledningstalare var gruppledaren Tomas Eneroth. I panelen satt Annika Söder, kabinettsekreterare på UD, Aleksander Gabelic, förbundsordförande i Svenska FN-förbundet, och Rebecca Abrahamsson, internationell sekreterare i SSU. Som moderator fungerade Kenneth G Forslund, ordförande i Riksdagens utrikesutskott.

Det blev ett innehållsrikt samtal, värt att lyssna på.

* * *

Vi fick lov att åka från Uppsala med ett så tidigt tåg, att vi inte hann äta lunch hemma, men i gengäld fick vi lite extra tid i Stockholm, så vi åt i stället lunch på en servering i norrdelen av Centralen, Jacobs Take Away. Att vi valde det här stället beror på att vi såg, att man serverade danska smørrebrød. Vi valde två var: dels ägg och ansjovis, dels renstek, pepparrotskräm och rårörda lingon. Renstek och rårörda lingon är kanske inte så danskt, men fan så gott!

Melodikrysset nummer 4 2017

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

”Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.