Sommar i P1 med Maria Strømme

Jag vet inte om jag någon gång i det akademiska Uppsala har mött också Maria Strømme, men så begåvad och även vacker som hon att döma av bilderna inför dagens Sommar-program verkar vara, borde jag ju i så fall minnas det. Fast missförstå mig inte – hon är 45 och jag 78, och vi har båda livskamrater och barn – mina är i hennes ålder.

Jag är en superhumanist som i gymnasiet så fort det gick valde bort ämnen som matte, fysik och kemi. Hon är civilingenjör och professor i nanoteknologi, dessutom ledamot av Ingenjörsakademien och Vetenskapsakademien. När jag i dag börjar lyssna på hennes Sommar, känner jag inledningsvis klyftan mellan de här båda kulturerna, men ganska snart lyssnar jag fascinerat på henne – en av öppningarna är att hon ser nya möjligheter att bota fysiska krämpor som också jag har drabbats av, dessutom med hjälp av mycket mer målinriktad och effektiv medicinsk teknik.

Det sympatiska med henne är också att hon har nått en del av sina riktigt stora framgångar genom att pröva helt nya fält.

Helt oväntat är det inte att hon spelar en del musik som inte riktigt är min – därmed inte sagt att den inte skulle vara värd att lyssna på. Men en del av det hon spelar finns också i min musiksfär: Roxy Music, Leonard Cohen, Bruce Springsteen, Pink Floyd, Shakira.

Och allra roligast var det att få höra ”Elsker dae” med Åge Aleksandersen, en artist jag både har hört live och har på skiva. Aleksandersen kommer liksom Strømme från Norge.

Sommar i P1 med Magnus Nilsson

Dagens Sommar-pratare, Magnus Nilsson, är – ser jag, när jag kollar upp honom – född i Selånger i mitt gamla Medelpad, men det är som krögare i närbelägna Jämtland han har blivit berömd i matvärlden. Han driver krogen Fäviken Magasinet i Järpen, Åre, ett kök med sådant rykte att det är ständig kö till den lilla restaurangen. Själv har jag aldrig varit där och lockas kanske heller inte av tillbehör som tallbark, gamla höstlöv och torkat grisblod. Men jag antar att det här är ingredienser som ska sätta extra piff på maten.

Magnus Nilsson är en parisiskt skolad kock – han berättade om detta, men för egen del var jag mer intresserad av lyssna på det han hade att berätta om den lokala matlagningskonsten och de lokala råvarorna: mjölk, grädde och ost från ett fortfarande existerande husdjur, nyfångad fisk och annat sådant. Inspiratörer och läromästare var här människor som farmor – programmet är för övrigt inspelat på en fäbod med en livs levande fäbodjänta som samtalspartner. Mina läsare bör här notera, att mycket av det här är egenupplevda realiteter även för mig: Mina föräldrar drev jordbruk med odling och djur när jag var liten, och dessutom yrkesfiskade pappa, det senare också efter vår flykt till Sverige. Och i den lilla byn Juniskär söder om Sundsvall hämtade vi mjölk från småbönder i närheten, köpte kött och fläsk och potatis på samma sätt, och pappa fortsatte att fiska även när han blev fabriksarbetare.

Så även om jag aldrig har använt Magnus Nilssons begrepp ”rektún mat”, förstår jag vad han talar om. Och jag tycker att han dessutom lyckas förmedla dess doft och smak.

Riktigt lika självklart känns inte Magnus Nilssons musikval. Ibland kan sådant bero på att man som lyssnare inte är förtrogen med det som spelas, men han spelar en del som också jag känner till (Ed Harcourt, Christian Kjellvander, Beastie Boys). Så jag tror att min reaktion mest beror på att jag inte får musiken att gå ihop med det talade programmets retrospektiva och lantliga tema.

Att han spelade ”Isarna” med Säkert!, jämtländska Annika Norlin, kändes däremot helt rätt.

Sommar i P1 med Magnus Böcker

Magnus Böcker är en näringslivshöjdare, främst känd genom sina insatser för börserna både här och i Singapore, där han fortfarande bor. Han är född i Sköllersta utanför Örebro och uppvuxen i Karlskoga, men eftersom hans födelseår är 1961 och jag var ledarskribent på Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren i mitten av 1960-talet, är det föga troligt att han – ens om hans föräldrar skulle ha läst de här tidningarna – någonsin har blivit påverkad av mina politiska åsikter. Nej, Magnus Böcker har en stabilt borgerlig samhällssyn. Inte heller delar jag hans vurm för motorsport.

Jag har i samband med en långresa gjort ett uppehåll i Singapore, för övrigt då bott på det berömda Raffles Hotel, ett arv från tiden som brittisk koloni, och också sett en del av den övriga staden. I sitt Sommar-program i dag tyckte jag att Böcker överdrev Singapores multikulturalism. Jo, visst finns det en del européer och ännu fler malajer där, men den här stads-staten, belägen längst ut på en halvö, domineras ganska kraftigt av kineser. Ekonomiskt har den här kinesdominerade enklaven varit riktigt framgångsrik, men trots att styret där tidigare var mer vänsterinriktat än i dag, har inte riktigt alla lyfts till ett ekonomiskt, socialt och kulturellt bättre liv, och med den högervridning av politiken som har skett även i Singapore, är det svårt att se en bestående ljusning för dem som har ställts utanför.

Magnus Böcker hör för sin del till dem som pläderar för en kapitalism med mänskligt ansikte som lösningen på ekonomiskt eftersatta gruppers och områdens problem. Jag tillåter mig tvivla.

Den musik Magnus Böcker spelade – Mott the Hoople, Aerosmith, Cher, Queen – hade till stor del sina rötter i sjuttitalet, fast inte i det radikala sjuttitalet, och Guns N’ Roses, Rihanna och Bon Jovi slog igenom först på åttitalet. Nils Landgren spelade han förmodligen på grund av låtens titel, ”I Will Survive” – men Landgren kommer ju ursprungligen från Degerfors.

Och ”Jag vill vara din Margareta” med Sten & Stanley var förstås en hyllning till den tidiga ungdomens Karlskoga.

Sommar i P1 med Annika Norlin

Annika Norlins Sommar i dag var säkert ett av de program i den här serien som regelmässigt gör lyssnarna förbannade, med viss rätt om dessa anser, att sommarprogrammen ska handla om folk på badstranden, på vägarna och i hängmattan.

Missförstå mig inte – jag har själv en stark dragning till sommarkåserier. Men om det nu inte längre finns någon grundregel för programmet av det citerade slaget, så måste ju Sommar, så som var fallet i dag, förstås också få handla om ett ämne som mens. Och mens är ju i grunden inte bara något som regelbundet drabbar kvinnor i fertil ålder. Jag vet av egen erfarenhet att mensperioderna blir återkommande helveten för många kvinnor, får effekter som man verkligen inte får negligera, ännu mindre avfärda genom att skämta.

Om allt detta talade Annika Norlin kanhända alltför utförligt för just ett sommarprogram, men ingen bör ifrågasätta hennes kompetens i ämnet. Hon har egna erfarenheter av de fysiska och psykiska plågor mensen kan förorsaka, och eftersom hon också är forskare har hon en sådans analytiska sinnelag för fakta.

Som sommarpratare är hon lätt att följa, eftersom hon förenar forskarens fackkunskap med journalistens presentationsförmåga – hon har arbetat också som journalist.

De här båda sidorna hos henne är kanske inte lika kända som hennes framgångar som skiv- och scenartist. I de senare egenskaperna framträder hon under namnen Säkert! och Hello Saferide.

Dessa sina olika professioner lyckades hon på ett lysande sätt förena i den låtlista som löpte genom hennes Sommar, dock inte genom att spela egna låtar. Jag nöjer mig med att citera ett antal låttitlar: ”Hormones”, ”Pms”, ”Man vänjer sig”, ”Pregnant Women Are Smug”, ”The Pill”, ”Borderline” och ”Hurt”, oftast dessutom låtar till hörvärd musik.

Melodikrysset nummer 32 2015

När jag i går tillfälligt kom in till lägenheten i Uppsala, visste jag redan, att ett häftigt åskväder hade kvaddat vår gamla trådlösa router men att dottern hade köpt en ny, också fått Birgittas dator att fungera – min hade hon inte hunnit ansluta. Så jag försökte själv sent i går kväll men något gick fel.

Nå, i morse gick jag därför till hustruns dator i andra ändan av lägenheten och lyckades med mitt password göra den användbar för mitt lördagsändamål, Melodikrysset. Jag tog också med min radio och ställde den på hustruns skrivbord.

Dagens svåraste fråga, för mig alltså, var att komma på vad det var för fransman som sjöng ”Time”. Men eftersom jag bara saknade en bokstav i efternamnet, provade jag redan i första försöket med Guetta, och det visade sig finnas en David Guetta.

Filmfrågor är lätta respektive svåra beroende på om man har sett filmen i fråga.

Mycket lätt för mig var det till exempel att känna igen ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Däremot har jag inte sett ”Meirmaids” från 1990, där Cher, från USA, sjunger ”Baby I’m Yours”.

Och ”Den blå lagunen” från 1980 – den som skulle ge oss ordet lagun – har jag nog inte ens hört talas om.

Dagens musikteaterfråga var däremot jätteenkel: ”My Fair Lady”, där ”Med en gnutta flax” ingår, har jag sett på scen i samband med att jag var med på den första elevriksdagen.

AC DC hör väl inte till mina musikaliska husgudar, men jag kände genast igen dem.

Vi hörde en svensk karaokeversion av ”En vän är alltid en vän”, när Cyndi Lauper sjöng den känd som ”Girls Just Want To Have Fun”.

Fast själv håller jag mig hellre till gamla godingar som ”The Birds And the Bees” med Alma Cogan.

De där låtarna som fastnade i ens melodiminne när man var yngre har en tendens att stanna kvar där. Anna-Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan” 1967, från början inte en svensk låt.

Svensk så det förslår, med Jules Sylvain bland upphovsmännen, är däremot ”Aj aj aj – vilken röd liten ros” med Ulla Billquist.

Molly Sandén hör väl inte till de sämsta nutida sångerskorna, men i Billquists klass är hon och hennes ”Så vill stjärnorna” inte.

Hon var med i Melodifestivlen 2009, men det här är numera en tävling om vilken jag ber att få citera dagens B B King: ”The Thrill Is Gone”-

Sommar i P1 med Magdalena Gerger

I princip gör Magdalena Gerger allting rätt i sitt Sommar-prat, allt ifrån minnena från slalombacken på Frösön i barndomens Jämtland till pedagogiska förklaringar till varför Systembolaget, vars chef hon är, inte kan ställa upp på riktigt alla önskemål från kundernas sida. Sannolikt blir hon också mer trovärdig i lyssnarnas öron, i och med att hon erkänner åtminstone en rejäl fylla i sin egen ungdom.

Hon är säkert också den mycket duktiga flicka hennes meritlista – hon läste upp den – vittnar om. Programmet blev dock, som radioprogram betraktat, mycket roligare när hon blev lite mer personlig, till exempel berättade om hur den VD hon då jobbade under försökte få henne att gå och hämta kaffe åt sig och hon avböjde med motiveringen att hon var upptagen med att förbereda sin kommande presentation och om mötet, inför en eventuell rekrytering till IKEAs styrelse, med delar av ägarfamiljen Kamprad.

Jag gillade också att hon, bland annat i egenskap av kvinna och småbarnsmamma, såg fördelarna hos sitt hemland, när hon flyttade tillbaka hit efter tjänstgöring i England.

Själv gillade hon Tina Turner men också Lou Reed, Beyoncé, Eurythmics, Vangelis, Coldplay, R.E.M. och George Michael och även Abba (”Ring Ring”), The Beatles (”With a Little Help of My Friends”) och Sven-Bertil Taube (”Änglamark”).

Och så, som en hyllning till Frösön, ”Sommarsång” av Wilhelm Peterson-Berger. Fast i Lars Roos’ tappning.

Sommar i P1 med Daniel Poohl

Dagens sommarpratare, Daniel Poohl, är VD för stiftelsen Expo, som verkar för antirasism, tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den som från början gjorde Expo känd och respekterad var journalisten Stieg Larsson, han som efter sin död fick ett gigantiskt genomslag som författare till den så kallade Millennium-trilogin.

Larsson var känd som trotskist. Poohl gjorde i sitt Sommar-program i dag inget försök att bekantgöra sin egen politiska hemhörighet, men han försäkrade, att han inte är kommunist, och han berättade med sympati och värme om att Olof Palme var en av hans egen älskade morfars mycket få idoler. Mot att han skulle ha borgerliga sympatier talar också hans arbetarklassbakgrund i bruksmiljö i Dalsland, en uppväxt under ganska knappa omständigheter.

Tidigt såg han den främlingsfientlighet som spreds i spåren av den flyktingvåg som nådde Sverige i spåren av konflikterna på Balkan. Likaså kunde han se sin mammas relation med en kristen libanesisk flykting i dess djupt mänskliga sammanhang i stället för att, som så ofta de inskränkt svensknationalistiska partierna, se det som en hotande kulturell eller etnisk blandning.

Till det bästa i Poohls sommarprogram hörde berättelsen om hur han för Expos räkning kartlade de högerextremistiska Nationaldemokraterna, bland annat låtsades vara sympatisör.

Poohls artistlista omfattade namn som The Hives, The Latin Kings, Bruce Springsteen, Säkert!, Håkan Hellström, Allan Edwall, Blondie, Björn Afzelius och Laleh.

Mycket av det här var välvalt, inte tu tal om något annat. Men faktum är att jag, mot bakgrund av hans åsikter och bakgrund, tyckte att det var allra roligast att han spelade ”Jag har bott vid en landsväg” med Edvard Persson.

Sommar i P1 med Jögge Sundqvist

Eftersom min hustru har varit ordförande, en mycket engagerad sådan, för hemslöjdens gård Sätergläntan, borde jag kanske känna till slöjdaren Jögge Sundqvist, men jag kan inte fråga henne om honom, eftersom hon är bortrest några dagar. Detta sagt apropå dagens Sommar, där han pratade och spelade skivor. Att jag nämner den här kopplingen har att göra med att Sundqvist i sitt sommarprogram bland annat vädjade om mer pengar till den här unika kursgården med hantverk på schemat.

Till att börja med tyckte jag att Jögge Sundqvists sommarprat var alltför inriktat på hans speciella fack, och det blev inte bättre av det naturmystiska draget med talande björkar. Men gradvis blev jag allt mer fascinerad, och redan i programmets början fanns det för övrigt en bekännelse till människors rätt att använda djur och natur till människans gagn, historien om grävlingskinnväskan som väckte ont blod hos en kanadensisk miljöaktivist. Fast i motsats till Jögge Sundqvist tror jag nog inte att någon av de främsta poängerna med hantverk är att bidra till att lösa jordens miljöproblem. Däremot är hemslöjd ett bevarande av och en vidareutveckling av vårt kulturarv.

Det tog också ett tag innan jag fattade den fulla – och intressanta – vidden i hans musikval. Men när han hade hunnit fram till ”Believe” med The Chemical Brothers hörde jag tydligt ljudet av snabba yxhugg, och i ”Po’ Lazarus” dansade yxhugg och rock n’ roll med varandra. ”A Case of You” med Joni Mitchell kallade han för världens bästa låt och Amason, som vi hörde i ”Ålen”, för Sveriges bästa band. Det må vara hur det vill med det, men vi fick höra både det här och hörvärda låtar med Pink, The Cardigans, Röyksopp och The Who.

Sommar i P1 med Alexander Ekman

Först tycker jag att Alexander Ekmans Sommar inte har någon röd tråd. Men efter att ha lyssnat ett tag kommer jag på att hans agenda och nyckeln till hans framgångar i balettvärlden är att ständigt byta spår och göra det oväntade, och då tänker jag inte bara på de märkliga samtal han har ringt till SLs upplysning. Bland det han har gjort är en ”Svansjön” med ovanligt mycket vatten på scenen (i Oslo) och en föreställning, där de dansande inte döljer sina kroppar. Fast eftersom han själv är homosexuell var det väl kanske inte främst de nakna kvinnliga dansarna som lockade honom. Egensinnig är han hur som helst. Han har tackat nej till Paris-operan, eftersom han där inte erbjöds tillräckligt stort eget manöverutrymme.

Hans egensinne speglades också i avsnittet om vistelsen i New York, och då tänker jag inte så mycket på att han passade på att gå på gayklubb och där blev både full och glad utan på att han efteråt var så pissnödig att han måste tömma blåsan på gatan – vilket förstås ledde till att han greps av polisen och sen fick böta.

I andra avsnitt av programmet agerade han som en också ekonomiskt ansvarig kulturpolitiker och gav råd åt kulturminister Alice Bah-Kuhnke.

Somliga kanske associerar balett med klassisk musik, och visst fanns kompositörer som Jean-Philippe Rameau, Maurice Ravel och Wolfgang Amadeus Mozart representerade i spellisan, men den innehöll också Henry Mancinis ”Moon River” och Anna Von Hausswolff samt två låtar med Nina Simone. Plus ytterligare annat som det var kul att få höra.

Sommar i P1 med Åsa Jinder

Åsa Jinders Sommar blev ganska personligt, till exempel genom berättelsen om hur hon kom i kontakt med nyckelharpan och lärde sig behärska den, känslosamt när hon berättade om moderns alkoholism. När det gällde barnen var det ingen tvekan om den plats de har i hennes liv, men deras far – hennes förste make – förblir även efter programmet en gåta för lyssnarna: Först är deras kärlek himlastormande, men sen tar kärleken utan närmare förklaring slut. Rolig och självutlämnande var däremot berättelsen om hur hon mötte sin nuvarande man.

En del i det här programmet, som mötet med Japans kejsare, görs mer i förbifarten, men berättelsen om den bilolycka hon råkade ut för griper åter tag i oss lyssnare.

Ett par egna låtar väntar man sig nästan av en sommarpratare som är musiker, och hon bjuder också på sig själv, bland annat i en polska signerad Erik Sahlström. Även dottern, känd under namnet Little Jinder, får plats i spellistan. Personlig anknytning – hon känner sidan unga år Joey Tempest – har också ”The Final Countdown” med Europe. På hennes ganska varierade spellista fanns i övrigt även Ane Brun, Andrea Bocelli, Antonin Dvorak, Henry Mancini (”Moon River”), Cajsa Stina Åkerström, Pretenders och ”En borde inte sova” av Jeremias i Tröstlösa.