Melodikrysset nummer 9 2012

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Det mesta i det är jag väl förtrogen med: Det gäller så väl Igor Stravinskij, vars ”Våroffer” (1913) vi hörde en bit ur, som Norah Jones, vars ”Don’t Know Why” spelades.

Till och med ”Doctor, Doctor”, som Elin Lantto sjöng i Melodifestivalen 2010, kom jag i håg.

Oerhört mycket lättare att komma i håg är ändå Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”, som vi minns från alla filmerna om Rosa Pantern.

Hem från sjukhuset kom nyligen kronprinsessan Victoria med sin nyfödda, och jag har verkligen inget mot henne personligen – vi har träffats, och hon är sympatisk – men för egen del föredrar jag ändå Mosebacke monarki, Hasses och Tages program från 1958 med Hatte Furuhagen, Helmer Bryd (Gunnar Svensson) och dom andra.

Hasse Alfredson var förresten med i ytterligare en fråga, den som skulle ge svaret fot: I ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” sjöng han om stackars Karlsson, som fastnade med foten i en potta och sen inte kunde komma loss.

Undrar om han under denna vådliga sjöfärd passerade Käringön? Vi fick nämligen också höra Kai Gullmars klassiker ”Ungmön på Käringön”, där det sitter en gammal gubbe och lagar sina fisknät. Käringön ligger i Bohuslän.

Betydligt längre bort hamnade vi i Björns och Bennys ”One Night In Bangkok”, ett av numren i deras ”Chess” från 1986.

Svensk så det förslår är ”Sommarvandring” (1937) av Georg Alstad och Nils Söderström. Den ingick i samlingen ”Svenska stamsånger” och var obligatorisk i sångundervisningen 1943-1949, en period då jag själv gick i små- och folkskolan. Jag, då ett flyktingbarn från Estland, är glad för ambitionen att lära ut ett gemensamt, nationellt kulturarv, och även om jag kom från ett Estland som inte har så många röda stugor lärde jag mig älska det där svenska som fanns i den här sången: ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Vi sjöng också om daggstänkta berg, ”som lånat av smaragderna sin färg”. Ädelsetenar såg vi inte mycket av i mitt dåtida samhällsskikt, och inte ens senare har jag blivit övertygad om Marilyn Monroe’s predikan ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”. Och det beror inte på att jag relativt tidigt lärde mig att grunden till dessa gnistrande stenar är kol.

Band mellan hjärtan – för att knyta an till schlagerns schabloner – knyts nog faktiskt på andra sätt, åtminstone om de ska vara äkta och bestående: Det är bara att erkänna att vissa saker gör man ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med CaisaStina Åkerström och även, en smula, med upphovskvinnan till texten, Åsa Jinder. Den här låten låg förresten på Svensktoppen i hela 25 veckor 2001.

Och så slutar vi väl med en av de för Anders Eldeman så typiska kontrasterna.

Dels spelade han ”Skridskoåkarna” (”Les patineurs”, 1882) av Emil Waldteufel, egentligen Charles Émile Lévy, vilket senare väl har att göra med att låtens upphovsman kom från Strasbourg. Waldteufel betyder för resten ordagrant ”skogsdjävul”. Fast här skulle vi ju tala om vad de som åker omkring har på fötterna: skidskor.

Men Eldeman brukar ju – liksom jag – längta till en annan årstid än den då man åker skridskor. Så vi förenar oss väl båda med Mats Olin, när han 1967 sjöng pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Arbetets söner i Missionskyrkan

Lars Lindberg, nestor i Missionskyrkan men också sen unga år – vi träffades en gång i världen i Laboremus – med hjärtat till vänster, ringde för att bekräfta min och Birgittas medverkan i ett program om folkrörelsernas musik i hans kyrka måndagen den 12 mars.

Min specialitet är ju sen gammalt arbetarrörelsens musik, och Lars och jag resonerade – han är ju heller inte obevandrad i ämnet – om vad som borde tas med: kommenteras av mig, spelas upp i någon bra inspelning och eventuellt också sjungas unisont, vilket fordrar att texterna delas ut. Vi kom fram till att man nog måste ha med de två sånger, som är den svenska arbetarrörelsens främsta kamp- och samlingssånger, den inlånta ”Internationalen” och den inhemska ”Arbetets söner”, vilket i det här sammanhanget kan vara en smula problematiskt, eftersom båda sångerna innehåller religionskritik.

”Internationalen” har jag tidigare skrivit utförligt om här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Arbetets söner

Text: Henrik Menander, 1885

Musik Nils P Möller (”Upp genom luften”/”Vindarnas kör”)

Henrik Menander (1883-1917) var ursprungligen korkskärare, sedermera journalist i August Palms Folkviljan och Axel Danielssons Arbetet. Han var fackligt verksam och valdes bland annat till andre suppleant för LO-ordföranden Fredrik Sterky vid LOs konstituerande kongress 1898. Menanders bästa bidrag till arbetardiktningens kamplyrik är ”Arbetets söner”, som skrevs när Foreningen for Socialismens Fremme i Sverrig den 2 augusti 1885 skulle göra en utflykt till Malmö; den delades ut till deltagarna i utfärden och sjöngs under överfarten från Köpenhamn. Melodin var den då allmänt kända skolsången ”Vindarnas kör” med text av skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musik av kantorn vid Lunds domkyrka Nils P Möller. Sången publicerades i Social-Demokratens första nummer den 25 september 1885. Den spreds också på flygblad, som August Palm sålde under sina agitationsresor. ”Arbetets söner” har blivit den svenska arbetarrörelsens strids- och samlingssång framför andra.

Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla,
ut över världen befrielsens ord?
Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften ”Bed och försaka”
länge oss nedtryckt i mörker och nöd;
://:Människovärdet vi fordra tillbaka
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd.://:

Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik;
Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalvens stod
kämpen med glödande känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana.
Fältropet genom nationena går.
://:Sluten er under vår enighets fana,
fällen ej modet och segern är vår!://:

Text och musik finner du i
Enn Kokk (redaktör): ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970

Några skivinspelningar:
Byggnadsarbetarkören: ”Arbetets söner” med flera (Tonia 101)
Eld & lågor: ”Mot ljuset” (a disc BS 780317, 1978)
Stockholms spårvägars musikkår: med på skivan ”Appell från Socialdemokratiska partistyrelsen Första maj 1967” (Pogo produktion, 1967)
Metallindustriarbetareförbundets kongress 1973 samt medlemmar ur Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Eskil Eckert-Lundin: ”…hör en susande vind” (Viking/Electra VIM 4005, 1973)
Riltons vänner: ”Kamrat!” (Riverside Records RRCD115, 2003)
Socialdemokraternas kongress 1975 unisont till Arne Domnérus’ sextett:”Vårt vapen heter solidaritet” (Socialdemokraterna SAP 27975, 1975)
Socialdemokraternas 90-årsjubileumsskiva med Gunnar Sträng som berättare: ”Till Seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen” (a disc BS 790304, 1979)
Sigurd Ågrens kvintett: ”Musik i Folkets hus” (Pogo Plattan PPLP 110, 1977)
Sigurd Ågrens orkester med och utan kör: ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo Plattan 102-103, 1976)

Är Melodifestivalen en scenshow- eller schlagertävling?

När jag läser tidningarnas kommentarer till Melodifestivalens deltävlingar, slås jag av hur ofta de uppehåller sig vid element som scenkläder och koreografi. Sångartister har förstås alltid använt sig av den typen av medel för att dra till sig publikens uppmärksamhet, men jag kan inte vara ensam om slutsatsen, att sådant i den pågående Melodifestivalen inte så sällan tycks spela en större roll än melodierna.

Danny Saucedos ”Amazing” var väl inte så oäven – men har den egentligen det där lilla extra som gör, att man minns den även morgonen efter? Lisa Miskovsky gillar jag som sångerska – jag har henne på skiva – och hon gjorde alldeles utmärkt ifrån sig – men är hennes ”Why Start a Fire” egentligen en schlager?

Å andra sidan: Lotta Engberg och Christer Sjögren hör inte till mina personliga favoriter, men deras ”Don’t Let Me Down”, som gick vidare till andra chansen, känns åtminstone schlageraktig.

Och Dynazty – har z-nojan nu drabbat även hårdrocksvärlden? – stod för ett bitvis häftigt utspel i ”Land of Broken Dreams”, men inte är de bra nog på europanivå.

Annars tyckte jag att den här sista delfinalen innehöll lite mer av sånt som man förknippar med just schlager. Axel Algmarks ”Kyss mig” var naturlgitvis inte tillräckligt bra, men den var faktiskt trallvänlig. Och jag skiter väl i hur dyr Charlotte Perrellis klänning var, men hennes ”The Girl” hade i alla fall ett häftigt tempo.

Sammanfattningsvis: jag önskar att Melodifestivalen åter blev det den en gång var tänkt att vara, en sångtävling, och att de låtar som valdes ut att tävla där vore just schlager.

Melodikrysset nummer 8 2012

Dagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.

Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.

Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.

Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.

Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.

”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.

Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.

”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.

”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.

Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)

Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.

Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.

Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.

Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.

Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.

För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.

Nej, jag kunde inte hålla mig från bokrean i år heller

När jag vid ett tillfälle berättade för bibliotekarien på biblioteket i Öregrund hur många böcker vi har i vårt privata bibliotek, konstaterade hon, att det i så fall var ungefär lika många band som de hade på hennes bibliotek.

Det finns egentligen inte plats för fler böcker, och jag har oerhört svårt för att göra mig av med böcker, men vi fortsätter att köpa böcker, via Böckernas klubb, i bokhandeln och så på bokrean varje år.

Jag är sedan årtionden trogen kund på Akademibokhandeln/Lundeq här i Uppsala och har där bland expediterna, som jag har lärt känna en smula, ett stabilt rykte om att köpa mycket böcker på bokrean. Några av dem hjälpte förr till med att packa kassar med böcker efter den beställningslista jag lämnade in i förväg, men sånt får de inte längre göra; det är order uppifrån. Men när jag – som i dag – dyker upp på min årliga rearunda, kommer några av de här damerna genast fram och frågar, om jag behöver hjälp med något.

Jag frågar då var några huvudkategorier reaböcker står, och så får jag – som en personlig ynnest – låna en av deras boktransportvagnar, på vilken jag sedan staplar de böcker jag vill ha.

I år finns faktiskt allting inne, fastän jag inte är där allra första readagen.

Jag ska inte rabbla upp allt vad jag köpte, men bland det jag sen rullar i väg till kassan finns ett par böcker av Marguerite Duras, en av Jean-Marie Gustave Le Clezio, en av Virginia Woolf, en av Imre Kertez och en av Margaret Atwood. En deckare också av en amerikansk favorit, Michael Connelly. Och så har jag köpt Klas Gustafsons Gösta Ekman-biografi och CajsaStina Åkerströms ”Du och jag, farsan”.

Något av det här ska jag ge till Birgitta i morgon, då hon kommer hem efter en dryg vecka på Akademiska sjukhuset, men några böcker är köpta med direkt tanke på henne: en memoarbok av Per Wästberg och ett par deckare av Alexander McCall Smith.

Dotterdottern Klara fyller sju snart, och när vi firar hennes och brorsan Viggos födelsedagar, brukar den som inte själv fyller år också få en eller annan present. Så nu väntar Jan Lööf, Elsa Beskow och Viveca Lärn i morfars presentunderskåp.

Men Astrid Lindgrens ”Alla mina barn” ska morfar ha kvar själv i en av våra många bokhyllor.

The Unthanks med nutida musik

The Unthanks, den brittiska sångduon systrarna Rachel och Becky Unthank med medmusiker från Northumberland, har tidigare gjort några CD med åtminstone delvis traditionellt material.

I slutet av 2010 gav de en konsert i London som i slutet av 2011 blev ytterligare en CD: ”The Unthanks Diversions Vol. 1: The Songs of Robert Wyatt and Anthony & The Johnsons” (RabbelRouser Music/Rough Trade RTRADCD 636, svensk distribution Border). Den lyfter fram musik av en amerikansk och en brittisk kompositör, båda nutida.

Anthony Hegarty (född 1971) är visserligen född i England, men han har flyttat till New York och där bildat bandet Anthony and the Johnsons, som har fått både uppbackning och medverkan av namn som Lou Reed, Boy George och Rufus Wainwright. The Johnsons är dock lite av en vilseledande beteckning – ingen av de sex övriga i bandet heter heller Johnson.

The Johnsons leder tanken till amerikansk normalitet, men Wikipedias bild på en Hegarty med ganska feminina drag leder in oss på rätt spår: Anthony Hegarty och hans band blev kända på New Yorks queerklubbar, och texter som ”For Today I Am a Boy” leker med könsidentiteter.

Just det är väl inte min bag, men jag gillar Hegartys låtar, bland annat den nämnda, i systrarna Unthank’s tappning – jag har inte hört dem i original. Flera av låtarna är mycket vackra och frmförs av The Unthanks med skön stämsång: ”You Are My Sister”, ”Paddy’s Gone” och ”Spiralling”.

Robert Wyatt, född 1945 i Bristol, har varit med längre, började göra skivor redan under tidigt sextiotal. Honom har vi också hört tidigare i systrarna Unthank’s tappning: Hans ”Sea Song” fanns med på en tidigare Unthank’s-CD.

Det jag slås av när jag här hör ett bredare urval av hans sånger är deras bredd: ”Lullaby For Hamza” är både jazzballad och vaggvisa, ”Dondestan” är dansmusik med körsång och handklapp från publikens sida, ”Out of the Blue” känns operaaktig och så vidare.

Allra bäst är ”Free Will and Testament”.

Det enda jag är besviken på med den här skivan är att det inte följer med något texthäfte.

Bo Widerbergs långfilmsdebut

Bo Widerberg (1930-1997), ursprungligen skönlitterär författare, skapade sig på 1960-talet också snabbt ett namn som en av Sveriges främsta filmmakare. Han långfilmsdebuterade 1963 med ”Barnvagnen”, som utan att ännu vara något mästerverk i flera avseenden ändå förebådar det som skulle bli Widerbergs storhet som regissör. Redan här har han hittat Tommy Berggren till en av de bärande rollerna, och liksom i flera kommande – och ännu bättre – filmer lyckas han trovärdigt skildra arbetarklass i arbetarklassens egen miljö.

Den miljön är hämtad från Widerbergs eget Malmö, så han kan den och människorna i den utan och innan, men det är klart att det brister lite i trovärdighet, när ingen i de tre bärande rollerna – Inger Taube som Britt Larsson, Lars Passgård som Robban och Thommy Berggren som Björn – talar malmöitiska. Britt jobbar på fabrik, senare i affär och Robban på rörföretag – dock är det möjligt att den intellektuelle Björn, vars mor arbetar på en konstsalong, ska ses som inflyttad.

Inger Taubes Britt är en ung tjej som har fått sina gränser satta av sin sociala miljö. Ingenting är här karikerat eller överdrivet: en tjej som hon, utan någon särskild utbildning, hamnar tillsammans med andra likadana på enkla jobb, hennes föräldrar är vanliga skötsamma arbetare som vi ser skaffa hem familjens första TV, och så faller hon, lite slumpmässigt, för Robban, röris men rocksångare in spe, och blir förstås med barn. När hon berättar om ungen flyttar de ihop, men hans förmåga att ta ansvar är milt talat begränsad.

Redan tidigare har Britt stött ihop med den mycket mer komplicerade Björn, och när deras vägar på nytt korsas i den här nya situationen, spirar det upp en kärlek mellan dem. Han försöker på olika sätt föra in henne i sin mer intellektuella och socialt mycket annorlunda värld. Det finns en fantastisk scen på det här temat, inspelad i Stadsbibliotekets musikavdelning, där han förser både sig själv och henne med hörlurar och spelar Vivaldi för henne. Man förstår att hon nog aldrig har hört talas om Vivaldi och inte heller vet hur man ska förhålla sig till sådan musik. Mitt i alltihopa frågar hon, om det kostar något.

Men märk väl, inget av det här slaget görs för att förlöjliga henne – Widerbergs porträtt av henne är vackert och ömsint, och Inger Taube spelar sin roll mycket bra.

I stället blir det Björn som inte klarar den klassbarriär som finns mellan dem. I en avgörande scen kommer han hem till henne, när hon har ansträngt sig att laga en god middag – hon har köpt biff – och dukat fint, och river sönder allt det som det kunde ha blivit genom att kalla henne för slampa och försöka våldta henne på golvet.

Och sen är det förstås kört. Vi får se honom åka till Paris och den ganska drulige Robban komma och hälsa på för att, mycket valhänt, ta sig en titt på sin nyfödda avkomma. Vilket förstås också slutar i sängen. Such is life – och det går vidare. I filmens slut rullar Britt Larsson sin barnvagn genom sitt Malmö.

Allt det här är inte mästerligt gjort – jag tycker till exempel att Björns plötsliga svängning kommer abrupt och inte riktigt förklaras.

Ändå är ”Barnvagnen” en sevärd film, inte bara i egenskap av förövning till till exempel ”Kvarteret Korpen”, som kom strax därpå. Som en symbol för att också människor av Britt Larssons sort när drömmar om ett liv som lyfter dem över vardagen använder Bo Widerberg, återkommande, hennes kristallkrona.

Utöver Widerbergs insatser som regissör – märk där de tydliga influenserna från den nya franska vågen – och manusförfattare, vill jag också nämna Jan Troells foto, som i svart och vitt men med mjukare mellanliggande dagrar fångar både Malmö och de människor som skildras i filmen.

Och så musiken! Jag har redan nämnt Vivaldis c-mollkonsert för violin, ”Il sospetto”, andra satsen, men där finns också originalmusik signerad Jan Johansson. Redan den här musiken gör att ”Barnvagnen” kommer att leva vidare i den svenska filmhistorien.

Mer scenshow än schlager

Tredje delfinalen i Melodifestivalen var ytterligare ett exempel på att den här tävlingen numera mer är en scenshow än en schlagertävling.

Det de flesta minns efteråt är knappast melodierna utan i stället dansnummer och spektakulär klädsel som den hos Love Generation.

Sen kan det knappast vara musikalisk kvalitet som får publiken att rösta på det ena eller det andra sättet. ”Youngblood” med pojkgruppen med samma namn är en pinsam kopia av ”Manboy” – men fick ändå en hord av förmodligen unga fans att rösta den vidare till andra chansen.

Andreas Johnson gick också vidare till andra chansen med ”Lovelight” – men inte skulle den kunna vinna Eurovisionsschlagerfinalen. ”Hygglig men ändå inte tillräckligt bra”, har jag antecknat i Aftonbladets schlagerbilaga.

Direkt till final gick ”Why Am I Crying” med Molly Sandén. Fast för egen del tror jag att det var Molly Sandén, inte balladen hon sjöng, som gick direkt till final – tolka det som ni vill.

Och så har vi då kvällens bomb, ”Mirakel”, som Aftonbladet gav – i betyg men som också gick direkt till final. Själv är jag inte överraskad. Inte så att Björn Ranelid är något för sångbranschen – fast där får han ju assistans av Sara Li – men jag tror att den här duon har fått många röster från folk som vill sparka dagens populärmusiketablissemang i häcken.

Jag gillar den protesten mot likriktning, även om jag inte tror att Björn och Sara skulle ha någon chans i Eurovisionsschlagertävlingen.

Tuba som soloinstrument

Också i torsdags fick jag gå ensam på konserten med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Birgitta ligger åter inlagd på Akademiska. Det gjorde att jag heller inte åt middag på restaurang – middagarna ute före konserterna är en gemenskapshandling.

Konserten blev en positiv överraskning framför allt i fråga om två för mig nya kompositörer. Britta Byströms (född 1977) ”Persuasion” (2004) har dock redan framförts flera tiotals gånger, och när jag nu själv har fått höra den, förstår jag genast varför: den här musiken har en ovanlig och överraskande klangfärg.

Ralph Vaughan Williams (1872-1958) ”Konsert för tuba och orkester” (1954) är ett originellt verk, bland annat för att det har tuba som soloinstrument, och det framfördes här medryckande skickligt av tubaisten Simon Frisk som solist.

Richard Wagner (1813-1883) förknippar vi med pampig operamusik, och mot den bakgrunden var det naturligtvis intressant att få höra ett stycke, som benämns ”Siegfried-Idyll” (1870 en privat present till hustrun, publicerad 1877). Romantisk musik – men den här idyllen kändes inte som kvällens mest angelägna verk.

Då fångades jag mer av elegansen i Francis Poulencs (1899-1963 ”Sinfonietta” från 1947. Det här är orkestermusik, och kammarorkestern under ledning av Paul Mägi tog till vara de olika möjligheter verket erbjuder. Själv gillade jag allra mest tredje satsen, Andante cantabile.

Melodikrysset nummer 7 2012

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.