Hätila ragulpr på fåtskliaben, Anna!

Birgittas dotter från hennes ungdomsäktenskap, Anna, fyller 56 i morgon, den 14 juni, men vi firade henne redan i måndags, eftersom hon var i Öregrund söndag-måndag för att hjälpa sin mamma i trädgården.

Det här födelsedagsfirandet följde det mönster som gäller i vår familj. Köksbordet dukades fint: På det stod en smörgåstårta komponerad av Birgitta, och vid Annas plats fanns två nyplockade buketter, en från Birgitta och en från mig, min i blått och lila.

När bordet var dukat för födelsedagsfrukost, tog vi våra paket och tågade in till Anna sjungande den sång som är födelsedagssång i den dahlska familjen, ”Röda små smultron”.

Av Birgitta fick Anna dels stövlar lämpade för trädgårdsarbete, dels ett par skyddsbyxor som förhindrar olyckor vid användande av motorsåg. Av mig fick hon en uppsättning muggar med motiv ur Tove Janssons muminvärld.

Det är syrentid här i Öregrund, så i min bukett fanns kvistar av bondsyrener i full blom.

Tidigt lärde jag mig älska den här dikten ur Werner Aspenströms “Litania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Fast själv plockade jag alltså min födelsedagsbukett på morgonen.

(Och för er som inte är så förtrogna med A A Milnes ”Nalle Puh”: Formuleringen jag använder i rubriken plitades ner av Uggla på det födelsedagskort som Nalle Puh skulle ge till I-or på hans födelsedag.)

Jo, mor blev firad

När jag var pojke, både när jag var liten och under tonåren, firade jag alltid min mamma på Mors dag. Jag plockade blommor åt henne, sådana som hade hunnit slå ut till Mors dag. Under min tonårstid gjorde jag ofta sådana här blomtervandringar, plockade blommor som jag gav mamma inte bara på hennes dag. I en åkerren nära huset där vi bodde växte det styvmorsviol (som jag först lärde mig kalla för natt och dag, som folk sa i Juniskär) och i Juni och Nyland fanns liljekonvalj, gullviva, midsommarblomster, vit- och blåsippa, smörboll (kullerkupp sa vi i min estniska barndom), tjärblomster och förstås törnros.

Det här har sen följt mig genom åren, också i min långa relation till Birgitta. Under den kalla delen av året köper jag fortfarande inför varje veckoslut ett par-tre utvalda blombuketter åt henne, och till Mors dag plockar jag fortfarande en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej.

Vi har under alla år tillsammans alltid turats om att laga mat och diska, men på Mors dag behöver mor i huset aldrig ägna sig åt sådant. Jag går upp tidigt på morgonen och gör en väldig smörgåstårta, i år en skapelse med havets frukter. Och så brygger jag kaffe – själv dricker jag normalt kokkaffe, men den här dagen anpassar jag mig till Birgittas preferenser – och så dukar jag köksbordet för morsdagsfrukost med morsdagsbuketten framför Birgittas plats, vackra servetter och levande ljus.

När alltsammans är klart, väcks mor med sång, den här gången av Anna som är i Öregrund på morsdagsvisit.

Av mig får Birgitta tre bokpaket: ett innehåller Majgull Axelssons ”Ditt liv och mitt”, ett annat Elias Canettis ”Förbländningen” och Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” och det tredje tre kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon. Och så får hon ytterligare en Alvar Aalto-vas från Iittala, den här gången i koboltblått glas.

Anna gratulerar sin mamma med två par trädgårdshandskar och så fina kryddväxter: fransk dragon och en väldig basilika.

Också Kerstin och Matti hörs av på Mors dag: Matti ringer och Kerstin mejlar. Mattis Karin måste ju firas av man och barn, och Kerstins båda barn kommer till henne på söndag – de hinner ta årets första utomhusdopp i Storvad.

På kvällen serverar jag morsdagsmiddag, rostbiff och potatis samt alkoholfritt rödvin. Efteråt, vid TVn, får damerna två wienerbröd var, och när vi sen ska avsluta Mors dag med kvällens Beck-deckare, tar jag fram druvorna, vita och blå.

Melodikrysset nummer 21 2017

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ’n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Följ Kerstin Kokk på Instagram

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.

Gubbliv

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle Klein på ABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Glad påsk!

Vi anlände, först tågförsenade och sedan bussförsenade, sent i onsdags kväll till vårt sommarviste i Öregrund, och torsdagen gick sedan åt till att packa upp och göra påskfint i huset – Birgitta hittade kvistar att sätta påskprydnader i och satte ut tuppar och annat som hör påsken till på sina platser. Själv var jag på Coop och handlade, bland annat rökt och gravad fisk, massor av godis att lägga i det jättestora påskägg, som främst finns för gästande barnbarns skull, och även påskläsk.

De första påskgästerna var Anna, som hade med sig två egenbakade estniska surbröd till mig, och hennes dotter Ella. Anna åkte hem efter äggmålningen på påskafton, men Ella hade lovat stanna kvar och hjälpa Birgitta med en del tungt arbete i trädgården. Fast i går täcktes trädgården av snö igen – men den har nu till största delen tinat.

På påskafton kom vår son Matti, hans hustru Karin och så deras småflickor Ella (jo, vi har två Ellor) och Sofia. Barnen har varit här tidigare, och i alla fall storasyster Ella minns huset, till exempel var leksakerna och barnböckerna förvaras.

Påskaftonen ägnade vi åt äggmålning, på det sätt jag som barn gjorde i Estland.

På påskafton gick jag, fastän kroppen jäklas och stretar emot, ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick här om dan, när hon var på Coop och handlade, flera plastpåsar med lökskal, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag lyckades samla ihop fanns blad från miniormbunke, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönster på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Här kan man experimentera, prova sig fram. Till exempel albark färgar också av sig.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: sex för min del i år. På dotterns (Kerstin Kokk) instagram med bilder av hennes egna estniska påskägg har hon berättat, att hon för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev ljusare än mina. Det senare vekligen inte menat som klander – hennes påskägg blev beundransvärt vackra också i år. Men frågan är om inte lilla Ella åstadkom ett par påskägg som var allra vackrast.

För egen del åt jag ett av mina ägg tillsammans med sill till middag i går, ytterligare ett till frukost i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Att ha huset fullt av barn och framför allt små barnbarn innebär restriktioner i fråga om till exempel TV-tittandet, men eftersom vi var trötta efter partikongressen i Göteborg och jag dessutom är blåslagen på ryggen efter fallet från vindsstegen gick vi och la oss tidigt på påskafton.

Vi anpassar oss efter småbarnens mat- och sovvanor, så i dag blev det våfflor med sylt och grädde redan vid tolvtiden – Birgitta gjorde en stor smet och gräddade, biträdd av stora Ella, och småbarnen åt med glupande aptit. Stora Ella har för övrigt också tagit hand om en mycket stor del av disken, som jag och Birgitta annars växelvis brukar göra.

Nu skiner solen, kanske ett tecken på att våren ändå är på väg.

Glad påsk, alla läsare!

När livet tränger undan skrivandet

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Melodikrysset nummer 34 2016

Vackert väder igen. I går eftermiddag tog hustrun in en bunke med våra egna äpplen, mogna och från två olika träd.

Dagens Melodikryss hörde väl inte till de svårare, men en av frågorna låg utanför åtminstone min spontana kunskapssfär.

Att jag aldrig hade hört talas om ”The Ocean” och dess skapare, Mike Perry (alias Mikael Persson), trots låtens och hans stora framgångar har med all säkerhet förklaringen, att radion här hemma dagarna i ända är inställd på P1. Och omvänt: att jag känner igen nästan all äldre musik oavsett genre har som förklaring, att Sveriges Radio förr i samma program, främst Grammofontimmen, mixade de mest olikartade formerna av musik: schlager, jazz, gammal dansmusik, visa, opera, operett, marschmusik (en marsch varje dag!) och så vidare. Det här gjorde oss lyssnare genreöverskridande och kunniga om alla möjliga slags musik. Det var bättre förr!

Men än finns det program, som jag har lyssnat på hur länge som helst. Så visst känner jag igen signaturen till Ekot, förr genomgående kallat ”Dagens eko”.

Värre kan det vara med andra etermediaprogram – TV-såpor och liknande program har jag nästan aldrig följt. Sålunda har jag, vad jag kan minnas, aldrig sett ett enda avsnitt av ”Goda grannar”. Men namnet måste av någon anledning ha krokat fast sig i minnet, så när jag hade en mängd hjälpbokstäver, dök programtiteln upp i minnet, trots att det här programmet tydligen sändes 1987-1989.

Operamusiken från 1919 kan jag tänka mig, att många andra hade svårt att identifiera, men för mig, gamle operafan, var det inte så svårt att känna igen Sergej Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

”Sommarnatt” kände jag också genast igen. Men vad var det för grupp som sjöng den 1980? Jo, lustigt nog med tanke på titeln, Snowstorm.

Mer somrigt: Sanna Nielsen, känd från Allsång på Skansen som jag ser, sjöng ”Dansar bort med någon annan”.

Jag äger en stor box med Alice Babs’ skivor, och hustrun och jag har just börjat beta av en DVD-box med hennes filmer. ”Stigbergsgatan 8″ var adressen som Anders Eldeman efterlyste med hjälp av en instrumentalversion gjord av Cool Candys.

Jag har också hela Evert Taubes sångproduktion i original i ett par CD-boxar, så varför skulle jag inte känna igen ”Oxdragarsång”, även om den som i dag spelades instrumentalt, den som skulle ge oss pluralen oxar.

Och att känna igen ”The Worrying Kind” med The Ark var ju heller ingen match. Den vann den svenska schlagerfinalen 2007, men i Eurovision Song Contest gick det sämre: Där kom den på 18de plats.

Duetten som inledde dagens kryss, ”Far From Any Road”, gjordes av ett par rutinerade artister, Anna Ternheim och Jerry Williams.

Kalle Moraeus ser jag gärna i TV, och i dag hörde vi honom tillsammans med Orsa spelmän spela ”Koppången”.

Sist i dag hamnar en gammal låtfavorit ”All of Me”, fast i dag, i en version med Trazan och Banarne, ”Ålfobi”. Den vitsige upphovsmannen, han som kallas för Trazan, heter egentligen Lasse Åberg, och jag har faktiskt lärt känna honom och hans hustru, nu senast för bara några dar sen mött dem på middagen för så kallade hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har skrivit om den här tillställningen här på bloggen.

Ja, det var väl allt för i dag. I kväll kommer Anna hit för att i morgon ta med Birgitta till en konsert med Annas dotter Amanda.

Barn och barnbarn på sommarbesök

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.

Melodikrysset nummer 29 2016

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.