Melodikrysset nummer 10 2016

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

Klassiska myter och sagor

Torsdagskonserten i Musikens hus visade upp ett bredare spektrum än vanligt av det Musik i Uppland bjuder oss länsbor. Vi fick lyssna på Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och dessutom även Trio X, som jag och Birgitta tidigare bland annat har hört vid OD-konserter.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekeberg, trummor – är ju kända från mer utpräglat jazziga sammanhang, men här spelade man ett nytt beställningsverk, ”Pyramus & Thisbe”, signerat Lennart Simonsson (född 1962), och den här kompositionen spelades tillsammans med kammarorkestern och hade mycket riktigt, även om det innehöll jazzelement, ett lite bredare musikaliskt anslag. Kul också att den mestadels klassiskt inriktade konserthuspubliken här inte bara bjöds något nykomponerat utan också musik som utvidgar de musikaliska gränserna för det som bjuds under abonnemangskonserterna.

För gamla latinare som jag och Birgitta är Ovidii hexameterdikt om det tragiska kärleksparet välbekant, så vi börjar båda på latin citera inledningen: ”Pyramus et Thisbe—”.

Nu var ”Pyramus & Thisbe” inte den enda klassiska källan till den musik, som i går spelades under rubriken ”Sagospel”.

Konserten inleddes med musik ur Carl Nielsens (1856-1931) ”Alladinsvit (1919). Nielsen ombads skriva musik till vad som primärt var ett scenverk och gjorde det motvilligt. Saken blev inte bättre av att han tyckte att musiken vid premiären kom bort. Fast senare (1926) repade han nytt mod och skrev en konsertsvit i fem satser. Den här musiken blev inte så tokig, men inte lät den ”afrikanska dans”, som spelades i går, särskilt afrikansk.

Kvällens clou blev utan tvekan den likaledes Tusen och en natt-inspirerade ”Scheherazade” (1888) av Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908). Scheherazade var den förslagna kvinna som natt efter natt lyckades få sin grymme man, sultanen Shariâr, att avstå från att avrätta henne, vilket han hade gjort med alla sina tidigare hustrur: Hon berättade natt efter natt spännande sagor för honom, men slutet skulle han inte få höra förrän nästa natt. Så där höll det på, och den listiga Scheherazade, berättade alla de där historierna, till exempel den om Aladdin, i dag tyvärr mest känd i Disney’s version. Själv har jag sen unga dar ”Tusen och en natt” i en sexbandsutgåva från Tidens förlag och med illustrationer av Peter Weiss.

Huruvida Rimskij-Korsakov lyckas berätta den här historien i musikalisk form kan man diskutera, men oavsett detta är hans ”Scheherazade” en mycket lyckad komposition, mycket hörvärd också i Uppsala kammarorkesters version med Klara Hallgren på soloviolin.

* * *

Som vanligt fick Birgitta och jag skjuts i bil av Bengt och Inger. På restaurang Lucullus mötte också Bengts och Birgittas dotter Anna och hennes dotter Amanda upp – Amanda kom från Västerås, där hon går på musikutbildning. Vid de här middagarna bestämmer alla själva vad de vill ha. Jag valde en rätt från forna Jugoslavien, cevapçiçi, grova köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Till det drack jag ett stort glas lättöl.

Det är vår, och kärleken blommar på Operan

Göran Gentele (1917-1972) omkom tidigt i en bilolycka på Sardinien och hann därför aldrig infria de förväntningar om fler filmer hans ”Fröken April” (1958) väckte.

Men egentligen arbetade han ju med opera, var chef för Metropolitan i New York, när den här olyckan inträffade.

Dock fanns det en länk mellan ”Fröken April” och den operavärld Gentele arbetade inom. En stor del av handlingen äger rum på Kungliga Operan, och filmen innehåller mycket riktigt scener och sånger ur kända operor som Georges Bizets ”Carmen”, Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” och Wolfgang Amadeus Mozarts ”Don Juan”. Vi hör också filmstoryns båda manliga huvudfigurer, bankdirektören och den på grund av omständigheterna operaanställde Marcus Arwidsson (Gunnar Björnstrand) och opersångaren Osvald Berg (Jarl Kulle) under körning i var sin bil utmana varann genom att sjunga partier ur Giuseppe Verdis ”Rigoletto” – deras röster är dock dubbade av Ingvar Wixell repektive Erik Sædén. Marcus Arwidsson är till att börja med inte hemma i operarepertoaren, så när han – på grund av att han förväxlas med en annan med samma namn – får provsjunga på Operan, väljer han att, ackompanjerad av kormästaren (Douglas Håge), sjunga ”Helan går” så att det rungar om det – och blir antagen.

Att den här bankdirektören lockas till Operan har att göra med att han, efter att först ha fått ett felutdelat brev från henne, blir blixtförälskad i en ung och charmerande kvinna, Maj Bergman (Lena Söderblom), som är balettdansös på Operan.

Hon och flera andra ung damer i operabaletten är dock, när den här förväxlingskomedin börjar, häftigt förälskade i Operans manliga sångstjärna, Osvald Berg, en roll som Jarl Kulle spelar med både temperament och bravur. Han å sin sida har en milt talat trasslig relation till operasångerskan Vera Stenberg (Gaby Stenberg).

I grunden är ”Fröken April” en ganska rar komedi, i sina farsartade detaljer dock helt osannolik. Men mycket av intrigen, också förväxlingarna, känner man igen från den operavärld, där ju regissören och manusförfattaren Gentele verkade.

Att en höjdare i bankvärlden i verkligheten skulle ha kunnat råka ut för det här – bland annat kommer en stor summa pengar bort och bankdirektör Arwidsson hamnar i kurran, och en ung pianist och kompositör (Per Oscarsson) använder de försvunna papperen till att teckna ned en egen komposition på – är kanske inte så sannolikt, men det leder till en vild jakt på Maj Bergman i kulisserna och stor succé för den av polisen utlånade Marcus Arwidsson, nu i huvudrollen på scenen.

Och med Majs hjälp blir så Marcus friad.

Och kan ni tänka er: De gifter sig med varann.

För övrigt ser det också ut som att Osvald och Vera kan tänkas ingå samma slags allians.

Andra chansen i Mellon

Jag är gammal schlagerlyssnare och har dessutom lärt mig ganska mycket om dem som förr lyckades i branschen. Det normala var att en schlager hade en kompositör och en textförfattare, men ibland – som i fallet Jules Sylvain (Stig Hansson) – bidrog kompositören åtminstone till refrängen.

Detta skriver jag med anledning av att upphovsmännen till bidragen i Melodifestivalen är så många, i enstaka fall upp till ett halvt dussin. Det hela börjar då likna musikfabrik och är det nog också – få låtar har en individuell ton och text.

De åtta låtarna i Andra chansen i årets Mello har jag hört och skrivit om tidigare.

En intressant uppgift står Markus Larsson i Aftonbladet för: Han skrev i går, alltså innan Andra chansen hade sänts, att Spotify som vinnare i de fyra duellerna pekade ut Samir & Viktor med ”Bada nakna”, Panetoz med ”Håll mig hårt”, Saraha med ”Kizunguzungu” och Boris René med ”Put Your Love On Me”, och precis så blev det ju.

Till bilden hör att man kan röst upp till fem gånger och då använder sig av en teknik som många äldre människor inte behärskar, i många fall inte ens vet hur den fungerar.

Någon statistiskt korrekt undersökning av svenska folkets samlade musiksmak är Mellon alltså inte.

Och är det just schlager man vill ha fram, får man nog dels skala bort utanverket (dans, rök, dräkter och liknande), dels ha en annan typ av jury, en som är intresserad av just schlager.

Men jag är en tillåtande person. För mig får man dessutom också gärna anordna scenshowtävlingar av dagens slag, och vill man det, får gärna för mig också barn och musikaliska idioter rösta i den.

Annan dag Vasa

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 5 mars 2016 publicerar Jonas Hallberg en alternativ text till Frank Loeser’s ”Slow Boat to China”, 1948; Hallbergs text ska, enligt anvisningen, sjungas ”glidande käckt”):

Res med mig, Dora, på två skidor till Mora,
det går så lagom fort.
Tid har vi gott om,
du är stenrik som mon.
Mitt enda mål är att bli din tilläggspension.

Åk med mig, Lilian, med expressfart till Siljan,
vi har vår egen fil.
Kroppen och själen har följts åt från Sälen,
de åker egen bil.

Mellanstick:
Vi reser fort bort vår kos
på harmoni och blåbärsjuice.

Valla mig, Agnef, i terrängen kring Gagnef,
var är min tjära nu?
Å ena skidan har du vallat för kram.
Å andra sidan går du fram som bara en sam.

Glid med mig, Hedvig, i naturen kring Rättvik,
du yttrar ej ett knäpp?
Din barm är som björnar, som häckar som örnar.
Kyss nu min Vasaläpp!

Minns ni originalet, ”Slow Boat To China” från 1948 med Rosemary Clooney och Bing Crosby? Bing Crosby har också sjungit in den tillsammans med Peggy Lee. Andra hörvärda versioner är de med Ella Fitzgerald, Fats Domino, Emile Ford & The Checkmates, Benny Goodman, Paul McCartney och Bette Midler.

Slow Boat To China

Text och musik: Frank Loesser, 1948

I’d love to get you
On a slow boat to China
All to myself alone

Get you and keep you
In my arms ever more
Leave all your lovers
Weepin’ on a far away shore

Out on the briny
With the moon big and shiny
Melting your heart of stone
Honey I’d love to get you
On a slow boat to China
All by myself alone

[Instrumental]

I’d love to get ya
On a slow boat to China
All to myself alone
A twist in the rudder
And a rip in the sails
Drifting and dreamin’
Honey throw the compass over the rail

Out on the ocean
Far from all the commotion
Melting your heart of stone
Honey I’d love to get you
On a slow boat to China
All to myself alone

Året efter kom den på svenska i en insjungning av Sven Arefeldt:

I en roddbåt till Kina

Svensk text: Reinhold Foiack och Nils Georg (Georg Eliasson), 1949
Engelsk originaltext och musik: Frank Loesser, 1948 (”Slow Boat To China”)

Jing jinge jing jing jinge jinge jing
jinge jinge jinge jing jing…

Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.
Tid får jag gott om,
då att hålla din hand,
du har så bråttom,
var gång som vi möts här i land.
Månen ska skina
när vi två, jag och Stina,
gungar mot himlens port.
Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.

Vi går direkt på repris,
för jag vill inte vänta onödigtvis att be dig…

Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.
Då får jag ha dig
för mej själv många år.
Men om jag bad dig
kanske små matroser vi får.
Arken ska gunga,
när vi fyrstämmigt sjunga
utanför himlens port.
Res med mej Stina,
i en roddbåt till Kina,
de’ går så lagom fort.

Jing jinge jing…

Melodikrysset nummer 9 2016

I dag startade Anders Eldeman med att konstatera, att förra veckans Melodikryss tydligen hade känts svårt – antalet insända svar hade drastiskt sjunkit.

Så fasligt svårt tyckte inte jag att det var. Jag hade för egen del större besvär med att knäcka dagens kryss, Men det kan ju för all del ha att göra med att jag har varit svårt förkyld den här veckan och inte riktigt har kommit i form än.

Jag gillar inte den här årstiden och det den för med sig, till exempel isen, för att genast klara av den näst sista kryssfrågan. Hur jag kom fram till det svaret minns jag inte, men det kan ju vara så enkelt som att bara allra första bokstaven av fyra fattades. Hur som helst har jag, helt mot mina vanliga vanor, inte gjort någon som helst anteckning om vad det var för melodi som spelades.

Det tog också jävligt lång tid innan jag fick något som helst minne av TV-serien ”Syndare i Prag”, som – tror jag – sändes någon gång på 1960- eller 1970-talet. Något djupare intryck gjorde den hur som helst inte.

Själva musiken ur filmen ”The Stripper” kände jag i och för sig genast igen, när jag hörde David Rose & co spela den. Men jag har trots att jag är filmentusiast aldrig sett den, så också det här blev en svår nöt att knäcka.

Och fast jag gillar Marilyn Monroe både som skådespelerska och som sångerska och Irving Berlin hör till mina favoriter bland de klassiska hitmakarna, tog det en bra stund att extrahera ”Heat Wave” ur filmen ”There’s No Business Like Show Business” och sen komma på att det sökta ordet måste vara värmebölja.

Och för att fortsätta på filmlinjen: Vi fick höra Medevi brunnsorkester spela Sten Axelsons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?”. Ni har väl sett Ulf Starks film med samma namn?

Anders Ekborg känner jag förstås till, men inte mindes jag spontant hans bidrag i 2010 års Melodifestival, ”Il Salvatore”.

Lotta Engberg är inte ens någon av mina favoriter, så jag mindes heller inte vilken av hennes låtar Radio Väst använde i sitt revynummer om vårallergier. Jo, det var ”Ringen på mitt finger”, som skulle ge oss kryssordet ring.

Och sen hörde vi, som avslutning i dag, en melodifestivallåt, som var av det riktiga schalgerslaget, det vill säga den fastnar omedelbart i musikminnet: ”Se på mig” med Jan Johansen 1995.

Till det hyggligt lättigenkännbara i dag hörde också ”The Final Countdown” med Europe.

Robert Broberg är en artist jag har lyssna mycket på genom åren. Jag har väl i stort sett allt han har gett ut på skiva och jag har också sett honom live på scen. I dag fick vi höra hans ”Jag måste hejda mig”.

Också Peps Persson har jag massor av skivor med. Så det är klart att jag känner igen ”Hög standard”, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Och Cornelis Vreeswijks – svaret ska här bli Vreeswijk – svenska utgivning har jag komplett, verkligen inte främst för att han har valturnerat med min hustru. Så visst känner jag igen ”Lasse Liten Blues”, även när den, som i dag, sjungs av Per Myrberg.

Också Hasse Alfredson och Tage Danielsson ställde upp för Socialdemokraterna i val, i annons respektive specialskriven bok (”En soffliggares dagbok”). Under kärnkraftsstridens dagar fjärmade de sig (medan min hustru, som bland annat har varit energiminister, så småningom blev en svuren kärnkraftsmotståndare). Hustrun och jag har sett flera av deras revyer på olika scener i Stockholm och tycker att de ofta var rent lysande. Det var de också ofta i det lilla formatet, till exempel i sången ”Ett glas öl”. Vi såg den i 88-öresrevyn på Skeppet 1970.

Allt mer obegripliga resultat i Mellon

Jag begriper i allt mindre utsträckning de röstandes val i den pågående Melodifestivalen. Röstandet följer inte något begripligt mönster. Jag har egentligen inget mot att vare sig ”Du tar mig tillbaks” med Martin Stenmarck eller ”Killer Girl” med Linda Bengtzing åkte ut redan i första omgången, men Stenmarcks låt var åtminstone schlageraktig och hade ansatser till refräng, medan Bengtzings var mer scenshow än låt.

Att Eclipse och ”Runaways” åkte ut i nästa omgång har jag heller inget att invända mot – någon schlager kommer den här låten aldrig att bli; den var aldrig ens i närheten av schlagerbegreppet.

Vidare till Andra chansen gick två låtar: dels ”Rollecoaster” med Dolly Style, mer scenshow än schlager, dels ”Håll om mig hårt” med Panetoz, en låt som mer lever på rytmen än på melodin.

Och så gick alltså två låtar direkt till final.

”Youniverse” hade åtminstone schlageregenskaper, dock inte så många att jag skulle gå i land med att själv återge den. Och Molly Sandén var trevligare att se på än Linda Bengtzing, men det var ju Martin Stenmarck också.

Gävledelfinalens positiva överraskning var han som tog den andra finalplatsen, blott 17-årige Frans. Inte för att hans ”If I Were Sorry” egentligen heller är någon schlager, men i sin art är den åtminstone en hygglig låt, väl framförd av Frans.

Fast för egen del skulle jag vilja återföra Melodifestivalen till det den ursprungligen var, en tävling om bästa nya schlager. Då måste man rensa bort allt utanverk – plocka bort alla dansare, körare i bild samt alla rök- och ljuseffekter – och helt fokusera på melodi och sångframförande.

För mig får man gärna dessutom ha scenshowprogram av dagens typ också i fortsättningen, men kalla bara inte programmet för Melodifestivalen längre.

I eftermiddag medverkar jag i radio i en diskussion om det här.

Melodikrysset nummer 8 2016

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

Last Chorus: Lars Lindberg

Pastor Lars Lindberg, Uppsala, är död – han blev 85 år. Jag och Birgitta var på hans begravning i dag, först begravningsgudstjänst i Missionskyrkan, sen jordfästning på Gamla kyrkogården och som avslutning lunch och begravningskaffe i Missionskyrkan igen. Vi deltog inte för att vi delar hans religiösa tro, primärt kanske inte ens för att han var vår partivän, utan för att han var en engagerad människa som vi har känt mycket länge.

Jag mötte honom först när jag under tidigt sextiotal var aktiv i, bland annat ordförande i Laboremus. Lars var under den här tiden studentpastor men också medlem i Laboremus, och det är intressant att notera, att ett antal studenter, medlemmar i det frikyrkliga FKS och samtidigt missionsförbundare, under den här perioden fångades bland annat av Laboremus’ internationella engagemang och sen livet ut kom att förbli mycket aktiva socialdemokrater, verskamma bland annat i Broderskapsrörelsen. De här frikyrkliga studenterna var gränsöverskridare och mycket radikala, politiskt lika radikala som den helt irreligiöse laboremusordföranden. Det visade de, bland dem Lars Lindberg, inte bara genom sina pläderingar för ökat u-landsbistånd utan också senare genom sina ställningstaganden i vietnamfrågan och i konflikten Israel-Palestina.

En av Lars Lindbergs söner, Staffan Lindberg, på musikscenen tidigare känd genom Viba Femba, höll vid begravningskaffet ett fullkomligt lysande minnestal över sin pappa, ett av de bästa och mest berörande jag har hört i mitt liv. Jag har inte tillgång till det här minnestalet och kan alltså inte återge detaljer och retoriska poänger. Men han tecknade bilden av sin far med att, utöver minnena av en pappa som var en pappa, sammanfatta faderns intressen i tre kategorier: pastorn/den troende, den idrottsfrälste (bland annat handbollsspelaren) och den demokratiske socialisten.

Sen fyllde andra, i den nästan oändliga raden av minnestalare, på med egna minnen.

Mycket av det här präglades, som sig bör, av Lars Lindbergs centrala betydelse i och för Svenska Missionsförbundet, det som numera är en del av Equmeniakyrkan, men det är ju inte mitt bord, så om det må andra berätta.

Missionskyrkan i Uppsala har, efter det att arbetarrörelsen lyckades rasera sitt eget Folkets hus, i ekumenisk anda också blivit ett hem för den nu hemlösa Arbetarekommunens möten. Så jag har varit där ganska många gånger.

Men jag har också inbjudits att där göra ett av mina program om politisk musik (och då även spelat gudsavfällingen Joe Hill). Och nu senast berättade jag inför stor publik i Missionskyrkan om min familjs och andra esters flykt från andra världskrigets och kommunismens Estland till det fria och demokratiska Sverige.

Bland lyssnarna och frågeställarna fanns Lars Lindberg och hans hustru Christina. Eftersom vi är gamla bekanta, växlade vi mer privata ord efter det att den officiella programdelen var slut, och jag minns att Lars, som annars var en glad person, då suckade över sin sviktande hälsa, bland annat över demensproblem.

Begravningsgudstjänsten var, helt naturligt, en gudstjänst, och den delen är jag inte rätt person att skriva om. Eftersom jag har gått i folkskola under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande lärde sig psalmer utantill och sen sjöng dem i skolan, är jag fortfarande förtrogen med den delen av det svenska kulturarvet, men här sjöng man församlingssånger som jag inte har något förhållande till.

Fast när alla minnestalen var hållna, avslutade man med en sång som också jag känner till. Den börjar: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.”

Jag hör alltså inte till dem som, för att citera psalmens avslutning, söker min tröst hos Gud.

Men detta var verkligen inte en förspilld dag. Jag ägnade den gärna åt pastor Lars Lindberg.

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.