Släktresan eller Stig-Helmer i Amerika

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi fått tips om att Lasse Åberg var socialdemokrat, till och med organiserad sådan. På den tiden, när AiP var ett socialdemokratiskt familjemagasin med både politik och kultur, hade vi också en serie personporträtt, inte skvallriga utan fördjupande och gärna roande, av människor inom arbetarrörelsen eller sympatisörer till denna. Så Lasse Åberg tillfrågades och ställde upp. Resultatet publicerades i ett julnummer. Lasse fick där möjlighet att både berätta om sina värderingar och sitt Musse Pigg-museum.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Ålderns höst

Det blåser, hårt och kallt, och i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna var plattorna på gången våta. I slutet av veckan är sommarvistelsen i Öregrund slut. Birgitta ska tas in på Akademiska för sin klaffoperation, och sen följer en lång konvalescens. Själv ska jag försöka ta mig ut till sommarhuset åtminstone några gånger till för att ställa i ordning inför vintern.

Sommarvistelse och sommarvistelse – det har över huvud taget inte varit mycket bevänt med vädret under det som enligt almanackan är sommarmånaderna. Det har funnits perioder då jag knappt har gått ut annat för att handla mat i Konsum.

Också det känns tyngre och tyngre, bokstavligen. Att bära hem två fulla matkassar tar numera på krafterna; ofta ställer jag ner kassarna och vilar ett par minuter när jag har tagit mig upp för det lilla motlutet vid lekparken halvvägs hem.

Min kondis har gradvis försämrats allt sedan jag fick mina egna hjärtproblem och fick först pacemaker, sen stent inopererade. Den fysiska orken är en skugga av vad den en gång har varit, och numera är det en mödosam uppgift att kravlande på knä rensa mitt stora stenparti och sen, en balja i taget, bära i väg renset eller, inne i huset, veckostäda toan/badrummet.

I torsdags kväll, när vi på väg till fredagens kalas i Sala var inne i Uppsala och åt middag på en pizzeria i Tunabackar, blev stegen så tunga under den ganska korta vägen dit, att vi på vägen hem tog buss, en sträcka på två hållplatser.

Jag är en person som tidigare i mitt liv har sovit mycket gott på nätterna. Numera har jag en för män i min ålder inte ovanlig ålderskrämpa: jag måste under nattens lopp gå upp ganska många gånger för att kissa.

Tidigare har jag därefter lätt kunnat somna om. Riktigt så är det inte längre. Det händer ganska ofta, ibland varje natt, att jag känner en kvävningskänsla när jag ska somna om: andningsvägarna genom näsan känns, om inte helt täppta så i alla fall en smula blockerade. Ibland kan jag klara det här genom att lägga ett par kuddar på varann och sen somna om med huvud och delvis även rygg i lite högre läge.

Men ofta går inte det heller, och då har jag hittat en alternativ sovställning som fungerar: Jag tar på mig morgonrock och går över till TV-rummet, där jag sätter mig i min Lamino-stol med ett täcke runt fötterna. Där sover jag sedan sittande – den upprätta sovställningen tycks medföra att andningsvägarna genom näsan inte täpps till.

Ibland tänker jag lite sorgmodigt att det snart bara är huvudet (alltså bortsett från andningsorganen) som fortsätter att fungera klanderfritt. Och det är ju en lycka så länge man kan tänka, läsa, lyssna på musik, se film, äta.

Gärna också därefter skriva om det.

Också det går fortfarande bra, även om jag har en viss domning i ett par av fingertopparna på vänstra handen (liksom tidigare i tårna).

Jag har berättat för min husläkare om de här domningsbesvären, och hon har konstaterat att jag ändå har full känsel kvar i de här organen. Hon skickade mig också till Akademiska för undersökning, detta utan man där kunde avgöra vad som exakt är orsaken.

Men i den här åldern får man ju vara glad över att man över huvud taget lever.

Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.

Coop öppnar nytt – och handeln växlar spår

Ett nytt Coop Konsum har just öppnats på Stationsgatan 14 i Uppsala, på den östra sidan om gången under järnvägen. Den nya butiken ligger alltså på det nya centralstationsområdet, men med sina 1.000 kvadratmeter kan den inte karaktäriseras bara som en servicebutik.

Naturligtvis är den i ett avseende en servicebutik: den är öppen 06.00-22.00 på vardagar, 08.00-22.00 på söndagar, och framför allt öppnandetiderna på vardagsmorgnarna vittnar om att den siktar in sig på Uppsalas många pendlare. För dessa finns också färdigbryggt kaffe plus tilltugg att ta med på tåget och även lunchrätter att ta med till jobbet. Men tanken är uppenbart att pendlarna också ska kunna handla mat där på hemvägen från jobbet, och så finns det runt om butiken fullt med bostadshus, vars invånare man vill locka att handla i en välförsedd fullsortimentsbutik.

Ytterligare en av de stora livskedjorna, Hemköp, har redan tidigare anpassat sig till pendlarnas rörelsemönster genom att flytta från Åhléns-huset till Svava-gallerian väster om Kungsgatan och Centralstationen.

Sedan livsbutiken i Forum-gallerian, på slutet reducerad till en Servus-butik, stängde, har det – alltså fram till nu – inte funnits någon Konsum-butik i centrum av Uppsala, landets fjärde stad.

Själv minns jag både från Luthagen/Stabby, mitt område under studenttiden på sextiotalet, och från Svartbäcken och angränsande Tunabackar, där Birgitta och jag sedan bosatte oss, ett tätt nät av Konsum-butiker. De hade alla en gång i världen etablerats på bekvämt gångavstånd från närliggande bostadshus.

Det var egentligen inget fel på de här butikerna, men konsumenterna bytte handlingsmönster: i bil tog de sig till stormarknader eller i varje fall större butiker med gott om parkeringsplatser, och man började i större utsträckning veckohandla i stället för att dagligen handla i en butik på nära håll. Många av de här mindre konsumbutikerna omvandlades då i förta skedet till Servus-butiker för att senare helt slås igen.

Ett antal större butiker med bra parkeringsplatser utanför klarade sig. Ett exempel år vår hemmabutik i Uppsala, belägen vid Torbjörns torg.

Och så kan man tydligen lägga butiker där de passar pendlarnas behov. I Coop Konsum på Stationsgatan kan man handla middagsmat på väg hem från jobbet och sen ta med matkassen i bilen, på cykeln eller på bussen.

Nordisk livsmedelsjätte skapas

Orkla heter ett norskt industrikonglomerat med 30.000 anställda i mer än 40 länder. Verksamheten har ändå koncenterats till färre branscher, och numera ligger tyngdpunkten på livsmedel, vilket ytterligare kommer att accentueras av den fusion, som just har avsiserats – mer om den nedan.

Livsmedelsdelen av Orkla är till stor del inriktad på kända märkesvaror, och eftersom Orkla förvärvade svenska Procordia Food, som härbärgerade både gamla Statsföretags och Volvos mycket omfattande livsmedelsdivisioner, är oerhört många av de kända märkesvarorna i våra livsmedelsbutiker numera Orkla-ägda: Abba (sill och Kalles kaviar), Bob och Fun (saft), OLW (chips), Ekströms (krämer och efterrätter), Risifrutti, Önos (sylt och marmelad), Göteborgs kex, Felix (djupfryst, grönsakskonserver, burksoppor), Grandiosa (pizza) med flera. Till det kommer norska märkesvaror med namn som Stabburet (färdigrätter, fiskkonserver, bröd, dressing, saft, pizza), Idun (senap, ketchup, dressing), Sætre (kex) och Nidar (godis), danska som KiMs (mer chips), Den gamle fabrik (marmelad) och Beauvais (ketchup, senap, dressing, konserverade färdigrätter, rödbetor). Flera av de här företagen har också starka marknadspositioner i Finland och Baltikum genom dotterföretag, till exempel Felix; i Finland och i Estland äger Orkla till exempel godisföretagen Panda (bland annat mycket god lakrits) respektive Kalev.

Men som sagt: Orkla äger livsmedelsföretag också i till exempel Ryssland och i andra delar av Europa, ja numera i ganska avlägsna delar av världen.

I Norge har det hittills funnits ytterligare en stor livsmedelskoncern, till större delen familjeägda Rieber & Søn. Orkla har nu slutit avtal med några av de centrala ägarna om att få förvärva till att börja med 90,11 procent av aktierna i Rieber, med sikte på att senare lösa in också övriga aktier.

Rieber & Søn har en omsättning på över 5,0 miljarder norska kroner. Koncernen har 4.000 anställda, i Norge, Sverige, Danmark, Nederländerna, Polen, Tjeckien och Ryssland. Företaget har dessutom säljverksamhet i Tyskland, Storbritannien och Slovakien.

Rieber & Søn har ledande märkesvarunamn som Toro, Denja, Mr Lee, Vossafår, Vestlandslefsa, Trondhjems (Norge), Mrs Cheng’s och Frödinge (Sverige), K-salat och Bähncke, det senare marknadsledare på senap (Danmark), Delecta (Polen), Vitana (Tjeckien och Slovakien) och Chaka (nötter, Ryssland).

Man kan naturligtvis ha sympunkter på ytterligare koncentration i den här branschen. Men i stället för att ropa på konkurrensmyndigheterna ska vi kanske glädjas åt att åtminstone ett storföretag i den här branschen är nordiskt, i det här fallet norskt.

När Kokk lärde sig laga mat

Jag växte upp i ett, när det gällde könsroller, mycket traditionellt hem. Visserligen lät mig min mamma delta i julstädningen – jag fick torka ur bords- och byråklådor – och hur det nu kom sig, anlade jag i tonåren en egen rabatt där jag frösådde sommarblommor; dessutom plockade jag under mina långa promenader buketter med vildblommor som jag gav till min mamma.

Mamma var hemmafru och köket var hennes exklusiva revir. Pappa kunde knappt koka kaffe, och ingen, allra minst mamma, skulle ha kommit på idén att låta någon av de tre sönerna i huset göra något i köket.

När jag hösten 1959 kom till Uppsala, fick jag på grund av goda betyg och inga pengar från familjen i ryggen ett naturastipendium i form av matkuponger till en av de restauranger som serverade lunch och middag till studenter, i mitt fall Delmonico i hörnet Sysslomansgatan/Skolgatan. Med klok hushållning kunde man äta där veckans alla dagar. Själv kunde man då reducera sin egen matlagning till kaffekokning morgon och kväll plus att bre en macka.

Men det skulle komma perioder då jag inte hade det lika väl förspänt, också somrar då jag stannade kvar i Uppsala för att sommarjobba. Och då visade det sig förstås att det inte var lätt att få det lilla man hade i sin tunna börs att räcka till mat.

Så en dag beslöt jag mig för att försöka tillägna mig kokkonsten – att laga mat hemma måste ju vara billigare.

Alltså gick jag till kooperativa Forums husgerådsavdelning och kompletterade min kaffepanna med det jag ansåg måste finnas i ett kök: flat och djup tallrik, glas, bestick, kastrull, stekpanna och stekspade och kanske något mer. Och i bokhandelsdelen inhandlade jag två kokböcker.

Det här var en ganska stor investering med hänsyn till min magra kassa, men jag förutsatte att jag skulle kunna leva billigare på det här sättet.

När jag kom hem med alla mina nya köksattiraljer, var jag redan så hungrig att jag inte tyckte mig ha tid att lära mig laga mat genom att först läsa på i mina nya kokböcker. Så jag gick ner till Konsum, på den tiden i hörnet av Sysslomansgatan och Ringgatan, stegade fram till damerna i den manuella köttdisken och sa:

– Jag ska laga wienerschnitzel. Vad behöver jag?

Tanterna bakom disken höll på att skratta ihjäl sig, men de hjälpte mig till rätta.

Och så lagade jag om en stund mitt livs första middag, wienerschnitzel med kokt potatis.

Och lyckades faktiskt riktigt bra.

Birgitta gillar fortfarande min wienerschnitzel, men naturligtvis var det så att jag, när vi två flyttade ihop i mitten på sextiotalet, låg långt, mycket långt, efter henne när det gäller kokkonst – till bakgrundsbilden hör att hennes mamma var lanthushållslärae och förde över många av sina kunskaper till dottern redan i dennas tidiga år.

Men på sextiotalet var inte bara Birgitta utan också jag besjälad av årtiondets nya idéer om jämställdhet mellan kvinnor och män, så vi började tidigt i vår relation praktisera det vi praktiserar än i dag: man lagar maten varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten.

I början var jag mycket underlägsen henne vad gäller matlagningskonst, men hon hade tålamod med mig, och jag lärde mig steg för steg allt mer, en del av henne, en del genom kokböcker, en del genom trial and error.

Av naturliga skäl vill jag inte utfärda några betyg över den kokkska kokkonsten i dag, men jag törs väl ändå säga att den har gjort betydande framsteg.

Jag har till och med fått laga mat i både Aftonbladet och Expressen. Ett matreportage i en söndagsbilaga till Aftonbladet, där Birgita och jag lagar en bättre middag till ett gäng tjejvänner, finns till och med återpublicerad i en kokbok.

Sommar i P1 med Lotta Lundgren

Jag är matintresserad – lagar varannan dag maten här hemma och läser också regelbundet ett par mattidskrifter – men Lotta Lundgrens matprogram i TV ”Landet Brunsås” har jag faktiskt aldrig sett. Framför allt lasagnereceptet i hennes Sommar-program i dag lät frestande – däremot behövde jag för egen del inte hennes lektion om hur man tillreder fisk, i det här fallet gös.

Lotta Lundgen sysslar alltså i dag med matlagning i TV, men vad exakt som förde henne just dit förstod jag egentligen inte av hennes program. Där skildrade hon, ganska oförmedlat, några tvära kast i hennes eget liv. Men vad var det egentligen som fick henne att plötsligt en dag hoppa av jobbet på en reklambyrå?

Och programmets början, med den märkliga yogaövningen med syfte att byta liv, fick mig att bli helt ställd: Driver hon med oss? Eller är hon knäpp?

Senare i programmet, när hon predikade jämställdhet, kände jag ändå sympati för henne.

Hennes musikval kändes ganska främmande för mig. Få av artisterna – Timo Räisänen och Regina Spector – var över huvud taget kända för mig, och mycket av det hon spelade passade inte mina öron.

Men det fanns ett undantag, ett lysande sådant: ”Will the Circle Be Unbroken” med Nitty Gritty Dirt Band, Alison Krauss, Taj Mahal och Doc Watson. Jag har den i andra inspelningar, men den här versionen måste jag bara skaffa!

Melodikrysset nummer 32 2012

Jag har löst dagens melodikryss under viss hets – om ett tag börjar gästerna drälla in. Birgitta och jag har nämligen 75-årskalas i dag för familjen och den närmaste släkten. Ingen av oss fyller i och för sig år just i dag – jag har redan fyllt 75 och Birgitta gör det om ett tag – men vi har slagit ihop firandet med den närmaste släktens sedvanliga sommarträff, och i år blir det kalas i vår trädgård i Öregrund. Det mest fantastiska med just det här kalaset är att praktiskt taget allt, inklusive matlagningen, sköts av våra barn. Matti och Kerstin har redan varit här ett par dar, och i dag har även Anna kommit.

Vädret i dag är som gjort för en trädgårdsfest. Det är ”sol ute, sol inne” för att citera en av dagens nycklar. Hoppas det blir ”sol i hjärta, sol i sinne” också, för att fortsätta citera texten.

Det här gjorde att jag gick upp ovanligt tidigt i dag, kokade som vanligt en panna kaffe för att komma i gång. Men jag dricker mitt kokkaffe svart, hör inte till dem som med Gösta Jonsson 1938 anser att ”kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Lite senare i dag ska vi äta av Kerstins och Mattis nybakta bröd, och till kaffet får vi bland annat bullar och kakor som Kerstin har bakat. Så för vår del behöver vi inte ta hjälp av Evert Taubes glade bagare i San Remo, han som i dag skulle leda oss till ordet deg.

Dagen till ära har jag satt på mig min finaste Marimekko-skjorta, och jag skulle väl också kunna berätta var Birgitta har köpt den, men jag får väl lyda rådet från Raymond och Maria, ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”.

I dag kommer vi att vara omgivna av nära och kära. Och även om jag för egen del inte är så förtjust i Niklas Strömstedts låt, den som Jessica Andersson sjöng i dagens kryss, kan jag väl om festen i vår egen trädgård citera låttiteln, ”Precis där den hör hemma”.

Birgitta och jag är båda födda 1937, så ingen av oss kan väl med anspråk på att bli trodd på dagens fest sjunga Povel Ramels ”Mitt glada trettital”. Men lite nostalgi får man väl ändå räkna med i samtalen runt trädgårdsborden.

Dagens kryss började med något som var ovanligt lätt för mig: ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats är son till mina gamla medarbetare på Aktuellt i politiken (s), Sven och Karin Rådberg, och inte nog med det: Den svenska texten – originalet heter ”Put Another Log on the Fire” – har gjorts av Ewert Ljusberg, som jag nyligen var och lyssnade på, också morsade på, när han uppträdde här i Öregrund – vi har haft kontakt förut, även här på bloggen.

Jag hör till dem som alltid sjunger med i nationalsången, men trots många tillfällen tillsammans med kungligheterna, har jag aldrig någonsin kunnat förmå mig att sjunga med i ”Kungssången”, inte ens då jag har haft både drottning och monark alldeles bredvid mig.

Därmed är det slut på möjligheterna att göra inhemska associationer.

Vi har visserligen Arabia-porslin, men lite långsökt vore det att knyta det till Fats Waller och ”Sheik of Araby”.

Barry Manilow förde oss i dag till Rio, men där har jag aldrig varit, däremot min hustru. Men fick jag chansen, skulle jag nog inte säga nej till budskapet i det jag tror är låttiteln: ”I Go To Rio”.

När det gäller Afrika, i dag illustrerat med Toto’s ”Africa”, har jag bara varit i Algeriet – även i det här fallet slår mig Birgitta med hästlängder; hon har varit nästan överallt i Afrika.

I Italien – It – har jag däremot varit både med och utan Birgitta. Detta apropå att vi i dag fick hörfa Sabrina Salerno sjunga ”Boys, Boys, Boys”.

I USA har jag också varit några gånger och då alltid tillsammans med Birgitta. Fast då åt vi förstås aldrig just det som förekommer i dagens låt med Tori Amos, ”Cornflake Girl”.

Och nu övergår jag till dagens familjefest – snart anländer de första gästerna. Det gör att jag också blir tvungen att skjuta på att lyssna på dagens Sommar. Men sommar är det i dag i trädgården, och radioprogrammet kan man ju lyssna på senare på nätet.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kakor och bullar till vårt 75-årskalas

Jag har berättat om att vår dotter Kerstin har varit hos oss i Öregrund och då inte bara på badutflykt tillsammans med barnen. Mellan de dagliga turerna till Tallparksbadet hann hon också med att baka bullar och massor av kakor.

På sin blogg – länk finns här – har hon dokumenterat allt sitt bakande.

Hon är ett riktigt proffs.

Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.