Födelsedagskalas

Sonen, Matti, fyller år i dag. Inget storstilat jämnt, men i vår familj har vi för vana att fira varandras födelsedagar. Det här bidrar till att hålla familjegemenskapen levande.

Födelsedagsfirandet hade förlagts till gårdagen, eftersom det då var söndag och de berörda bor utspridda i dels Uppsala, dels Stockholm i vid bemärkelse. Matti hade bjudit hem oss allihop hem till sig i Hammarby sjöstad.

Redan på Uppsala C stötte jag och Birgitta ihop med vår dotter Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, så på stockholmståget satt vi tillsammans.

Väl vid vårt mål för dagens utflykt möttes vi av Matti och hans familj, hustrun Karin samt deras två döttrar, Ella och lilla Sofia. Vi hade med en blommande krukväxt också till Ella, och hon – för egen del utstyrd i prinsessklänning och med krona på huvudet – bar nöjd i väg blomman och placerade den i fönstret i sitt rum. Hennes pappa fick vänta på sina presenter till efter maten, men också han fick förstås sin födelsedagsbukett.

Från Rinkeby anlände lite senare Anna samt, ännu lite senare, två av hennes döttrar, Sara och Ella. (Jo, det finns en Ella till i familjen.) Annas mellandotter Amanda bor i Västerås under sin musikutbildning.

Mattis och Karins Ella fann sig snart hemma i den här långt ifrån stillsamma församlingen: lekte och busade med Viggo och Klara, och Anna tog henne också med ut en stund, och där träffade Ella tydligen också en ny bekantskap, ett annat barn. Matti och hans familj har inte bott så länge i det här området än så länge, men eftersom det är ett barnrikt område, kommer Ella säkert att få en mängd nya kompisar där, både såna som hon träffar ute på gården och såna som hon lär känna på det nya dagis hon ska gå på.

Lillflickan Sofia som kan stå men inte gå tyckte möjligen att det var förvirrande många halvt okända ansikten i början, och då var det tryggast att hålla sig till mamma eller pappa. Men så småningom lossnade det, och hon satt i famnen både på farfar och på Sara och Anna. Sofia kan säga ”mamma” och ”pappa” men jollerpratar oftast och kommunikationen med såna som farfar bestod mest av soliga leenden. Farmor var spännande, eftersom hon hade både armband och en ring med en fin sten.

Gästerna bjöds på födelsedagsmåltid, tillagad av födelsedagsbarnet självt: kyckling, ris och en fin sallad.

De som hade samlats blev periodvis ganska högljudda, så jag drog mig tillbaka till en fåtölj i ett hörn, men snart tyckte Matti, att det kunde vara dags för uppvaktningsdelen. Jag tänker inte räkna upp alla presenterna, men jag kan väl nämna att jag till min son gav en portabel hårddisk samt en liten kastrull.

Före hemfärden blev det te och kaffe, i mitt speciella fall med två små sockerfria bakverk från Gunnarsons konditori.

Melodikrysset nummer 6 2016

Jag hade problem med Melodikrysset i dag, inte så mycket själva krysset som att uppfatta frågorna och musiken samt i några fall svarens placering i krysset – det kan ha varit en städerska, för övrigt utmärkt, som nyligen var här som rubbade den eviga inställningen på P4 i radion i mitt arbetsrum, där jag har datorn och följaktligen löser Melodikrysset på lördagarna. Nå, så småningom fick jag någorlunda ordning på apparaten i alla fall.

Som väntat i dessa melodifestivaltider var ett par av ljudillustrationerna melodifestivalbidrag.

Det började urlätt med ”Fångad av en stormvind”, som Carola Häggkvist kom etta med 1991.

Och lite senare fick vi höra ABBAs ”Ring ring”.

Men Anders Eldeman har även, som vi har konstaterat många gånger, en tendens att försöka hitta inspelningar, som gör det svårt att identifiera också välkända melodier.

Första exemplet i dag var ”Staffan var en stalledräng”, som jag för egen del har sjungit hur många gånger som helst under min skoltid. Nå, kom man bara på vad det var som spelades, var det ju inte svårt att komma på vad det var som var Staffans arbetsplats, ett stall.

Charlie Norman lyssnade jag mycket på i radio under min tonårstid (och har jag också hört live både då och senare). Och naturligtvis har jag flera gånger sett filmen ”Swing it, magistern” med Alice Babs. Men den version av låten Eldeman hade valt att spela för oss var till att börja med utbroderad av nämnde Norman, så det var först på slutet det blev alldeles uppenbart, att det rörde sig om ”Swing it, magistern”.

Mycket lättare var det då att känna igen Paul Linckes ”Lysmaskidyll”, som i dag skulle ge oss kryssordet lysmaskar.

Tre frågor var TV-anknutna.

Dagens sista fråga skulle ha varit helt olöslig för mig, om jag inte hade haft två bokstäver av tre. Eldeman efterlyste platsen för en TV-såpa, och eftersom jag hade G och A, måste svaret rimligen bli Goa. Sen googlade jag och hittade ”Club Goa” från 2005, men den här serien har jag aldrig sett, kände inte ens till.

”Kvarteret Skatan” har jag heller inte följt, men när jag hade fått ut svaren på de lodräta ord som gick igenom svaret, hade jag varannan bokstav och gissade resten.

”Solstollarna” med Ola Ström och Per Dunsö minns jag däremot från mitten av 1980-talet, dock utan att komma i håg att signaturmelodin hette ”Tusen bitar”. Och i singularis är väl en som var med där en solstolle.

Och för att fortsätta på den ungdomliga linjen: När jag gick i realskolan på 1950-talet, fick vi på engelskalektionerna sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”. På svenska kallas den ”Det är lång väg till Tipperary”. Sjungs den i några skolor nu för tiden?

Och för att göra ett långt skutt i tiden: Marit Bergman hör till de nutida artister som vinner mitt öra. Det vi hörde henne sjunga i dag var ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”.

Men mycket ur sjuttiotalsmusiken har också för evigt fastnat i mitt musikminne, och dansken Kim Larsen har jag dessutom ett antal skivor med. Han och gruppen Gasolin har till exempel gjort den mycket fina ”Hva gør vi nu lille du”, som spelades i dagens kryss.

– – –

Håkan Hellström tappade jag visst bort i den första redovisningen. Vi hörde honom i ”Det kommer aldrig va över för mig”.

En torsdag i en gammal mans liv

Sonen, Matti, ska snart fira födelsedag, och jag och Birgitta är hembjudna till honom i Hammarby sjöstad, där han och hans familj numera bor. I vår familj används önskelistor för att vägleda övriga inför jular och bemärkelsedagar, och en önskelista kom mycket riktigt per mejl från Matti. Matti är mycket precis när det gäller vad han vill ha, men ett av problemen med hans och andras önskelistor i dag är att det som önskas förutsätts beställas över nätet. För egen del är jag inte obekant med nätet och de olika saker det tillhandahåller, men jag vill inte handla på det sättet. Dels vill jag kunna komma i fysisk kontakt med det jag ska köpa. Dels är jag en gammal stofil som uteslutande betalar med kontanter – jag har inte ens något betalkort, och hade jag ett, skulle jag ändå aldrig i helvete använda det på nätet. Jag kanske ska tillägga, att jag, på den tiden jag var yrkesverksam i Norden och Baltikum, av min arbetsgivare försågs med ett kreditkort, som jag skötte. Att jag inte vill ha kort är ett principiellt beslut, fattat av mig själv – det har alltså inte som bakgrund att jag någonsin skulle ha misskött något bankkonto.

Nå, eftermiddagen i går tillbringade jag alltså – förutom med att gå till banken för att ta ut mer pengar och sen bland annat gå på Apoteket – med att försöka hitta något av det som fanns på sonens önskelista. Jag gick kors och tvärs i city och besökte sammanlagt ett halvt dussin butiker med herrkläder, alltsammans utan att hitta just det som stod på önskelistan. Sen gick jag till en musikaffär, med samma resultat. I skivaffären intill gick jag inte ens in, detta eftersom jag vet att de skivor sonen vill ha inte finns där.

I stället gick jag, kanske för att trösta mig själv, till Akademibokhandeln Lundeq och kollade där av beståndet av serieböcker. Och här hittade jag genast några utgåvor jag ville ha: Mare Kandres ”Punkserier” med medföljande CD (jag har alla hennes böcker och en skiva med Global Infantilists), Magnus Knutssons och Ulf Janssons ”Stora boken om Ratte”, där jag själv under namnet Uno Smock förekommer i ett par av äventyren, och så fyra gamla nummer av Illustrerade klassiker samlade i en volym: Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt” samt H G Wells’ ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”.

Så nu vet ni vad ni kommer att få läsa om här på bloggen under den närmaste tiden.

I Forum-gallerian, där Akademibokhandeln ligger, hittade jag också, i gången mot Svava, en nyhet: Trillers, där vår dotter Kerstin är bagare, har öppnat butik och servering där. För dagen fanns yppiga semlor att köpa, men eftersom jag hade andra planer för kvällen, köpte jag varken sådana eller något av det fina matbröd jag såg i disken. Men hit kommer jag säkert snart tillbaka för att handla.

I stället gick ja ut och ställde mig i korsningen Dragarbrunnsgatan/Bredgränd och väntade på Birgitta, som jag skulle äta middag med på Amazing Thai. Vi valde att äta Pad Kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och till det ris samt, som dryck, Zeunerts lättöl. Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Därifrån gick vi tvärs över gatan till Forum-gallerian och tog rulltrappan upp till Akademibokhandeln, som var kvällens mål. En av de första vi stötte på där var Berit Rylander, hustru till kvällens huvudperson, Sten Rylander, vars nya bok, ”Afrikanska möten”, skulle introduceras genom ett samtal med Sten Hagberg inför publik i bokhandeln. Vi känner paret Rylander sedan länge, var för inte särskilt länge sedan på middag hemma hos dem på Luthagen.

Den sammanbindande länken i det här fallet är emellertid Afrika. Sten har varit svensk ambassadör i flera länder i södra Afrika och har också på annat sätt arbetat med afrikanska frågor, dels inom UD, dels för Sida. Och det finns heller knappast någon del av Afrika som Birgitta inte har besökt, i yngre dar som anställd på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjölds minnesfond och Sida, senare som riksdagsledamot, minister och talman. Sten Rylander nämner henne, inte utan uppskattning, från ett ministerbesök under hans egen stationering i Angola, och han harangerade henne också i Akademibokhandeln.

Inledningarna gick väl att höra någorlunda bra, men ljudåtergivningen från den mikrofon som sen gick runt bland många intresserade var bedrövlig. Efteråt bildades en mycket lång kö av bokköpare framför Sten Rylander för att få en liten personlig adress i boken. I det exemplar Birgitta köpte står det ”Till vännerna Birgitta och Enn med varmaste hälsningar”.

Melodikrysset nummer 5 2016

Jo, jag ska följa Melodifestivalen också i år, även om jag tycker att bidragen har blivit allt mindre schlageraktiga.

Anders Eldeman värmde upp genom att spela ett par äldre bidrag.

Dels ”Maria” från Melodifestivalen 2003 med Östen med Resten.

Dels ”Symfonin” från 1990 med Loa Falkman, en mycket bättre låt än den placering den fick.

Amy Diamond skulle ju ha deltagit i årets upplaga men hennes bidrag diskades, eftersom det tidigare har varit med i tävlingen fast i ett annat land. (Flera läsare påpekar, alldeles korrekt, att det var Anna Book som diskades.) Den låt Eldeman spelade för oss, ”Your Love”, lät annars inte så tokigt.

Vi fortsätter på den svenska linjen.

Till det svåraste i dag hörde att identifiera ”Ormen” med musik av Georg Riedel och text av Eva Dahlgren – det var också hon som sjöng.

Då var det betydligt lättare att känna igen Edvard Persson-låten ”En liten vit kanin”. Fast Edvard sjöng förstås (liksom senare Peps Persson) liden vid.

Två låtar gjordes av svenska artister men var inlån.

Vi hörde First Aid Kit göra en utmärkt version av Paul Simons ”America”. Både First Aid Kit och Paul Simon finns i min egen skivsamling.

Och vi hörde Lasse Lönndahl och Towa Carson sjunga ”I natt” ur ”West Side Story”.

Också Miriam Makeba finns i mängder i vår skivsamling; Birgitta och jag hörde henne faktiskt live i Konserthuset här i Uppsala strax innan hon dog. Hennes ”Pata Pata” har vi i flera olika inspelningar.

Johann Strauss den yngre skrev 1868 sin ”Unter Donner und Blitz”, som således handlar om åska. På engelska finns en rad rockigare varianter om samma väderfenomen, då kallade ”Thunder and Lightning”.

Vi fortsätter med ett annat naturfenomen, hav. Charles Trenet var det väl som en gång i världen sjöng ”La Mer”, men Charles Aznavours version är nog mer spelad.

Charles Aznavour var det hur som helst som sjöng ”She”, den som vi i dag fick höra i en finsk version, ”Sofie”, med Janne Leino.

Dagens kryss avslutades med Rolling Stones och ”One More Shot”.

Fast i går kväll bjöd jag hustrun på te för två. Tyvärr kom jag inte på att ackompanjera denna kvällsmåltid – se mer om den nedan – med ”Tea For Two” ur ”No No, Nanette”. Men gott var det, med danska smørrebrød till.

Fredagskväll hemma hos oss

Det har varit en lugn dag hemma hos oss. Och sonen, Matti, ringde och berättade, att de hade fått dagisplats åt dottern, Ella, alldeles nära sin relativt nya bostad i Stockholm.

Inte ens vädret var jävligt i dag, så jag promenerade först till konditori Trianon en liten bit ner på Svartbäcksgatan, sen till Torbjörns torg, där jag i tur och ordning besökte blomsterhandeln och tobaksaffären.

Nu ska vi äta fredagsmiddag. Det blir de danska smørrebrød jag köpte på kondiset plus Earl Grey-te, bryggt i en av våra tekannor. Jag har dukat fint med bästa Arabia-porslinet, och på bordet står en vårliga bukett jag i blomsterhandeln köpte åt Birgitta.

Nu ska jag gå och säga till henne att middagen är klar.

Till Stefan Löfven vill jag säga att det nog kommer en vår i politiken också. Kanske inte med det samma, men så småningom. Håll ut!

Melodikrysset nummer 4 2016

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

”Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils Parlings ”Finnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 3 2016

Anders Eldeman sa själv, att han tyckte att förra veckans kryss var svårt. Själv tyckte jag att veckans kryss var svårare, och jag tror faktiskt inte att det beror på att jag sov illa i natt.

Opassande nog rymde dagens kryss ”Med en enkel tulipan”, men själv fick jag för den skull ingen present. Det är inte min dag i dag.

Till det knepigaste i dag hörde att identifiera en relativt okänd Lasse Berghagen-låt med lång titel, dessutom spelad av Lennart Palm: ”Låt mig få ge dig min sång” hette den tydligen, men jag kan inte minnas att jag har hört den.

Inte heller hade jag något tydligt minne av låten som Arvingarna sjöng på engelska, ”She Said”, på svenska följaktligen ”Hon sa”.

Galenskaparna och After Shave har jag förstås hört i många olika sammanhang, men ”Säng, säng, säng” dök inte upp i musikminnet i brådrasket.

Därifrån är steget kort till ”Nu i ro slumra in”, skriven av Johannes Brahms, och för mig var det mycket lättare att känna igen den.

Fast ibland förvillas man även när Eldeman spelar artister, som man har massor av skivor av. I dag spelade han som ljudillustration ”Himlen runt hörnet”, men eftersom jag inte har sett Sven Bertil Taube i det där TV 4-programmet, tog det en ganska lång stund, innan jag kom på att den som sjöng, delvis deklamerade, måste vara Sven Bertil.

Berndt Egerbladh minns jag från bland annat TV-serien ”Jag minns mitt 50-tal”, men det var ju ett tag sen den gick. Inte blev frågan lättare av att vi här hörde P-O Jönis som sångare.

Ebba Grön har jag komplett på skiva, så för mig var det inte särskilt svårt att komma på vilka som (för övrigt 1981) gjorde ”800 grader”.

Men som mina återkommande läsare vet är jag inte den som är bunden till någon speciell musikgenre.

Jag minns också ”Det finns ingenting att hämta”, Anna-Lena Löfgrens version av Eydie Gormes ”Blame It On the Bossa Nova” från 1963.

Och jag är i den åldern att jag i unga år har upplevt rockens och Elvis Presleys segertåg. Bland det myckna och spelade Elvis gjorde finns också det vi fick höra i dag, ”Return To Sender”, som alltså handlar om ett brev.

Men ska man klara Melodikrysset, måste man lära sig känna igen också yngre förmågor, till exempel Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), i dag med ”American Oxygen”.

Fast mitt musikhjärta slog i dag några extra slag för Harry Warrens ”September In the Rain”.

Ack, vore världen också evergreen. Eller tänk om det åtminstone vore september.

30 år sen vi gifte oss

Birgitta och jag har levt samman sen mitten av 60-talet, men i går, söndag, var det 30 år sen vi gifte oss. Vid det laget var våra barn för länge sen födda – Kerstin var så pass stor att hon, när vi kom hem efter den mycket oceremoniella vigseln, bjöd på egenhändigt lagad bröllopsmiddag, pizza.

Vi har aldrig gjort någon stor sak av vår bröllopsdag, men jag och Birgitta brukar fira den genom att göra något trevligt tillsammans.

Den här gången gick vi på bio; jag lyckades få biljetter på Royal – vi ville båda se ”En man som heter Ove”. (Jag ska skriva mer om den här högst sevärda filmen.)

Den här mannen, som heter Enn, gick därefter med sin hustru den ganska korta biten över Järnvägsparken till restaurang Stationen, kallad så för att den är inhyst i det som förr var Uppsala C.

Där åt vi tillsammans en mycket god och också i övrigt mycket trevlig middag. Vi valde att äta Entrecôte Café de Paris med tomat- och löksallad samt pommes frites och drack till det alkoholfritt rött vin. Avslutade sen med var sin dubbel espresso.

Sen tog vi taxi hem till Idrottsgatan och hann också se kvällens Agatha Christie-deckare i TV, en vad gäller huvudperson ändrad version av ”Den gula hästen” (”The Pale Horse”).

Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.