Ödesmättad musik

Vi är inne i Uppsala några dagar, dels för att fortsätta utrymningen inför den förestående stamrenoveringen, dels för att gå på konsert.

Som vanligt inleder vi konsertkvällen med att gå ut och äta. Jag, som åkte i förväg för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, möter Birgitta vid öregrundsbussens ändhållplats på stationsområdet alldeles nära gamla posthuset. Valet av restaurang känns därför självklart: om man rundar gamla posthuset på järnvägssidan, kommer man nästan rakt på restaurang Peppar, peppar, med adress Suttungs gränd 3.

Där har vi varit förr, och jag har skrivit mycket positivt om restaurangen, där det ofta kan vara svårt att få bord utan förbeställning – det är ett populärt ställe, och ännu mer frekventerat kommer det säkert att bli, nu när centralstationen i Uppsala har krupit ett steg närmare. Men eftersom det är tidigt på kvällen – vi är de allra första gästerna – fixar det sig. Vi blir varmt välkomnade av krögaren, Saffet Caglar, som genast tar upp det (mycket positiva) jag skrev om Peppar, peppar här på bloggen, detta fast det var ett bra tag sen jag skrev den texten.

Vi väljer att äta halstrad gösfilé, som visar sig vara läckert anrättad med getostcrème, friterade rädisor, rödbetor och bönor. Balsamicoreduktionen gör att den här rätten får aningen söt smak – det är nog inte riktigt nyttigt för mig, men någon gång kan man ju få synda. Till det här dricker vi ett gott sydafrikanskt vin, Kumkani.

Det är bara att konstatera att Peppar, peppar behåller en plats i täten för Uppsalas krogliga.

Från platsen framför järnvägen har det nu blivit enklare att ta sig över till andra sidan, där Musikens hus finns, på järnvägssidan av Vaksala torg: det finns en generöst bred gång under järnvägsspåren. Men på andra sidan väntar en oändligt stor trappa. Dess bättre visar oss en ung dam, som ser vår tvekan, på en hiss att ta upp till övre planet.

Det vi ska lyssna på i Musikens hus ingår i den serie vi har abbonnemang på, men musikerna, dirigenten och sångsolisten är nya för oss i det här sammanhanget. Vi får höra Sveriges radios symfoniorkester, som vanligen håller till i Berwaldhallen, och det som förstås genast slår en som lyssnare – utöver att den här orkestern spelar mycket väl – är dess storlek: det låter verkligen mycket om orkestern, och att jag här framhåller volymen ska alltså verkligen inte tolkas som att det inte också skulle låta bra.

Den leds av Nikolaj Znaider, som förutom att nu alltså verka som dirigent också har en bana som skicklig violinist bakom sig.

Kvällens första verk var ouvertyren till Guiseppe Verdis (1813-1901) opera ”La forza del destino” (”Ödets makt”). Den hade urpremiär i S:t Petersburg 1862 och blev där en stor succé, men inför en nylansering på La Scala i Milano 1869 omarbetades den av Verdi. Den musik vi fick lyssna till var, som oftast hos Verdi, både kraftfull och livfull.

Ödet, mer preciserat det olyckliga ödet, präglar också Gustav Mahlers (1860-1911) sångsvit från 1885 ”Lieder eines fahrenden Gesellen”, fyra sånger till egna texter. Dessa den vandrande gesällens sånger speglar Mahlers förtvivlan över att en älskad kvinna gifter sig med en annan. Den börjar med ”Wenn mein Schatz Hochzeit macht, / Fröhliche Hochzeit macht, / Hab’ ich meinen traurigen Tag!” (När min käresta firar bröllop, / firar sitt glada bröllop, / är det min sorgedag!).

Som sångsolist framträdde ingen mindre än Peter Mattei, baryton. Han är en utomordentlig sångare, och trots att Mahler ursprungligen skrev sin sångsvit för ackompanjemang av piano, hade Mattei inga som helst svårigheter att göra sig gällande mot orkestern ens i de mer lågmälda partierna.

Det har tagit sin tid för mig att till fullo uppskatta Mahlers musik, men jag har med tiden börjat värdesätta den allt högre.

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) har jag aldrig haft några problem med, men just därför noterar jag, att jag kände mig en smula kallsinnig till hans ”Symfoni nummer 4 i E-moll” från 1877.

Även det här verket har ett ödestema: Enligt tonsättaren själv representerar symfonins öppningstema ödet som hänger över huvudet som ett svärd (medan sista satsen handlar om glädje). För egen del är jag sval gentemot programmusik, men också om jag bortser från detta, talade den här ofta kraftfulla musiken inte riktigt till mig – även om den innehåller enskildheter som nyanserar den här bilden.

Med Ibrahim Baylan på distriktskongress (s) i Enköping

Det småregnar när vi tidigt på lördagsmorgonen ger oss i väg till den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping. Från Öregrund går det inte att med allmänna kommunikationer ta sig fram i tid – inga bussar avgår tillräckligt tidigt – så vi får skjuts i bil med två unga grabbar som bor på Söderön.

När vi ger oss i väg är det fortfarande mycket snö kvar här ute vid kusten, men längre in i det uppländska landskapet börjar barmarken dominera, och vi ser stora vårflodsöversvämmade områden.

Distriktskongressen genomförs i Westerlundska gymnasiet i Enköping. Där har den också hållits förr, även om det var ett bra tag sen – distriktskongresserna roterar runt i vårt lilla län. Lite längre fram på dagen, under lunchen, kan jag konstatera, att den här skolan har ett mycket bra kök som producerar vällagad och god mat.

Distriktskongressen blir en lugn men för den skull inte ointressant tillställning. Jag är där som veteran och gäst och kan alltså ägna mig åt att lyssna och iakkta – men jag småpratar förstås också med andra gäster som liksom vi sitter längst fram: Bengt Björkman, Ivar Lindberg, Hans Alsén, Mary Erixon, Ingrid Andersson och andra.

I en paus kommer också partistyrelsens representant, partisekreterare Ibrahim Baylan, fram till Birgitta och mig och hälsar – mig påminner han om att han arbetade på 68an under en valrörelse då jag fortfarande arbetade där. Han berättar också att han brukar titta in på min blogg. För vår del är vi uppriktigt imponerade av hans kongressanförande, och det säger vi också till honom. Jag kan här passa på att tillägga att Ibrahim efter en lite trevande början har utvecklats starkt i rollen som partiagitator.

En av de bärande tankarna i hans anförande är att de rödgröna har vinden i ryggen och alla chanser att ta hem en valseger i höst – men att vi också måste jobba hårt hela vägen för att kamma hem den där valsegern. Samma linje förfäktas sedan av Thomas Östros, vår distriktsordförande, i hans avslutningsanförande.

Man kände verkligen att hela kongressen besjälades av viljan att vinna valet. Det faktum att årets kongress var lugn och samlad hade dock knappast att göra med att den förestående valstriden lade lock på debatten.

Tvärt om var diskussionerna om motionerna – fler än vanligt i år – spänstiga och framåtriktade och speglade de tilltagande vänstervindar, som nu märks överallt i vårt parti. Ska jag nämna något enskilt område av särskilt intresse är det att socialdemokratin i vårt län utan någon som helst tvekan står för en radikal miljöpolitik – kongressen ville till exempel kraftfullt värna strandskyddet – som står sig väl i jämförelse med Miljöpartiets, som ju ibland får automatisk men oreflekterad goodwill genom att heta som det gör. Men så kommer ju också flera av socialdemokratins främsta miljöpolitiker från vårt län. Två av dem, Birgitta Dahl och Lena Sommestad, fanns närvarande på kongressen. Anna Lindh, som började sin politiska bana i vårt län, är död men bör också nämnas.

Birgitta ledde ett av distriktskongressens seminarier, det som handlade om distriktets förestående 100-årsjubileum den 28 augusti runt om i länet (bland annat med valaktiviteter) och så högtidssammankomst med middag på Uppsala stadsteater på kvällen. Birgitta var också uppe i talarstolen och berättade om den innehållsrika och intressanta jubileumsbok hon tillsammans med en redaktionskommitté just håller på att sammanställa.

Hon passade då också på att framhålla att det finns lärdomar att dra, när man gräver i historien. Hon berättade att Uppsala län länge låg över riksgenomsnittet, när det gällde goda valresultat för socialdemokratin. De här goda resultaten hade inte bara att göra med att det gick att mobilisera industriarbetarna i brukssamhällena och på de förr långt flera industrierna i Uppsala. Till de då högre socialdemokratiska siffrorna bidrog också det framgångsrika organisations- och agitationsarbetet bland länets många lantarbetare.

Lantarbetarna är ju inte så många i dag, men det finns ju många andra samhällsgrupper, där vi skulle kunna genomföra ett mer intensivt propagandaarbete. Här ska vi inte låta oss begränsas av skygglappar. Jag kan ju som exempel nämna att en av killarna som skjutsade oss till kongressen och sen hem till Öregrund igen är jordbrukare. Och han verkade inte avskräckt av att kongressen avslutades med att vi sjöng ”Internationalen”.

Påsk – och påskägg på estniskt vis

Påsken har ingen religiös innebörd för mig, men jag förknippar ändå påsken med speciella seder och riter.

Redan under mina barnaår i Estland lärde jag mig att färga ägg med lökskal, på ett sätt som är specifikt estniskt. Vi tog med oss seden till Sverige, och jag har sen färgat ägg på det här sättet med våra egna barn och, när barnen hade flyttat ut, tillsammans med Birgitta.

För det här ändamålet behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök. Vi brukar vittja löklådan i Konsum på skal, men tjejerna som jobbar där har nu i flera år hjälpt oss med att lägga undan lökskal i plastpåsar att ge oss, när vi kommer ut till stugan i Öregrund till påsk. Och jag vet att både Marina, som själv är halvestniska, och Annika sen med framgång har prövat den metod jag har lärt ut:

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel eller hålslev och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag använder ju inte foton här på bloggen, men det gör vår dotter Kerstin, som förstås fortsätter i sin pappas fotspår och nu varje påsk färgar ägg på estniskt vis tillsammans med man, barn och goda vänner. Hennes bloggpost om årets äggmålning visar både metoden och resultatet.

Och hennes ägg blev i år faktiskt ganska lika mina, så var så goda och titta här.

Klara- och Matti-helg

Vårt barnbarn Klara fyllde fem i förra veckan, och på lördagseftermiddagen var resten av familjen bjuden på födelsedagskalas. Kalaset började med mamma Kerstins tårta och bullar och kakor – men morfar som är diabetiker nöjde sig med en kopp slätt kaffe. Fast senare blev det födelsedagsmiddag också, goda köttbullar (med inslag av lammfärs) och till det röror, sallad och hemlagat bröd.

Klara hade både haft kompiskalas och förstås blivit uppvaktad på själva födelsedagsmorgonen, men nu var det dags för morfar och mormor och Kerstins syskon Matti och Anna att gratulera. Hela vägen från Sollefteå hade också farfar Olle och farmor Kristina kommit för att fira Kerstins och sin egen Bos femåring. Med var förstås också storebror Viggo, som, med motiveringen att han fyllde sju och ett halvt, fick några presenter även han.

Mormor hade skaffat väldigt fina presenter, bland annat under sin resa till Nepal. Morfar hade handlat Hello Kitty-prylar och Little Pet Shop-djur, smurfer, bokmärken och en Dr Snuggles-box. Och så böcker förstås. Jag har redan skrivit om dem här på bloggen, men jag vill särskilt nämna Lennart Hellsings bok ”Visor och ramsor i Hellsingland” med medföljande CD – förra sommaren lyssnade Klara på den om och om igen hos morfar och mormor i Öregrund, och sen dess har hon själv ockå velat ha framför allt skivan.

Matti hade kommit hem till oss på Idrottsgatan redan sent på fredag kväll, och på lördag förmiddag hjälpte han Birgitta bland annat med att tömma det av våra källarförråd, som berörs av den förestående stamrenoveringen. I dag, söndag, har vi fortsatt med att utrymma delar av bostaden. Birgitta har tillsammans med honom gjort en mycket stor del av det här jobbet, men i dag har jag frestat på hjärtat med att tillsammans med sonen tömma bokhyllorna i hallen, flytta böckerna (det var Matti som bar hyllorna till ett annat rum) och så fylla hyllorna igen med alla böckerna. Eftersom jag i många år tidigare har stått för bokhyllestädningen och ville behålla ordningen i bokhyllorna, accepterade Matti omedelbart den utprovade logistik för detta jag föreslog.

Det är helt underbart att ha en son som det går så bra att samarbeta med och ännu roligare att han själv har erbjudit sig att ställa upp.

Tack, Matti!

Schumann, en svårfångad kompositör

”Jubilaren Schumann” var temat för gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester. Schumann, som dog 1856, föddes 1810, vilket senare betyder att det var 200 år sen han föddes.

Schumanns verk hör till de centrala inom romantiken, men jag måste bekänna att jag inte har lyssnat våldsamt mycket på hans verk. Men han finns naturligtvis i vår digra skivsamling – vi har till exempel hans ”Symfoni nummer 4 i d-moll”, opus 120 (1841 års version), som spelades som avslutning vid gårdagskvällens konsert.

Den kan användas för att beskriva ett drag i Schumanns verk, ett drag som ibland gör det svårt att åstadkomma entydiga karaktäristiker av musiken. Den här symfonin arbetar sålunda trots sin d-moll- beteckning också med dur.

I ”Pianokonsert i a-moll”, opus 54, finns också den här svängningen från moll till dur.

Det inledande stycket, ”Ouverture, Scherzo und Finale”, opus 52 från 1841, är ett slags stympad symfoni, medan ”Introduktion och Allegro appasionato i G”, opus 92, helt sonika kallas för ”Konsertstück für Klavier und Orchester”.

När jag lyssnar på de här verken, överväldigas jag, trots att de verkligen innehåller mycket omväxlande musik, ganska ofta av en känsla av sinnets monotoni – men så, plötsligt, finns där ett parti, som berör mig med sin skönhet.

Kvällens tillfällige dirigent, engelsmannen Roy Goodman, hade uppenbart arbetat med orkestern, så att den visade upp sina bästa sidor.

Och pianisten, holländaren Ronald Brautigam, spelade skickligt och samspelade väl med orkestern, vilket var viktigt, eftersom de två pianoverken i programmet var uppbyggda så, inte primärt som solostycken.

* * *

Som vanligt hade Birgitta och jag inlett konsertkvällen i Musikens hus med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Amazing Thai i närbelägna Kvarnen.

Unga svenskar plus Sibelius

Inför gårdagskvällens konsert i Musikens hus anlände Birgitta med tåg från ett sammanträde i Stockholm, så det passade bra att gå på Hijazz i stationshuset och äta middag. Det blev först musslor och sedan berusad kyckling.

Konserten inleddes med två korta verk av de båda vinnarna i Uppsala tonsättartävling 2010. De som tror att ung, ny musik är svårtillgänglig hade fel åtminstone i de här fallen.

Konserten började med Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” och följdes av Jonas Valfridssons (född 1980) ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, båda stämningsrika och utrycksfulla.

Före pausen fick vi också höra Rolf Martinssons (född 1956) flöjtkonsert ”Shimmering Blue”, ett stycke vars blueskänsla solisten Magnus Båge förhöjde genom att använda en egenkonstruerad flöjt som medger glissandon.

Avantgardist på sin tid var också Jean Sibelius (1865-1957), vars Symfoni nummer 1 i E-moll, opus 39, från 1898 vi hörde som avslutning efter pausen. Själv tyckte jag den här tidiga sibeliussymfonin, som rymmer både variation och en viss pompa, passade bra ihop med det vi före pausen hörde av de unga svenska tonsättarna. Jag har en ganska stor sibeliuskollektion i skivhyllorna och där finns väl ett och annat som är mer välspelat, men jag tyckte att det också var roligt att höra den här första symfonin med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

Familjelördag

Sonen, Matti, fyllde nyligen 37. Han är yngst i barnaskaran, varav man väl kan ana min egen ålder.

Vi är båda starkt intresserade av musik och pratar ofta om musik, så det föll sig naturligt för mig att uppvakta honom med ytterligare en effektbox till gitarren (han har förresten många) plus några CD. Fast själva uppvaktningen hade av olika skäl skjutits upp lite i tiden, och först i går åkte vi till Stockholm för lite födelsedagssamvaro.

Birgitta och jag åkte tåg till Stockholm, och först när vi efter försenad start (förflyttning av lok till rätt ände av tåget) och diverse uppehåll starkt försenade anlände till Stockholm C, stötte vi på vår dotter Kerstin, som var på väg till samma familjesamling. Hennes barn, Viggo och Klara, samt man, Bo, var inte med. De var på barnkalas på annat håll och skulle för övrigt i dag, söndag, åka upp till farfar och farmor i Sollefteå för en sportlovsvecka. Så där gjorde vi med våra egna barn, när de var små: sportlovsveckorna tillbringades hos farfar och farmor i Juniskär utanför Sundsvall. Vi som bor nära Viggo och Klara har ju möjlighet att träffa barnbarnen oftare än Olle och Kristina där uppe i Sollefteå, men också vi har naturligtvis barnbarnen hos oss även för lite längre vistelser. De ska till exempel vara hos oss i sommarhuset i Öregrund veckan före midsommar, då deras föräldrar hälsar på goda vänner utomlands.

Matti kommer och möter oss på T-banestationen: han hjälper sin mamma och framför allt sin skraltige pappa att bära och han väljer ut en väg hem som inte är så brant. Men isvindar och snö gör det lik förbannat svårt för mig att andas och därmed att orka gå. När vi äntligen är framme – sista biten går uppför ett antal trappor inomhus – är det nätt och jämt att jag orkar ta av mig skor och ytterkläder. Men när jag har sjunkit ner i soffan i vardagsrummet och fått en välkomstkram av Mattis Karin, sprider sig värmen i kroppen och jag börjar andas mer normalt igen.

Karin har lagat en supergod födelsedagsmåltid, lax och sallad – gott bröd (även sockerfritt till mig) kommer från ett av Söders många fina bagerier. Därifrån kommer också den sockerfria äppelkaka jag får till efterrätt.

När vi sitter runt kaffebordet och Matti har fått sina presenter, spelar Matti skivor, bland annat Miles Davies’ ”Kind of Blue”, som han tidigare har fått av mig, och en fransk chanson-LP, som han fick ärva efter min döde bror Matti, i familjen kallad Stor-Matti för att kunna särskiljas från den nu 37-årige Lill-Matti.

Stämningen är så där skön då precis allting känns bra, men när vi ser det allt ymnigare snöfallet utanför fönstret, kommer vi ändå fram till att vi nog bör försöka ta 19.11-tåget hem till Uppsala. Nätkoll visar att allt fler tåg ställs in på olika håll i Sverige.

Tåget kommer också in om än försenat och avgår också, ännu mer försenat. Tågstoppen blir långa och förklaringarna i högtalarsystemet långa. Jag lyckas somna från eländet och sover sen en stor del av vägen mot Uppsala, men stoppen fortsätter, till och med när vi är på väg in mot Uppsala C. När mansrösten i högtalaren förklarar att ”vi” kanske blir tvungna att kliva av tåget och sopa rent växeln, säger jag högt: ”Vi? Ska vi sopa allihop?” Då gör en leende kvinna tvärs över gången tummen upp för mig.

Jag går ju inte under för att jag var tvungen att tillbringa ett par extra timmar en lördagskväll på den ju inte våldsamt långa sträckan mellan Stockholm och Uppsala. Men jag tycker synd om vår dotter Kerstin, småbarnsmamma med ungar på dagis och i skolan, som nästan dagligen ser sina tidsscheman rämna.

När jag var ung klarade SJ med hjälp av ånglok och mycket mer manuell arbetskraft de återkommande vinterproblemen – de är ju i vårt klimat varken nya eller oväntade – mycket bättre. Jag är inte emot modern teknik, men den måste ju då klara också extrem väderlek som den vi har den här vintern. Och en personalslimmad banverksorganisation spar säkert pengar – men jag är säkert inte den enda skattebetalaren som är beredd att betala en slant för att tågen ska gå i tid, ja över huvud taget gå.

När vi äntligen är framme i Uppsala och går genom det isande snögloppet mot bussen, är jag ganska härsken och säger, vänd till hustrun:

– Det här jävla vädret är säkert också regeringens fel!

Franska nubbar nu finska

När franska Pernod Ricard köpte svenska statliga Vin & Sprit, tvingades bolaget, eftersom det då blev för dominerande inom vissa segment, att avyttra några av sina nyförvärvade märken. Anrika Grönstedts cognac hamnade då hos Altia, ett bolag som ägs av finska staten och i många stycken är en motsvarighet till V & S på den tiden det ägdes av svenska staten.

Altia har också från V & S tagit över distribution och försäljning av Auchentoshan respektive Morrison’s Bowmore whisky (man hade redan tidigare Jack Daniels i sin portfölj). Man kompletterade på samma sätt sitt tidigare innehav av Faustino med Codornius vinmärken (Raimat Abadia med flera).

Många anade redan då Pernod Ricard köpte Vin & Sprit, att fransmännen knappast gjorde det för att odla de svenska dryckestraditionerna utan främst gjorde det för att komma åt guldägget Absolut vodka; jag har själv skrivit texter med det innehållet.

Och nu har jag och andra som var på min linje fått rätt: Pernod Ricard säljer stora delar av det traditionella sortimentet i Vin & Sprit. Ironiskt nog säljer man det här till Altia, vilket innebär att dryckerna åter igen blir statligt ägda, fast den här gången av finska i stället för svenska staten.

Det går än så länge inte att få fram någon fullständig förteckning över vad som nu övergår i Altias, det vill säga finska statens, ägo. Men genom att gå in på hemsidor och genom att googla har jag fått fram att i vart fall följande märken ingår i affären:

Chill Out vin
Blossa glögg
Lord Calvert kanadensisk whisky
Barracuda rom
1-Enkelt Bitter
Kronvodka
Explorer vodka (som finns i olika smaker, lämpliga som drinkmixer)
Sortimentet Svenska nubbar, som både finns att köpa som mixat sortiment på småflaskor och separat:
O P Andersson
Skåne akvavit
Herrgårds aquavit
Hallands fläder
Gammal Norrlands akvavit
Bäska droppar
Porsbrännvin.
Östgöta sädesbrännvin
Läckö slottsaquavit
Rånäs brännvin

Altia köper också av Pernod Ricard en produktions- och buteljeringsanläggning i Århus, Danmark, samt två logistikcentraler placerade i Odense, Danmark, repektive i Årsta, Stockholm, Sverige.

Altia, tidigare det dominerande företaget i branschen hemma i Finland, blir nu också mycket stort i Sverige och växer även i Danmark. Dessutom har man verksamhet både i Norge, Estland och Lettland. Från att här i Sverige mest ha varit känt för Koskenkorva vodka och Koskenkorva Cranberry har företaget snabbt växt både här och på övriga nordiska och baltiska markander. Utöver de många märken som har nämnts ovan säljer bolaget också till exempel Maximus vodka, Boulard calvados, likörerna Marie Brizard och Amaretto och så ett mycket gott ölsortiment: DAB, Grolsch, Erdinger, Pilsner Urquell och Bishop’s Finger.

Också vinsortimentet har gradvis breddats och omfattar nu till exempel sydafrikanska viner som Drosty-Hof, Zonnenbloem och Nederburg, amerikanska Robert Mondavi, franska Royal Claret och Pinot Gris, italienska Ruffino Chianti och tyska Königsmosel.

Första steget för Altia är nu att det blir det ledande vin- och spritföretaget i Norden, vilket man väl i Sverige borde stadfästa genom att slå samman sina båda nuvarande distributionsföretag, Bibendum och Philipson & Söderberg.

Men vill Altia dessutom ta över Vin & Sprits roll som ledande aktör på världsmarknaden, fordrar detta att Altia också börjar köpa ledande spritvarumärken lite var stans i världen, där sådana finns till salu. Ett förslag till Altia: Försök att köpa loss Plymouth Gin från Pernod Ricard. Det ligger nu under Pernod Ricard-ägda Chivas Regal efter att V & S hade arbetat upp det till ett framgångsrikt företag igen – det här mycket anrika gin-märket låg lite för fäfot, innan V & S gav det nytt liv. Pernod Ricard har ju redan Beafeater.

Sammanträden, musik, film och en bättre middag

Mitt liv rymmer förstås åtskilligt mer än det jag hinner skriva om här på bloggen.

Jag deltar till exempel regelbundet i sammanträdena med kulturnämnden i Uppsala och, som en förberedelse för dessa, i oppositionspartiernas (S + V + MP) gemensamma gruppsammanträden inför dessa.

Jag deltar likaledes regelbundet, utan att själv vara ombud, i Uppsala arbetarekommuns representantskap. Det senaste sammanträdet ägnades bland annat åt den kommande distriktskongressen (ombudsval och motionsbehandling) och åt en analys av 2009 års EU-val i Uppsala.

Greklands ekonomiska genomklappning (och den kris som också drabbar andra euroländer som Spanien och Irland) får mig för övrigt att häpna över att folkpartiledaren Jan Björklund (i Ekots lördagsintervju) och ett antal borgerliga ledarsidor framhärdar i att vilja dra ner också Sverige i euroträsket.

Gårdagen, lördagen, var fylld av så intressanta upplevelser, att jag gärna vill dela med mig av dem. (Jag syftar då inte i första hand på Melodikrysset, som jag redan har skrivit om.)

Sena eftermiddagen tillbringade jag och Birgitta i Musikens hus, där Uppsala musikklasser under suverän ledning av Anders Göransson framförde Carl Orffs ”Carmina Burana”.

Den tyske kompositören Carl Orff (1895-1982) fick sitt genombrott med ”Carmina Burana”, skrivet 1936 och uruppfört 1937. Dess tillkomstperiod är en mörk period i Tysklands historia, och naturligtvis blir man inledningsvis en smula misstänksam mot Orffs musik, när man vet, att han inte bara bodde kvar och fortsatte verka i Tyskland – han komponerade dessutom musik till berlinolympiaden. Men trots att Orff var nationalromantiker, var han inte nazist, långt mindre medlem av det nationalsocialistisks partiet. Och hans nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

”Carmina Burana” är både musikaliskt och textmässigt ett märkligt verk. Texterna är hämtade från handskrifter, funna i ett kloster i Bayern, och består av
kärleks-, dryckes- och vagabondvisor på latin, ålderdomlig tyska och en blandning av dessa båda språk. (Vi i publiken fick texterna i programmet, dels i original, dels i svensk översättning.)

Jag har hört de här bayerska sångerna tidigare, bland annat med OD, och de gjorde då alls inte samma intryck på mig som den här gången. Körpartierna var levande och solisternas insatser – särskilt Olle Perssons humoristiska och mycket varierade framförande – förhöjde ytterligare det positiva slutintrycket. Men också det musikaliska beledsagandet – Folke Alin och Mårten Landström på var sitt piano och så en fantastisk, femhövdad slagverksenemble på lite varierande rytminstrument – gjorde sitt till för att framhäva Orffs mycket särpräglade musik.

Vi skulle äta en uppskjuten bröllopsdagsmiddag men hade fått bord på Hambergs först till andra dukningen, 20.00. Klockan var bara 17.30 när konserten avslutades, så vad göra under tiden? Hustrun kom med förslaget: vi kunde ju gå på bio.

På Royal hittade vi ”Precious” (2009), en film som har fått mycket uppskattande recensioner, dessutom Oscar-nominerats i hela sex kategorier.

Man kan ha invändningar mot enskildheter i den här filmen, regisserad av Lee Daniels, men dess svärta och sätt att berätta om en människa i absolut underläge griper en: Platsen är Harlem i New York 1987 och huvudpersonen är sextonåriga Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe), oformligt fet trots familjens fattigdom (mamman får, delvis på falska premisser, socialbidrag), plågad av modern (Mo’Nique) och i skolan slagen till slant – hon kan varken läsa eller skriva. Vid blott 16 års ålder har hon redan ett barn, med Downs syndrom och därför kallat Mongo, och nu väntar hon ytterligare ett barn med samme far, hennes egen pappa, alltsamman känt även för modern, som trots upprepade våldtäkter mot dottern inte ingriper.

Ur ett sånt liv kan det vara svårt att ta sig med förståndet och livet i behåll, men Precious får ett halmstrå, griper det, överlever och börjar växa som människa. Hennes chans i livet blir en radikal specialskola och en ovanligt engagerad lärare, Blue Rain (Paula Patton), avvikande också så till vida att hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Livet börjar till slut ändå reda upp sig för Precious: hennes läs- och skrivförmåga växer dag för dag, hon föder en frisk pojke och får, efter ett uppträde i hemmet, hjälp av Blue Rain och hennes sambo. Då kommer dråpslaget, modern berättar att hennes älskare, samtidigt Precious’ far, som just har dött, hade HIV – och efter test visar det sig att även Precious (men inte barnet) har det.

Trots en vedervärdig själbekännelse av modern inför både Precious och socialassistenten Ms Weiss (Mariah Carey), åtföljd av böner om förståelse och försoning, orkar Precious ta tag i sitt liv och gå vidare på sin egen väg: Hon bryter med modern, fortsätter sin utbildning och envisas med att själv ta hand om sina båda barn, nu alltså även Mongo som dittills har varit placerad hos mormor.

Det här är en oerhört svart och osminkad skildring av ett liv alltför många lever i det i många andras fall mycket välmående USA, och den innehåller inga försök att försköna de människor, flertalet av dem afroamerikaner, som lever ett liv där slummen har bemäktigat sig också deras själar.

Men filmen om Precious visar att det trots allt också kan finns hopp i allt detta mörker.

Sen var det dags att promenera över ån till Hambergs fisk, Fyristorg 8.

Vi som från vår ungdom minns mjölkbaren som låg där i just de lokalerna hade nog på den tiden inte kunnat drömma om vad som så småningom skulle serveras där. På den tiden hade vi verkligen inte heller haft råd att äta det jag och Birgitta åt där i går kväll – men Hambergs är faktiskt inte dyrast i stan, och det var ju ändå vår bröllopsdag vi firade.

Vi beställde det största skaldjursfatet, och trots att havskräftorna var slut, dignade ändå fatet under havets alla läckerheter: räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor, grillade jätteräkor, ostron, kungskrabba och hummer.

Till det drack vi vitt vin, Pinot Gris från Alsace.

Och sen avslutade vi med var sin Irish coffee.

Vem hade, när vi först träffades i vår ungdom, kunnat tro att vi dels skulle komma att gifta oss, dels, många år efteråt, fira detta med att äta en sån här middag på den före detta mjölkbaren?

Den banala ondskan och den banala kärleken

Hannah Arendt (1906-1975) var tysk judinna. Hon studerade filosofi med Martin Heidegger (1889-1976) som lärare men kom enligt egen utsago att arbeta mer med politisk teori än med filosofi. Arendt inte bara påverkades av Heideggers sätt att tänka. De här båda blev också, trots åldersskillnaden och lärar/elev-relationen, ett kärlekspar. Nå, sådant har väl hänt också andra personer, men i det här fallet tillkommer ett extra spänningsmoment: Heidegger gick efter Hitlers maktövertagande 1933 med i nazistpartiet och var medlem fram till 1945. Arendt, som alltså var judinna, flydde Tyskland 1933 och kom, efter en tids uppehåll i Paris, att bosätta sig i och verka i USA.

Den israeliske dramatikern Savyon Liebrechts (född 1948) pjäs ”Den banala kärleken” (översättning Yael Feiler), som handlar om de här båda och deras relation, hade i lördags premiär på Uppsala stadsteater i regi av Vuola Kereklidou. Jag vill inte påstå att den kastar nytt ljus över Heideggers inte särskilt lättillgängliga filosofi, om vilken respektabla och mycket mer sakkunniga (än jag) bedömare verkar vara oense; Heideggers filosofi har utövat lockelse inte bara på Hannah Arendt. I pausen hörde jag en bekant sucka över att det fanns lätt docerande partier i pjäsen, som tröttade ut honom och andra i publiken – men det är knappast de här partierna som utgör pjäsens nerv. För det här dramat har nerv och engagerar!

Det börjar med att Hannah Arendt 1975 i Köpenhamn tar emot och håller tacktal för ett prestigefyllt pris, och så ser vi plötsligt Janna Holmstedts scenbild rämna som minnet av ett liv. Kvar på scenen finns sedan både den åldrade och reflekterande Hannah Arendt i skepnad av Anna Carlsson och den blott 18-åriga filosofistudenten Hannah Arendt, spelad av Sofia Berg-Böhm, vars lockande unga kvinnlighet ytterligare framhävs med hjälp av Janna Holmstedts kostym. Martin Heidegger spelas av Bengt Nilsson. Som en brygga mellan då och nu fungerar Robin Keller, som dels spelar Hannas ungdomlige judiske beundrare Rafael, dels spelar rollen som Rafaels son Michael, uppvuxen och bosatt i Israel.

Mikael har lyckats få till stånd ett möte med Hannah Arendt förebärande att han vill intervjua henne om Adolf Eichmann, som Hannah Arendt hade skrivit en kontroversiell bok om, ”Den banala ondskan”. Fast i själva verket är det hans avsikt att använda tillfället till att också föra samtalet in på ett ämne som Hannah Arendt inte vill tala om, förhållandet mellan henne och Martin Heidegger, om man så vill den banala kärleken. Men bara banal var den knappast. Det fanns inte bara ett fysiskt utan också ett intellektuellt spänningsförhållande dem emellan.

Uppsala stadsteater har just fått ett stort pris från de svenska teaterkritikerna, och den här uppsättningen är ytterligare ett bevis på att teatern är värd en sådan utmärkelse. Stadsteatern i Uppsala utmärker sig under Linus Tunströms ledning för nyskapande, sevärd teaterkonst.

* * *

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag till restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30. Jag hade beställt bord där, för första gången på kvällstid – sommartid har jag ätit lunch där i deras utomhusservering. Restaurangen uppe på övervåningen visade sig vara ombonad och trevlig, och menyn var lockande. En vinterkväll som denna kändes det helt rätt att välja ytterfilé av älg med potatispaket, brysselkål och lingonsirap – den senare måste en diabetiker som jag dock vara försiktig med. Till det drack vi ett rött bourgognevin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee. Deras irish coffee visade sig till min glädje inte vara så sötad som irish coffee ofta är.