Melodikrysset nummer 26 2016

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.

Sommar i P1 med Ahmad Khan Mahmoodzada

På nätet hittar man lite olika uppgifter om Ahmad Khan Mahmoodzadas ålder – hans födelseår anges alternativt som 1994 eller 1995 och att han lämnade Afghanistan när han var 15 och kom till Sverige år 2011. Han är född i Kabul och är, men det är en gissning, pashtun, och familjen bodde senare i Bagram, där fadern drev någon form av servering.

Hans Sommar-program i dag innehöll också inledningsvis en kort skildring av några viktiga förändringar i Afghanistans nutidshistoria: Den sovjetiska ockupationen avlöstes av talibanvälde, vilket senare bland annat innebar, att hans pappa måste anlägga skägg och hans mamma bära burka. Slutet på det här markeras av att pappan liksom flertalet andra rakar av sig skägget.

Pappan, som själv inte har fått någon skolutbildning men förstår vikten av sådan, förstår vikten inte bara av att sonen får lära sig läsa och skriva utan också får gå i en skola, där man får lära sig engelska.

Det senare är säkert bakgrunden till att talangscouter inför en filminspelning kom till hans skola och sökte någon som kunde tänkas spela en barn/pojkroll i filmen ”The Kite Runner” (2007), på svenska ”Flyga drake”. Den här filmen bygger på ett manus av en afghansk författare men är en hollywoodfilm, om än en sådan med konstnärliga kvaliteter. Ahmad Khan Mahmoodzada fick senare pris för sin insats, men pappan gick under inspelningen inte med på att han skulle filmas utan byxor under ett våldtäktsförsök. Det här löste de amerikanska filmmakarna med hjälp av en stand in, vilket senare hemma i Afghanistan fick ödesdigra konsekvenser för den unge skådespelaren och hans familj. Visserligen hade varken talibaner eller likasinnade själva sett filmen, men ryktet gick, och familjen Mahmoodzada fick det allt mer hett om öronen. De hotades till livet och tvingades lämna sitt hem.

Pappan satsade då pengar på att Ahmad, som hoten i första hand riktade sig mot, skulle hjälpas komma i landsflykt; hans bröder bedömdes vara för unga för att klara av en riskabel flykt.

De människosmugglare pappan hade betalat tog honom först till Tadjikistan, sen till Ryssland (med uppehåll i Moskva) och därefter vidare till Vitryssland. Nästa tänkta anhalt var Litauen, men för att komma dit måste han och några andra iranska flyktingar ta sig simmande över en bred och kall flod. Via Polen och Tyskland (bland annat Berlin) tog han sig till slut till Göteborg i Sverige. Därifrån fortsatte han med hjälp av en landsman – hans egna pengar var helt slut – till Stockholm, där han trots sin myndighetsskräck sökte svensk asyl.

Beslutet dröjd i tre månader men ändade i ett nej – han skulle skickas tillbaka till Litauen. Men den vän han under den här perioden bodde hos hade hört, att EU-lagen på den här punkten skulle ändras, och efter ytterligare fyra månader blev det klart, att ensamkommande i åldrarna under 18 år skulle få stanna i det land dit de hade kommit.

Så Ahmad Khan Mahmoodzada fick bli laglig flykting och stanna – i hans fall blev det gymnasiestudier i Falun. Den här ambitiöse killen fick också snart en roll i ICAs reklamfilmer.

Och se – en dag fick han telefon från en yngre bror, som nu hade lyckats ta sig till Stockholm. Därefter, hann han också berätta, har också pappa, mamma och de yngsta syskonen lyckats ta sig till Sverige.

Afghanistan hör i dag inte till de mest prioriterade länderna, när det gäller flyktingmottagning. Men nog är Ahmad Khan Mahmoodzada och hans familj exempel på att det också i Afghanistan finns människor, som har behov av att få asyl.

Om det här sista, alltså den svenska åtstramningen, sa dagens sommarpratare faktiskt ingenting. Tvärt om hade han bara gott att säga om Sverige.

Sommar i P1 med Danica Kragić Jensfelt

Dagens sommarpratare, Danica Kragić Jensfelt, har som man förstår av hennes flicknamn ett förflutet i forna Jugoslavien, närmare bestämt i Kroatien. Men om tiden där berättade hon förvånansvärt lite, bara en historia om hur hon som barn fick en docka som kunde bajsa men som hon, när systemet för det här började kärva, styckad dränkte.

Vi fick också veta att hon pluggade hårt och målmedvetet och var mycket duktig i skolan,

Sen bytte hon land, kom till Sverige inte som flykting utan som sällskap åt en pojkvän – en dåvarande pojkvän; som man förstår av hennes andra efternamn är hon numera gift med en forskarkollega från KTH (men det berättade hon inte heller).

Men innan hon kunde slå sig in på forskarbanan här i Sverige fick hon försörja sig som först barnflicka, sen städerska.

På KTH har hon arbetat med att utveckla robotar som kan utföra en del nödvändiga men enligt henne tråkiga sysslor i hemmet. Och det är klart att när man kommer upp i ålder och får min nuvarande (brist på) kondition, låter det, åtminstone i princip, som en välsignelse, om till exempel städning och gräsklippning skulle kunna skötas av en robot som man hade hemma. Nu är ju det här inte så enkelt att en robot kunde ta över jobbet helt. Bortsett från att vår tomt har ganska kraftiga höjdskillnader samt svåråtkomliga vinklar och vrår, måste man ju också hägna in alla rabatter och land för att inte få också dem klippta – och jag tvivlar på att en robot har den selekteringsförmåga man måste ha för att klara rensningsarbetet. Vidare, vårt hem, både det i Uppsala och det här i Öregrund, skulle, med alla sina bokhyllor och småpryttlar, i Öregrund också nivåskillnader, vara ganska svårstädat för en aldrig så intelligent robot.

Kanske skulle, som hon var inne på, hennes gravt handikappade son kunna få viss hjälp av en intelligent robot – avlastning är alltid bra – men det finns ju också en oersättlig mänsklig komponent i det, för nog behöver den här nioåringen som själv inte kan prata också den omvårdnad och mänskliga kontakt moderns föräldrar tydligen i dag ger honom.

Jag betvivlar inte Kragić Jensfelts vetenskapliga kompetens men är inte lika säker om hennes mänskliga.

Alltså fylls jag gradvis av olust, när jag hör det här Sommar-programmet, och då hjälper det inte, att hon spelar låtar med till exempel Tracy Chapman, Depeche Mode, Edith Piaf, Sting och Nina Simone.

Fast jag vill ge henne en eloge för att hon också spelade ett par låtar med, antar jag, kroatiskt ursprung.

Sommar i P1 med Matias Varela

Jag känner till Jens Lapidus, men jag har aldrig läst någonting av honom, således inte heller ”Snabba cash”. Jag nämner det här därför att jag aldrig heller har sett Daniel Espinosas filmatisering av den – i den här filmen hade nämligen Matias Varela en roll, och om det här berättade han i sitt Sommar-program i dag. Bland annat berättade Varela, som behärskar både svenska och föräldrarnas språk, spanska, att rollen fick honom att lära sig att tala också chilensk spanska.

Hans erfarenhet av att leva i skilda språkvärldar var intressant. Mamman fick honom att lära sig flera språk parallellt genom att växla hans godnattbok till versioner på olika språk, spanska, galiciska och engelska.

Men han berättade förstås också om olika yttringar av sitt spanska arv. Om hur hans fiskande morfar använde en ganska brutal metod för att lära honom simma genom att från båten kasta honom i havet. Och om hur mormor visade honom, hur man slaktar en tupp – men sen sprang tuppen ett slag omkring utan huvud.

Varela använde inte sitt sommarprogram för att propagera för något specifikt politiskt parti, men han nämnde med värme och uppskattning Olof Palme och dennes strävanden att göra samhället mer jämlikt. Bland det han själv också pläderade för var en hållbar miljö.

Och så fanns där också en kärleksförklaring till hans norrlandsfödda hustru och deras barn, förlöst genom kejsarsnitt.

Varelas sommarprogram var sympatiskt men för den skull inte utan en del problem. Han vittnade själv om sin dyslexi, och så länge han höll sig till sådant, där han hade skrivit manus, flöt det, men annat bar, vilket ämnesbyten och relativt korta pratavsnitt, följda av musik, vittnade om, prägel av hans handikapp.

Den musik han spelade var till stora delar sådant som jag känner till – med Cyndi Lauper, George Michael & Wham, Céline Dion, Aerosmith, Bryan Adams, Whitney Houston och Berlin (”Take My Breath Away” ur ”Top Gun”). Fast det största intrycket av de låtar han spelade gjorde den allra första, ”Vem tänder stjärnorna” med Eva Dahlgren.

Sommar i P1 med Gunhild Stordalen

Jag har ett tidigare år hört ett Sommar-program med den stenrike norske hotellkungen Petter Stordalen och blev då imponerad av hans politiska radikalism och miljöengagemang – den som är intresserad kan hitta det här med hjälp av bloggens sökfunktion.

Lika frågande om var han stod var, åtminstone till att börja med, hon som skulle blir Gunhild Stordalen. Gunhild pluggade för att liksom sin mor bli läkare och blev tidigt starkt miljöengagerad. Mat, hälsa och miljö har sedan stått i fokus för hennes aktiviteter, och tillsammans med maken (och med hans pengar) har hon grundat stiftelser för att få oss och världen att gå i rätt riktning. Dessutom har paret Stordalen gjort konkreta saker för miljö, hälsa och nyttigare mat genom förändringar i den hotellkedja – Skandinaviens största – som Petter har byggt upp.

I Norge har Petter Stordalen gjort sig känd också genom att uppenbart vara arbeiderpartisympatisör – han har till och med talat på Första maj. Det hindrade inte Gunhild Stordalen från att i sitt Sommar-program i dag ge en känga åt Sveriges landsbygdsminister Sven-Erik Bucht för hans ganska reservationslösa försvar av fortsatt köttproduktion.

Under en mycket stor del av sitt sommarprogram var Gunhild Stordalen den outtröttliga miljökämpe hon är känd för att vara.

Men redan den som har sett bilder av den här före detta modellen med avrakat hår förstår, att det också finns en annan sida av hennes liv, något som faktiskt hotar hennes liv.

Hon är offer för en dödlig sjukdom som man hittills inte har lyckats hitta bot för, systemisk sklerodermi, och Gunhild Stordalen berättade både om att en lång och plågsam behandling först såg ut att ge resultat och om att sjukdomen sen kom tillbaka med full kraft, kanske till och med mer än så. Men hon har inte gett upp, och möjligen finns det mer effektiva behandlingsmetoder.

Jag lyssnade också på det här programmet tillsammans med hustrun, som inte minst för att hon är före detta miljöminister delar många av Gunhild Stordalens strävanden och mål.

Men i ett avseende gillade hon inte det här Sommar-programmet, Gunhild Stordalens musikval.

Inte så att heller jag älskar allt hon spelade, men jag är mer bekant med till exempel Beyoncé, Avicii, Michael Jackson, Justin Timberlake, Timbuktu och Katrina & The Waves (”Walking On Sunshine”). Och kanske finns det en speciell och begriplig förklaring till musikvalet. Genom att genomgående spela snabb, rytmisk och dansant musik ville kanske Gunhild Stordalen ge uttryck för sin livsvilja.

Sommar i P1 med Johan Olsson

Mitt totala ointresse för idrott illustreras väl av att jag, åtminstone vad jag kan komma i håg, aldrig ens har hört talas om dagens Sommar-pratare, skidåkaren Johan Olsson. Och då hjälper det ju inte heller, att den här mannen numera bor i min gamla skolstad Sundsvall, är uppvuxen i näraliggande Östersund och gift med en flicka från Ångemanland, där jag både har gjort lumpen och vistats under en del barndomssomrar.

Nu är jag inte av den sorten att jag automatiskt förkastar sommarprogram, bara för att de har idrottare som värdar, även om jag tycker att ganska många av idrottarna i Sommar känns inkvoterade, och även Johan Olsson tycks ha tvekat, när han fick frågan om att medverka: ”Hur kunde jag tacka ja till det här?”

Men även om jag inte är intresserad av Johan Olssons medaljprestationer och i längden finner den myckna idrotten tröttande, tyckte jag faktiskt det var intressant att få höra hur han har fått kämpa med sina egna tillkortakommanden och ibland sin egen brist på motivation – han sa själv, att han inte är någon vinnarskalle. Det gör honom både mer mänsklig och mer intressant i mina ögon än skildringarna av de medaljbelönta prestationerna gör.

Den avslutande långa kärleksförklaringen till hustrun gillade jag också.

Musikvalet i programmet vittnade om det Johan Olsson själv berättade om, hans intresse för amerikansk och brittisk popmusik. Olsson spelade till exempel U2, Neil Young och The Beach Boys plus en del annat som jag inte var lika förtjust i. Och så dessutom ”River en vacker dröm” med Håkan Hellström.

Sommar i P1 med Annika Lantz

I vår familj har vi olika meningar om Annika Lantz. Min hustru knäpper gärna av radion, när det kommer ett program med henne. Själv hör jag henne gärna utan att aktivt söka program med henne.

I dag lyssnade vi dock båda på henne i ”Sommar i P1”.

Bland det Annika Lantz berättade om sig själv fanns att hon, trots att hon en gång i världen ville bli skådespelerska, i stället blev radiojournalist och nu har varit det i 23 år.

Så rutin har hon: munnen går på henne i ett, och det blir aldrig några longörer.

Ett av hennes kännemärken är att hon lätt, och utan att det blir någon skarv, glider över från ett ämne till ett annat. På rasande kort tid hinner hon prata om så vitt skilda ämnen som kärnvapenhot, freon och ryssar.

Ibland, som i barndomsavsnittet om familjens vistelse i Algeriet (där hon bland annat träffade en besökande Olof Palme) och den ganska kostliga historien om sin omplantering i svensk skola, önskar man, att hon hade berättat mycket mera.

Fast det kom också en längre berättelse, den om hennes kamp mot livmoderhalscancer, den som hon att döma av de senaste läkarkontrollerna nu verkar ha lyckats bli av med.

I den här delen av hennes sommarprogram fanns det mörkare och mer smärtsamma partier, men till och med här tog den kåserande och lätt skämtsamma tonen ibland över, och på något sätt fick hon det här att ända i att det hon fick gå igenom ändå hade det goda med sig, att hon för evigt blev kvitt mensen.

Också när det gäller Annika Lantz’ musikval, är det inte mycket som finner nåd i hustruns öron. Det enda hon verkar intresserad av är låten med Eva Dahlgren.

Själv hittar jag fler artister och grupper som jag av och till lyssnar på: ELO, Titiyo, Stakka Bo och Fläskkvartetten och några till. Men jag förstår också hustruns generella synpunkt, att Lantz ofta spelade musik som måste ha känts högljudd och påträngande för henne.

Sommar i P1 med David Lagercrantz

Jag vet inte, om de yngre i dag vet, hur stor Olof Lagercrantz var. Som poet. Som kulturchef och debattör i Dagens Nyheter. Som normsättare i den dåtida kulturdebatten.

Jag skrev själv ganska flitigt på kultur- och debattsidorna i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men likväl kändes det som något extra, när jag också lyckades få in en artikel på Dagens Nyheters kultursidor. Och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) fick vi en intervju med Lagercrantz inför ett val, där han inte dolde sin avsmak mot dåtidens borgerlighet.

Familjen Lagercrantz var samtidigt starkt präglad av ångest och depressioner, flera av dem med självmord som sista utväg.

Om den här familjen och dess ständigt hotande katastrofer berättade i dag Olof Lagercrantz’ son, David Lagercrantz, i dag bland annat känd för den fortsättning han har skrivit på Stieg Larssons Millennium-trilogi – att folk i dag vet, vem David Lagercrantz är, behöver vi inte tvivla på.

Låt mig genast säga, att David Lagercrantz inte i något avseende skandaliserade sin far. Han utlämnade inget, inte ens något obehagligt, men han ansträngde sig verkligen för att förstå alla sidor av faderns personlighet. Han skildrade i ena stunden faderns gräl med Artur Lundkvist och Maria Wine eller iskyla gent emot Lars Forssell, i den andra hans ömsinta omfamningar av slagna och drabbade människor.

Och sonens skildring av fadern innefattade allt från uppställning för den dödssjuka Eva Remaeus till de milt talat pessimistiska och mörka tankar Olof greps av inför sin egen död – han var inte religiös.

Mot den här fonden tecknade David Lagercrantz bilden av sig själv, också en av de ångestridna i släkten men framför allt handlingsförlamad i sitt eget skrivande av att inte tro sig om att kunna uppnå faderns briljans. Hans ständig fråga om sig själv, ”Håller jag måttet?”, fick, tyckte han, ständigt följande svar: ”Inget, David, som du skriver, skriver du med allvar.”

Mot den här bakgrunden var det rent av intressant för mig, som varken är intresserad av fotboll eller Zlatan Ibrahimovic, att höra, att även Zlatan tycktes ha en pappa, som alltför länge inte såg sonens talang. Och David Lagercrantz erkänner, att hans memoarskrivande som en av sina pluspoäng har att han ser sig själv i andra.

David Lagercranz har skrivit böcker om och åt andra, och när det gäller Millennium-serien, har han alltså skrivit en fortsättning, som skickligt fångar figurer, miljöer och skrivsätt hos Stieg Larsson.

Men han har faktiskt också i tidskriften 90-tal lyckats få in en av redaktionen prisad novell.

Så varför kastar han inte loss och skriver mer sådant?

Men det fick vi egentligen inte reda på.

Ändå blev det här ett mycket hörvärt och intressant sommarprogram.

Det senare gällde också musiken i programmet.

David Lagercrantz spelade till exempel Cat Stevens, Randy Newman, Van Morrison, Tom Waits och Nina Simone och så två mycket bra låtar av Leonard Cohen: ”Take Me To the End of Love” och ”Take This Waltz”,

Melodikrysset nummer 25 2016

Dagens kryssande började med att jag snabbt insåg, att det melodikryss som fanns i veckans nummer av Aftonbladet TV var det kryss, som ska komma först nästa vecka. Så snabbt fram med gårdagens DN, där det rätta krysset fanns.

Jag blir alltid störd av såna här saker men kom ändå i gång med kryssandet. Nog var det Olivia Newton John och John Travolta vi hörde i ”Summer Nights”. Men vad farao hade de för rollnamn i den här filmen, som jag faktiskt aldrig har sett? Jag fick googla. Jo, Sandy och Danny.

Mer film: Elsa hette lejonet i ”Född fri”.

Jo, jag har Waldemar Hammenhögs ”Pettersson och Bendel” och har också sett 70-talsfilmatiseringen av den. Däremot har jag inte sett den senare filmversionen, ”P & B”, signerad Hasse Alfredson och med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

Från film är steget inte så långt till TV. Jag har inte sett hela ”Albert och Herbert”, men göteborgskan i ljudillustrationen ledde mig genast rätt.

Från TV minns jag också Åsa Bodén, som gav oss väderprognoser, och jag minns också den låt om henne som Björn Skifs & co gjorde, vet dessutom att den låt de använde som musik i original heter YMCA.

Åsa spådde ju vädret, men vad Jazzin’ Jacks spådde har jag trots tidskrävande googlande inte lyckats komma på. Någon som vet?

Nå, också Anders Eldeman gjorde ett misstag i dag. Fastän svaret skulle bli Australien, råkade han spela Íslands bidrag till årets Eurovision Song Contest. Den andra delen av den frågan var desto enklare: Vi hörde Frans i ”If I Were Sorry”.

BAO, orkestern som leds av Benny Andersson, förekommer relativt ofta i krysset. I dag hörde vi den i ”Nu mår jag mycket bättre” av Kristina Lugn.

Men det kan nog gå över. Som Ray Charles och Diana Ross sjöng, kan man till exempel drabbas av ”Big Bad Love”.

Fast vill det sig väl, kan det sluta med ja, vilket Eldeman illustrerade med att spela August Södermans ”Bröllopsmarsch” ur ”Bröllopet på Ulfåsa”.

Jag rundar av med en fråga, som jag inte genast kunde, och en annan, som inte alls var svår.

Det var tack vare min förmåga att uppfatta det i en låt, som kan tänkas vara låttiteln, jag lyckades hitta reggaelåten ”Gimme Hope, Jo’anna”. Och sen var det ju relativt lätt att få fram, att den som sjöng var Eddy Grant.

Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv” har jag många trevliga minnen av, så för mig var dess signaturmelodi en av dagens lättast ledtrådar.

Mina läsare önskar jag en glad och trevlig midsommar.

Glada hälsningar också till britter i Sverige och svenskar i Storbritannien.

En trekantig gubbe och några andra hellsingfigurer

Av Birgitta fick jag på min 79-årsdag till min stora Lennart Hellsing-samling ”Nyfiken i en strut”, i det här fallet en nyutgåva från 2012, ursprungligen utgiven på samma förlag, Rabén & Sjögren, 1947. Den är en klassiker, också i den meningen att den innehåller originalillustrationerna, signerade Stig Lindberg.

Jag var för ny i Sverige 1947 för att kunna läsa den då, även om jag hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder – jag lärde mig läsa i Estland innan vi hösten 1944 kom till Sverige som flyktingar, och fastän jag då var sju år, fick jag först vänta ganska länge, innan jag fick börja i skolan.

Men från min folkskoletid har jag ett musikminne, som jag inte längre kan placera exakt i tid: I skolan fick vi vid ett tillfälle lära oss att sjunga en sång som var rolig och samtidigt utmanade min fantasi:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in
han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korveskinn.

Melodin, skriven av Knut Brodin har jag lång senare lärt mig, fastnade genast, och det gjorde också den fantasieggande texten av Lennart Hellsing: En trekantig gubbe med näverjacka och hatten kantad av korvaskinn, som jag minns det från då.

Senare har en hel rad hellsingtexter, alla tonsatta av samme Brodin, blivit en del av min repertoar av barnvisor. Vi har haft dem hemma, dels i olika böcker av Hellsing, dels insjungna på barnskivor. Och jag har sjungit dem för våra barn.

De originella texterna har lätt fastnat i musikminnet, så också melodierna: Krakel Spektakel, Kusin Vitamin hängde och slängde i en gardin. Tre små rädisor stod i ett land. Här dansar herr Gurka både vals och mazurka. Sången om Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök. Rulla rulla kula.

Och så innehåller den här boken berättelser som ”Den underbara pumpan” och ”Krakel Spektakel köper en klubba”, som senare blev en egen bok.

Till och med bokens baksida utnyttjas till en illustrerad text där man, längst ner, ser Krakel Spektakel och Kusin Vitamin som äter blodapelsin.