Musik med Michaelerhuset i Wien som nav

Uppsala kammarorkester hade som tema för sin senaste konsert valt ”Michaelerhuset i Wien”. Det är fyndigt men det är kanske inte i det här husets väggar den musikaliska inspirationen sitter, även om många betydande personer i 1700-talets musikliv i Wien hade anknytning till det. Däremot är det faktiskt intressant att fundera över varför musiklivet i Wien under en relativt begränsad tid rymde så många begåvningar. Mecenater och publik spelade säkert sin roll, men det är ju också, från många olika områden, känt att begåvningar dras till begåvningar och inspirerar varann.

Antonio Salieris (1750-1825) konkurrensförhållande till Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) skildras i Milos Formans storslagna film ”Amadeus”, vilket säkert har bidragit till att göra Salieri mer bekant för en nutida publik. Att Salieri faktiskt är en tonsättare värd att lyssna på var kvällens inledande stycke, ”Ouvertyr till Axur, Re d’Ormus”, ett utmärkt bevis på.

Marianna Martines (1744-1812) och hennes ”Sinfonia i C-dur” var, trots sina tre satser, kort men välljudande. För mig var Martines för övrigt en ny bekantskap.

Kvällens sångsolist var sopranen Kristina Hansson, vars utmärkta sång vi fick höra i fem nummer, tre före pausen och två efter pausen.

Före pausen fick vi höra två sånger av Joseph Haydn (1732-1809), Solo e pensoso ur kantaten ”Il Canzionere” med text av Petrarca och ”Miseri noi, misera patria” med text av Metastasio. Dess förinnan hade vi också fått höra henne i Nicola Porporas (1686-1768) ”Nocchier che mira” ur kantaten ”Or che d’orrido Verno”.

Programmet efter pausen ägnades helt åt musik av Mozart och inleddes med två sångnummer, ”Schon lach der holde Frühling” och ”Nehmt meinen Dank”, av vilka jag framför allt uppskattade den första.

Som kvällens clou, antar jag, hade man tänkt Mozarts ”Symfoni nummer 35 i D-dur” plus den lilla ”Marsch K”, som ursprungligen tycks ha ingått i denna symfoni men nu fick föregå den. Med den här symfonin, ”Haffner” som den kallas, hade jag för min del en del problem, trots att jag annars gillar Mozart högt och rent.

Och här måste jag komma in på dirigentens roll.

Till att börja med: för egen del tyckte jag att kvällens dirigent, polskan Ewa Strusinska, var helt lysande. Hon levde med i musiken med hela kroppen – hoppade, prickade in rätt styrka och fick okestern att prestera sitt allra bästa – framför allt i allt det som framfördes före pausen.

Men Mozarts ”Haffner” gjorde hon stummare, fick den aldrig att riktigt glimma.

* * *

Före konserten valde vi den här gången att äta middag i restaurangen i Musikens hus. Det går att få alldeles utmärkt mat där. Vi valde att äta rådjursstek med höstprimörer, brynt rosmarinsky och persiljerotspuré och drack rödvin till det.

Vi anlände tidigt, så då fanns det gott om plats, men innan vi bröt upp var restaurangen välfylld av konsertbesökare.

Shakespeare på Uppsala slott

För oss som har dåligt hjärta och skraltiga ben är Uppsala slott, beläget högst uppe på en brant backe, ett alldeles hopplöst ställe för kulturevenemang. Men vi tog taxi dit, eftersom det som i söndags gavs där lockade: ”Som ni behagar. Shakespeare på Slottet”.

Det handlade om ett konsertprogram med Uppsala akademiska kammarkör under ledning av Stefan Parkman, som vi båda känner sedan Birgittas tid som ordförande i Sveriges körförbund och min tid i Kulturnämnden – självfallet har vi hört kammarkören också, upprepade gånger.

Fast ett renodlat konsertprogram var det inte den här gången, även om det ingick ett uruppförande i programmet, av Carl Michael Bergerheims fina tonsättning av William Shakespeares Sonett nummer 60.; Bergerheim ackompanjerade själv på piano.

Den här sonettens inledning har jag en gång citerat i dödsannonsen för en nära och kär person, vår hyresvärd i Juniskär under alla år, Kjell Nordin:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Fast den här gången användes Eva Ströms nya tolkning från 2010:

Likt vågor som har brått mot stenig strand,
så flyr våra minuter mot sitt slut,
där varje våg som kämpar in mot land
mot föregångaren ska bytas ut.

Fast i programmet fanns också exempel på hur Göran O Eriksson tolkade Shakespeare.

Det här var nämligen ett dikt-musik-program. För diktläsning och textpartier hämtade ur ”Trettondagsafton” och ”Som ni vill ha det” stod Stina Ekblad. Minnesvärd var också den häxbrygd ur ”Macbeth” Ekblad serverade. I hennes fall handlade det inte bara om recitativ; hon arbetade i flera fall i nära samklang med kören, även med Stefan Parkman som fick bli objektet för de ganska blandade känslor hon uttryckte med hjälp av Shakespeare.

Inte ens bara ett dikt-musik-program förresten – vi befann oss ju i ett konstmuseum, så på två stora bildskärmar visades i anslutning till det Stina Ekblad och kören gjorde konst, åtminstone delvis med anknytning till Shakespeare. Jan von Bonsdorff hade gjort bildspelet.

I Finn Poulsens regi blev det här programmet något av ett allkonstverk.

* * *

Efter föreställningen gick vi till fots nerför backen – det är lättare – och in på Övre Slottsgatan. När Birgitta i somras låg intagen för hjärtproblem på Akademiska och jag tillsammans med Anna var och hälsade på henne, hade Anna och jag kommit överens om att äta middag tillsammans och sen gå på bio, och eftersom vi skulle gå på Fyrisbiografen hade jag för middagen valt ut näraliggande Koh Pangan. Den gången satt vi utomhus och kunde konstatera att den här thailändska krogen hade bra mat. Sen dess har Birgitta då och då sagt, att även hon gärna ville gå dit.

I går blev det alltså av, och jag hade – utöver att berömma maten – också varnat henne för den mycket märkliga miljön: man sitter i något slags disneylanddjungel uppbyggd av lampor i skärande färger, men då och då släcks lamporna ner och ersätts av ett tropiskt oväder med åskmuller och imiterat regn.

Allt det här upplevde vi alltså en halvtrappa upp i den här restaurangen, allt medan vi njöt av den vällagade ankan och rödvinet vi hade beställt.

Utanverket tar över

När jag ser ”Mefisto” på Uppsala stadsteater, har jag ett handikapp: Jag är inte förtrogen med Klaus Manns original från 1936. Ändå förstår jag av texten i programhäftet, att pjäsens Hendrik Höfgen är ett polemiskt porträtt av en verklig teaterman, Gustaf Gründgen, tidigare socialist men under nazismens framgångsår i Tyskland allt mer en anpassling. När den urkrainske regissören Andriy Zholdak har dramatiserat Manns roman – han har även stått för regi och scenografi – har han valt att understryka det kluvna i Höfgens/Gründgens personlighet genom att helt enkelt dela honom i två, utmärkt spelade av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson.

Frågan är om publiken genomgående förstår det här greppet. Över huvud taget är både de agerande och handlingen i ”Mefisto” svåra att få grepp om. Flera av skådespelarna i ensemblen uppträder i flera roller, och Manns udd mot nazismen synliggörs inte alltid tydligt. Ministerpresidenten (spelad av Gustav Levin), i verkligheten Hermann Göring, har inga av nazismens insignier, och trettiotalets nazifierade Tyskland kan bara anas genom den musik som ibland tillfälligt tränger in på scenen när någon öppnar en viss dörr i dess fond. Fragmentariskt anar man vad avvikarna i detta bruna samhälle kan råka ut för: gamle vännen Otto Ulrich (Mathias Olsson), som Höfgen/Gründgen först räddar, sedan sviker, och den mörkhyade Juliette (Anna Thiam).

Problemet är att mycket av det här drunknar på scenen – där tar utanverket över, med dunder och brak.

Jag ska villigt erkänna att jag – mer än de recensenter jag har hunnit läsa – föll för det här utanverket – i något enstaka fall pladask, skulle man kunna säga, eftersom det stänkte rejält på oss som satt nära den bassäng som fanns till höger på scenen. Det här blev i många avseenden – fysiska övningar som tar andan ur de samtidigt skrikande skådespelarna, män som sitter med bar bak på en toalettring med potta under, kvinnor som exponerar det mesta av sin kropp, kukavsugning som slutar med munnen full av sperma, blodiga köttslamsor, ja ni kan inte ana allt vad man få se på Uppsala stadsteater – en kaskad av äckelmättade detaljer och halsbrytande händelser närmast i farstempo.

Somliga kommer att tycka att det här är provokativt, och jag talar nu inte nödvändigtvis om sexualmoralister. Dagen efter premiären träffade vi förre teaterchefen Finn Pulsen, som nyfiket frågade vad vi tyckte om den här uppsättningen, som han inte hade sett – men han berättade att han hade sett en uppsättning av Zholdak någon annan stans och då hade gått i pausen.

Själv tycket jag att det främsta problemet med allt det här påträngande utanverket är att det tar över föreställningen. Klaus Manns angelägna politiska budskap får man sen leta efter för att få syn på i all den här bråten.

* * *

Efter teaterpremiären hade vi beställt bord på restaurang Ai (Kärlek), som ligger i Amazing Thais gamla lokaler runt hörnet i Bredgränd – Amazing Thai har flyttat runt nästa hörn.

Som tur var fick vi var sin kopp grönt te att skölja ur munnen med efter den häftiga föreställningen på teatern. Vi beställde också in sake att drickas innan vi grep oss an med maten. Ai visade sig vara ett intressant tillskott till floran av japanska restauranger, redan eftersom där inte serveras sushi. Vi valde en pålitlig bekanting – biff Teriyaki, grillat nötkött serverat med ris, misosoppa och kimchisallad. Gott och klart prisvärt. Till maten drack vi australiskt rödvin.

Kungliga Hovkapellet i Musikens hus

I fredags fick vi lov att åka bort från den plötsligt åter uppflammande sommaren i Öregrund – i Musikens hus var det dags för ytterligare ett evenemang i vår abonnemangsserie. Vi åkte i god tid för att hinna äta middag före konserten och valde en restaurang nära Musikens hus, Brasserie Höganäs. Så här tidigt fanns det också lediga bord utan förbeställning.

Det blev fisk och vitt vin, en rejäl bit sej med räkor, kokta rotfrukter, rädisor och örtsås.

Veckodagen var ovanlig för konserter i den här abonnemangsserien, vilket väl hade att göra med att det var fråga om ett gästspel. Den gästande orkestern var Kungliga Hovkapellet, med Michael Boder som dirigent. Hovkapellet består av ett hundratal musiker. Jag vet inte om alla var där, men scenen i Musikens hus var verkligen packad med musiker.

Presentationen sköttes av Stefan Johansson, något av en specialist på Wagner och ”Ringen”, och programmet hade mycket riktigt fått rubriken ”Ringen utan ord”.

Programmet började med Richard Wagners (1813-1883) förespel till första akten i ”Lohengrin” (1848). Det här operaförspelet innehåller partier, så finstämda att man inte automatiskt förknippar dem med Richard Wagners ofta mycket mer kraftfulla musik.

Lite märkligt, egentligen utan mellanliggande paus, övergick Hovkapellet därefter till att spela musik av den mycket senare kompositören György Ligeti (1923-2006), ”Atmosphères” från 1961. Märkligt nog kändes inte kontrasten som alltför stor. Jag hör till dem som uppskattar Ligeti, och enligt min personliga mening var det här verket kanske till och med kvällens största behållning.

Därmed verkligen inget ont sagt om Hovkapellets spel i Wagners ”Ringen utan ord” (”Der Ring ohne Worte” – arbetet med hela ”Ringen” pågick 1848-1876). Wagner fordrar ju i vissa stycken, faktiskt ofta, en stor symfoniorkesters fulla bredd och styrka, och musiken till ”Ringen” är där inget undantag.

Problemet med det här verket ligger på ett annat plan. Musiken till ”Ringen utan ord” ligger i samma ordning som i de underliggande operorna, men åtminstone jag är inte så förtrogen med handlingen i ”Ringen”, att jag klarar att associera de olika delarna i musiken till operahandlingen. Programmusik kan vara nog så svårtolkad, när den bara är associativ, men i det här fallet finns ju en komplicerad handling att lägga till musiken, och där går jag – trots att det finns en guide i programbladet – bet.

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Så hjälpte Uggla Nalle Puh att skriva.

Men i går var det inte Iors födelsedag utan Viggos. Och så firade vi också familjens övriga septemberbarn.

Viggo, vars riktiga födelsedag det var, fyllde 9. Farmor Kristina och farfar Olle hade dagen till ära kommit ner från Sollefteå och jag och Birgitta från Öregrund. Med på Viggos fest var också våra barn, Anna och hennes sambo Enver och så Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, vidare vår Matti och hans Karin. Och så förstås värdfolket, Viggos föräldrar Kerstin och Bo plus lillasyster Klara.

Viggo hade på födelsedagsmorgonen fått en egen ny dator, och Klara hade samtidigt fått överta den gamla dator syskonen tidigare hade delat på. Viggo fick förstås mängder av presenter. Av mina tänkte jag nämna ett tämligen nyinkommet Harry Potter-lego – han fick för övrigt flera – och så Jan Lööfs samlade serier i tre band, dessutom filmen om Skrotnisse och hans vänner.

Bilder från Viggos födelsedag hittar ni på mamma Kerstins blogg, här.

På Viggos födelsedag brukar vi också fira lillasyster Klaras halvårsfödelsedag: hon blev i år sex och ett halvt år på Viggos födelsedag. Så när Viggo av mig fick tre Smurf-filmer, fick Klara några smurfer, en ny Smurf-serietidning och en Smurf-pysselbok.

Mamma Kerstin har för någon vecka sen, den 13 september, fyllt 42, så vi passade på att fira även henne. Av mig fick hon kok- och bakböcker och så DVD-filmer. Birgitta och jag bidrog båda till hennes trädgård, Birgitta med röda och svarta vinbär och så en rabarber från trädgården i Öregrund, jag med krusbär. Jag gav förresten Kerstin en stor bok om äppelsorter också.

Barnen passade samtidigt på att gratta Birgitta, som hade fyllt 74 den 20 september. Kerstin och Matti hade köpt ett överkasttyg till Öregrund, Matti dessutom en orkidé. Av Anna fick Birgitta pengar till kulturevenemang, och så fick också jag en PS-present, Konsums blåvita kaffeburk.

Sen blev det kaffe, te, läsk samt tårta, bullar och kakor, givetvis Kerstins hembakta, ute på altanen. Ibland är septembervädret fortfarande nådigt.

Fram mot fem fick Birgitta och jag skjuts hem av Kristina, och med hem till oss följde också Anna och hennes familj samt Matti och Karin. De som ville/kunde – Kerstin med familj var ju upptagna av Viggos födelsedag – hade bjudits hem till oss på Idrottsgatan för en försenad födelsedagsmiddag för Birgitta.

Jag hade förberett den för att vinna tid. I Öregrund hade jag, innan vi for in till Uppsala, bakat en estnisk äppelkaka, egentligen gjord efter ett estniskt rabarberkakerecept: Man gräddar först en pajbotten, bland annat smaksatt med en aning bittermandel. På den lägger man rikligt med klyftor av skalade och urkärnade äpplen, och över äppelklyftorna strör man en blandning av socker och kanel. (De äpplen jag använde kom från vår egen trädgård i Öregrund.) Över alltsamman häller man sockerkakssmet och så gräddar man en gång till. Smaskigt med vispgrädde!

Också huvudrätten var förberedd: Under förmiddagen hade jag smörbrynt, saltat och svartpepprat delar av två kycklingar, som jag sen lät puttra i hönsbuljong, smaksatt med rikligt med kanel och citronsaft och hackad lök. När det här sen är nästan färdigt lägger man över alltsammans ett lager persikohalvor i sitt söta spad och har på ännu mer kanel. Receptet är kaukasiskt.

Det här behövde jag bara värma upp, när vi kom hem till oss, och under tiden kokade jag en stor gryta råris att ha till kycklingen.

Även det här blev en mycket trevlig framiljefest, och jag tror att jag gjorde skäl för mitt efternamn.

Visste ni förresten att namnet Kokk – Kock med estnisk stavning – kommer sig av att jag hade en anfader som en gång för mycket länge sedan var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i närheten av Tallinn, vilket – när esterna efter beslut av sina tyska feodalherrar också de skulle ges efternamn – gav honom och vår släkt efternamnet Kokk?

Om tvåsamhet

Jag heter Enn men är för den skull inte en(n)sam.

Den som jag har valt att dela mitt liv med – och som har valt att leva med mig – har, liksom jag själv, sina krämpor. Hjärtproblem, som läkarna på Akademiska och de mediciner de har ordinerat hittills inte har lyckats komma till rätta med, har dämpat alla hennes åtminstone fysiska aktiviteter på ett sätt som är helt onaturligt för denna normalt närmast överaktiva människa.

Bättre blir det ju inte heller av den stigande åldern. Före midsommar fyllde jag själv 74, och i går uppnådde Birgitta samma ålder.

Jag klev upp tidigt och tog fram ingredienserna till den smörgåstårta jag enligt familjens sed skulle bjuda födelsedagsbarnet på. Jag arbetade ihop den av mörkt, osötat fullkornsbröd av två slag, råg respektive fyra sädesslag, rostbiff och skinka, väldiga blad av isbergssallad, olika röror, både egenblandade och köpta, plus pickles, inlagd gurka och bostongurka och garnerade den sen med tomat, rostad lök, tärnad grön och gul paprika och så persilja. Jag ser att jag då ändå har glömt att nämna leverpastej, syltlök, pepparrot och en del annat smått och gott.

Det blev en väldig skapelse, faktiskt tror jag den största smörgåstårta jag har gjort. Och så hade jag dukat fram fil, apelsinjuice och kaffe, nybryggt åt födelsedagsbarnet, nykokt åt mig. Bredvid smörgåstårtan på köksbordet stod också en nyplockad födelsedagsbukett, bland annat med några senblommande rosor.

Sen var det dags att hämta kassen med födelsedagspresenter och tåga in i sovrummet och sjunga ”Röda små smultron”. Där inne sov fortfarande födelsedagsbarnet, på riktigt.

Vi gillar att se bra filmer tillsammans, så jag hade köpt några filmklassiker: ”Doktor Zjivago”, ”Ciderhusreglerna”, ”Bonnie and Clyde” och ”Röda nejlikan”.

Mozart och Joan Baez på CD blev det också. Mozart, med den virtuose Martin Fröst, lyssnade vi sedan på under eftermiddagen.

Och så en bunt böcker: Majgull Axelsson, Anneli Jordahl, Doris Dahlin, Richard Yates, även några bra deckare av Håkan Nesser, Arnaldur Indriðason, Carin Gerhardsen och Henning Mankell. Mankells senaste hade födelsedagsbarnet dock själv hunnit köpa via sin bokklubb, Böckernas klubb, så den får hon gå till Lundeq och byta.

Till födelsedagsmiddag bjöd jag på rökt sik med bakad potatis.

Och gissa vad vi äter i dag. Jo, mer smörgåstårta.

Tolvskillingsoperan i moderniserad form

Jag har sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” i några olika scenversioner, senast på Stockholms stadsteater – läs min utförliga recension, som också omfattar hela bakgrunden till pjäsen, ovan under Kulturspegeln, Teater.

Riktigt lika lysande är kanske inte Dennis Sandins (regi) nya uppsättning på Uppsala stadsteater, men den är ändå på många sätt högst sevärd. Skådespelarna i de bärande rollerna – Robin Keller som Mackie Kniven, Göran Engman som Jonathan Jeremiah Peachum, Lolo Elwin som Celia Peachum, Mari Götesdotter som Polly Peachum, Åsa Forsblad Morisse som Jenny, Aksel Morisse som Tiger Brown – gör dock alla bra ifrån sig.

Brechts och Weills verk, som i sin tur bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, är ju inte bara teater utan famför allt ett musikdramatiskt verk, vilket sätter skådespelarnas på Uppsala stadsteater sångliga förmåga på prov. Några av dem har sjungit tidigare och flertalet klarar sin uppgift bra. Särskilt bra, när det gäller sången, är Lolo Elwin som Celia Peachum. En ensam pianist, Sanna Hodell, står för ackompanjemanget och gör det med bravur – men visst både lät det och svängde mer i Stockholms stadsteaters uppsättning, där en grupp ur den svenska jazzeliten stod för musiken.

Brecht omarbetade sin ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”, med urpremiär 1928) flera gånger, bland annat för att skala av romantiska och sentimentala drag i handlingen och i stället synliggöra skillnaden mellan rollen och den skådespelare som kreerar den. Man kan väl inte säga att alla de agerande i uppsalaföreställningen lyckas balansera det känslomässiga utspelet med distans och ibland blir de många sångnumren lite av kabaréframträdanden, men åtminstone scenografin arbetar aktivt med Brechts verfremdungseffekt: textprojektionen i fonden annonserar i förväg vad vi härnäst kommer att se och moduler snarare än rum och möbler utgör den rekvisita, som de agerande, när de inte agerar, sittande på stolsrader på ömse sidor om scenen, använder sig av.

”Tolvskillingsoperan” är, med sin cyniska exponering av vad det kapitalistiska samhället gör med människorna, ju en i hög grad politisk pjäs. Uppsalaföreställningen synliggör kanske inte det politiska perspektivet maximalt, men visst går även det fram, till exempel genom replikerna ”Vad är en kofot mot en aktie?” och ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.

Sammanfattningsvis: Gå och se den här föreställningen. Mina små invändningar till trots är ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater väl värd att se.

* * *

Efter föreställningen åt Birgitta och jag, innan jag för min del skulle åka tillbaka till Öregrund, middag på China Garden på hörnet bredvid Stadsteatern. Vi åt anka Chezuan, som vanligt starkt och smakrikt anrättad.

Säsongstart i Musikens hus

Vi har tecknat oss för ytterligare en säsong med Uppsala kammarorkester i dess konsertserie i Musikens hus i Uppsala, så i går kväll satt vi åter igen på de platser vi har haft sen starten.

Säsongstarten blev en musikalisk upplevelse, både omväxlande och välspelad.

Vi såg, av speciella skäl, fram mot att få höra det inledande beställningsstycket, ”A Dream Within a Dream” (2011, ett uruppförande). Vi har aldrig hört något av kompositören, Tebogo Monnakgotla, född 1972, men hon har redan fått många erkännanden och dessutom valts in i Kulturrådet. Och så måste jag erkänna att det bakom vår nyfikenhet också fanns utommusikaliska skäl: Vi lärde känna hennes föräldrar i vår röda ungdom i Laboremus, där Tebogos mamma, Kerstin Lund, var mycket aktiv. Hennes far, Benjamin – Ben – Monnakgotla, var flykting från Sydvästafrika/Namibia och brukade, utan att själv vara medlem, delta i de fotbollsmatcher ett gäng laboremiter på lördagarna spelade på planen nära föreningslokalen ute vid Stabby gärde.

Det är, för att gå tillbaka till det musikaliska spåret, bara att konstatera att ”A Dream Within a Dream” är ett mycket intressant och hörvärt verk. Dels behärskar Tebogo Monnakgotla, som själv också är utbildad cellist, orkesterns fulla register och kan utnyttja de instrument som finns där och deras klangliga möjligheter. Dels vågar hon skriva musik som inte i förväg är bunden till mallar och regler – hon följer i stället sina egna böjelser och intentioner.

Kvällens andra verk var Francis Poulencs (1899-1963) ”Konsert i D-moll för två pianon och orkester” (1932), också det ett verk med en relativt modern form, även om det till exempel är indelat i tre satser. Orkesterverk för två pianon är ju inte väldigt vanliga, men inte bara därför vill jag börja i just den ändan. Kvällens två samverkande pianister, Terés Löf och Johan Ullén, var samspelta på ett dynamiskt sätt, och även orkestern under ledning av Paul Mägi bidrog till det mycket dynamiska helhetsintrycket.

Johannes Brahms (1833-1897) brukar inte höra till mina musikaliska favoriter, men hans ”Symfoni nummer 3 i F-dur” (opus 90) kändes – kanske som en kontrast mot musiken före pausen – med sin mer traditionella klang som en fin avslutning på konsertkvällen.

* * *

Före konserten mötte jag Birgitta på Uppsala C. Hon kom från Riksdagens högtidliga öppnande och kunde berätta, att hon hade mött massor av människor ur olika politiska läger, gamla bekanta till oss båda, som hade frågat varför inte jag var med den här gången – som bekant har jag ju inbjudits till och deltagit i öppnandet i årtionden. Svaret är att jag inte var bjuden. Den nuvarande talmannen, Per Westerberg (M), har bestämt att de förutvarande talmännens respektive inte längre ska bjudas. Med påföljden att Birgitta avstod från större delen av evenemanget och i stället åkte till Uppsala för att äta middag och gå på konsert med mig.

Vi hade valt att prova restaurang Stationen, som Svenssons krogar just har öppnat i det gamla, nu renoverade stationshuset på Uppsala C. Det är ett jättestort etablissemang med olika avdelningar, men vi lyckades få ett bord i den traditionella restaurangen, belägen i den före detta biljettkassan. Förmodligen lyckades vi för att vi var tidiga. Det var redan i princip fullt, men vi fick plats eftersom vi skulle gå runt 18.30, eftersom konserten började 19.00.

Birgitta valde entrecôte Café de Paris med pommes frites, tomat- och löksallad och så förstås Café de Paris-smör. Hit kommer vi nog tillbaka.

Men närmast efter konserten tog jag en sen buss till Öregrund igen.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.

Melodikrysset nummer 36 2011

Anders Eldeman berättade inledningsvis, att förra veckans melodikryss tydligen ansågs mycket svårt – i vart fall var det anmärkningsvärt få som sände in svar.

Själv tyckte jag att dagens kryss var svårare. Men allt sådant beror ju av vad man lyssnar på och kan.

”Sweet Caroline” med Neil Diamond har tydligen tidigare gått mig förbi.

Och Kevin Borg hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag fick ut hans efternamn med hjälp av ledbokstäverna, och så uppfattade jag titeln, ”Street Light” i texten. Sen fick jag bekräftelse via Google.

Jag hade också problem med att komma på vem som i dag sjöng Anita Lindblom-klassikern ”Sånt är livet”. Jo, Lotta Engberg.

Men också i flera andra fall tog det en stund, innan jag kom på svaret, till exempel innan titeln på låten i fråga trillade ner. Ett exempel är den för mig välkända raden ”Bye, bye love, bye, bye happiness” som en gång i världen sjöngs av Everly Brothers.

I andra fall försökte Eldeman förvilla oss genom att spela mindre vanliga låtar, till exempel med BAO. Men jag kände igen Helen Sjöholm och BAO, och sen fick vi ju också titeln, ”De ljuva drömmarnas orkester”.

Andra kan ju ha haft problem med helt andra frågor. En av dagens melodier av det äldre slaget, som yngre lyssnare kan ha haft problem med, har dock förekommit tidigare i krysset: Jules Sylvains och Karl Ewerts ”Räkna de lyckliga stunderna blott” med inledningsraden ”Ett gammalt solur jag har”. Den förekom i en film från 1949 med samma titel som melodins; filmen byggde på Guy de Maupassant-novellen ”Une veuve”.

Dessa andra kanske i stället identifierade Sting hur lätt som helst. Fast det gjorde jag också – Sting finns i mina skivhyllor. Men just den här nya låten, vars titel jag inte snappade, har jag inte.

Gamla svensktoppslåtar och vissa melodifestivallåtar minns jag också.

Ett exempel är Cecilia Vennerstens (till upphovet Nanne Grönwalls med fleras) ”Det vackraste”, som kom tvåa i den svenska Melodifestivalen 1995.

Ett annat exempel är ”När stormen river öppet hav”. Den hörde vi i dag på danska, men de flesta minns nog det svenska originalet med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors.

”Mors lilla Olle” var det väl knappast någon som inte kände igen; alla vet ju också att Olle var ute och plockade bär och då mötte en björn.

Nå, det gick ju inte illa, så mor behövde aldrig fundera över om man skulle spela Chopins sorgmarsch eller något annat på hans begravning.

Vad man spelade på Cornelis’ begravning vet jag inte, men jag tycker det är sorgligt att han inte fick leva längre och skriva fler mästerliga sånger som den vi hörde i dag – i dag besjöng mäster Vreeswijk en dam vid namn Veronica, hon som hade blå hatt.

Och så går vi sen i mål med en annan av den svenska visans mästare, Evert Taube. Hans ”Sjösala vals” börjar med ”Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng”.

Så munter var kanske inte jag i morse, men ett par koppar kokkaffe hjälper – sen var jag redo för dagens kryss.

PS: En läsare påpekar att jag glömt att redovisa ett svar. Slarvigt av mig – men så är det med gamla mäns minne. Vi hörde alltså ”Memory” – på svenska minne – ur ”Cats”.