ODs Caprice 2006

Som alla som läser den här bloggen vet, är jag och min hustru hängivna musikvänner; Birgitta har bland annat varit ordförande för Sveriges körförbund, landets näst efter idrotten största folkrörelse.

Här i Uppsala har vi några av Sveriges yppersta körer. En av dem är manskören Orphei Drängar, OD.

I lördags kväll var vi på deras Caprice i en knökfull universitetsaula. En Caprice bjuder på överraskningar; programinslagen, allra minst gästartisterna, är inte kända i förväg – man får heller inget program.

Den här Capricen var jätterolig från början (spermierna) till slut (änglarna). Som röd tråd hade den alltså livskurvan: sångliga delavsnitt ägnades barndomen, ungdomen, lumpen, medelåldern och ålderdomen. Så här kul var det länge sedan jag hade på en konsert.

Som sammanbindande (och livsförloppet framåtdrivande) länk fungerade en av gästartisterna, Wille Crafoord, som rätt många i publiken, Willes insatser för den moderata valsegern till trots, varken tycktes känna igen eller känna till. Hur som helst, han gjorde ett rejält jobb, som vanligt som en musikalisk kameleont; det enda som stör mig lite är att han ibland försöker vara en corneliskopia.

Men den som, framför alla andra, fick publikens ovationsartade jubel var Henrik Dorsin. Flera av hans nummer, uppbackade av OD, var helt sanslösa: från den inledande snapsvisan till allsången ”Heja Sverige” på ”Rule Britannia” – denna lagomhyllning till fosterlandet kommer att skrålas i många uppländska syrenbersåer nästa midsommar. Många – bland dem jag och Birgitta – känner till Henrik från till exempel TV4s ”Parlamentet”. Men inte visste vi vilken sånglig begåvning den här mannen också har! Han demonstrerade den framför allt i sin långa, fullkomligt suveräna operaparodi. Vid middagen på slottet efteråt sa vi det också till honom själv.

Ett minnesvärt nummer stod dirigenten, Robert Sund, för: Han aviserade, under publikens ljudliga protester, sin avgång. Den muntliga deklarationen följde han sen upp med att solo (!) sjunga en passande beatlesklassiker, John Lennons och Paul McCartneys ”When I´m 64″:

When I get older, losing my hair, many years from now,
Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine?
If I’d been out ’till quarter to three, would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Hmm——mmm—mmmh.
You’ll be older, too. Aaah, and if you say the word, I could stay with you.

I could be handy, mending a fuse, when your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside, sunday mornings, go for a ride.
Doing the garden, digging the weeds, who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight, if it’s not too dear. We shall scrimp and save.
Ah, grandchildren on your knee, Vera, Chuck, and Dave.

Send me a postcard, drop me a line stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say, yours sincerely wasting away.
Give me your answer, fill in a form, mine forever more.
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Han ackompanjerade sig själv på flygeln, upplyst av en stor elkandelaber. För att göra texten ännu mer personlig fogade han in namnen på sina egna barnbarn. Inget öga var torrt.

Men sen kom ODs conferencier in och meddelade torrt, att Robert även fortsättningsvis var välkommen på repetitionerna; det behövdes alltid folk som kokade kaffe.

Efteråt var det, om man hade betalt för det också (och det hade min hustru gjort), Stor-OD med galamiddag i Rikssalen på Uppsala slott: laxrulle med färskost och räkor plus löjromsdressing och dilltoast, vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ugnstekt potatis och grönsaker samt chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd – det senare måste förstås en diabetiker som jag avstå från. Till förrätten drack vi Slottskällans pilsner och årets julsnaps, Gripsholms aquavit, till huvudrätten förstås ett rött vin, 2004 Compolieti Ripasso, Luigi Righetti, Valpolicella, Italien. Det som serverades till efterrätten, El Candado PX Sherry, A R Valdespino, Jerez de la Frontera, Spanien, kunde jag bara smutta på; det var alldeles för sött för mig.

Det som sjöngs till snapsdelarna går knappast att beskriva i ord för den som aldrig har ätit middag med gäster, som består av en manskör och många tidigare medlemmar av kören. Skönsången fortsatte sedan under hela middagen och avslutades med Stor-Glunten.

En av höjdpunkterna under Stor-OD var som vanligt Hans Dalborgs middagstal. En mer spirituell talare får man leta efter.

Tacktalet, också det hörvärt, hölls av nya kulturministern, Lena Adelsohn-Liljeroth, som trots sin partitillhörighet inte drog sig för att skämta om TV-licenser. Under middagen och under kaffet och cognacen efteråt pratade vi mycket med Jan-Erik och Cecilia Wikström, med Jan-Erik, som nu tar över ordförandeskapet i kulturnämnden, bland annat om situationen för kulturpolitiken i Uppsala efter valet. Jag vill inte vara indiskret om det konkreta innehållet i samtalet, men det är väl ingen hemlighet, att Jan-Erik, redan före valet, har haft sina tvivel om det moderata samlingsparti, som nu helt dominerar högeralliansen i Uppsala.

Under middagen pratade Birgitta – som satt bredvid dem – med Folke Alin och Cecilia Rydinger Alin samt med Robert och Margareta Sund, som satt mitt emot. Vid kaffet och avecen hamnade vi vid samma bord som Hans Dalborg samt Lena Adelsohn-Liljeroth och Ulf Adelsohn; vi känner båda paret Adelsohn sen åratal:Birgitta har haft Lena som ledamot i Nordiska museets nämnd. Jag var som journalist med på den moderatstämma, som valde Ulf till partiledare och satt vid samma bord som han vid presslunchen efteråt. Jag minns fortfarande hur Ulf – en glad skit – uttryckte sina känslor över vad han just hade varit med om: ”Jag känner mig som ett utsketet äpple.”

Vi stannade tills dansen började och dansade under de första låtarna, bland annat ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men det var inte samma tryck i dansmusiken den här gången, som när Phontrattarne spelar; de är ju upptagna på annat håll. Vi måste också hem och lägga oss: Tidigt på söndag morgon skulle Birgitta åka till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna.

Hon kommer hem i kväll, lagom till nobelmiddagen i TV. I år lagar jag vår variant av den.

Söndagens, nobelfestdagens, stora ettabild i Upsala Nya Tidning föreställer för övrigt min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, klädd i den röda sidenklänning hon hade vid nobelfesten 1998 – tyget är köpt i Chinatown i New York, och klänningen är sydd av min landsmaninna, skräddaren Aino Kastberg, som har sytt de festklänningar Birgitta inte har sytt själv.

Bilden är tagen i universitetets trapphall före Capricen. Den blev sista biten i ett bildreportage på hela fyra sidor i dagens UNT.

På ettabilden syns även jag, iförd pingvinskrud.

***

PS. Vid Capricen och den efterföljande middagen lyste som vanligt den nuvarande landshövdingen i Uppsala med sin frånvaro, trots att han bor i slottet. Han hör givetvis till de inbjudna. Enligt ett rykte jag har hört genom en ledande ODit, ska det bero på att han i början av sin landshövdingekarriär i Uppsala var med på ett Stor-OD men blev stött, när han inte fick sitta bredvid den vid detta tillfälle närvarande drottningen. Då ska man komma ihåg, att det inte är landshövdingen som är värd vid middagen, även om den hålls på Uppsala slott.

Luciakonsert med Uppsala musikklasser

När vi i fredags kväll gick mot Domkyrkan, fanns där en jättekö nästan ända ner mot S:t Erikstorg. Det är många – många av dem är förstås föräldrar, syskon och andra anförvanter – som vill vara med om musikklassernas traditionella luciakonsert. Vi behövde dock inte bekymra oss: Vi hade fått reserverade platser längst fram i kyrkan. Det senare handlar inte om att ”fint” folk, till exempel den före detta talmannen, särbehandlas. I Birgittas fall är inbjudan ett tack för att hon här om året genom lobbying i vårt eget parti spelade en viktig roll för att lösa lokalfrågan för musikklasserna.

Varken hon eller jag har några egna intressen i den här frågan. Vi tycker bara, att musikklasserna spelar en viktig roll, bland annat som påfyllare nerifrån i åldrarna, i Uppsalas kulturliv. Musikklasserna är också ett exempel på rimlig och positiv valfrihet inom den kommunala skolans ram – det ska inte behövas privatskolor för att gå de elever till mötes, som vill fördjupa sina kunskaper i musik. I det kulturpolitiska program kulturnämnden utarbetade och som antogs av fullmäktige, har vi, på socialdemokratiskt initiativ, till och med velat utvidga verksamheten till kulturskola. Vi får väl se hur det blir med det nu…

Redan innan man ens skymtar det enormt långa luciatåget, stiger tonerna av ”Sankta Lucia” upp mot Domkyrkans gotiska valv: studsar där, så det nästan låter som kanon. Men det är inte fråga om kanon, däremot stämsång. Och så skrider luciatåget fram i två separata led längs kyrkans väggar, förenas nere vid ingången till dubbla led och vandrar upp igen genom mittgången, de äldre eleverna försedda med levande ljus, de yngre med elektriska.

Musikklasserna sjunger under ledning av David Anstey och Gunnel Haulin. I huvudsak utan ackompanjemang men med mindre orgelinslag av Lars-Göran Angsten.

Programmet är långt och innehållsrikt, 23 sånger om jag har räknat rätt. Någon enstaka Christmas carol – men mest är det sånger ur den svenska och nordiska traditionen, många av dem förstås lånade utifrån och införlivade i vår sångskatt. Allt man kan vänta sig finns där: olika varianter av luciasånger och staffansvisor. Adams ”Julsång” (med Lars Arvidson som solist). ”Jul, jul, strålande jul”. Och så ”Stilla natt” och andra julpsalmer.

Som församlingssång användes ”Nu tändas tusen juleljus”. Jag kan tänka mig att sjunga med i första versen:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens mörkblå rund.

Men sen kommer allt det där jag inte tror på, i tredje versen dessutom ”Du stjärna över Betlehem”, som i dagens värld väcker känslor av kluvenhet.

Trosmässigt känns det egendomligt, men jag är ju uppvuxen med det här kristna arvet, kan till och med psalmerna utantill efter alla dessa år. Och så är det vackert. Och i minnet kan jag förnimma doften av våta yllevantar i vinterdunklet före jul i Nylands skola, Njurunda.

Ett kulturarv är det här onekligen.

Vad har arbetarrörelsen gjort av sitt kulturarv?

Melodikrysset nr 49

I dag började det relativt enkelt, vilket är bra, eftersom det ger ledbokstäver. Orup sjöng ”Med dig i mina tankar”, och Evert Taubes litterära figur var förstås Rönnerdahl.

Och för att fortsätta med enkla klassiker: Povel Ramels ”Underbart är kort” var lätt att identifiera, liksom en låt som jag associerar till Harry Brandelius, ”Ungmön på Käringön”, även kallad ”Fiskargubben”, vilket förstås skulle ge verbet fiska. Ytterligare ett exempel är Gunnar Wiklunds svenska tolkning av en Jim Reeves-låt, ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”) – den som uppfann telefonen var ju Graham Bell. Och ännu enklare var det att identifiera Owe Thörnqvists ”Kom och titta här”, som har handlingen förlagd till en skola.

Lite förvirrande var det att höra Inger ”Pippi” Nilsson sjunga disco (”Keep on Dancing”). Men visst var det hon, och hennes rollefternamn var då förstås Långstrump.

Det finns artister, som man känner igen på rösten. En sådan är Lill Lindfors, som här sjöng ”Gör mig lite levande” tillsammans med textens upphovsman, poeten Jacques Werup. En annan är Willie Nelson, han med ”On the Road Again”.

Dagens klassiska kompositör var Wilhelm Peterson-Berger, förkortad PB. Jag har honom i skivhyllorna men har inte lyssnat på honom på länge. Men eftersom musiken sas illustrera något ur växtriket, bör det ha varit ett stycke ur ”Frösöblomster”.

Sist de tre frågor, som vållade mig någon huvudbry.

Jag hade inga svårigheter att komma på, att det var Laleh som sjöng ”Unga pojkar och äldre män”. Men eftersom jag aldrig läser kvällstidningarnas nöjessidor och skvallerbilagor, har jag ingen aning om vad hon ska vara bra på att göra. Jag kom dock fram till att det måste vara sy. Se kommentarer!

Detta bekräftades sedan, när jag googlade efter vem som kunde tänkas ha gjort ”Back In Baby´s Arms” och själv föreslog Patsy, eftersom jag hade P och T och, sannolikt, SY. Jo, Patsy Cline har gjort den här låten. Men jag måste tillstå, att jag varken har minnen av henne eller av låten.

Slutligen filmmusikfrågan, och där vill jag understryka, att mitt svar är en gissning – jag har ju för övrigt tidigare bekänt, att jag är rätt usel på TV-signaturer och filmledmotiv. Det skulle vara musik ur en relativt modern skräckfilm, och jag hade N och R, så här gissar jag på att musiken kom från ”När lammen tystnar”. Jag har filmen i huset i Öregrund, men det skulle inte hjälpa om jag hade den här, i lägenheten i Uppsala, eftersom jag inte längre kommer i håg, hur musiken lät, som Eldeman spelade.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter rätt svar på senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Decemberdagbok

Det är nu klart, att jag fortsätter i kulturnämnden här i Uppsala.

Jag har varit förste suppleant men i realiteten ordinarie – en av våra ledamöter blev sjuk och återvände inte till uppdraget. Jag har varit en mycket flitig och aktiv ledamot, och när socialdemokraterna i våras fastställde kandidater till nämnder och styrelser, flyttades jag upp på ordinarieplats.

Sen förlorade vi valet, och högeralliansen drog dessutom ner på antalet ledamöter i nämnder och styrelser. Det blev så få platser, att jag – med varannan damernas, ny ordförande för gruppen och en annan manlig ledamot, som har suttit längre än jag (och dessutom är väl kvalificerad), riskerade att hamna utanför.

Jag vet att avgående ordföranden, Kees Geurtsen, liksom efterträdaren, Peter Gustavsson, har agerat till min förmån gent emot valberedningen; så har också några andra medlemmar i gruppen gjort. Och en av de senare, Lisbet Jonsson, gick så långt, att hon avstod sin plats till förmån för mig: till beslutet bidrog också, att hon, med krävande jobb i Stockholm, har svårt att klara den ständiga närvaro, som den nu mindre gruppen fordrar. Tack, Lisbet! Så nu är jag med igen, liksom tidigare som suppleant.

Vid förra sammanträdet med kulturnämnden, det då vi släppte igenom den borgerliga, snålare kulturbudgeten (den går ju ändå igenom förr eller senare) men givetvis reserverade oss, utsågs jag till protokolljusterare, eftersom Jan-Erik Wikström (fp) tillfälligt satt ordförande. När jag vid justeringen kontrolläste protokollet, upptäckte jag ett fatalt fel: Det rödgröna budgetalterntivet påstods lik förbannat ha gått igenom – mot vilket (s), (v) och (mp) skriftligt hade reserverat sig! Inget ont sagt om vår förträffliga nämndsekreterare; det är lätt hänt, att man blandar ihop två papper, när man har bråttom. Men intressantare är att den värderade hr Wikström glatt hade skrivit sitt namn under det här protokollet.

På fredag kväll ringde en lätt förtvivlad Kerstin: lilla Klara hade börjat kräkas under första avsnittet av årets julkalender – inte åt kalendern men kanske på grund av vinterkräksjuka. Själv måste Kerstin åka på kurs över lördag-söndag, och vad hände, om både Viggo och pappa Bo också blev sjuka. Jag förklarade, att jag och Birgitta visserligen var uppbokade på var sitt håll delar av helgen men att vi självfallet skulle rycka in, om det krävdes.

Det visade sig sen inte behövas. Natten mellan fredag och lördag blev visserligen jobbig för både Klara och Kerstin; Kerstin låg tillsammans med Klara, som gång på gång kräktes (och därefter fick lite vatten eller välling – med samma resultat). Klara var ändå hela tiden vid gott mod.

Och under över alla under: Ingen annan i familjen insjuknade, och Klara blev frisk.

Fast mittåt: Jag har just läst Kerstins blogg. Bo blev sjuk under loppet av söndagen. Klara har alltså tillfrisknat, och Viggo har än så länge klarat sig.

Och apropå TVs julkalender: Både jag och Birgitta tycker att årets upplaga är ovanligt trevlig. De yngre tycker säkert dessutom att Lasse-Majas detektivbyrå och de mysterier den ställs inför är spännande också.

Lördagens melodikryss har jag tidigare redovisat. En uppmärksam läsare har observerat, att jag på en fråga visserligen angav rätt stycke, ”Jungfruns bön”, men fel kompositör. Jag har, det har jag skrivit förut, i fråga om melodikrysset (liksom om mycket annat) inställningen, att jag ingalunda är någon allvetare. Och alltid lär man sig något nytt på kuppen.

På lördagskvällen hade vi brorsan – Matti Kokk heter han – på middag. Han hade just varit på kryssning till Tallinn, så jag slog till med en estnisk specialitet, surkålsgryta. Man tar surkål (finns på burk), kryddar med kummin och salt och täcker med vatten. I mitten gör man en grop, där man häller korngryn. Och så täcker man alltsammans med inte alltför tunna skivor av rimmat sidfläsk. Sen får det stå i ugn i 180 graders värme i ett par timmar, så att fläsket tar färg.

Till det serveras kokt potatis, öl (jag hade en estnisk SAKU-öl kvar hemma plus tjeckiskt öl) och, om man inte är nykterist, en liten snaps.

Söndagen ägnade jag åt Ordfront. Ordfront hade kallat till föreningsråd i sitt hus på Söder i Stockholm. Från Ordfront centralt medverkade ordföranden Stefan Carlén och föreningsombudsmannen Pirjo Migou. Vi fick genomgångar av vårens utgivning, även höstens (fast muntligt); vi hänger ju upp åtminstone en stor del av föreningsverksamheten på förlagets utgivning. Vi diskuterade vidare ett nytt system för stöd till föreningarna i form av grundbidrag plus aktivitetsbidrag. Och inte minst: vi som representerade föreningar från norr till söder berättade för varann om hur vi hade lagt upp verksamheten, om både lyckade aktiviteter och sådant som inte hade fungerat så bra. Jag tror att jag har med mig en idé hem till Uppsala, en kombination av förlagets kommande satsning på en debattserie och av en redovisning om hur man framgångsrikt har hållit i gång ett debattcafé.

När jag kom hem, berättade Birgitta, att hon under dagen hade fått en rad samtal från grannar och vänner i Öregrund: På natten hade några vänligt sinnade personer gett sig på vår grind och brevlåda, vilka hittades ute på gatan. Grinden har varit fäst med slanglås vid grindstolparna och den stora, markstående brevlådan med ungefär samma metod vid grinden. De som har gjort det här måste alltså ha medfört verktyg med vilket de har sågat eller knipit av kablarna. Hur som helst, Birgitta ringde till polisen, som ville åka ut och fotografera och säkra eventuella spår, innan ordningen återställdes – men ordningen var vid det laget redan återställd av hjälpsamma närboende.

Vi lever, numera halva året, ett lugnt och fridsamt pensionärsliv i vårt hus och vår trädgård i Öregrund: har inget otalt med någon, har många vänner och behandlas vänligt av både ortsbor och sommargäster med vilka vi är mer ytligt bekanta. Men det är inte säkert, att det här är vänt just mot oss. Inga-Lill, trädgårdsmästaren i Öregrund, berättade för Birgitta i telefon, att det har gått en våg av vandalism genom den lilla stan: även andra grindar har attackerats, nattparkerade bilar har fått lacken repad och så vidare. I somras berättade vår nye granne, att några hade varit inne i hans husbygge och satt på vattnet för fullt, med följder som är lätta att ana.

Jag är inte en sån där som älskar att straffa. Men visst undrar jag, vad det är som driver somliga till en fullständigt meningslös förstörelse. Är det relativt unga människor, finns det ju till och med utsikter att hjälpa dem med det kaos i deras inre de inte kan hantera.

I dag hade jag tid för kontroll hos min doktor, Yong Wo Han, som har sin mottagning i Stockholm. Han är främst min diabetsdoktor, och han var på det hela taget nöjd i dag: Jag hade 5,4 i blodsocker (och mycket hyggliga värden på den dataförteckning över egna fortlöpande mätningar jag för och tar med till honom), inget socker i urinen (fast det har jag inte haft på åratal) och jag hade inte heller, trots mina motionsförsummelser, gått upp i vikt. Han kollade hjärtat också och kom fram till samma slutsats som min hjärtdoktor på Akademiska: hjärtat pinnar på bra om än en aning långsamt.

Bortsett från en rejäl förkylning har jag, sen jag träffade honom sist, mått riktigt bra. Men man vet ju aldrig; det är ju en subjektiv utsaga. Nu har jag också doktorns ord på att jag mår bra.

Melodikrysset nr 48

Jag tar det som var svårast för mig i dag allra först. Jag kände så väl igen melodin som Eldeman sa handlade om något gott. Titeln skulle sen ge det som det goda var producerat av. Men vilken var nu titeln? Jag hade två säkra ledbokstäver, begynnelsebokstaven M och så J i mitten. Det rimliga svaret var alltså majs. Alltså borde godiset vara popcorn. Jag googlade och fann att det mycket riktigt fanns en låt från den av Eldeman angivna tiden, tidigt sjuttital, med titeln ”Popcorn”. Så även om det handlar om slutledningar, tror jag, att jag har hittat rätt svar.

Att ”Du är så yeah, yeah, wow, wow” sjöngs av en som heter Svensson löste jag också med hjälp av ledbokstäverna. Martin Svensson, visade det sig, när jag kontrollgooglade. Han sjöng låten i Melodifestivalen 1999, och jag mindes åtminstone melodin och orden i titeln.

Det många andra säkert tyckte var svårt var frågan om vad det var för salongsstycke Lars Roos spelade. Inte heller för mig var det här helt lätt: åter igen kände jag så väl igen melodin, men vad i helskotta hette den? Jo, Chopin har skrivit ett sådant stycke, som heter ”Jungfruns bön”. Den finns mycket riktigt på skiva med Lars Roos, har jag kollat på Google.

Resten hade jag inga allvarligare problem med.

Krysset började enkelt med Helen Sjöholm i ”Lätt som en sommarfjäril”.

Att en wieneroperett hör hemma i Österrike var ju heller inte så svårt att lista ut.

För en person i min ålder var också den gamla schlagern ”På söndag” av Stig Olin lättidentifierad.

Ungefär lika lätt (av samma skäl) att komma på var att den av Björn Skifs sjungna ”Violen från Flen” skrevs av Ulf Peder Olrog.

Han med välgörenhetsgalorna, till lika frontfiguren i Boomtown Rats, var förstås Sir Bob Geldof.

Dan Anderssons visor har jag lyssnat mycket på – kolla förresten gärna under Kulturspegeln, Musik, vad jag har skrivit om Sofia Karlsson. Alltså vet jag, att ”Omkring tiggarn från Luossa” har tonsatts av Gunde Johansson. Om Gunde berättade förresten min gamle chef på Örebro-Kuriren, Herbert Söderström följande historia: Herbert hade bjudit den i trakten bosatte Gunde plus Aftonbladets Gunnar Fredriksson på middag. Fredriksson har ju skrivit mycket om filosofer. Gunde visade sig dess värre också vara jätteintresserad av filosofi, så intresserad att Gunnar mot slutet av kvällen drabbades av svår huvudvärk.

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp” – vem kan ha skrivit något sådant, om inte Astrid Lindgren? Fast det finns varianter av den här texten, där det till exempel är tuppen som gal i granens topp.

Riktigt kul var det av Eldeman att låta oss härleda flicknamnet Ester ur signaturen till TV-programmet ”Gäster med gester”.

Göran Stangertz var det som sjöng ”Nu”. De av Eldeman nämnda övriga skådespelarna (Sven Lindberg, Mona Malm) förekom tillsammans med Stangertz i Richard Hoberts film ”Höst i paradiset”.

Och så avslutar vi med de två låtarna av Carl Michael Bellman.

Den första var ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, egentligen ”Måltidssång”.

Den andra var Fredmans epistel nummer 43, ”Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Den börjar: ”Värm mer öl och bröd…”.

Den finns förresten i en fin insjungning av Cornelis Vreeswijk på LPn ”Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman” (Philips 6316010, 1971.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i jakten på rätt svar på något i det allra senaste melodikrysset, kan du pröva med att antingen gå direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

LundeQs litteraturpris 2006 till Katarina Kieri

Jag och Birgitta finns bland de ganska många, som årligen inbjuds till utdelningen av LundeQs litteraturpris. LundeQ är Akademibokhandeln här i Uppsala. Priset, ett litteraturpris på 25.000 kronor, instiftades i samband med bokhandelns 150-årsjubileum 1984.

Priset har genom åren gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella och Kjell Eriksson.

Den här listan visar, att en ansenlig skara betydande författare bor här i Uppsala eller i övriga Uppland, ett kriterium för att komma i fråga.

LundeQpriset är naturligtvis en stor kulturhändelse i vår region; man träffar ständigt människor, som frågar, vem man tror ska få årets pris, eller som själva spekulerar. Men juryn – litteraturvetaren Per Hellström, bokhandelschefen Roger Sundin och UNTs kulturchef Bo-Ingvar Kollberg – brukar hålla tätt.

Spekulationsvågorna gick fortfarande höga, medan den långa kön av gäster ringlade mellan bokhandelns hyllor bort mot plockmaten och vinet.

Årets pris gick till Katarina Kieri, född 1965 och bosatt i Finsta i Roslagen. (Fast ursprungligen kommer hon från Luleå.) Hon fick priset för sin senaste bok, romanen ”Vem vågar sommaren?” (Norstedts, 2006).

Hennes författarskap presenterades, utförligt och kunnigt, av Bo-Ingvar Kollberg. Han gjorde jämförelser med Sven Delblanc, Kristina Lugn och Harry Martinson och beskrev hennes författarskap som en blandning av sorg och vackra naturskildringar, där ”det märks en tillit till orden och spåket, som satt sin prägel på snart sagt varje rad” (citerat efter UNT).

Även följande är hämtat från UNT:

”Katarina Kieri själv verkade överväldigad av både priset och talet.

– Vad skulle ni själva säga i det här läget?, följdes av några tysta ögonblick.

– Det är i alla fall ganska trevligt att skriva om smärta och sedan få komma på fest.

I vinnartalet kritiserade hon den rådande litteratursynen. `När kvinnor skriver böcker där det inre är i fokus kallas det vardagsrealism. När män gör samma sak kallas det existentiellt.´”

Då gick det ett roat sus genom bokhandeln.

Katarina Kieri har gett ut fyra diktsamlingar, två ungdomsböcker och en barnbok och så den prisbelönta romanen. Hon har fått pris förut, Augustpriset i barn- och ungdomsklassen, för ”Dansar Elias? Nej!” (Rabén & Sjögren).

Jag har inte läst den roman hon fick LundeQpriset för, ”Vem vågar sommaren?”, men jag köpte den förstås och fick den dedikerad av Katarina åt Birgitta.

Men jag har läst en av hennes diktsamlingar, ”Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals” (Norstedts, 2005).

Det är inte en alldeles lätt bok att tränga in i; det är ”sådan här litteratur, som tar tid på sig och trevar sig fram”, för att citera författaren.

Från avdelningen ”I den här provinsen” väljer jag en dikt, som är ett representativt exempel på hur Katarina Kieri blandar naturlyrik med existentiella temata:

I det för årstiden mycket milda vädret singlar skator
som gamla brev bland äppelträden.
De ångestladdade flickorna har börjat le, bokstäverna
snirklar sig fram i marginalen och deras mörka ögon
går fint ihop med rosornas decembergröna blad.
Vi sopar våra golv, bränner våra mjölkpaket, har ihjäl en och annan talgoxe av misstag.
Vid middagstid lägger sig ett genomdränkt mörker över trädgården
från sådant som åldrats och gulnat.

Den här märkliga blandningen av sinnesstämning och natur, av geografisk bestämning och stickspår in i både höstens och sömnens mörker, finns också i den här dikten från samma avdelning:

Sorgen, dess förgreningar.
Ormbunkarnas vener och artärer,
brustna eftermiddagstimmar,
Ledinge trafikplats i förstummat mörker,
några sticklingar från natten,
några krämpor, noga utvalda.
Den skamfyllda sömnen, den tunga svetten,
det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra –
vedstapeln,
hortensian, om vi hade någon.

Den sista versraden påminner om den humor som man finner även hos den redan nämnda Kristina Lugn – men också till exempel hos Sonja Åkesson:

”Äta kex och tala om fobier.” ”Gamla älskare knackar i stort sett aldrig på ens dörr / och gör de det så hör man det ändå inte för den strilande duschen.” ”Det finns inga fondkommissionärer i den botaniska trädgården / och inga höstfibblor.” ”Om man tänker på alla gånger man inte dött, / så är det ändå ganska många.”

Här och var använder Katarina Kieri sig av ord och meningar, som knyter ihop hennes poesi med nutiden och det liv vi alla lever: ”Jysk Bäddlager”, ”handbok i Kvinnligt ledarskap”, ”Vasabåtarnas avgångstider”. En dikt börjar med ”Mette-Marit, känner du doften från rönnen?” och slutar med ”Skal jeg sende deg et fotografi?”. Och vad säger ni om följande: ”De kärlekskranka kan formulera projekt / och ansöka om medel från Europeiska unionen”?

Och ett bättre uttryck än det här för Katarina Kieris sätt att foga samman oväntade element går väl nästan inte att finna:

utrikeskorrespondentens röst som fladdrar över kontinenterna,
småfåglar i motljus.

Melodikrysset nr 47

I dag fanns det ett ord, som jag inte klarade: låten som skulle förknippas med en svensk TV-serie. Att döma av de ledbokstäver jag har fått fram, I och O, skulle det kunna bli Idol. Men eftersom jag aldrig har sett programmet och inte heller kan förknippa några artister (artister?) med det, är det bara en gissning. Som ni vet, skickar jag aldrig in kryssvar, men hör gärna av er, både om jag har gissat rätt och om jag har gissat fel.

I övrigt tyckte jag att dagens melodikryss var ganska lätt. Där fanns till exempel flera artister, som jag kunde identifiera med hjälp av deras karaktäristiska röster.

En sådan var Edvard Persson, han som inledde krysset med ”Min lilla hatt”.

En annan var Alf Robertson, som här sjöng den mesiga, på gränsen till outhärdliga ”Ett minne till lunch”.

Cacka Israelssons röst var likaledes lätt att känna igen, här i ”San Antonios ros”. Ur efternamnet skulle man ta ut landet Israel.

Att identifiera ”Sofia dansar go-go” hörde också till de lättare uppgifterna.

Sven-Ingvars kan man ju knappast under årens lopp ha undgått att höra, även om deras sort av musik inte direkt är i min smak. ”Byns enda blondin” är hur som helst skriven av Niklas Strömstedt.

Freestyle har väl heller aldrig hört till mina favoriter, men naturligtvis har jag hört ”Vill ha dig i mörkret hos mig”. I Freestyle ingick Chister Sandelin.

Och Pernilla Wahlgren hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på, men av ledbokstäverna förstod jag, att det var hon, vilket bekräftades, när jag googlade på ”Beautiful Day”.

Då gillar jag Robyn mer. Det var hon som sjöng ”Who´s That Girl”.

Och ännu mer gillar jag Lisa Nilsson, som här representerades av ”Regn i Rio” från sin senaste, brasilianska CD.

En riktig gammal favorit är Bernt Stafs ”Familjelycka”. Där sjunger han: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga.”

Resten var busenkelt.

I ”Små grodorna” får man veta, att de är lustiga att se.

En fullkomligt ljuvlig visa är ”Jag vet en dejlig rosa”.

Och musikalen ”Spelman på taket” skulle ge tak.

Som avslutning lite överkurs: Originalet, ”Fiddler on the Roof” skrevs 1964 av Jerry Bock (musik) och Sheldon Harnich (text). Och ännu viktigare att veta är att musikalen bygger på en roman av Sholem Aleichem.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter svar på senaste melodikrysset, prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till veckans melodikryss.

Medan det mörknar

Om hösten skriver Werner Aspenström:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt var det att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda i handflatan.

Båda dikterna ur ”Litania”, 1952

Det är höst. Det regnar. Den ena dagen är mörkare än den andra. Men jag strävar på; jag har en intensiv vecka bakom mig.

***

Torsdag för en vecka sen var jag hos Folktandvården och fick två nya tänder insatta, en i över- och en i underkäken. Det är skönt att ha dem på plats; jag har fått leva med gluggar en lång tid. Först togs de gamla tänderna bort. I somras fick jag titanskruvar inopererade i käkarna. Och nu, när inplantaten hade växt ihop med käkbenen, sattes de nya tänderna på plats.

Från nästa dag fungerar de perfekt, och de ser ut som mina egna tänder. Men det är, även om jag har fått pensionärsrabatt från Försäkringskassan, fruktansvärt dyrt. Skulle jag också låta sätta in nya tänder i de två gluggar jag har långt inne i över- respektive underkäken – sådana ingrepp ersätts inte – skulle det kosta mig 33.000 kronor, berättade tandläkaren.

***

Fredagen tillbringade jag i van der Nootska palatset på Söder; jag deltog i Ikoner-akademins biblioteksdag, som jag redan har berättat om.

Jag har också skickat rapport till Kulturkontoret. Den kommer att ingå i den cirkulationspärm, som skickas runt vid sammanträdena med kulturnämnden. Övriga ledamöter ska också kunna ta del av det jag, på kulturnämndens bekostnad, har fått vara med om.

***

På lördagen var jag, i etapper, på vå familjesammankomster.

Först var vi hemma hos Anna i Rinkeby. Hennes yngsta, Ella, fyllde tio år den 25 oktober, men då var Anna och flickorna på Kanarieöarna på en välbehövlig semester efter valrörelsen. (Anna och tjejerna åkte tillsammans med goda vännen Carin Jämtin och hennes familj.) Så nu skulle Ella äntligen få sitt tioårskalas, förlåt, party heter det naturligtvis.

Ella hade önskat sig prenumeration på Kalle Anka & co, och jag och Birgitta gav henne tillsammans en årsprenumeration. Jag kollade på nätet vad det kostade och häpnade: över 1.000 kronor! Inte så att vi inte har råd, men kan barnfamiljer utan särskilt höga inkomster hosta upp de här pengarna så där utan vidare? Jag jämför med 1950-talet, då jag själv var storkonsument av serier: Jag och mina kompisar lyckades själva skrapa ihop pengar till våra serietidningar; jag skulle också ha klarat av en prenumeration, om jag hade föredragit det.

Vi ger dessutom var sin personlig present. Jag, gamle seriefan, fullföljer linjen och ger henne en återutgiven årgång av ”Kalle Anka & co”, från 1948, det första året som ”Kalle Anka & co” kom ut som serietidning här i Sverige. Ännu inte i fyrfärg, bara med dekorfärg, konstaterar jag.

Också Kerstin och Bo, Viggo och Klara kommer för att fira Ella. Viggo leker med de stora tjejerna. Klara ser först en smula konfunderad ut, när hon får syn på morfar på alldeles fel ställe, men sen vill hon som vanligt gunga på foten.

***

Innan Matti hinner anlända men efter det att Ellas jämnåriga kompisar har anlänt, fortsätter vi från Rinkeby hem till Gunnar och Annica i Åkersberga. Det är deras tur att ordna syskonmiddag: syskonen Birgitta, med mig, Karin, med Hasse, Gunnar, med Annica, och Ragnar, med Gunnel, träffas regelbundet hos varandra på det här sättet.

Maten är god och samtalen trevliga – dock finns det ett växande antal sjukdomar och krämpor bland samtalsämnena.

***

Det mest intressanta under måndagen är mötet med Uppsala arbetarekommun på kvällen. Vi har ju förlorat makten, och en central del av mötet ägnas åt vårt eget respektive högeralliansens budgetalternativ. (Om detta ämne har jag skrivit förut. Jag var, som representant för kulturnämnden, på en genomgång som våra kommunalråd hade för nämndordförandena.)

På dagordningen finns också bikupediskussioner (en för varje bord) om valet av ny partiordförande: vilka egenskaper vill vi att den nya partiledaren ska ha? Vid vårt bord listar vi följande:
* Den nya partiledaren måste, med tanke på att män har styrt partiet i mer än hundra år, vara en kvinna.
* Hon måste inte komma från LO, men ska vi samla hela arbetarrörelsen till storoffensiv inför nästa val, måste hon ha LOs fulla gillande och ha goda kontakter med LO.
* Det är viktigt med en partiledare som har karisma och beslutsamhet, men en bra partiledare måste också kunna lyssna och ta råd – vi behöver en partiledning som fungerar som ett team. Den nya partiledaren måste inte bara tåla utan också bejaka, att det finns människor som inte bara är ja-sägare runt omkring henne.
* Partiledaren måste kunna samla hela det breda spektrum som är arbetarrörelsen, inte stöta bort delar av den.
* Partiledaren måste ha ett tydligt ideologiskt engagemang och kunna positionera partiet så att alternativen framträder tydligt. (Här tänkte vi också på vad som hände, när Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” – en positionsförflyttning ett par snäpp åt vänster hade inte skadat i det läget.)
* Socialdemokratin behöver åter igen en partiledare med ett varmt hjärta och ett starkt engagemang för internationell solidaritet.

Vår uppgift var inte att komma med namnförslag, men naturligtvis ändade bikupediskussionen ändå i en diskussion av de nämnda respektive tänkbara kandidaterna. Och här var det uppenbart, att praktiskt taget alla, som yttrade sig i namnfrågan, förordade Carin Jämtin.

***

På tisdag morgon åker jag till hjärt- och lungkliniken på Akademiska för en av många återkommande kontroller. Eftersom jag nu länge har försummat fysisk träning – min håg står till intellektuella verksamheter – är jag lite ängslig. Men det går bra. Hjärtat är som vanligt aningen långsamt men går annars som ett urverk. Lungor och blodtryck är det heller inget att anmärka på. Lättad åker jag hem.

Men snart kommer jag att få en uppföljande kallelse till dygnskontroll med påtejpad mätare av hjärtat.

***

Sen tar jag bussen till Norrtälje. ABF har bett mig hålla en dubbelföreläsning om arbetarrörelsens historia för en facklig grundkurs. Det blir en trevlig kväll i Folkets Hus; jag äter också middag med deltagarna.

Mitt perspektiv på arbetarrörelsen är färgat av marxismen. Jag betonar det klassmässiga: att det heter just arbetarrörelse, att en majoritet av av de organisationer som skapade Socialdemokratiska arbetarepartiet var fackföreningar, att partiets grundorganisationer fortfarande kallas arbetarekommuner och så vidare. Och jag betonar i min genomgång av arbetarrörelsens historia sådant, där man tydligt ser att partiet och fackföreningsrörelsen agerar utifrån samma intresse och tillsammans, som en rörelse av och för arbetarklassen.

Jag får god respons.

Men jag undrar lite, vilken samlad bild deltagarna får. Före min medverkan har Stig-Björn Ljunggren berättat om politiska ideologier och Anne-Marie Lindgren om socialdemokratins idéutveckling.

***

På onsdag morgon stiger jag upp tidigt. Det är kulturfrukost på Gottsundabiblioteket. Temat är, i barnkulturårets hägn, kultur för barn och ungdomar.

I avvakan på att åhörarna ska fika färdigt och sätta sig, spelar Lars-Erik Lindström från Omnibus kammarblåsare bland annat ”Autumn Leaves”.

Kulturnämndens avgående ordförande, Kees Geurtsen (s), knyter i sitt öppningstal an till detta: att den där kulturministern, som satt kvar i en vecka, hann med att avskaffa riktade satsningar av typen barnkulturåret.

Kees tyckte sig, efter sina tolv år som kulturpolitiker, se cirkeln slutas: ”Mitt första beslut i dåvarande Gottsunda kommundelsnämnd var att upphäva den tidigare borgerliga majoritetens beslut att halvera Gottsundabiblioteket. Ett av mina sista beslut blir att reservera mig mot nästa års budget, som ger mindre pengar till kulturen.”

Kees tog också upp den nya högeralliansregimens beslut att minska antalet ledamöter i nämnderna, vilket för kulturnämndens del kommer att betyda, att (v) eller (mp) kan komma att bli orepresenterat. Han noterade, att högeralliansen ännu inte har presenterat, vem som ska bli ordförande i kulturnämnden, men att att socialdemokraterna sedan länge har pekat ut Peter Gustavsson som sin nye gruppledare (och därmed, i den nya situationen, vice ordförande i kulturnämnden).

Därefter presenterade Anna-Klara Ehn Ericson Gottsundabibliotekets barn- och ungdomsverksamhet. Den är, liksom hela Gottsundabibliotekets verksamhet, imponerande.

En annan av Uppsalas finaste kulturinstitutioner är Lilla Teatern. Per och Margareta Löfblad presenterade en kommande dockteaterföreställning för barn i åldrarna fem till elva år, ”Ordning i rabatten! sa Linné”. I föreställningens musikinslag är Lars-Erik Lindström inblandad. Man utlovade musik av bland andra Mozart och Rameau.

Christer Johansson berättade om UKM, Ung kultur möts, en festival utan tävlingsinslag. Uppsala och övriga länet skickar deltagare vidare till en riksfestival i Hultsfred nästa år.

”I järnåldersmänniskornas fotspår, aktiviteter och lekar för barn” – Annika Sjöberg från Gamla Uppsala museum berättade om museets satsningar för barn och unga, bland annat i form av klassbesök och särskilda barnvisningar. Spännande inslag blir en utställning om religionsförändringar och en mångkulturutställning kring vikingarnas resor, båda mycket angelägna ämnen i dagens Sverige.

Barnbibliotekets chef, Karin Hjelm, presenterade ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och förskola, ”Leka Språka Lära – lärande lek om språk i förskola och bibliotek”. Utgångspunkt: att utveckla språket är att skaffa sig redskap att förstå världen. Fyra barnbibliotekarier och fem förskollärare samarbetar om projekt i Bälinge och Storvreta.

Allra sist presenterade uppsalafilmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria ett kommande filmprojekt, Älskad av mamma, om barn som utnyttjas sexuellt.

Allt det här är ju intressant och säger mycket om kulturpolitiken i Uppsala.

Dock såg jag inte någon enda borgerlig ledamot av kulturnämnden på den här kulturfrukosten.

***

På torsdag förmiddag är det kulturnämnd. Vi står inför en knepig situation, eftersom (s), (v) och (mp) fortfarande har majoritet i nämnden, medan stan har bytt styre och den nya högeralliansregimen har lagt en budget, som för nämnderna, även kulturnämnden betyder mindre pengar än det som fanns i det avgående vänsterstyrets budget.

Ordföranden, Kees Geurtsen (s), har fått förhinder, och vice ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), övertar ordförandeklubban. Han vänder sig till mig med frågan, hur vi, med den situation vi har, vill hantera budgeten. Jag svarar, som vi har kommit överens om vid gruppsammanträdet, att vi finner det meningslöst att obstruera ett budgetbeslut som, vad vi än gör, ändå kommer att gå igenom inom kort. Att den momentana majoriteten skulle rösta igenom sitt eget förslag, skulle ju i realiteten bara ställa till trassel för kulturkontorets personal, som vi absolut inte har något otalt med. Jag föreslår därför, att Jan-Erik ska höra ”ja” på det borgerliga förslaget, varefter vi på vänstersidan tillåts reservera oss. Så gör vi också.

I dagens (fredagens) Upsala Nya Tidning ser jag Jan-Erik Wikströms märkliga tackling av att högeralliansens budget faktiskt betyder mindre pengar till kulturen än den röd-gröna sidans budget skulle ha gett: Den enda nedskärning han vidgår är de 800 000 kronor minskningen av antalet ledamöter i nämnden ger. ”Det blir den enda besparingen vi gör. När det gäller andra poster i kulturnämndens budget så blir det faktiskt mindre påslag i stället.”

”Mindre påslag” var ordet.

I slutet av kulturnämndens sammanträde ville vidare Fredrik Sjöberg (fp) ta upp en övrig fråga: Han hade, påstod han, kontaktats av upprörda deltagare i kulturfrukosten i Gottsunda, som ansåg att Kees Geurtesen genom att politisera sitt anförande hade överträtt sina befogenheter som representant för kulturnämnden.

Jag, som i motsats till Fredrik Sjöberg och de andra borgarna var där, begärde då ordet och sa, att jag själv hade hört, vad Kees hade sagt och inte hade blivit upprörd, men att Kees naturligtvis var kapabel att svara för sig själv vid nästa sammanträde.

***

På torsdagskvällen hade jag lovat ställa upp som avlastning åt Kerstin, som skulle vara ensam hemma med barnen, Viggo och Klara; Bo var på jobbkonferens med övernattning. Det gör jag så gärna. Inte bara för att hjälpa min dotter – jag har själv stort utbyte av att få vara tillsammans med hennes barn. Så vi träffades halvvägs och gick tillsammans till barnens dagis. (En av poängerna var, att jag skulle få se, var de fanns: Klara är relativt ny på dagis, och Viggo har bytt plats för sin avdelning.)

Det var väldigt roligt att se ungarnas glada miner, när morfar dök upp tillsammans med mamma. Klara sträcke bums upp händerna och ville komma upp i famnen. Sen fick jag köra dem hem: Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. Kvällen förflöt som den brukar: lek med ungarna (Klara matade morfar med låtsasdryck från en dockspis), middag tillsammans, kvällsbad med morfar som vakt i badrummet, Bolibompa.

Framför TVn ger jag Klara välling. Sen vill hon över till Kerstin. Det är bra att jag är där en kväll, där jag inte behöver upplevas som den som tar mamma ifrån henne.

Vi har kommit överens om att Kerstin nattar Klara, medan jag läser för Viggo. Viggo hinner också ändra sig och vill även han att mamma läser, men sen – när jag erbjuder mig att läsa en extra tjock bok, som han själv får välja – duger morfar igen.

Ur bokhyllan plockar då Viggo fram H C Andersens ”John Blund” (Tidens förlag, 1968, översättning Åke Holmberg). Det är en ganska omfattande bilderbok med berättelser för veckans samtliga sju dagar. För de mycket fina illustrationerna står Kaj Beckman: en blandning av collage och detaljrika färgteckningar. Det här är H C Andersens originaltext i översättning, och den innehåller följaktligen en del svåra ord och gammaldags vändningar, men jag förklarar och frågar och demonstrerar och pekar. Ändå blir det lite för svårt och för långt för att hålla en fyraårings intresse uppe boken igenom; om en stund vill Viggo läsa något annat. Kanske tur det – Kerstin påminner senare om att den här sagan har ett knepigt slut att förklara för en fyraåring: John Blunds bror visar sig vara Döden.

Barn gillar ju att läsa böcker om och om igen. Så även fyraårige Viggo. Jag har tidigare läst Arne Norlins (text) och Jonas Burmans (bild) ”Här kommer sopbilen” (Rabén & Sjögen, 2003). Det här är en bok i serien om Halvan, en liten kille som i bok efter bok i fantasin spelar olika yrkesroller, här som renhållningsarbetare, ”sopgubbe”. De här böckerna har ett pedagogiskt moment, som fyraåringen mer än jag känner entusiasm för. Men där finns också ett hjärtknipande moment: Halvan och hans jobbkompis räddar lilla Ebbas Lufsen, ett gosedjur hon har ärvt efter sin mamma men som mamma Lena i oförstånd har kastat i soporna. Men Halvan hittar rätt konsumkasse!

Sen plockar jag fram två säkra nummer ur den bokskatt Kerstin fick av mig och som nu har gått i arv till hennes barn.

Först läser jag ”Misse Murr” med text av Kathryn och Byron Jackson och bilder av Alice och Martin Provensen (Folket i Bilds förlag, 1972, översättning Gösta Knutsson). Den kom först ut på svenska på 1950-talet som första nummer i serien FiBs gyllene böcker; jag minns den själv från då. Det är en superfin bilderbok, aningen insmickrande i bilderna men samtidigt på kornet! Texten är vid det här laget lite för enkel för fyraårige Viggo, men Kerstin berättade, att han under en period hade den som favoritbok, ville höra den om och om igen.

Som avslutning läste vi Walt Disneys ”Dumbo”, en stor FiBs gyllene bok 1955, i ny utgåva på Folket i Bilds förlag 1972. Originaltexten är av Annie North Bedford, här bearbetad av Dick Kelsey. Bearbetad därför att det rör sig om en bok, baserad på Disney-filmen ”Dumbo” – bokens bilder kommer mycket riktigt från Walt Disney Studios.

Som jag tidigare har skrivit, känner jag stor respekt för Walt Disney och hans medarbetare: han kan – kunde; han är ju död – skapa en speciell magi i sina teckande filmer. Tillräckligt mycket finns också i boken, vars story om den fumlige elefantbabyn Dumbo, som snubblar på sina väldiga öron men som med hjälp av sin vän, musen Tim, lär sig flyga, i hög grad fångar fyraårige Viggos intresse.

Översättningen, av Birgitta Rastberg, är hygglig men har en del kantigheter. Men sånt kan ju en morfar parera!

På besök i biblioteksvärlden

Jag inte bara läser böcker. Jag har ett långt och intensivt förhållande till biblioteksvärlden.

Jag tänker nu inte i första hand på mig själv i egenskap av låntagare. (Jag har för övrigt inte på mycket länge varit aktiv sådan, detta eftersom vi har ett privat bibliotek på över 11 000 band.) Nej, jag har som socialdemokratisk kulturpolitiker ägnat mig mycket åt just biblioteksfrågor. Jag satt i biblioteksstyrelsen i Uppsala 1967-1984. Och när jag efter 2002 års val återvände till kommunalpolitiken och kom med i kulturnämnden, valdes jag också in i dess biblioteksutskott.

Jag hör till den sorts politiker som bemödar mig om att sätta mig in i de områden jag har satts att förvalta – jag hör inte till den skola om anser, att politiker bara ska ange mål och principer; de är nog så viktiga, men jag vill själv också veta något om de tekniska frågor, avvägningsfrågor och annat sådant som tjänstemännen brottas med.

I biblioteksvärlden finns något som heter Ikoner-akademien, som genom sin tidskrift, Ikoner, och genom årliga seminarier försöker hålla i gång en kvalificerad debatt om biblioteken och deras verksamhet.

De flesta som deltar i de här årliga seminarierna är bibliotekarier, men det finns också möjligheter för biblioteksansvariga politiker att delta, vilket jag flera gånger har utnyttjat.

Årets seminarium genomfördes i fredags i van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21 på Söder i Stockholm. Temat var Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats med underrubriken ”Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism?”.

Med mig från Uppsala hade jag Annika Strömberg från Kulturkontoret – Annika kom till Kulturkontoret från en tjänst på biblioteket – och Marie-Louise Riton, ansvarig för bibliotek på produktionssidan; kulturnämnden är en så kallad beställarnämnd, vidare ett antal bibliotekarier från olika bibliotek i Uppsala: Monica Almgren från Brantingbiblioteket, Sabina Andersson från Gottsundsbiblioteket samt Karin Hjelm och Thomas Brylla från Uppsala stadsbibliotek. Resten av deltagarna kom från bibliotek över hela landet. I år fanns det dessutom en grupp norska bibliotekarier med. (En av dem visade sig förresten känna till mitt intresse för arbetarsånger och kom under en rast fram och ville prata om detta.)

I år var knappast något av föredragen ointressant, och hur skulle de kunna bli det med så kvalificerade föredragshållare, till exempel riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och läraren i arkitekturhistoria Rasmus Waern.

Den förre talade bland annat om digitalisering (till exempel ökad tillgänglighet och det faktum att KB också ska ta emot digitalt material).

Den senare presenterade, med hjälp av bilder, intressanta biblioteksbyggnader. Av det här ämnet är jag starkt intresserad; jag var, innan jag lämnade den gamla biblioteksstyrelsen, med om hela processen att få till stånd ett nytt och modernt stadsbibliotek i Uppsala, Carl Nyréns fina skapelse i kvarteret Sandbacken. Dock uppstod, med anledning av Waerns presentation, en debatt om bibliotek som paradbyggnader kontra hur de (som byggnader) lever upp till sin egentliga funktion: barnavdelningarna är till exempel allt för sällan anpassade till de unga besökarna.

Ett par av föredragen innehöll mycket intressanta frågeställningar men mynnade kanske inte ut i tillräckligt konkreta svar.

Ett exempel var Hilde Ljødals ”Biblioteket som offentlig møtesplass i en digital tid”; Ljødal är bibliotekarie i Asker bibliotek i Norge. Hon gjorde skillnad på olika sorters möten i bibliotek: lågintensiva, av småpratskaraktär men med fördelen att de går över gruppskrankorna, repektive högintensiva (till exempel författaraftnar med deras större engagemang). Hon listade också upp olika viktiga funktioner för biblioteken: som just mötesplats, som värde- och identitetsskapande rum, som debattforum och som plats för livslångt lärande. Men vilka utmaningar det här ställer biblioteken inför i framtiden och hur man ska prioritera hade jag för egen del gärna velat höra lite mer om.

Likaså var jag mycket sympatiskt stämd till Nick Jones, enhetschef i Vårby bibliotek, som talade över ämnet ”Folkbibliotekets gåvor: vem ger vad till vem?”. Han visade sig nämligen vara marxist. Hans utgångspunkt var att biblioteken, som anser sig vara neutrala, likväl producerar smak och förhållningssätt, som är hämtade från den bildade medelklassen. Man inte bara gör den egna smaken till den enda legitima utan riskerar också att skuldbelägga icke-användarna (av biblioteken). I stället borde man arbeta mer med att låta de människor, som inte automatiskt delar den bildade medelklassens och bibliotekariernas smak, utgå från sina egna erfarenheter och gradvis utveckla sitt eget liv till nya erfarenhetsområden.

Det här rymmer intressanta frågeställningar, men Jones föredrag var svårt teoretiskt belamrat med begrepp från och referenser till Jaques Derrida och andra namn, som vi som är något bevandrade i den marxistiska debatten känner till. (Ni kan själva kolla hans artikel på samma tema i tidskriften Ikoner nummer 5 2006.) En mer konkret diskussion skulle ha varit att föredra, när nu syfter var att få till stånd en självrannsakande debatt bland biblioteksfolket.

Två andra föredrag var konkreta på just det sätt jag efterlyser.

Thorkild Holm Pedersen, bibliotekschef i danska Fredrikshavn, talade över ämnet ”Biblioteket som demokratisk torv” och illustrerade med bilder från sitt eget bibliotek. Hans tes var att biblioteket ska vara en hörnsten i demokratin. Biblioteket i Fredrikshavn har, genom sin placering i staden och genom sin rumsliga form, getts funktionen av strög, mötesplats, demokratiskt torg à la det gamla Grekland. I detta mot allmänheten vända rum presenteras aktuella problemställningar i form av affischer, utställningar och broschyrer. Med hjälp av dataskärmar (skriv din mening – få mejlsvar), anslagstavlor (skriv vad du tycker på en lapp) och så vidare ger biblioteket besökarna möjlighet att komma till tals, och där finns också – för dem som vill ha det – vetandesupport. Biblioteket arrangerar ständigt både efter jobbet-samlingar och klassiska, större debatter. Den här strögdelen av biblioteket har över 1.000 besökare per dag. Kanske något att pröva i Coop Forum-komplexet i Gränby centrum? Men ett sådant bibliotek måste i så fall vara placerat så, att det fångar köpcentrets besökare i flykten, överraskar och provocerar dem.

Marcus Strand, bibliotekarie vid Sandvikens folkbibliotek, och Conny Persson, enhetschef på Gävle stadsbibliotek, överraskade inte bara mig utan de allra flesta seminariedeltagarna genom att deras bibliotek har öppet 365 dagar om året, alltså inte bara på söndagar utan också helgdagar som julafton, juldagen, annandagen, påskdagen, midsommarafton och så vidare. Och de var märkbart stolta över att kunna erbjuda allmänheten denna service. Hos dem fanns ett konsekvent besökarperspektiv, underbyggt med siffror om andelen ensamhushåll, invandrare med mera – det finns nämligen sociala aspekter på vilka som utnyttjar biblioteket när.

I Uppsala är det förvisso mer angeläget att återinföra söndagsöppet än att införa helgöppet, men det senare är ändå värt att tänka över i ett gottsundaperspektiv: Ett bibliotek med en mycket hög andel invandrare i sitt verksamhetsområde skulle kanske kunna tänkas överväga att ha öppet några timmar under de stora kristna helgerna.

Melodikrysset nr 46

Sievert Lundin frågar, varför jag inte använder webbradion, när jag nu inte kunde ägna mig åt melodikrysset på lördag förmiddag. Ja, säg det – jag är väl en inbiten radiot. Jag brukar aldrig datorn som radio, fast att jag naturligtvis vet att det går att använda den så.

Men eftersom det nu tydligen står bloggläsare och stampar otåligt i avvaktan på att jag ska publicera vad jag har kommit fram till, gör jag ett undantag. Jag har lyssnat på melodikrysset på webben, och så här tror jag att svaren ska vara:

Jag kan inte påstå, att jag ofta lyssnar på Roxette, men medleyt med bland annat ”Joyride” kom från deras nya CD.

Evert Taube är jag betydligt mer förtrogen med. Jag hittade genast första textraden i minnet, ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”, och därifrån var det inte långt till titeln, ”Möte i monsunen”.

Så också Povel Ramel. Hans ”Grisälven” är en parodi på landsplågan ”Nidälven”.

Till de moderna klassikerna får man väl räkna Orups (Thomas Erikssons) ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Relativt enkelt var det också att komma på, att det Christer Sjögren sjöng på tyska var ”Två mörka ögon”. Och ögon, mörka eller inte, använder man till att se med.

Robbie Williams insjungning av Charles Trênets ”La mer” skulle leda tanken till havet och en hjälte som finns både hos Jules Verne och hos Walt Disney. Om Kapten Nemo har jag förstås själv läst, men här handlade det om en annan Nemo, den som lille Viggo gärna ser på som video.

Vi kan hålla oss kvar i barnvärlden.

”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma” börjar Felix Körlings ”Om ja fick 5 öre”. Svaret här skulle vara i pluralis, ören.

Sen blev det till att räkna ord: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är.”

Och första strofen i ”Bä, bä, vita lamm” av Alice Tegnér (efter engelsk förlaga) lyder:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
”Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full:
helgdagsrock åt far,
söndagskjol åt mor
och två par strumpor
åt lille, lille bror.”

Jag har tidigare skrivit, att jag ofta har problem med TV- och radiosignaturer; det är som om jag inte lade märke till dem. Det gäller även ”Saltön”, som jag dessutom bara har sett ett par avsnitt av. Men boktiteln ”Hummerfesten” gav mig vägledning: den är skriven av Viveca Lärn, som ju också ligger bakom ”Saltön”. (Lite överkurs: Viveca Lärn har nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i Bonnier-sfären för KF-ägda Norstedts. Hon har tidigare, redan på den tiden då hon hette Sundvall, gett ut sina barnböcker på likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.)

För ovanlighetens skull hade jag i dag lite svårt med svaret på den fråga, som handlade om klassisk musik. Hur som helst, ”Serenad” (även kallad ”Tallarnas barr”) är skriven av Ivar Widéen. Här tog jag hjälp av Google.

Egendomligt nog kom jag i stället omedelbart på namnet på en nutida engelsk artist, som jag, vad jag kan komma i håg, aldrig har lyssnat på. Jag hade D och O, och från någonstans i bakhuvudet kom bums namnet Dido. Men jag kontrollgooglade på hennes namn och fann att svaret var rätt – fast egentligen heter hon Florian Cloud de Bounevialle Armstrong; Dido är hennes artistnamn.

Sievert Lundin, som lockade mig till att använda webbradion, skrev att han hade problem med den avslutande dubbelfrågan, två musikalfrågor vars svar skulle bli siffror. Också jag hade vissa svårigheter med den här dubbelfrågan, men jag är ganska säker på att jag har löst den rätt.

När det gäller vågrätt 8, två bokstäver, fanns redan X (i Roxette) som avslutande bokstav, och eftersom det skulle bli en romersk siffra, kunde svaret bara bli IX (jag är latinare), alltså nio. På engelska blir det nine, och när jag googlade på det ordet plus Musical, fick jag reda på att det faktiskt finns en musikal som heter just ”Nine”.

Också för att klara lodrätt 4 fick jag ta hjälp av Google. ”The Chorus Line”, som jag förstås känner till men aldrig har sett, innehåller ett nummer som heter ”One”.

Därmed är veckans blandning av vetande, googlande och slutledningar redovisad.