Melodikrysset nummer 34 2011

Jag fick kämpa lite med att lösa dagens melodikryss.

Först mot slutet kom jag på att den låt med Trio me’ Bumba som handlade om en pojkrumsleksak hette ”Min gamla gula flygmaskin” – det var de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop som ledde mig rätt.

Sen undrar jag om det var Anders Eldeman som vilseledde oss eller jag som skrev ned svarsnyckeln fel, när det gällde ”Michelangelo”, som Björn Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975. Som jag uppfattade det, efterlyste Eldeman femte ordet i refrängen. Den börjar: ”Michelangelo, kan du svara på” – men P som begynnelse på det sista svarsordet förvirrade mig ytterligare. Nå, den här frasen återkommer sen som tredje rad i refrängen, och då lyder den ”Michelangelo, kan du svara då”.

Och då kom också svaret på den avslutande frågan, V 12: Valsen vi hörde var ju ”Där näckrosen blommar”, skriven av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz och lanserad av Adolf Jahr redan 1928.

Sådana här gamla slagdängor har en tendens att finnas kvar i musikminnet hur länge som helst, vilket väl har att göra med att de ofta spelades i radio när jag var yngre. Det gäller också i hög grad ”Kycklingpolka”, som inledde dagens kryss; här skulle den ge svaret kyckling.

Till god hjälp vid lösandet av dagens kryss var det också att ha hört till exempel Povel Ramel, även om det vi i dag fick lyssna till var imitationer.

Mer gamla musikgudar: Evert Taubes (ET) ”Den glade bagaren i San Remo” var med den här gången också, men vad hette egentligen den där bagaren? Jo, Florindo.

Fast i dag är väl kanske fler förtrogna med Dogge Doggelito – men jag har faktiskt honom på skiva jag också. Dock inte med hans bidrag i Melodifestivalen 2010, ”Hippare hoppare”.

Om ni tror att jag, vad gäller musikval, är en knarrig gammal gubbe, tar ni fel. Det finns mycket nytt jag tar till mig och gärna lyssnar på. Ett exempel är ”Big Big World” med Emilia.

Jag struntar faktiskt i om den musik jag lyssnar på är ny eller gammal – det har gjorts både bra och dålig musik i alla tider. Och så tillkommer det ju alltid dessutom ett rent personligt bedömningsmoment, som det ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Army of Lovers har till exempel ofta ett utstuderat sound, men det de gör – som i dag ”Crucified” – har oftast svårt att slå an någon sträng åtminstone hos mig.

Och omvänt: Visst var Cornelis Vreeswijk ojämn, men honom kan jag nästan aldrig låta bli att ta till mitt hjärta. Som i dag, när vi hörde en låt som besjöng en stad också jag älskar, Oslo. ”Turistens klagan” heter låten.

Det finns helt enkelt sångmakare med en säregen magi, som verkar tvärs genom tid och rum. Birger Sjöberg fick vi traggla redan under realskoletiden, då vi nog inte var riktigt mogna för honom, men under gymnasietiden – i mitt fall under sent 1950-tal – tog jag honom till mitt hjärta, både hans lyrik och den musik han satte till en del av sina texter. ”Längtan till Italien”, som vi fick höra i dag, är ett exempel. I den besjunger Sjöberg bland annat detta lands ”små citroner gula”. Jag har senare sett dem på plats, men det är inte därför jag älskar Sjöberg.

Men Öregrund är verkligen inte dumt det heller. Oftast har det väl inte blivit just ”te för två” här, för att återge den efterlysta svenska översättningen av Vincent Youmans’ och Irving Caesars ”Tea For Two” ur musikalen ”No, No, Nanette” från 1925. Däremot tror jag våra barn fortfarande minns de kyliga höstkvällar då vi åkte ut till sommarhuset i Öregrund och jag, för att snabbt få upp värmen, serverade rykande hett te med oftast tre olika färska bröd från Saluhallen i Stockholm, bland dem estniska bröd, och till det rikligt med goda och mättande pålägg.

Jag vet inte om hus kan tänkas bära med sig minnen, men jag gör det definitivt, och jag tror att barnen också minns det så länge de lever.

Oj, jag höll ju på att glömma att redovisa svaret på en fråga – kalla det gärna republikansk förträngning. Björn Skifs var ju med en gång till, den här gånge tillsammans med Agnes. Tillsammans sjöng de för kronprinsessan och hennes man, Daniel från Ockelbo, när de gifte sig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 32 2011

Här i Öregrund pågår badortsdagarna med mängder av aktiviteter: skötbåtstävling, veteranbilsuppvisning, båtparad med veteranbåtar, Totte Wallin och mycket annat. Det är lite av sommarens clou; efter det här evenemanget går livet i vår lilla stad obönhörligt mot höst.

Själv hade jag i går kväll en stillsam kräftpremiär tillsammans med hustrun. Starka drycker i måttlig mängd blev det också, dock inte champagne som ju inte är något lämpligt tillbehör till just kräftor. Detta apropå att att dagens melodikryss inleddes med Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen”.

Senare på kvällen såg vi film, dock ingen av de två som förekom i dagens kryss.

”Juninatten” från 1940 har jag över huvud taget aldrig sett. I den förekom hur som helst en melodi, som jag har hört många gånger i radio: Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell”.

Josef Fares’ ”Jalla, Jalla” från 2000 har jag däremot sett, men som så ofta kommer jag inte i håg musiken i den. Lite nätforskning visade dock att ”If I Used To Love You” med Daniel Lemma förekom i den här filmen.

Den frågan och ytterligare en var de enda i dag, som vållade mig lite huvudbry. Svaret på den andra frågan skulle bli Eva, förstod jag när bara den mellersta bokstaven av tre fattades – men vilken Eva? Jo, Eva Eastwood, som jag faktiskt har sett och hört i ”Allsång på Skansen”.

För mig var det mycket lättare att identifiera ”Öckerövalsen”, som i dag skulle leda oss till Öckerö. Den skrevs av Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf, som jag faktiskt har kommit i kontakt med. Denne gamle schlagermakare hade nämligen också en annan passion: han samlade på arbetarsånger. Till bokförlaget Prisma, som hade gett ut mina sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”, lämnade han in tre knökfulla pärmar med klipp och avskrifter av texter till sådana och föreslog utgivning. Jag kom in i bilden genom att folk i Prismas förlagsledning som jag kände bad mig sovra materialet och bedöma vad som bäst skulle passa i en sångbok, och det gjorde jag.

Med Öckerö är vi inne på de skärgårdsmiljöer också Evert Taube ofta rörde sig i i sina visor – som ljudillustration fick vi i dag höra ett potpurri. Många av Taubes visor har poetiska kvaliteter, och vad alla kanske inte vet är att Taube också gav ut skönlitterära böcker och själv gärna titulerade sig poet.

Till en mycket större ö, Gotland, där det finns en och annan rauk, leder oss Ainbusk Singers, som vi i dag hörde i ”Lassie”. Den här sången förvanskade jag en gång något och kallade den för ”Lasse” – en kär kollega på den socialdemokratiska partiexpeditionen, Lasse Eriksson, fick den vid en jämn födelsedag sjungen för sig av mig plus en stor uppbackande kör av kvinnor, bland dem några statsråd.

Monica Törnell har jag varit med om att ge ut på det arbetarrörelseägda a disc, saligt i åminnelse. I dag fick vi höra henne tillsammans med Lasse Holm i den mycket fartiga och välljudande låt som vann Melodifestivalen 1986, ”E’ de’ de’ här du kallar kärlek”.

Ytterligare en svensk melodifestivalvinnare fanns med i dagens kryss, dock i engelsk version ”Take Me To Your Heaven”. I original hette 1999 års vinnare ”Tusen och en natt” och sjöngs av Charlotte Nilsson, senare känd som Perrelli.

Den är inte alls tokig, men själv tycker jag ännu bättre om Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, som vi minns i CaisaStina Åkerströms insjungning. Henne har jag aldrig träffat, däremot hennes far. Fred Åkerström deltog i introduktionskonserten för min ovan nämnda sångbok ”Upp till kamp!” i en välfylld kongresshall i Stockholms Folkets hus 1970.

Fred finns förstås komplett i mina skivhyllor, som också rymmer det mesta av Ola Magnell. Han kan vara ojämn, men på det hela taget är han en mycket bra låtskrivare och sångartist. I dag hörde vi honom i ”Kliff”.

Då går vi i mål i dag med Sten-Åke Cederhök och ”Ni får ta mig precis som jag är”.

Det senare kunde vara en devis också för mina melodikrysskåserier.

Som bekant försöker jag, där det lämpar sig, relatera till personliga upplevelser och värderingar. Som sagt, ni får ta mig precis som jag är.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Anna på återbesök i sitt gamla sommarland

Anna, född 1961, var åtta år när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund. Naturligtvis tillbringde hon också en del av somrarna med sin pappa, men i hög grad är Öregrund även hennes – inte bara Kerstins och Mattis – sommarland. Här byggde vi tillsammans kojor, gjorde cykelutflykter och badade, på den tiden ofta i Sunnanö-badet. När hon blev lite äldre, lyckades hon få sommarjobb på Storms, ett varuhus för allting: järn, färg, porslin, kuriosa.

Nu har Anna varit på besök här några dar – hon kom ensam i bil från sitt eget sommarhus i Ekolsund. Liksom Kerstin och Matti, som tidigare har varit här på sommarbesök, tror jag att hon i grunden mest var här för att kolla hur det går med morsans som bekant skraltiga hälsa. Men vi passade också på att utnyttja det faktum att hon kom i bil: Anna och jag fraktade tillsammans i väg 14 stora konsumkassar fulla med tidningar till pappersåtervinningen.

Jag är inte säker på att Anna egentligen hade tid till det här besöket; i vart fall var hon konstant uppkopplad: micklade med sin bärbara dator också när vi såg Woody Allen-film tillsammans, för att ta ett modest exempel. I går kväll blev det inget gemensamt, eftersom hon var fullt upptagen med att skriva och redigera text.

Men hon tog löprundor på förmiddagarna, gjorde också tillsammans med Birgitta en (till resultatet misslyckad) svamputflykt till skogen nära Sunnanö. Innan hon lämnade oss, plockade hon körsbär, delvis för att ha med till syster Kerstin på hemvägen. Själv fick hon av Birgitta sex stora fina tomatplantor.

Barnen har i princip egna rum här i sommarhuset, men så var det inte i början. Anna bodde till att börja med ensam i den dåvarande lillstugan, den som sedan länge är hopbyggd med huvudbyggnaden, mycket liten även den. Hon bor där också nu när hon är här på sommarbesök, men eftersom där finns dubbelsäng, bor numera också hennes yngre syskon där tillsammans med sina respektive, när de är på besök.

Kerstin och Matti sov i början skavfötters i kökssoffan, men fick när vi byggde om och till och samman de båda husen var sitt eget sovrum, som dock numera har tagits över av Viggo (Mattis gamla rum) och Klara (Kerstins gamla rum, det nuvarande datorrummet).

Anna har förstås även den här gången tagit ”sitt” rum, den före detta lillstugan som numera är TV-rum, i besittning.

Som seden är i vår familj, har jag och Birgitta även under Annas besök turats om att laga mat. Jag har bjudit på mustig estnisk soppa, kokad på nöt- och fläskkött plus potatis, gul lök, morot, selleri och korngryn och Birgitta på råbiff med goda tillbehör, för att ta några exempel.

Nu är vi ensamma igen.

Till i kväll har jag köpt årets första kräftor.

Sommar med Vicky von der Lancken

Dagens Sommar-pratare, Vicky von der Lancken, har jag mött inte bara i form av hennes teaterproduktioner – jag har till exempel sett ”Singin’ In the Rain” på Oscarsteatern i Stockholm; kolla gärna under Kulturspegeln, Teater. Jag har faktiskt också träffat henne. Birgitta och jag var bjudna på middag hos dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn, och jag fick då Vicky (som egentligen heter Birgitta även hon) till bordet.

Nå, det betyder ju inte att jag känner henne. Genom hennes Sommar-program fick jag veta oändligt mycket mer om hennes liv.

Programmet började mycket starkt, med berättelsen om hur hon i mycket unga år fick styvföräldrar som hon älskade och trodde var hennes biologiska föräldrar. Vicky von der Lancken visade sig dessutom vara en mycket god berättare med både gestaltningsförmåga à la teater och dramatiskt talang. I programmet fick vi också veta hur det sen gick: hur den styvmor som, efter det att den hon trodde var hennes mor hade dött i cancer, slängde i ansiktet på henne att hon var adopterad. Senare i programmet berättade hon också om hur hon kontaktade först sin biologiske pappa, en besvikelse, sen även sin biologiska mor med vilken hon fick bra kontakt. Hon upptäckte då att hon till och med hade syskon som hon inte hade känt till.

Starkast i hennes berättelse var de partier som hade att göra med den här familjehistorien, också bushistorierna från skoltiden.

I övrigt var programmet spretigare. Jag fick inte riktigt grepp om hennes livspussel som omfattar så vitt skilda ting som YTF och Tältprojektet samt kommersiella produktioner på olika scener och teatrar. Mycket av det senare har säkert varit pekuniärt givande, annat troligen mer riskabelt. Av programmet framgick att hon ibland har kastat sig huvudstupa in i nya och svårbedömda projekt, och kanske finns där den förklaring som uteblev även här, när hon berättade om den ganska långa fängelsedom hon fick efter att ur det egna bolaget ha tagit ut en stor summa pengar med hjälp av en falsk faktura.

Jag tyckte faktiskt också att det fanns något ganska lättvindigt över hennes sätt att – utan närmare förklaringar – berätta om hur hennes före detta man, han som har gett henne efternamnet von der Lancken, gick under i spritmissbruk.

Med tanke på Vicky von der Lanckens mångåriga jobb i musikbranschen tyckte jag hennes musikval i Sommar-programmet var ganska konventionellt, ofta på ett nästan lite spekulativt sätt känslosamt och känslomässigt knutet till händelser hon pratade om. Men för all del: visst hörde jag gärna en stump ur hennes uppsättning av ”Singin’ In the Rain”.

Dagar i augusti

Nu är nätterna mörkare, men ännu är det sensommar. Karten växer i fruktträden. Mitt stenparti längs gången upp mot huset blommar i olika färger, men några andra av mina blomrabatter är i starkt behov av att rensas. Kroppen är skröplig och det tar emot. Några av de tyngsta trädgårdssysslorna, till exempel gräsklippningen, har vi tvingats ta hjälp med.

I förra veckan var Matti och Karin här på besök. De har redan bott ihop under lång tid, och under en resa till New York för ganska kort tid sedan förlovade de sig. Birgitta och jag har aldrig lagt oss i barnens val av partner, men naturligtvis gläds vi åt att Matti i Karin har hittat en också i våra ögon fin livskamrat.

Matti har blick för sina föräldrars tilltagande skröplighet och gjorde som vanligt en del insatser, som fordrar den fysiska styrka man har i hans ålder. Han rensade rabatten under klädstrecket från alltför vildvuxna rosor, skar också bort långa torra grenar – en effekt av vinterns stränga kyla – från min Hurdalsros. Och så skar han bort döda grenar i några utsatta äppelträd.

Vädret var varmt och vackert medan Matti och Karin var här, och de gjorde badutflykter till Tallparken och angränsande strandområden. Öregrund är ju också Mattis sommarparadis, välbekant för honom allt sedan barndomen.

Birgitta och jag turades om att laga god mat. Birgittas tjälknul på lamm stod en hel och lång natt i ugnen och blev mycket god, och till efterrätt fick vi hennes egenodlade hallon med vispgrädde. Själv satsade jag på lokal fisk: kokade en fisksoppa på torsk och lax, serverade pepparlax, rökt lax, rökta laxfenor och rökt ål till Birgittas hemodlade färskpotatis, och så blev det konsumköpta jordgubbar med SIA-glass.

På kvällarna blev det en hel del musik. Av Matti och Karin fick jag i försenad födelsedagspresent en CD med Jimmie Vaughan. Matti hade också en av sina många gitarrer med sig, den han har ärvt efter min döde bror Matti, i familjen alltid kallad Stor-Matti. Karin, som fyllde år i dagarna, fick av oss två böcker av Sofi Oksanen.

Ganska snart efter Mattis och Karins besök kom regnet, men tyvärr inte redan natten mot lördagen. Vi har haft årets racerbåtsfestival här, och den brukar alltid vara lika med stök och bus. Fulla ungdomar var inne på vår tomt och välte soptunnan – som tur är emballerar vi alltid soporna i hopknutna plastpåsar. Inte heller är det roligt att ha parkerade bilar längs hela staketet och på varenda inte inhägnad grönyta.

Men sen kom som sagt regnet och spolade, bokstavligen, stan ren igen.

Bra för trädgården var det också att få så mycket vatten.

Välsignade regn!

Sjukhusbesök och helkväll med Anna

Jag fortsatte att göra dagliga besök hos Birgitta, som har varit inlagd på Akademiska. På hjärtkliniken – hennes tidigare i år efter lång väntan konverterade hjärta har nu under lång tid fungerat allt sämre. Jag har haft med frukt och choklad och tidningar, och hon har också haft besök av barnen.

I förrgår hade Anna bilat dit från Rinkeby, där hon bor.

Hon hade ringt till mig i förväg och frågat, om vi inte kunde göra något tillsammans på kvällen, när hon nu ändå var i Uppsala, till exempel gå på bio och/eller gå ut och äta middag. Hon lovade bjuda.

Jag valde att göra bådadera. Jag hade också sonderat terrängen och hittat lämpliga besöksmål på gångavstånd från sjukhuset.

Vi startade med middag på Koh Pangan på Övre Slottsgatan 12 och valde att sitta utomhus, eftersom det fortfarande var varmt och soligt. Den mat vi gemensamt valde och delade på var vällagad, riklig och framför allt smakrik.

Sen promenerade vi runt hörnet till Uppsalas anrika kvalitetsbiograf Fyris. Där hade jag valt Mona Achaches ”Igelkotten”. Jag tror att inte bara jag tyckte att det var ett bra val, men jag ska inte skriva mer om filmen just nu; jag återkommer med en regelrätt recension.

Medan vi tidigare satt på Koh Pangans trottoarservering, kom ett par gamla vänner promenerande: Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck, ett par redan under min aktiva tid i Laboremus; Irma har också en gång i världen varit dagmamma åt våra barn. Så jag och Anna blev genast inviterade till en kopp kaffe hemma hos dem, ett stenkast från Fyrisbiograften, när filmen var slut. Det blev ett kärt återseende, ett samtal om allt och alla.

I Slottsbacken skildes Anna och jag åt: Hon gick till sin bil, som stod på Akademiskas parkering, och jag gick till busshållplatsen nere vid Centralstationen.

* * *

När jag nästa förmiddag skrev ovanstående och i stort sett var klar, bröts plötsligt internetförbindelsen till datorerna hemma – jag och Birgitta har tillsammans ett trådlöst nätverk. Jag fick inte i gång fanskapet hur jag än bar mig åt och har därför inte kunnat skriva på ett par dar. Jag får be Bo eller Matti om hjälp, så att våra datorer funkar igen nästa gång vi är i stan.

Att jag nu kan skriva beror på att jag är i Öregrund igen. Jag var på Akademiska i dag och hämtade Birgitta, nu utskriven med nya mediciner – men hon ska tas in på hjärtkliniken igen om ett par veckor för en ny konvertering plus efterkontroll.

Närmast ska jag skriva om gårdagens Sommar-program och om filmen Anna och jag såg i förrgår kväll. Och sent i kväll ska jag höra reprisen av dagens Sommar.

Så här ser det ut på Lundeborgs numera

När vi köpte vårt hus i Öregrund 1969, var Lundeborgs konditori med eget bageri ett givet besöksmål, särskilt efter våra bastubesök varje vecka – vi saknade då fortfarande varmvatten och inte minst badrum, så både vi och barnen gick i stället varje vecka och badade i den kommunala bastun, och de här baden hade ofta som avslutning ett besök på Lundeborgs kondis: barnen fick läsk och något gott till, medan vi drack kaffe. Ofta passade vi också på att köpa med oss något gott bröd hem.

Kerstin, just nu på semesterviste här tillsammans med Klara och Viggo, vill ju gärna visa barnen sina egna ställen från barndomens somrar, så hon har varit med dem och fikat på det som förr hette Lundeborgs, numera Öregrunds Hembageri och Kafé. Det här stället har varierat mycket i fråga om kvalitet sen epoken Lundeborg; det har faktiskt funnits perioder då jag bara har känt sorg över vad som hade hänt med Lundeborgs, och gamla fru Lundeborg, som dog ganska nyligen – vi var på begravningen, och jag skrev om den – var ju, dess bättre i just det här fallet, ganska länge så pass skraltig att hon knappast kunde ta sig dit och se eländet.

Nu är det alltså åter kafé och hembageri som det var förr, framför allt vad gäller förtäringen. Inte alla detaljer har återfått sin forna glans, men som du kan se av Kerstins bilder – här – har i alla fall mycket blivit avsevärt bättre igen.

Öregrundssommar

Vi har haft vårt hus här i Öregrund allt sedan 1969, det år då vår dotter Kerstin föddes. Barnen har tillbringat en stor del av somrarna och dessutom många veckohelger här under hela sin barndom, och lilla Öregrund är själva sinnebilden av sommar för dem.

När Kerstin nu är här med Viggo och Klara, för hon in dem i sin egen barndoms somrar. Hon har till exempel hjälpt Viggo att hitta igen hennes egna gamla Smurf-album, och han slukar dem som besatt – bild finns här.

Under måltiderna sitter hon tillsammans med barnen på den gamla kökssoffan, där hon och hennes bror Matti sov skavfötters medan de var tillräckligt små. Sen dess är den ommålad i samma mörkblå färg, som nästan alla fönster och dörrar är målade i efter den renovering vi senare gjorde. Du kan här se den för vårt hus mycket karaktäristiska detaljen.

Kerstin tar också med sina barn på små utflykter i öregrundsmiljö. De har till exempel tagit en tur med färjan över till Gräsö, ett riktigt litet äventyr för två barn som normalt inte kommer i kontakt med hav och båtar. Bilder finns här.

Nära färjeläget ligger det gamla fyrskeppet Västra banken, numera på betongfundament. Också fyrskeppet lockar både Viggo och Klara – kolla själva här – liksom många andra barn som besöker Öregrund. Alldeles bredvid finns förresten en liten fast scen, där man så här års varje vecka arrangerar Öregrundsmåndag: Cajsa-Stina Åkerström och Jack Vreeswijk är till exempel i antågande.

Och så vill jag slutligen med Kerstins fotohjälp lotsa er till Café Floras trädgård, en pärla i Sommaröregrund. Det här stället var ursprungligen pensionat Västerport, och ett litet hotell med mycket charmigt inredda rum är det fortfarande. För oss som bor i Öregrund är det dock främst ett ännu charmigare café. Både miljön inomhus (att användas vid regnigt väder) men framför allt den underbara trädgrårdsserveringen, som verkligen gör skäl för namnet Floras trädgård, är värda ett besök – och det är inget fel på de godsaker som serveras heller. Det underbara med utomhusdelen av Floras trädgård är emellertid att barnen, när de (ofta ganska fort) har gjort slut på saften/läsken och bakverken, har fantastiska (och vackra) lekytor inklusive en gunga att ägna sig åt, medan föräldrarna fortsätter att fika, vilar benen och njuter av blomsterprakten.

Välkomna till Floras trädgård – via Kerstins foton här eller gärna som besökare!

Barnbarnen och nu även dottern i Öregrund

Vi har lyckan att ha barnbarnen, Viggo och Klara, här hos oss i Öregrund i hela två veckor.

Bo kom hit med dem för en vecka sen och åkte sen på sin födelsedags- och språkresa till Turkiet. Ni kan följa hans öden och äventyr där på hans blogg.

Viggo och Klara stannade hos morfar och mormor, vilket inte medförde några som helst problem – de är vana vid oss och trivs här i vårt sommarhus och ute i trädgården. Jag har hängt upp gungan och satt ihop riddarborgstältet; riddar Viggo och riddar Klara ses nu då och då med svärd och sköld runt om i trädgården. Du kan här se bilder av dem ute i trädgården och av mormor Birgitta vid grillen.

Viggo, snart nio, läser själv Harry Potter på kvällarna – det kan du se här. Även Klara, sex, läser själv Harry Potter, men här i Öregrund har det nog mest blivit bilderböcker som morfar och mormor har läst som godnattsagor. ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som serie väckte hennes stora förtjusning.

Veckans stora händelse är annars att Klara har tappat sin första mjölktand, som placerad i ett glas vatten snabbt förvandlades till en guldpeng. Men gluggen finns kvar att bese, här.

På dagarna har vi tillsammans gått till Konsum och handlat, gått till den stora lekparken vid klockstapeln, plockat blåbär i Floraparken, den stora allmänningen bakom vår tomt. Vi har också gjort badutflykter till Tallparken – Kerstins badbilder därifrån i förrgår kväll kan du hitta här.

I helgen anlände nämligen också Kerstin hit, till sin barndoms sommarland; hon har tillbringat sista jobbveckan före semestern i Visby, där hon har varit med om att genomföra stora och välbesökta evenemang. Kerstin har gått runt i trädgråden och promenerar just nu med barnen nere på stan. I går kväll kom gamla sommarbarndomsvännen Karin med sin dotter Stella hit och hälsade på, och barnen och deras mödrar fikade ute vid trädgårdsbordet.

Kerstin, Viggo och Klara ska vara kvar här hos oss hela veckan ut.

Sommar med Thomas Johansson

Thomas Johansson har numera en ny roll i samband med utdelningen av Polarpriset, men viktigare för hans Sommar-program var nog hans halvsekellånga roll i EMA Telstar. Thomas Johansson har nämligen haft ett finger med i flertalet internationellt stora gruppers och soloartisters framträdanden och turnéer i vårt land.

Jag har tidigare ibland klagat på att den musik sommarpratarna har spelat inte har haft något märkbart samband med det de har pratat om. Dagens program saknade sådana ljudkulisser, och musiken där vittnade om att vi hade att göra med en man som visste vad han talade om. Vad sägs om en radda artister och grupper, som omfattar Patti Smith, Jimi Hendrix, Cream, Janis Joplin, Roxy Music, Thin Lizzy, Duke Ellington, The Rolling Stones, ABBA, AC/DC, Roxette, Sex Pistols, Bob Marley, Bruce Springsteen och Bob Dylan, och om att den som spelade dem hade träffat dem alla och pratat med dem?

Thomas Johansson började roligt med hur han på kort tid kickades från sina värv både i det militära och på Musikerförbundet. Resten var väl inte i alla stycken lika avslöjande men ändå högst hörvärt – jag kan som exempel nämna historierna kring Janis Joplin, Sex Pistols och Bob Marley. Och så måste man ju nämna det faktum att Bob Dylan uppenbart blev så tagen av Värmlands skönhet att han ett slag övervägde att köpa ett hus där.

Säkert har Thomas Johansson bland sina minnen också mer tragiska sådana, som han här inte valde att återberätta, kanske på grund av personliga hänsyn, kanske på grund av den lojalitet som fordras av managers. Att bli så mäktig som han har blivit i svensk nöjesindustri har väl också det sitt pris.