Butiksrond i närområdet

Vi brukar, framför allt inför jul, handla sådant som skinka samt ingredienser till min estniska julsylta – kalvkött plus fläsklägg – i Svenska Delikatesser, en liten butik med gårdsslaktade köttråvaror och andra livsmedel av god kvalitet.

I förmiddags tog jag en promenad till den här lilla butiken, belägen på andra sidan av Svartbäcksgatan, på Styrbjörnsgatan 16, för att kolla, om jag kunde hitta något extra gott inför helgen. I dess fiskdisk hittade jag något som kallades najadrökt regnbågslax, vilket visade sig betyda att laxen var både gravad och kallrökt. Det såg gott ut, så det köpte jag till en av helgens middagar.

Den här butiken har också bröd från ett uppländskt bageri, så jag passade på att köpa osötat matbröd.

Och eftersom Earl Grey-teet vi hade hemma tog slut här om dan, passade jag på att köpa också ett paket sådant, här av Fair Trade-slag och även Krav-märkt.

När jag var klar här, promenerade jag vidare till Torbjörns torg på vår sida om Svartbäcksgatan och styrde stegen mot den lokala blomsteraffären, Tuna blommor. Där plockade jag själv ihop två buketter, en åt Birgitta och en åt vår dotter Kerstin.

Birgitta har fått sin bukett, men Kerstins står och väntar på henne tills när hon kommer hem för att äta fredagsmiddag med barnen,

Fast innan jag gick hem, slank jag också in i tobaksaffären vid Torbjörns torg och köpte Aftonbladet plus dess senaste Mat & vin-bilaga.

Två konsumtrogna

Birgitta och jag har, allt sedan vi på 1950-talet kom till Uppsala, varit trogna kunder i Konsum.

Den konsumbutik som fanns i hörnet Ringgatan/Sysslomansgatan nära mitt första hyresrum på Jumkilsgatan finns faktiskt kvar, även om den har flyttat till modernare lokaler.

Men den konsumbutik som har funnits i ett par olika lägen vid Torbjörnstorg, nära Idrottsgatan där jag och Birgitta bor sen mitten av 1960-talet är en av dem som har lagts ner, fast inte för så länge sedan.

När den här nedläggningen ägde rum, ställdes vi inför ett dilemma: Skulle vi nu på gamla dar tvingas handla i den ICA-butik, som fortfarande finns vid vårt torg?

Hustrun går dit i nödfall, men jag har ännu inte varit inne i ICA trots att det nu har gått ganska lång tid utan konsumbutik i närheten.

I stället biter vi ihop och tar bussen till centrum, till hållplatsen vid Uppsala C. Därifrån är det en kort bit att promenera till ett ganska stort och helt modernt Coop. Vi har båda skaffat tantvagn – jag köpte en ny i dag, eftersom min gamla är utsliten – och så rullar vi våra inköpta varor till bussen som går hem till Svartbäcken.

Närheten till Uppsala C bidrar väl till att ganska många av dem som handlar i den här Coop-butiken är unga människor, många av dem säkert pendlare som handlar lunch att ta med till jobbet i Stockholm eller färdigrätter att snabbt få ihop när de kommer hem. Vi gamlingar med lust att laga mat och med tid för detta bjuds på ett magrare urval av varor.

På Coop Konsum i Öregrund, där vi bor och följaktligen handlar under sommarhalvåret, känner vi alla i den ordinarie personalen och vet också vem som ansvarar för vad i sortimentet, vilket gör det lätt att framföra och få gehör för önskemål. I den stora Coop-butiken vid Uppsala C ska man ha tur om man över huvud taget träffar någon personal annat än i kassan.

Ett par gånger har jag faktiskt ändå lyckats med att få den här butiken att ta hem varor som jag vill ha eller behöver – jag är diabetiker.

Jag skulle i alla fall till ledningen för Coop Konsum vid Uppsala C på det här sättet vilja framföra några önskemål. Inget av dem är orimligt, eftersom de varor jag efterlyser finns i konsumbutiken i Öregrund.

I Öregrund finns Stora Risten Fisk, som levererar färsk och gravad och rökt och inlagd fisk – deras rökta laxfenor är en delikatess! – inte bara till Konsum i Öregrund utan också till exempel till Hötorgshallen i Stockholm. En fiskdisk med de här delikatesserna, som är färdigförpackade, vore en fantastisk fjäder i hatten för Coop Konsum vid Uppsala C.

Och det finns andra i vid mening lokalproducerade varor, som skulle öka attraktiviteten hos den här konsumbutiken.

Roslagsbröd i Gimo gör ett underbart gott (och nyttigt) knäckebröd i olika varianter. Det är värt att sälja också i Coop-butiker i Uppsala.

Och hur kommer det sig, att jag har kunnat köpa uppsalatillverkade Fyris senaps delikata senapssorter i Konsum i Öregrund men inte kan göra det i den här Coop-butiken i Uppsala?

Samt för att inte vara så lokalt inriktad: Konsum i Öregrund för tre sorter av Kotivaras skurna påläggskorv, bland annat den ryska salami jag älskar att använda till någon av mina morgonmackor.

Slutligen något som inte jag själv, som är diabetiker, men barnbarn på besök i Öregrund har kunnat njuta av, eftersom Konsum där i sitt sortiment tog in klassiska läsksorter som jag och många andra i min generation känner till och älskar.

Vad sägs om Loranga, en apelsindryck som förr var mycket större än dagens apelsinläskar och som har namngett en av Barbro Lindgrens älskade barnboksfigurer, eller om Citronil, som Lennart Hellsing har besjungit? Fler apelsindrycker: Solo, länge Konsums paradnummer bland läskar, Syd och blodapelsinläsken Rio.

På colamarknaden är numera Cuba Cola och Rally inte så kända, men de colablandade Syd Black Orange och Trocadero är väl värda en renässans.

Äppelläsken Guldus var länge favorit i mina gamla hemtrakter i Njurunda söder om Sundsvall och en av mina egna barns favoriter när de besökte farmor och farfar i Juniskär.

Eller vad sägs om Haiwa ananasläsk? Eller om Portello, min egen favorit under pojkåren?

Kulinariska upptäckter i närområdet

Coop Konsum var förr den butik vi alltid handlade i, detta oavsett vilken sida av Torbjörns torg den under årtiondenas lopp låg på. Numera tar vi bussen ner till Uppsala C och handlar i den stora nya Coop-butik som finns där, men det var inte om det jag tänkte berätta utan om vad jag har hittat i vårt närområde efter höstflytten in till stan.

Först upptäcke jag vid Torbjörns torg, i Konsums gamla lokaler, ett nyöppnat sushi-ställe, Ayakos sushi. Jag skulle inte karaktärisera det som restaurang utan mer som ett hämtställe, och det har jag provat. Jag fick med mig en komplett – faktiskt god och riklig – japansk måltid hem, och eftersom vi bor så nära, behövde vi inte ens göra någon extra uppvärmning.

I morse, när jag var på Svartbäckens vårdcentral för provtagning, gjorde jag två upptäckter.

Efteråt gick jag först till OKQ8-macken aningen längre ner på Svartbäcksgatan, primärt för att köpa Aftonbladet. Men så gick jag ett varv runt i mackbutiken och kollade och såg, att den utöver till exempel frysta färdigrätter hade också fikabröd som såg riktigt fräscht ut. Jag får ju som diabetiker inte äta sockrade saker, men jag såg bakverk – ett slags kombination av muffins och wienerbröd såg det ut som – som såg goda och fräscha ut, så jag köpte såna åt Birgitta, Klara och Viggo, till barnbarnen också var sin Apotekarnes Lemon Ginger – jag vet sedan tidigare att den här nya läskserien från Apotekarnes är måttligt sockrad.

På vägen hem passerade jag kafé & konditori Trianon på hörnet Svartbäcksgatan/Gamla Uppsalagatan, där det fordom låg en liten konsumbutik. Trianon ligger mot två ganska trafikerade gator, så dess uteplatser har aldrig lockat mig, och jag har heller inte – mer än någon enstaka gång för länge sen – handlat där, men i morse fick jag lust att testa.

Och testet utföll över all förväntan. När jag kollade bröddisken, välfylld med både matbröd och bakverk, fann jag, att det här kondiset sålde danska smørrebrød av ganska varierat slag. Smørrebrød var förr ett måste vid mina många københavnsbesök, så jag blev ett lätt byte där vid disken: pekade ut fyra varianter x 2 – plötsligt hade jag kommit på vad Birgitta och jag skulle äta till lunch i dag.

Lyckan blev fullständig av att jag dessutom lyckades köpa ett nybakat frukostbröd utan inblandning av socker, något som kommer att förhöja min frukostnjutning de närmaste dagarna.

Och lunchen blev precis så härlig som jag hade hoppats. Till smørrebrøden serverade jag en kanna rykande varmt Earl Grey-te.

Fransk konsert

”Fransk elegans” kallades torsdagskvällens abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester, och den här gången stämde rubriken i flera avseenden. Vi fick höra fyra franska verk, och gästdirigent var också fransyska, Ariane Matiakh.

Matiakh gjorde en lysande insats, vilket inte bara hade att göra med att hon var förtrogen med kompositörer och spelade verk. Hon lyckades också få kammarorkestern att spela som om den aldrig hade gjort något annat än att spela de här kompositörerna och deras verk. Elegant och inkännande är omdömen som kom spontant till oss som lyssnade.

Och ändå var den här konserten med fransk tema inte tillrättalagd på så sätt att programmet bara skulle ha bestått av kända och insmickrande verk. Det enda som förekom i den vägen var pianistens, Martin Sturfälts, extranummer före pausen, Claude Debussys ”Claire de lune”. Men missförstå inte detta – Sturfälts solotolkning var mycket hörvärd.

Dess förinnan hade han med stark känsla för verket tillsammans med orkestern gjort en likaledes mycket hörvärd tolkning av Maurice Ravels (1876-1937) ”Pianokonsert i G-dur”. Sturfält, i fin samklang med orkestern, perfekt ledd av Matiakh, lyckades fånga de olika nyanserna, även jazzklangerna, i det här verket.

Konserten inleddes med ”Masques et Bergamasques Suite opus 112” (1919) av Gabriel Fauré (1845-1924). Enligt programmet är den här musiken en hyllning till rokokokonstnären Antoine Watteaus bilder av fêtes galantes, lantliga festligheter, men även om man som jag är skeptisk till programmusik, har man stort utbyte av att lyssna till den här klassicistiska musiken med dess romantiska inslag.

Efter pausen fick vi höra något av en kontrast: ”L’Offrande à Vénus” av Suzanne Giraud (1958-). I det här fallet ledde Ariane Matiakh en till numerären mycket reducerad ensemble, dock med en annorlunda sammansättning av instrument (bland annat harpa).

Och så avslutades konserten med ”Sinfonietta” av Francis Poulenc (1899-1963). Också här hör man inslag av annat slags musik, bland annat jazzinfluerad sådan.

En mycket fin konsertkväll!

* * *

Birgitta och jag fick skjuts till Musikens hus med Bengt och Inger, och före konserten åt vi som vanligt gemensam middag, till vilken även Anna anslöt. Vi gick på Lucullus i Sivia tvärs över Vaksalagatan och åt smaklig pepparstek med grönpepparsås.

Yngre blir vi ju inte

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

Melodikrysset nummer 38 2015

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

Nordiska klassiker

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester inleddes med verk av två nordiska mästare, Carl Nielsen (1865-1931) och Hugo Alfvén (1872-1960). För Nielsen är det 150-årsjubileum i år, och jag tyckte faktiskt att det som vid gårdagens konsert spelades av den danske kompositören var mer hörvärt än det vi fick höra av Alfvén.

Nielsendelen av konserten, som upptog första hälften, inleddes med konsertouvertyren ”Helios” (1903), och sedan fick vi höra ”Konsert för flöjt och orkester” från 1926. Det som bar det senare stycket, egentligen inte något av Nielsens mest kända, var flöjtistens roll, och flöjtist här var den för ändamålet inlånade Tobias Carron.

Därmed inte sagt att jag i det här fallet hade några som helst invändningar mot Paul Mägi och den på grund av verkets karaktär blåsarreducerade Uppsala kammarorkester.

Hela orkestern utnyttjades desto mer i det verk som följde efter pausen, Hugo Alfvéns ”Symfoni nummer 1 i F-dur” (1896-1897). Det här är således ett tidigt verk, och så vitt jag förstår har det inte framförts särskilt ofta – första tryckningen kom först 1951. För min del var det första gången jag hörde det här verket, men riktigt övertygad om att Alfvén hade talang även på det här området blev jag inte. Till exempel sista satsen hade förvisso en del fina ansatser med dansanta inlån från den folkmusikaliska sfären, men sen verkade det som att Alfvén menade, att det behövdes pompa och ståt för att det skulle bli en riktig symfoni.

* * *

Birgitta och jag inledde den här konsertkvällen med att äta buffémiddag i restaurangen på bottenvåningen i konserthuset.

Det gjorde vi tillsammans med Inger, Bengt och Anna, de senare just återkomna från en resa till Rīga.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

I skarven mot hösten

I augusti blev det äntligen sommar.

Sista augustisöndagen hade vi ett av de kalas vi brukar ha för Birgitta och hennes syskon med respektive. Det var vår tur att vara värdar, och Ragge och Gunnel samt Karin och Hasse kom. Gunnars Annica var inte i riktigt frisk – sånt händer i vår ålder – så de kunde inte komma.

Vi samlades runt trädgårdsbordet med ett glas vitt vin, alkoholfritt för fyra av oss. Vädret var varmt och soligt, och Transparente Blanche-trädet intill bordet dignade av äpplen.

Birgitta hade dukat fint med linneduk och hade lagat en härlig sommarmiddag med öregrundsanknytning: Till förrätt hade hon gravat sik, köpt av en lokal fiskare, och till det serverade hon dels egenlagad gravlaxsås, dels färskpotatis ur eget land. Till fläskfilén blev det mer egenodlad potatis fast av en annan sort och en sallad där alla ingredienser – sallat, tomater, lök, örtkryddor – kom från egna odlingar och kantarellsåsen var gjord på nyplockade kantareller, också köpta av vår vän fiskaren. Till dessert fick vi två sorters melon med röda och svarta vinbär.

När vi hade avslutat med kaffe och mjuk hembakt sockerkaka, tyvärr inget för mig som är diabetiker, fick gästerna plocka med sig lite äpplen att ta hem.

Birgitta hade fått löfte om skjuts till Uppsala, eftersom hon dan därpå, alltså under måndagen, hade starroperation inbokad på Akademiska sjukhuset.

Jag blev kvar i Öregrund, bland annat för att ta hand om disken. (Vi gör alltid så här, men vi växlar: Man lagar mat varannan dag, och den som inte har lagat maten diskar.) Och eftersom det blev ovanligt mycket disk den här gången och innehållet i varmvattenberedaren inte räcker så länge, fick jag lov att diska i fyra omgångar. Men eftersom det var Beck-film i TV och den gick i fyran, diskade jag i reklampauserna.

I går, måndag, packade jag kläder och mediciner och åkte sen buss in till Uppsala.

Jag gick direkt från bussen till Hotel Uplandia, där Uppsala arbetarekommun hade hyrt lokal – ingen höjdare – för höstens första möte.

En ganska stor del av dagordningen bestod av rapporter, men vi hade också en stunds diskussion om den tilltagande främlingsfientligheten.

Jag trodde jag skulle träffa Birgitta på det här mötet, men hon dök inte upp. När jag sen kom hem, var det som jag anade: Hon hade blivit mer tagen av ögonoperationen än hon själv hade trott och stannade därför hemma. Men i dag mår hon mycket bättre, och redan i går kväll kunde hon konstatera, att hon, när hon sängläste, kunde läsa utan glasögon med det nyopererade ögat,

Ytterligare en bra sak hände i slutet av förra veckan. Vi läste en kort antydan på dotterns. Kerstins, Instagram, och sen fick vi mejl, och nu har hon, åter på Instagram, också publicerat ett par bilder: Kerstin har lyckats köpa lägenhet här i vår stadsdel, faktiskt i ett hus där hon före sin småskolestart gick i förskola. Det är kort gångväg både till Viggos och till Klaras skola, kort väg också hem till deras pappa Bo. (Barnen bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.)

Jag och Birgitta kommer förstås att sakna både Kerstin och barnen, som vi nu ganska länge har haft här hos oss. Kerstin råkade vara i behov av bostad precis under en period, då både Birgitta och jag var mycket mer skraltiga än nu, och hon kunde då hjälpa oss med matlagning, städning och annat. Storstädning och fönsterputs är sådant som vi redan nu tar firmahjälp med, men det övriga klarar vi nog själva.

Sonen, Matti, har också ringt och berättat, att deras flytt till nya bostaden i Hammarby sjöstad är genomförd. Fast riktigt allt är ännu inte uppackat.