En olycka kommer sällan ensam

Tidigt på torsdag morgon åkte jag med bussen in till Uppsala. Käkkirurgen på Akademiska kallade: jag skulle få två titanskruvar inopererade – en i underkäken och en i överkäken – för senare inmontering av nya tänder.

Jag är inte smärtkänslig och inte rädd för tandläkare eller läkare, men det här fordrade förstås bedövning både i över- och underkäken. Tandoperationerna gick fint, under inspektion av två som skulle lära sig, och jag gick därifrån glad i hågen och uträttade på väg till Idrottsgatan, dit jag hade ärende, diverse bank- och bokhandelsärenden.

Som alltid öppnade jag datorn och kollade e-posten. Där fanns ett meddelande från gamle vännen Jonas Sima, vars Olof Palme-film från 1973 jag nyligen nämnde i nekrologen över Carl-Adam Nycop:

”Hallå gamle gosse!

Jasså du sitter och bloggar i sommarhettan!

I Roslagens famn antar jag.

Själv är jag i Hölick – och väntar på besök av gamla filmpolarna Leif Furhammar och Nils Petter Sundgren med fruar. Inger förbereder ugnstekt sik med rosévin! Men först ska jag se till att sällskapet doppar sig i det 18-gradiga (sic!) havet.

När kommer du och Birgitta här förbi? Alltid välkomna är ni.

Förnämlig blogg, mycket jobb. Hur orkar du?

Läste nu en massa bra saker, välformulerat, välinformerat, och jag får också vara med på ett hörn…

Man tackar.

Bästa hälsningar

Jonas

PS,

Har du noterat att jag står på 29e plats på s-listan till riksdagen i Sthlm?

Behöver bara 16 000 kryssningar.

Tjo flöjt med den riksdagsplatsen.

Fast ändå. Raskt marscherat i s-karriären på ett par år!!”

***

Jag är ju skriven i Uppsala, så jag kan tyvärr inte rösta på Jonas. Men min blogg har många läsare, även i Stockholm…

Ett eventuellt besök uppåt Hälsingland (i så fall med fortsättning till Sundsvall och Juniskär) finns, av andra skäl, bland det jag och Birgitta har diskuterat. Men i så fall måste frågan om chaufför lösas – vi är ju både bil- och körkortslösa.

***

På bussen från Uppsala till Öregrund började de första efterverkningarna av käkoperationerna ge sig till känna. När bedövningen gradvis släppte, blev jag allt mer dåsig – sov större delen av vägen.

På kvällen var det bara att konstatera, att jag var utslagen.

Nästa morgon vaknade jag och kände, redan innan jag tittade i spegeln, att jag var svullen i ansiktet. Groteskt uppsvullen, visade det sig, i nedre delen av vänstra kinden och i övre delen av högra kinden. Knappast förmögen att visa mig ute bland människor, och om jag gjorde det ändå med risk att ständigt bli hejdad av folk, som skulle undra, vad jag hade råkat ut för, också det besvärligt, eftersom svullnaden gjorde, att jag pratade sluddrigt.

Jag kollade i det papper jag hade fått på Akademiska: Jo, svullnad är en vanlig bieffekt de närmaste dagarna efter en sådan här operation. Råd: ligg stilla med huvudet högt.

Birgitta ställde upp på ett föredömligt sätt: gjorde inte bara gräsklippningen (det var hennes tur) utan också det som återstod av städningen inomhus. Vi har den senaste veckan gjort årets storstädning av sommarhuset: putsat alla fönster, städat igenom alla skåp och så vidare.

Birgitta skickade med anledning därav följande mejl till barnen:

”Hej!

Denna vecka ägnar pappa och jag åt storstädning. Vi har inte hunnit förut, men nu är vi snart klara. Det kommer att vara jättefint innan veckan är slut.

I dag städade jag bland annat TV-rummet. Bakom sängen hittade jag, förutom smuts, en termometer, en blyertspenna och en mycket dammig svart socka. Den håller just nu på att tvättas. Den kommer att finnas för avhämtning, om någon kan påminna sig ha letat förgäves efter en socka. Pennan kanske tillhör något barn. Men termometern är vår.

I morgon ska jag gå båtvakt. På torsdag ska pappa – Enn gå igenom en tandoperation på Akademiska. Han kommer hem samma dag och ska förhoppningsvis vara i form till dess att Matti och Karin kommer. Vi får ta hand om honom.

Välkomna – här är sanslöst vackert!

Mamma

Från sonen, Matti, kom följande svar:

”Sockan är inte min, men jag tror att det kan vara jag som har glömt dammet bakom sängen. Jag har letat efter det.”

***

När jag kom tillbaka till Öregrund i mitt eländiga tillstånd, uppenbarades nästa olycka: datorn hade låst sig och gick inte, trots total urkoppling och försök till omstart, att ansluta till nätet. Totalt avskurna från mejl, Google, Tradera, blogg!

Matti, som på lördag kväll tillsammans med sin Karin börjar semestern här hos oss i Öregrund, har lovat hjälpa oss att få i gång fanskapet igen.

Om det här, som jag lördag eftermiddag skriver som ett Word-dokument, dyker upp på bloggen, är det ett säkert tecken på att han har lyckats.

***

Själv är jag fortfarande inte riktigt i form. Lördagen har fortsatt i seghetens och svullenhetens tecken. Och det har ju inte blivit lättare att klara sviterna av operationerna i den värsta värmebölja, som har drabbat både Öregrund och Sverige i sommar.

Men melodikrysset klarade jag, fast jag inte kunde ta hjälp av Google:

Populärmusikfrågorna, som jag ofta tycker är svåra, var i dag enkla: Nanne (Grönwall – jag såg och hörde henne förresten live på den socialdemokratiska kongressen i Malmö) och Anna (Book) samt Abba (sången till Görel). Iron Maiden klarade jag också lätt, likaså Henry Mancinis ”elefant” (fast det var ju mera från min tid). Och skulle jag inte känns igen Orsa (spelmän) i deras samarbete med BAO?

Då hade jag svårare med den yngste artisten, han som sjöng ”Money for Nothing”. Men ledbokstäverna ledde mig till ”David”. (Här skulle jag ha behövt efterkolla på Google. Kommentar efteråt: några av mina läsare/kommentatorer påpekar, att det ska vara Darin.)

Att Jan (Malmsjö) ingick i paret som besjöng sommaren var inte så svårt att höra. Däremot hade jag till att börja med svårare att identifiera parhästen (Lasse) Berghagen med hjälp av rösten.

Två andra somriga nummer var då mycket lättare: Blommornas (vals) och Den (blomstertid nu kommer).

Likaså tyckte jag det var lätt att hitta orden ur Zarah Leanders signaturmelodi ”(Vill ni) se en (stjärna)”.

Veckans filminslag, ET, var inte heller så svårt.

Det sista ordet, betecknat som svårt även av programledaren Anders Eldeman, fick jag själv fundera en stund på, även om jag kände igen den melodi som spelades. Det var (Cavaleria) Rusticana!

Rapport från Donau: Turnu Severin 4/6, Giurgiu och Bukarest 6/6

När vi besöker Vidin i Bulgarien, har vi redan gjort en landstigning i Rumänien, i Turnu Severin.

Romarna kallade ursprungligen staden för Drobetae, men den fick sen namnet Turnu Severin efter ett torn som på 200-talet byggdes av kejsaren Septimius Severus. I Turnu Severin finns också resterna av kejsar Trajanus´ bro (från år 103) över Donau, 1 200 meter lång och den längsta bron i romarriket; dess arkitekt var Appodorus från Damaskus.

Staden kom så småningom att lyda under Ungern men hamnade 1524 under det ottomanska väldet.

Efter befrielsen från turkarna 1829 fattade man 1836 beslut om att anlägga den nuvarande staden, 1858 också hamnen. Staden har sen dess växt kraftigt och har i dag över 100 000 invånare; 1992 fick den dubbelnamnet Drobeta-Turnu Severin. Hamnens betydelse har ökat efter det att slussarna vid Järnporten i Donau kom till.

Vi får åka buss upp till Järnportsmuseet. På området utanför finns romerska ruiner, och man ser också resterna av det gamla romerska brofästet. Museet omges av en stor rosenträdgård.

Inne i det mycket stora museet finns bland annat en modell av Trajanus´ bro, etnografiska översikter, arkeologiska fynd och kartor över hur dagens Rumänien kom till. Jag lägger märke till att vår rumänske guide, när han nämner svårigheterna med att till slut förena Transsylvanien med de andra två områden, Valakiet och Moldova, som bildar Rumänien, glider över det faktum, att Ungern inte bara på 1000-talet lade Transsylvanien under sig utan också under 1100- och 1200-talen koloniserade området med ungrare och även tyskar.

Men låt oss börja längre bakåt i tiden.

Romarna kallade det område, som i stort sett motsvarar nuvarande Rumänien, för Dacia. Detta Dakien hade 60 före Kristus enats till ett kungarike under kung Decebalus. Området intogs av romarna (kejsarna Domitianus, 85-88, och Trajanus, 101-102 samt 105-106) och blev den romerska provinsen Dacia med huvudstaden Apulum, dagens Alba Iulia.

Området var rikt på resurser, guld, silver och andra metaller, även salt. Dessutom var det bördigt. Romare slog sig ner här i stor skala: byggde befästningar, samhällen, städer, blev också jordbrukare; de flesta av Dakiens städer, till exempel Drobetae/Turnu Severin och Napoca, dagens Cluj, växte fram ur härläger. Latinet blev dominerande språk.

Både invaderande folk och upproriska daker hotade ständigt romarväldet, och romarna tvingades 271 överge Dakien – dock behöll romarna länge en försvarslinje längs Donau.

Bland dem som invaderade det dakiska området fanns goter, hunner, bulgarer och slaver. Senare tillkom ungrare och turkar. I Moldavien fanns även grekisk befolkning. Men de romerska dakernas språk förblev dominerande. Ur deras latin utvecklades, med många inlån från alla de här nämnda språken, rumänskan. Rumänskan – româna – blev skriftspråk på 1500-talet. Huvudspråk fram till dess var bulgariska, som förstås också skrevs med kyrilliska tecken. Även rumänskan använde sig länge av kyrilliska tecken, men språket latiniserades under 1800-talet med italienskan och franskan som modell.

Men låt oss åter gå tillbaka i tiden.

Vi har redan behandlat Transsylvanien, som alltså koloniserades av ungrare och tyskar.

Öster och söder om Karpaterna uppstod en rumänsk, om man så vill dakisk, godsägarklass. Där utvecklades under början av 1300-talet furstendömena Valakiet och Moldova. Under 1400-talet fick rumänerna svårigheter att värja sig mot de ottomanska turkarna, och från början av 1500-talet var både Valakiet och Moldova turkiska lydstater. Dock kom de allra flesta, som bodde i de här områdena, att behålla sin ortodoxa kristendom.

1526 besegrade turkarna ungrarna, och från 1541 blev även Transsylvanien (fortfarande med en stor andel ungersk och tysk befolkning) en del av det ottomanska riket. På 1680-talet hamnade Transsylvanien åter under Österrike-Ungern.

Turkarnas välde även i de övriga områdena försvagades gradvis, nu framför allt genom tryck från Ryssland. Först fick Turkiet, år 1775, avträda nordvästra Moldova (Bukovina) till Österrike-Ungern. År 1812 avträdde Turkiet östra och norra Moldova (Bessarabien) till Ryssland.

Under Krimkriget 1853-1856 försvagades den turkiska makten över de områden turkarna fortfarande hade kvar i området. I praktiken förenades de övriga delarna av Moldova och Valakiet 1859, då de valde samma furste, Alexandru Ioan Cuza. 1861-1881 var de ett förenat furstendöme, i något slags formell mening underställt Turkiet men i praktiken självstyrande.

I rysk-turkiska kriget 1877-1878 ställde sig Rumänien på Rysslands sida, och efter Berlinkongressen 1878 erkändes Rumänien år 1880 som självständigt kungadöme, från 1881 med Carol I (egentligen den tyske prinsen Karl av Hohenzollern-Sigmaringen) som kung.

Kring och efter sekelskiftet moderniserades Rumänien; bland annat gav den växande oljeindustrin inkomster. Men det växande jordproletariatet gav samtidigt landet nya problem. Godsägare och storbönder ägde hälften av åkerjorden och hade dessutom, med hjälp av graderad rösträtt, en orimligt stor politisk makt. Ett bondeuppror år 1907 resulterade i 12 000 döda. Industrin var sammantaget liten och industriarbetarna därmed få; Rumänien var därför ett land med en svag socialdemokrati.

Med ett tryck mot sig från dels Ungern, dels Bulgarien under första världskriget gick Rumänien 1916 in i kriget på ententens sida. Kriget var inte framgångsrikt, men efter kriget fick Rumänien som tack Transsylvanien, Bessarabien, Bukovina och södra Dobrogea. I detta nya Storrumänien hörde 30 procent av befolkningen till olika minoriteter.

Under tiden efter första världskriget reformerades valsystemet och genomfördes en del agrarreformer. Men också fascismen var på marsch. Det så kallade Järngardet under Corneliu Codreanu genomförde antisemitiska kampanjer i bland annat Bessarabien. När rörelsen förbjöds år 1933, mördades premiärminstern. I valet 1937 blev Järngardet, nu under namnet Allt för fosterlandet, tredje största parti. Kung Carol II grep själv makten 1938 och upplöste partierna.

Under andra världskriget närmade sig Rumänien Tyskland, som man bland annat försåg med olja – även om man till att börja med försökte behålla goda förbindelser även med västmakterna. 1940 ockuperade Ryssland Bessarabien och norra Bukovina. Genom detta plus avträdelser till Ungern av en stor del av Transsylvanien och till Bulgarien av södra Dobrogea förlorade Rumänien 40 procent av sin landyta.

Carol II tvingades abdikera till förmån för sonen Mikael, men general Ion Antonescu blev landets verklige ledare; 1941 startade han krig mot Sovjetunionen, varvid Bukovina och Bessarabien återtogs och Transistrien erövrades. Nu inleddes också omfattande judeförföljelser; koncentrationsläger inrättades i de erövrade områdena.

Efter allierade bombningar ryckte sovjetiska trupper in i Rumänien i början av 1944 och tog bland annat igen Bessarabien. Antonescu störtades i en statskupp, och Rumänien förklarade nu Tyskland krig.

I fredsslutet fick Rumänien behålla Transsylvanien; Ungern hade varit på fel sida under kriget.

1947 tvingades kung Mikael abdikera, och omvandlingen till kommuniststat påbörjades av generalsekreteraren i rumänska arbetarpartiet (från 1965 kommunistpartiet) Gheorghe Gheorghiu-Dej. Redan från början visade Rumänien dock tecken på självständighet gent emot Sovjetunionen. Det här blev ännu tydligare under den nye (från 1961) generalsekreteraren, från 1965 presidenten (conducator) Nicolae Ceausescu. Det uppskattades i västvärlden, även i Sverige. Dock stärkte Ceausescu sin personliga makt och höll med hjälp av den enorma säkerhetspolisen, Securitate, det ibland halvsvältande folket i schack.

Under de stora förändringarnas år, 1989, växte ändå kritiken mot Ceausescu, även inom kommunistpartiet. En av de tändande gnistorna blev de oroligheter som bröt ut, när myndigheterna i december 1989 försökte tysta den ungerske prästen och regimkritikern László Tökés och öppnade eld mot en folkmassa i Timisoara i Transsylvanien.

Ceausescu försökte blidka kritikerna genom att (försöka) hålla ett tal till folket från en balkong i centrala Bukarest men insåg snart, att läget var ohållbart; tillsammans med hustrun gav han sig upp på taket och flydde i helikopter.

Även helikopterbesättningen drog dock åt sig öronen: landet var i uppror och Ceausescu en jagad man – här gällde det att inte hålla på fel häst. Genom en liten undanmanöver tvingade de paret Ceausescu att fortsätta fly på marken, där de snart hanns i kapp och fängslades. Efter en summarisk rättegång sköts de.

En ledande kommunist, dock i onåd sedan 1987, Ion Iliescu, utsågs till ny president, och hans Nationella räddningsfronten vann valet 1990. Året därpå antogs en demokratisk författning.

Nationella räddningsfronten sprack 1992, och Iliescu ställde sig i spetsen för ett parti, som förklarade sig vara socialdemokratiskt (men som naturligtvis hade många gamla kommunister i ledningen och bland medlemmarna). Detta parti samarbetade dessutom med kommunistpartiet och med extrema nationalister. 1996 besegrades denna koalition av en center-högerallians.

***

Via hamnstaden Giurgiu, slutpunkten för vår donauresa, förs vi per buss till huvudstaden Bukarest. Bukarest finns nämnt för första gången år 1459. Huvudstad i Rumänien blev staden 1862. Storbukarest har i dag 2,5 miljoner invånare.

Redan på väg in genom den vidsträckta staden slås man av kontrasterna. Bredvid bussen och alla bilarna ser man fullt av foror med häst och vagn. Modern (delvis förfallen) höghusbebyggelse av sedvanlig öststatsmodell växlar med gamla flerfamiljshus, villor och gröna lungor. Vi får utpekade för oss enklaver, som bebos av romska klaner.

Zigenarna utgör, mer än i något annat land vi har besökt under vår donauresa, ett olöst problem: inte integrerade, diskriminerade, fattiga, oräkneliga. Av landets drygt 22 miljoner invånare påstås 2,5 procent vara romer, men ingen vet egentligen hur många de är. 500 000? En miljon? En och en halv miljon? Nära tre miljoner, står det i konvolutet till CDn ”Balkan Gypsies” från amerikanska Rogh Guide, inköpt i Budapest. Nationalencyklopedin gör ungefär samma bedömning, två till tre miljoner.

Redan under vårt besök i Turnu Severin mötte vi zigenarna. Efter besöket i Järnportsmuseet släpptes vi fria på stan – och fick genast tiggande zigenska barn efter oss. När vi satte oss i en uteservering i solen för att ta ett glas vitt vin, fick jag använda all min envishet och energi för att bli av med en ung man, som försökte sälja en hel portföljliknande väska med fula köksknivar och bestick till mig. Hade jag försökt ta med dem på planet hem, hade jag blivit gripen som terrorist.

Jag står personligen ut med det här – vad ska dom ta sig till egentligen? Men den här delen av befolkningen måste ju få hjälp, massiv hjälp, att bli rumäner (eller slovaker eller ungrare eller bulgarer, beroende på vilket land vi talar om).

Det där EU, som Rumänien så gärna vill bli medlem i, kunde ju stå för fiolerna.

Själva har rumänerna inte råd, ens om de skulle vilja göra något. I det kommersiella centrum i Bukarest ser vi mängder av människor, många av dem gamla eller invalider, stå och tiggga. Guiden förklarar, att några trygghetssystem att tala om inte existerar utanför familjen – om man nu alltså har någon.

Ni minns väl fortfarande TV-reportagen om de rumänska barnhemsbarnen? Spädbarnsdödligheten i Rumänien är 22 procent. Det säger ganska mycket.

Jag upprepar det jag skrev om Bulgarien och dess EU-aspirationer: Inlemmandet av länder som dessa i EU kommer att sätta de hittillsvarande EU-ländernas, framför allt de välbeställda EU-ländernas solidaritet på hårda prov.

Utsugningen av befolkningen, som fortfarande har effekter, började med Ceausescu, bland annat hans vansinnesmastodontbygge till parlament, som bara slås av Pentagon i storlek. Fult som stryk är det också.

Och den jätteboulevard, som utgår därifrån och som väl ska minna om Bukarest gamla benämning Österns Paris, kan inte tävla med de franska boulevarderna i skönhet. Även om man försöker imitera: Vi hittade faktiskt, efter idogt letande, en fin uterestaurang inbäddad i lummig grönska, där vi åt en god lunch och till det drack ett gott rumänskt öl, Ursus.

Fast rumänskt och rumänskt – bryggeriet ägs numera (liksom för övrigt tjeckiska Pilsner Urquell) av sydafrikanska SAB Miller.

Och något slags hopp gav det till slut också, att vi med egna ögon fick se den där balkongen, varifrån Ceausescu – förgäves – försökte tala folket till rätta.

På platsen framför har folket – eller vem det nu är – sedan rest ett frihetsmonument.

Livet är inte det värsta man har

I lördags hade vi Anna-Karin Hammar och hennes hustru Ninna Edgardh Beckman på middag; de har ett sommarhus ett stenkast från vårt här i Öregrund.

Vi har varit hembjudna till dem ett par gånger, och nu var det vår tur att bjuda hem dem för första gången. Vi besiktigar huset och promenerar genom trädgården med dess olika rum. Före middagen sitter vi länge vid trädgårdsbordet: dricker vitt sydafrikanskt vin, äter rostade brödstycken med ungersk paprika och vitlök och pratar.

När vi är på väg in till middagen – Birgitta har lagat fläskfilé med örter ur den egna trädgården – utbrister Anna-Karin:

– Vilken underbar kväll!

Och jag replikerar med ett danskt citat: ”Livet är inte det värsta man har.”

Anna-Karin skrattar.

Citatet kommer från Benny Andersen, född 1929.

Sången har jag lärt mig (och lärt mig att älska) på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark:

SVANTES LYKKELIGE DAG

Av Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Vi avslutar kvällen på glasverandan, ett inglasat skepp ut i trädgårdens grönska. Dörren står vidöppen ut mot den varma kvällen. På bordet de första jordgubbarna från vår egen trädgård. I skivspelaren Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Och så låter vi samtalet handla om det som tankarna och associationerna för oss till.

Anna-Karin och Ninna vet att vi inte är troende; Anna-Karin frågade mig vid vårt första möte, och jag sa, att jag är ateist.

Men vi har många andra förbindelselänkar, intellektuella och politiska, som gör umgänge och samtal meningsfullt.

Rapport från Donau: Vidin 5/6

Vårt besök i Bulgarien ligger egentligen mitt emellan två rumänska anhalter, men eftersom resan slutar i Rumänien, tar jag de senare samtidigt, som slutpunkt för vår donauresa.

I Bulgarien har Birgitta men inte jag varit tidigare. Som vanligt försöker jag ta reda på grundläggande fakta om det land jag befinner mig i.

Historien berättar att det första bulgariska riket i dess nuvarande område bildades i slutet av 600-talet, när bulgarerna eller protobulgarerna bosatte sig där. Då fanns där redan slaviska stammar, som de blandades med.

Det är, som ofta i såna här sammanhang, inte alldeles klart, varifrån protobulgarerna ursprungligen härstammade. De är indoeuropéer och kommer troligen från Centralasien, kanske Pamir-området. Vi ska här inte fördjupa oss i deras tidiga (och dunkla) historia, men de har, innan de anlände till Bulgarien, bland annat bott i områdena mellan Svarta havet och Kaspiska havet.

Efter en tid av turkiskt styre bröt sig protobulgarerna fria och bildade där på 500-talet ett eget bulgariskt rike. När detta rike år 665 föll, startade en ny folkvandring; den största gruppen vandrade västerut och erövrade det som skulle bli dagens Bulgarien; de kom här att blandas med de slaviska stammar, som hade anlänt före dem. Under khanen Boris I antog bulgarerna kristendomen som religion år 864.

Den fornbulgariskan närstående fornkyrkoslaviskan kom att användas som liturgiskt språk inte bara av bulgarerna utan också av andra slaviska folk och utvecklades till de varianter av kyrkoslaviska, som än i dag används i östligt ortodoxa kyrkor i slaviska länder.

Från slutet av 900-talet till slutet av 1100-talet var Bulgarien i huvudsak en del av det Bysantinska riket men blev 1186 åter självständigt, under en period rent av en balkansk stormakt. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av det Osmanska riket. Det osmanska väldet varade i bort emot 500 år, 1396-1878.

Under det osmanska väldet blev det tidigare i huvudsak ortodoxt kristna Bulgarien delvis muslimskt, dels genom inflyttning av turkar, dels genom omvändelse av bulgarer. När Bulgarien år 1878 blev självständigt, var inte mindre än 40 procent av befolkningen muslimer! Därefter har denna andel kraftigt minskat, till stor del genom emigration. I början 2000-talet fanns det dock fortfarande nära en miljon muslimer i Bulgarien, vilket är drygt 12 procent av befolkningen (sammanlagt ungefär sju och en halv miljoner invånare).

1946 grep kommunisterna makten i Bulgarien. Den kommunistiska diktaturen varade här fram till 1990. Inom östblocket ansågs Bulgarien pålitligt sovjetvänligt, vilket kan ha haft att göra med att Ryssland på sin tid gav aktivt stöd vid skapandet av den självständiga bulgariska nationen.

Socialistpartiet (det reformerade kommunistpartiet) har haft en förhållandevis stark ställning under den nya, demokratiska eran. Men Bulgarien uppvisar, liksom många andra kommunistländer, tvära kast i valen, också plötsliga framgångar för rörelser som inte har någon motsvarighet i de mogna demokratierna i den västra och nordliga delen av Europa. Det senaste valet genomfördes i juni 2005. I regeringen, en koalition, sitter för närvarande bland annat socialistpartiet och Nationella rörelsen Simeon II. Den senare är exempel på de mer märkliga partibildningarna i det forna kommunisteuropa: Simeon II är en tronföljare ur det avsatta kungahuset. Han leder själv sitt parti och lovade väljarna både det ena och det andra, som han knappast kunde hålla.

Den unga kvinnliga guide (extraknäckande lärare) som visar oss vårt bulgariska resmål, Vidin, är dock fortfarande en övertygad anhängare av Simeon II: Han och ingen annan kan greja alla problem! Guiden är till och med inne på att Simeon kanske, på något mystiskt sätt, kunde få assistans (till makten?) av vår svenske kung Carl Gustaf!

Bulgariens ekonomi försämrades drastiskt efter 1989, då COMECON-marknaden, som Bulgarien hade varit en del av, försvann. Levnadsnivån föll till att börja med med hela 40 procent! En viss återhämtning har skett, men en besiktning med blotta ögat under vår promenad runt Vidin säger mig, att Bulgariens utlovade inlemmande i EU kommer att förorsaka det övriga EU ekonomiska bördor och knappast heller kommer att lösa landets problem förrän kanske på sikt. (Jämför inlemmandet av forna DDR i Tyskland.)

Vidin påminner, med sina gator och uteserveringar och fattiga människor, lite om Grekland för årtionden sedan. En ren plåga är dessutom zigenarbarnen, som tigger och tigger och tigger och inte heller ger sig. Vid ett tillfälle ser jag en man – oavsiktligt, hon är i vägen – trampa en tiggande zigenarflicka på de bara tårna. Tilläggas bör att det är vardag och att alla de här ungarna alltså borde vara i skolan.

När vi vid ett tillfälle passerar en gatubrunn utan lock, förklarar guiden, att locken gång på gång ersätts men ständigt stjäls av zigenarna. Locken är av metall och därmed säljbara.

Någon tillförlitlig statistik över hur många romerna är har jag inte sett, och jag tvivlar på att den finns. Jag återkommer till ämnet i den avslutande rapporten från Rumänien.

Vidin är en stad med nära 70 000 invånare, belägen i nordvästra Bulgarien, med hamn vid Donau. Området är låglänt, och flodstranden har följaktligen fördämningar, vilket inte har förhindrat översvämningar.

Vidin har en mäktiga fästning, Baba Vida – ”Baba” betyder mormor eller farmor, och vår lokala guide knyter följaktligen en historia till borgen om en god kvinna som bodde där och skyddade staden. Borgen var en viktig försvarspost vid Donau för turkarna. Under vår guidade vandring runt stan får vi också se det gamla turkiska post-, telegraf- och bankhuset och en byggnad som nu är restaurang men som tidigare har varit turkiskt bad.

I Vidin samsas kyrkan med en moské, och där finns också en synagoga från 1891. Judarna flyttade dock på 1950-talet till Israel. Eftersom bulgarerna skyddade judarna under andra världskriget, har Vidin i nutid fått en judisk donation, en minnestavla, som tack. Men synagogan har förfallit; judarna har ju flyttat därifrån.

Vidin har utan tvekan en potential som turistort. Utom Baba Vida finns där en lång strandpromenad, som det kunde bli mycket mer av, intressant gammal bebyggelse som kunde restaureras och lite ankomna men i grunden fina parker, också en stadsmur. Vi hittar, när vi blir sugna, lätt en trevlig uteservering med gott espressokaffe.

***

Uppe vid borgen hittar några amerikanskor från vår båt ett bestånd blommande malva och undrar, förtjusta, vad det är. Jag förklarar och säger att de kan slå upp det latinska namnet, Malópe, i en blombok. Finns det inte malva i USA?

Frukost, en sommarmorgon

På bordet: Vit vaxduk och en Jobs-löpare med sommarblommor. En bukett med vita bondrosor. Ett glas Verum hälsofil. Ett glas Önos fläderblomsdricka (utan socker). Två smörgåsar – en (sten)hård från Roslagsbröd i Gimo med en skiva cognacsmedvurst, en skiva Polarbröd (osötat, 100 procent fullkorn) med italiensk Prosciutto Crudo. En kopp (Arabia Flora) med rykande, doftande nykokt kaffe. Morgontidningar.

Över bordet: en lampa med Malmsten-skärm med torkade löv.

Under bordet: en blå trasmatta.

Runt bordet: Pinnstolar och en gammaldags utdragssoffa (som barnen sov i en gång i världen) målade mörkblå med lackfärg.

Tvärs över bordet, bakom soffan: ett jättestort fönster, fönsterbänk, karmar och spröjs målade i samma mörkblå färg. I fönstret pelargoner; en vit blommar.

Utanför fönstret: Till vänster en ros, Nevada, (La Giralda x Rosa Moyesii), 200 cm, blomman vit med gyllene ståndare i mitten. (Den här rosen är köpt hos Kjell Eriksson på Ulva trädgård.) Till höger en stor äkta fläder, som just har börjat blomma på solsidan, gräddvit.

Där bortom: grönska och en oändlig blå himmel.

Rapport från Donau: Novi Sad 2/6, Belgrad och Jarak 3/6

I Serbien har jag varit tidigare, på den tiden det var en del av Jugoslavien. Jag var inbjuden till Socialistpartiets (Kommunistpartiets) kongress. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget) vårdade Jugoslaviens kommunistparti vänskapliga förbindelser med bland andra de svenska och norska socialdemokratiska partierna: jugoslaver hade förts till tyska fångläger i Norge, till Sverige gick senare en stor arbetskraftsinvandring från Jugoslavien och Titos och hans efterföljares parti ansåg under den segdragna konflikten med Sovjetunionen det uppenbarligen viktigt att odla kontakter med nordisk socialdemokrati och dessutom det liksom Jugoslavien neutrala Sverige. Så när SAP fick en inbjudan till Partikongress (med stort P), sändes jag till Belgrad.

Kongressen genomfördes i ett gigantiskt kongresspalats (som jag tror jag skymtade från bussfönstret under den nu aktuella resan). De utländska gästerna – jättemånga! – placerades på podiet, i bokstavsordning efter det land de kom ifrån. Jag som representerade Sverige fick sålunda som granne en mörkhyad gentleman från Tanzania. Vi hälsade artigt, och för att få en öppning för fler samtal under de kommande dagarna frågade jag:

– Jag lärde på sextitalet känna en tanzanier med namnet Walter Bgoya. Det är inte så att du känner honom?

Han lyste upp:

– Jag var best man på hans bröllop i förra veckan!

Och så ville han försöka med en liknande krok:

– Känner du möjligen en svenska som heter Bri-gi-ta Dahl?

Världen är liten. Det var för övrigt genom Birgitta jag lärde känna Walter; Birgitta jobbade på den tiden på Dag Hammarskjölds minnesfond och Walter var deltagare i ett av fondens seminarier, dessutom hembjuden till oss på party.

Nå, det här var en utvikning. Jag hade ju primärt inte åkt till Belgrad för att odla gamla kontakter med Tanzania.

På den mycket välordnade kongressen hade varje utländsk gäst försetts med en egen kongressvärd. Min bjöd mig på slivovic i baren och berättade, att han själv kom från Vojvodina.

På min fråga om han möjligen var ungrare, skrattade han på ett sätt som antydde, att frågan var helt befängd.

Under kongressens lopp skjutsades de utländska gästerna också i buss till Kragujevac, en stad med över 200 000 invånare. På programmet fanns visning av stadens stolthet, bilindustrin, men också av minnesparken ”Kragujevac oktober”, som påminner om fascisternas avrättning av minst 2 300, kanske 7 000 invånare i staden. Det är händelser som denna som senare, under jugoslavienkriget, kom att användas i den serbiska agitationen mot ”kroatfascisterna” och andra som hade visat nationalistiska (icke-serbiska) böjelser.

En kväll i Belgrad åkte vi, ett gäng bestående av bland annat mig och Britt Schultz från norska arbeiderpartiet, med vår tolk – en kvinna bosatt i Sverige – till en utomhusrestaurang: åt gott kryddad jugoslavisk mat och drack gott jugoslaviskt vin till. Samtalet under träden den där mörka och varma kvällen snuddade förstås också vid att närma våra respektive system till varann, de nordiska demokratiska och folkrörelsebaserade välfärdssystemen och den jugoslaviska modellen med arbetarråd och decentralisering.

Riktigt så blev det nu inte, på någotdera hållet.

***

Vår första anhalt i Serbien, under vår donauresa, är Novi Sad (vilket lär betyda ungefär Nyodling).

Vi anländer i början på kvällen och har utlovats en utflykt i land. Den krymper snabbt i tid och flyttas allt längre fram i tiden. För allra första gången under donauresan blir viseringen omständlig och hanteringen av våra pass mycket byråkratisk. (Under vår resa i övrigt märker vi inte ens av det här: våra pass är inlämnade i båtens reception och kontrollen sker snabbt och summariskt; vi behöver inte ens vara närvarande. Och det här gäller också i länder, som inte är EU-medlemmar.) Passkontrollanterna, flera stycken, smörjs med kaffe och bakverk, men det leder bara till att det ytterligare dröjer, innan de ens har påbörjat sitt arbete. En teori är att den här utstuderade långsamheten har att göra med att hälften av resenärerna är amerikaner. I det fallet hjälper det inte ens, att deras reseledare själv är serb.

Till slut släpps vi ändå i land, för en snopet kort promenad upp till centrum och tillbaka.

Redan på väg in i hamn har vi sett fästningen plus den enda bro (av tidigare tre), som har återuppbyggts efter jugoslavienkriget. Novi Sad bombades under kosovokriget av NATO med bland annat klusterbomber. Alla tre broarna förstördes. Stan saknade under en period vatten och el. Bland det som NATO bombade fanns stans oljeraffidaneri, vilket ledde till stora miljöproblem.

Det är fredagskväll när vi går gatan upp mot centrum; vi passerar ställen där man spelar musik för hög volym, men uteserveringarna gapar med tomma stolar, knappast bara för att vädret är sisådär. Birgitta och jag pratar om att vi nu för första gången under resan befinner oss i ett land, där de vi möter, till så väl klädsel som hållning, ser fattiga ut. Även fasaderna är grå och slitna.

Vi registrerar, att affärsskyltarna till så stor del är skrivna med latinskt och inte kyrilliskt alfabet, men jag påminner mig, att serbiskan också kan skrivas med latinska bokstäver. Jag tar bilder av två skyltar: På en röd skylt står det med vita versaler VIGOSS. (Åtminstone några läsare förstår, varför jag plåtar just den här skylten.) Och så hittar jag skylten STOMATOLOG (grön text på vit botten). Den underliggande texten ”dentist Dr Branko Milanovic” förklarar för oss icke-serbisktalande, vad det är fråga om.

Serbiskan är ett sydslaviskt språk, som vi tidigare har konstaterat nära släkt med kroatiskan. Även i serbiskan finns konsonantrikedomen; språket heter, transkriberat, srpski. Den serbiska varianten av de sydslaviska språken är officiellt språk även i Montenegro och Bosnien-Herzegovina.

För att knyta an till Bos anmärkning till vad jag skrev om Kroatien: När Romarriket år 395 delades, kom dagens Serbien att hamna i det östromerska riket (Bysans). Till det som i dag är Serbien kom på 500- och 600-talen slaviska stammar invandrande. På 700-talet blev dessa slaver ordodoxt kristna. Omkring 750 bildades det ett par serbiska furstendömen under Bysans. De här områdena tillkämpade sig stegvis självständighet och slogs samman. Kungariket Serbien upprättades 1217. Under de följande 150 åren erövrade detta Serbien bland annat Makedonien, delar av Grekland och Bosnien.

Ytterligare 100 år fram i tiden, från 1459, var Serbien en del av Osmanska riket. Det var under den osmanska tiden som en del av sydslaverna, framför allt i Bosnien, blev muslimer. Under resan hörde vi historier om att bosniska barn – framför allt pojkar – rent av togs till Turkiet och uppfostrades som muslimer för att senare, nu med en ny religiös identitet, sändas tillbaka till Bosnien. Hur pass vanligt förekommande det här var, vet jag inte.

Intressant att notera är att att en del av dagens Vojvodina aldrig hamnade under osmanskt välde utan i stället hörde till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Det är från denna tid Vojvodinas stora ungerska minoritet härstammar. Den är dock i dag mindre än tidigare: Dels emigrerade många ungrare till Ungern under jugoslavienkriget. Dels flyttade under samma period många serbiska flyktingar från andra delar av Jugoslavien in i Vojvodina, vilket naturligtvis också har förskjutit befolkningsbalansen.

Hur som helst, under 1800-talets första hälft gjorde serberna uppror mot det osmanska väldet och tilltvingade sig steg för steg först autonomi, sen självständgihet. Vid berlinkongressen 1878 (efter osmansk-ryska kriget) fick Serbien full självständighet. Kungadömet Serbien upprättades 1882. Efter balkankrigen 1912-1913 blev även Kosovo och norra Makedonien underställda Serbien.

Men det bodde alltså sydslaver – människor som visserligen var romerska katoliker men som talade nästan samma språk – också i områden, som hörde till Österrike-Ungern; se närmare i rapporten från Kroatien. Till de dramatiska händelserna i vår tids historia brukar man räkna skotten i Sarajevo, då en bosnisk-serbisk nationalist, Gavrilo Princip, mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand, en händelse som sägs ha utlöst första världskriget.

Efter kriget, den 1 december 1918, upprättades ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme”. Det var detta land som den 3 oktober 1929 bytte namn till Jugoslavien (Sydslavernas land).

1941 invaderades Jugoslavien av tyskarna, som bland annat tillät inrättandet av en inhemsk fascistregim under ledning av Ante Pavelic och hans Ustasja-rörelse i Kroatien. Under andra världskriget opererade en gerillarörelse under ledning av Tito (Josip Broz) i Jugoslavien. Denna gerilla var framgångsrik i bergen i Bosnien-Herzegovina, Montenegro, Kroatien och Slovenien. (Tito var till hälften kroat, till hälften sloven.) Serberna hade en egen nationaliströrelse, cetnikarna, som i hemlighet samarbetade med tyskarna. När de allierade, som första hade stött cetnikarna, fick detta klart för sig, stödde de – också amerikanarna – i stället Tito, och mot slutet av kriget samverkade direkt britter och amerikaner med Titos partisaner i att rensa Jugoslavien från tyskar.

Partisanerna upprättade gradvis sin egen regim i de befriade områdena. Tito var kommunist, och Jugoslavien blev efter andra världskriget (1945) federal folkrepublik. Här finns en intressant skillnad gentemot de länder, som blev kommunistiska genom sovjetstyrd statskupp eller genom att helt enkelt inkorporeras med Sovjetunionen. I Jugoslavien hade kommunismen efter andra världskrigets prövningar ett relativt starkt folkligt stöd (om än aldrig prövat i fria demokratiska val), och Tito intog från första början en styvnackat egensinnig attityd gentemot Sovjetunionen och dess maktanspråk, vilket underlättades av att Jugoslavien under en period hade den fjärde största armén i Europa. Landet var en partidiktatur, men där genomfördes intressanta experiment med arbetarstyrda företag, medborgarna kunder relativt fritt resa utomlands, och Jugoslavien blev också genom den omfattande västeuropeiska turismen ett vida mer öppet samhälle än fletalet kommunistdiktaturer.

Innan han dog (vilket skedde 1981), hann Tito införa en ny författning: makten skulle delas mellan ledarna för de sex republikerna (Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Herzegovina, Montenegro och Makedonien) och de två autonoma regionerna (Vojvodina och Kosovo) och presidentskapet rotera mellan medlemmarna i detta råd. Det decentralistiska inslaget i författningen stärktes, vilket utökade friheten för delarna men också gjorde det möjligt för dem att spela på motsättningarna.

Jag har tidigare, när jag skrev om Kroatien, tagit upp den ekonomiska obalansen mellan delrepublikerna som en av förklaringarna till unionens upplösning och till det krig som föregick den. Under perioden närmast före krigsutbrottet 1991 befann sig den jugoslaviska ekonomin i fritt fall, och året för krigsutbrottet var inflationen uppe i ungefär 120 procent. Krav började resas på kommunismens avskaffande och på ökat självstyre, rent av självständighet för delrepublikerna.

Kvar i Jugoslavien 1992-2003 fanns bara Serbien (med de tidigare, men nu inte längre, autonoma områdena Vojvodina och Kosovo, det senare en separat historia, som vi inte ska fördjupa oss i här) samt Montenegro. Den 4 februari 2003 ombildades detta Restjugoslavien till unionen Serbien-Montenegro, vilken även den efter en folkomröstning om självständighet i Montenegro (55,4 procent ja) i maj 2006 upphörde att existera. Från den 5 juni 2006 har det av Serbien och Montenegro, denna gång fredligt, blivit två självständiga stater.

När vi anländer till Belgrad, upprepas passfarsen, fast vi ju fortfarande befinner oss i samma land. Passkontrollanterna hade velat väcka oss, när vi anlände en bit efter midnatt, men besättningen och våra guider lyckades hejda dem till klockana 07.00, vilket är bättre men illa nog.

Det hällregnar; det är en fullständigt eländig dag för utflykter. Vi sitter i bussen och undviker att gå ut. Färden går till den gamla fästningen, som under medeltiden ständigt omväxlande erövrades av de stridande sidorna. 1521 erövrades Belgrad slutgiltigt av det osmanska riket.

Vi åker på stadsrundtur, medan regnet strömmar i floder nerför bussens fönsterrutor.

Vi får förmiddagskaffe i ett kafé och släpps därefter fria att promenera och eventuellt handla i centrum. (Birgitta hade hoppats hitta en lämplig present åt Görel, gift med hennes kusin Kjell Magnusson, som är jugoslavienspecialist, men vi hittar ingenting som är lämpligt för ändamålet.) Det regnar mer och mer. Jag vadar, iförd sandaler, i djupa pölar; det säger tjipp-tjipp nere i fotbeklädnaderna. (Sandalerna torkar sen inte under resten av resan. Första dan i Öregrund ställer jag dem i solen på trappan, och först då blir de användbara igen.) Jag har paraply och lång tät regnrock, men jag blir dyngdblöt upp till knäna.

Under eftermiddagen avtar regnet. Då är vi, per buss, på väg till byn Jarak i Vojvodina. Där äter vi en sen lunch hos en familj, som får intäkter av såna här turistbesök. Måltiden inleds med slivovic, och sen blir det mat från ett dignande bord, den ena rätten godare än den andra. Ortens vin är heller inte fy skam.

Till det exekverar medlemmar av familjer lokal musik.

Så slutar besöket i Serbien med att jag ser en ljusnande framtid också för denna del av det söndertrasade, forna Jugoslavien.

Midsommardagsmorgon med melodikrysset

Midsommardagsmorgon med strålande sol.

Det hindrar mig inte att, som varje lördag, lösa melodikrysset.

Det börjar barnsligt enkelt med ”sockerbagare”. Också annat är enkelt för folk i min ålder: ”Alexander” – vem av oss har inte hört ”Alexanders Ragtime Band” i radio hundratals gånger? ”Oscar” som i Oscar Hammerstein var heller inte svårt.

Skulle man kunna tänka sig ett midsommarmelodikryss utan Evert Taube? Nej. I dag förekom han till och med två gånger, med ”Orrberget” och med ”Carmencita”. Och Bellman försåg oss krysslösare med ”Stockholm”.

Jag klarar också ganska lätt en del saker ur den något modernare musiken: ”Jinder” (Åsa) som textförfattare till ”Det vackraste”, ”Lars” som i Lasse Berghagen och även ”Ace of” (Base).

Två saker som var svårare för mig var ”Kjell” ur Björn Kjellman i senaste melodifestivalen och så ”Meta” – Meta Roos med Hans Alfredsons ”En mun är hälften av en kyss”. Jag kom på att det måste vara hon, när det bara fattades ett e.

Allra svårast för mig var en radiosignatur. Visst känner jag igen Percy Faiths ”Mucho Gusto”, men inte kan jag associera den till något radioprogram som jag brukar lyssna på. Till slut leder mig ledbokstäverna till att det sökta ordet måste vara ”sporter”. Herregud, Radiosporten har jag väl aldrig lyssnat på i mitt liv.

Nu ska jag gå ut och sniffa på flädern, som håller på att slå ut.

I midsommartid

I måndags, på min födelsedag, tog Birgitta ut mig på middag. Hon hade upptäckt, att Klockargårdens restaurang hade återuppstått efter att ha varit stängd i ett par år. Vi ville prova, vad den nya versionen gick för.

Det vimlar av restauranger i Öregrund, framför allt runt hamnen. De flesta har som koncept att förse sommargästerna och båtfolket med öl och till det något billigt tilltugg. Är man kulinariskt intresserad, väljer man då att i stället konsekvent laga maten hemma.

Det har gjorts några försök att etablera bättre restauranger i Öregrund, men den förra versionen av Klockargården föll väl på att pubgästerna från hamnen inte är beredda att betala för god och vällagad mat och kanske också på att Klockargården inte ligger längs hamnstråket utan nära klockstapeln; Öregrund har en kyrka med en klockstapel, uppförd separat en bit ifrån.

Nu gör några kulinariskt intresserade restaurangutbildade ungdomar från Stockholm ett nytt försök. Från den spännande matsedeln valde vi lammrostbiff med brynta svartrötter och rödbetsmos – gott! Till det drack vi, efter servitrisens kloka rekommendation, ett australiskt rödvin, som stod sig i konkurrensen med den kraftiga maten.

Man kan sitta inomhus, men i den varma kvällen valde vi att sitta utomhus. Har ni vägarna förbi Öregrund, rekommenderar jag Klockargården.

Efter middagen promenerade vi hem för att titta på det andra Evert Taube-programmet i TV.

***

Födelsedagsfirandet fick en fortsättning i onsdags kväll. Birgitta hade köpt biljetter till en konsert i Öregrunds kyrka.

Tre musiker medverkade, varav två trombonister. Dels Christian Lindberg, känd bland annat från Kungliga hovkapellet, Nordiska kammarorkestern i Sundsvall och Stockholms läns blåsarsymfoniker; Lindberg är, förutom trombonist, också dirigent och tonsättare. Dels Charles Vernon från Chicago Symphony Orchestra. På piano medverkade Eric Ewazen, professor i komposition vid Juilliard School. På programmet stod bland annat gregorianska sånger, sydtyska kompositioner för trombon från instrumentets barndom och en hyllningskomposition av Jan Sandström till vännen Christian Lindberg på dennes 40-årsdag. Programmet avslutades med att Vernons hustru Alice, som är operasångerska, sjöng en svit sånger, ”A Summer Journey”, med texter av bland andra Goethe.

Programmet, verkligen intressant och hörvärt, gavs i en nästan fullsatt kyrka klockan 22.00 på kvällen. Det filmades för ett senare TV-program om de båda trombonisterna. Öregrund som världens centrum!

***

Torsdagen använd jag och Birgitta till att göra fint till midsommar: Birgitta klippte gräset och rensade land, medan jag städade huset grundligt. Vi avslutade med att plocka in midsommarbuketter. En av mina bestod av rosa hurdalsrosor, kvistar av blommande paradisbuske (också rosa) samt blå och vit akleja. På grund av städningen flyttades den sedvanliga fredagsbastun till torsdag kväll. Skönt att efter städningen pusta ut under plommonträden!

***

Midsommarafton kommer med sol och vackert väder, fast senare på dan mulnar det på och kommer lite regn. Birgitta och jag firar en midsommar på tu man hand. Vi äter förstås den sedvanliga midsommarlunchen, sill och färskpotatis, och till det tar vi ett par nubbar av Birgittas hemkryddade brännvin. Min favorit är hennes kumminbrännvin.

När vi, en stund före 17.00, går i väg till det traditionsenliga midsommarfirandet vid Hembygdsgården, är det åter igen regnstänk i luften, så vi tar paraplyerna med oss. Birgitta är, jag vet inte för hur mångte gången, ombedd att hålla det lilla anförande som följer stångresningen. Hon talar om gemenskapen, glädjen, naturens skönhet och nattens ljus, allt det som gör midsommaren så efterlängtansvärd. Hon citerar två dikter som hon tycker mycket om (och som jag tidigare har återgett på bloggen), Harry Martinsons ”Juninatten” och Birger Normans ”Junisvit”. Men hon påminner också om att ”demokratin, freden, friheten, respekten för mänskliga rättigheter, alla individers lika värde, kräver vårt ansvar, vårt engagemang, varje dag” och om att vi alla, både individuellt och gemensamt, har ett ansvar för att försvara dessa värden: ”En god människa blundar inte, vänder sig inte bort, lämnande ansvaret till någon annan.”

Efter sånglekarna med spelmanslaget runt stången kommer ganska många – öregrundsbor så väl som sommarboende, även unga människor – fram och tackar henne.

Vi tar vår sedvanliga midsommarpromenad runt Öregrund på vägen hem. På Västergatan har någon hissat en flagga med texten ”MJAU” på flaggstången.

Det påminner mig om en annan midsommarpromenad för nu ganska många år sen. Bakom ett rött plank, nära Strandhotellet, höll en man just på med att hissa en papegoja i bur upp i flaggstången. Jag stannade till, och när mannen fick syn på mig, sa han förklarande:

– Han måste ju få komma ut och träffa kompisarna. Det är ju ändå midsommar!

Midsommar, denna fantastiska blandning av naturens ljuvhet, nattens ljus och mänsklig galenskap.

Nyligen skrev jag om dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. På den framför, noterade jag, min gamla vän och KSF-kompis Molly Åsbrink, nu tyvärr död, en visa, som ä r essensen av den svenska midsommaren:

VISA I MIDSOMMARTID

Text: Rune Lindström
Musik: Håkan Norlén

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.

Glad midsommar, alla läsare!

Rapport från Donau: Osijek 2/6

I Kroatien har jag varit tidigare, tillsammans med Birgitta på ett europeiskt talmansmöte, då hon bland annat lyckades samla sina kolleger talmännen i de före detta jugoslaviska staterna till ett förhållandevis konstruktivt samtal.

Då var vi i Zagreb, en ganska liten och överskådlig huvudstad, dock med en trevlig, kuperad ”gamla stan” att flanera i. Även där lyckades vi handla i Konsum, som på landets språk skrivs Konzum.

Kroatiskan, för en utomstående ett märkligt, konsonantrikt språk, är ett slaviskt språk, nära släkt med serbiskan. Om tillkomsten av kroatiskan hörde jag följande historia: När Gud skapade språken, råkade kroatiskan komma på sluttampen, när Gud nästan hade slut på vokaler, så det fick bli mest konsonanter. Alltså kallar kroaterna sitt land för Hrvatska.

Till sitt nuvarande bosättningsområde kom kroaterna på 600-talet från det område, som i dag kallas Galizien (i nuvarande Polen och Ukraina). De var en del av en slavisk och avarisk folkvandring till Balkan. Det som framför allt skiljer kroaterna från serberna är deras olika religioner: Kroatien bildade från 900-talet ett eget kungadöme men hamnade 1102 under ungerskt herravälde.

Som en följd av den turkiska expansionen på Balkan lät den kroatiska riksdagen i början av 1500-talet habsburgarna få kontrollen över landet. Tillhörigheten till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin samt det faktum att habsburgarna under 1700-talet också fick kontrollen över den dalmatiska kusten, grundlade den religiösa uppdelning, som kom att få en viss betydelse i den väpnade konflikt, som föregick upplösningen av Jugoslavien.

Flertalet av de folk, som bebodde Jugoslavien (ett land bildat under mellankrigstiden, som, efter ett mellanspel under andra världskriget, under en stor del av efterkrigstiden styrdes av Tito, halvkroaten Jozip Broz), talar nämligen sinsemellan begripliga (slaviska) språk. Men tillhörigheten till Österrike-Ungern gjorde kroaterna (och slovenerna) till romerska katoliker, medan serberna var ortodoxa; de språkliga och kulturella skillnaderna mellan dem markerades också av att kroaterna använder sig av det romerska alfabetet, medan serberna brukar det kyrilliska. I Bosnien-Herzegovina bodde det både katolska kroater och serbiska ortodoxa men dessutom muslimer, ett kvarlevande resultat av det ottomanska väldet även efter det senares upplösning.

Likväl var sönderfallet av Jugoslavien knappast resultatet av en religiös konflikt. Också våra amerikanska reskamraters serbiskfödde guide betonade, att blandäktenskap mellan folk av olika nationalitet (om man nu kan tala om det), språk och religion före krigsutbrottet var mycket vanliga och att människor av olika ursprung oftast levde i bästa grannsämja. De skillnader jag talar om ovan snarare utnyttjades av maktspelande politiker och nationalister.

När det väl hade uppstått en konflikt, kom också historiska motsättningar och oförrätter (som Tito till stor del hade lyckats hålla tillbaka men som den nya federativa författning, som användes på slutet, före Jugoslaviens upplösning, möjligen underättade användningen av) att användas som argument: en i Serbien ond, en i Kroatien delvis positiv symbol blev den kroatiske fascistledaren Ante Pavelic, som med sin Usjtasa-rörelse styrde i den kroatiska stat, som 1941-1945 hölls under armarna av Nazityskland och där serber sattes i koncentrationsläger.

Bland det som bildade bakgrund till Jugoslaviens upplösning fanns, föga förvånande för en marxist, ekonomiska faktorer. Man behöver bara nämna å ena sidan det nordliga, centraleuropeiska och ekonomiskt välmående Slovenien, å andra sidan det fattiga sydliga Makedonien eller Kosovo med sin befolkningsexplosion och sin arbetslöshet, för att det perspektivet ska bli tydligt.

Man ska dock observera, att just Slovenien utan större konvulsioner lyckades få sin självständighet. Slovenien är relativt homogent. Annat är det med de övriga republikerna. I Serbien finns stora ungerska (Vojvodina) och albanska (Kosovo) minoriteter plus, då fortfarande förenat med Serbien, Montenegro. Men det fanns också stora serbiska befolkningsgrupper dels längs den dalmatiska kustremsan i Kroatien, dels i Slavonien uppe i Kroatiens nordöstra hörn; vi ska återkomma till detta. Bosnien ska vi inte tala om – där fanns, utom muslimerna, dels vitt spridda, delvis sammanhängande serbiska befolkningsenklaver, dels, i områdena nära Kroatien, en stor kroatisk befolkning. Hur omvandlar man detta område, etniskt-språkligt-religiöst ett lapptäcke à la Kroatiens schackmönstrade flagga, till nationalstater?

Ett särskilt hörn av helvetet fanns i det område av Kroatien vi besökte, Slavonien. Slavonien ligger alltså i den arm av Kroatien, som ligger längst uppe i nordöst: med Ungern i norr, med det kroatiska kärnområdet i väster, med Bosnien i Söder och med Serbien i Öster.

Den här kroatiska ”armen” beboddes av serber.

Och det var inte serber som hade flyttat dit under Jugoslavien-epoken. Deras förfäder hade bott där i 400 år.

Åter igen måste vi, för att förstå, gå tillbaka i historien. Österrrike-Ungern hade under perioden av osmansk expansion stora svårigheter att hålla den turkiska armén stången. Ett sätt att mota turkarna var att låta kristna ortodoxa serber, som flydde undan turkarna/muslimerna, bosätta sig i det här området – som motprestation fick de sköta främsta försvarslinjen mot turkarna. Dessa serber fick som tack autonomt styre; Krajina, som området kallades, hade ännu i slutet av 1800-talet en viss självständighet.

Serberna i området ville, när Kroatien blev en självständig stat, inte tillhöra Kroatien, vilket ledde till en av de mer otäcka partierna av Jugoslavien-kriget. Till just det här området för oss vår färd på Donau. Vår lilla utflykt i Kroatien för oss till staden Osijek. Vi ser fler skotthål i väggarna, ju närmare Serbien vi befinner oss. Många av husen längs vägen är fortfarande urblåsta. Men inte alla – i första omgången fördrevs stora delar av den kroatiska befolkningen. Sen kom ändå kroaterna tillbaka och behöll området i fredsslutet. Nu flydde i stället en stor del av serberna.

Innan freden på riktigt har etablerats, återstår här oerhört mycket att göra och då inte bara att återuppbygga och reparera de hus jag redan har nämnt. Också näringslivet är hårt drabbat. Vår buss passerar en rad fortfarande oröjda minfält, bördig åkermark som har försetts med varningsskyltar och avspärrningslinor.

Stackars människor!

Om jag tror på repatriering? Nej, vem skulle vilja flytta till ett område, där du ska bo mitt bland dem som har gjort dig och de dina ont – eller där det fanns några som du själv eller någon av de dina dödade?

Den här reflektionen rör inte bara Krajina – Exjugoslavien är fullt av såna här områden. Ett slags nationalstater, sådana de nu är, har etablerats, och det får nog konstateras vara ett faktum.

Fast Bosnien är fortfarande ett slags Minijugoslavien. Kanske är det hoppingivande. Eller så är landet, fortfarande, ett oröjt minfält.

Rapport från Donau: Budapest 30-31/5, Szentandre 31/5, Kalocsa och Pusztan 1/6

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

I Ungern, dit jag gärna har velat komma, hade jag hittills inte varit. Nu blev det ett besök på tre dagar.

De två första besöksdagarna tillbringade vi förstås i Budapest. Vår båt lade till vid Nehruparken på Pest-sidan, helt nära Saluhallen, vilket man måste beteckna som mycket centralt.

Första dagen blev det en lång guidad tur i buss. Vi fick se Hjältarnas torg, Konstmuseet (som ligger alldeles bredvid) och Stefansbasilikan (stadens största kyrka, 96 meter hög, byggd 1851-1905; kyrkan har tillägnats Stefan I, som kristnade och enade landet och fick sin kungakrona av påven Sylvester II och kröntes julhelgen 1000 eller 1001). På Buda-sidan, vid borgen, såg vi Matthiaskyrkan, byggd i etapper på 1200-1400-talen, vidare Fiskarbastionen och den hänförande utsikten från Gellertberget över Donau och Pest. Och så såg vi förstås Kedjebron och flera av de övriga broarna över Donau. Avslutningsvis gjorde vi ett första besök i den makalösa Saluhallen.

Under den guidade turen frågade vi förstås, var demonstrationerna och sammanstötningarna ägde rum under ungernrevolten 1956. På ett ställe på donaustranden pekade den unga guiden också ut en gruppskulptur, bestående av gjutna herr- och dam- och barnskor, vilket hon gjorde gällande skulle vara ett minnesmärke över människor som mördades av kommunisterna. Dessa har förvisso mycket ont på sitt samvete, men just det här är faktiskt ett minnesmärke över människor, mest judar antar jag, som tyskarna sköt och lät falla direkt ner i floden.

Vi minns ju med förbittring, hur revolten i Ungern i oktober 1956 kvävdes i blod och hur revolutionens ingenjör Imre Nagy 1958 i hemlighet avrättades av ryssarna. När läget åter hade stabiliserats kom Janos Kadar till makten (1962). Till att börja med betraktades han mest bara som Quisling, men han kom gradvis att lätta upp det politiska klimatet. Från 1968 inleddes en liberalisering av ekonomin, den så kallade gulaschkomunismen. Avgörande för raseringen av kommunistdiktaturerna i hela Östeuropa blev det ungerska kommunistpartiets beslut i februari 1989 att införa flerpartisystem.

I kommunistpartiets agenda fanns också tanken att omvandla partiet till ett socialdemokratiskt parti. Jag minns själv ett tillfälle, då en delegation på mycket hög nivå från det ungerska kommunistpartiet bad att få träffa mig, detta i min egenskap av huvudsekreterare i de svenska socialdemokraternas programkommission. Jag tog med en bunt partiprogram på tyska och engelska till mötet men fann att det var onödigt: det ungerska partiet hade självt låtit översätta vårt partiprogram, och av de mycket sakkunniga och målinriktade frågorna förstod jag snabbt, varåt det lutade för det partiet. Sen blev jag bjuden på middag på ungerska ambassaden.

Det finns ett naturligtvis relativt men ändå påfallande välstånd i Ungern, om man jämför både med Slovakien och de länder ni tillsammans med mig ska besöka under fortsättningen av den här donauresan. Förklaringen finns ovan. Ungern hade en mycket längre och mycket skonsammare väg för övergången till en ny ekonomi.

Det är i sin tur också förklaringen till att det ungerska socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) har kommit att spela en så framträdande roll efter införandet av flerpartidemokratin. Nu senast har partiet lyckats med bedriften att tillsammans med sin koalitionspartner Fridemokraterna hålla sig kvar vid makten två val i rad.

På kvällen den första dagen i Budapest får vi vara med om en mycket sevärd föreställning på Budai Vigadó med ungerska statens folkensemble: sång, dans, musik, i bakgrunden ett videofilmspel – allt samverkar och allt klaffar.

Tanken är att bussen på hemvägen ska visa oss Budapest by night. Men det blir inte så mycket av det. Det hällregnar.

Nästa morgon åker vi på bussutflykt till den lilla staden Szentandre, som bebos av serber. (Det finns minoritetsenklaver också i Ungern.) Centrum är en liten idyll med caféer, men framför allt finns där en marknad. Birgitta köper en modekavaj, mycket snygg, åt sig själv och pälsjackor åt Viggo och Klara.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Budapest. Vi kan själva välja, vad vi ska göra. Efter svår vacklan avstår vi från att ta oss över Donau till Gellertbadet och väljer att i stället ströva runt på Pest-sidan. Trogna våra böjelser tar vi oss först – i ickeauktoriserad och dyr, visar det sig, taxi – till konstmuseet vid Hjältarnas torg, Szépmùvészeti múzeum.

Museibesöket visar sig delvis bli en besvikelse. Museet är gammalt och irrationellt, och en hel våning med mycket av den bästa konsten är stängd för renovering. Men där finns ändå en hel del intressant måleri: av Pieter Breughel den yngre, Hieronymus Bosch, Gustave Corbet, Gustave Doré, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin och andra – kanske inte deras yppersta verk, men ändå.

Vi rör oss runt på gågatan, som utgår från Saluhallen. Tittar in i butiker. Birgitta köper vykort. Vi sätter oss på en pub och dricker öl. Jag hittar en superbra musikaffär nära saluhallen och köper en bunt CD: world music från donauregionen, ungersk och zigensk folkmusik, till och med ungersk blues!

Sen går vi in i Saluhallen och köper salamikorv och rökt lammbog och vin. Jag köper träleksaker åt Viggo och Klara. Och Birgitta får en försenad morsdagsbukett, pioner.

Nästa dag anländer vi till Kalocsa, längre ner längs floden men fortfarande i Ungern. Där finns ärkebiskopssäte, domkyrka (med orgelkonsert) och ett museum med en mängd heliga ting, även biskopens egen mycket märkliga och vackra tågstation. Vi besöker också paprikamuseet.

Lössläppta vid torget går de flesta, enligt guidens anvisning, till Spar, men vi går till Coop och köper paprikapulver och mer ungersk korv.

Efter lunch blir det utflykt till pusztan. Det blir en upplevelse. Vi välkomnas med plommonbrännvin och bröd och får sen se en ryttarshow à la cirkus. Ryttarna i sina hattar och kappor och med piskor i händerna utför halsbrytande konster i hög hastighet; en ryttare rider stående på ett spann av fem hästar.

Vi färdas i skramliga vagnar ännu längre ut på pusztan – möter hjordar av väldiga nötkreatur med långa horn, ser slätten försvinna rätt in i horisonten.

Över de här slätterna kom magyarerna en gång på sina hästar och erövrade det bördiga Ungern.