Melodikrysset nummer 35 2011

Karl Gerhard förekom två gånger i dagens kryss.

De flesta kände väl igen hans ”Jazzgossen”, skriven 1922 till en dansk musikförlaga av Edvard Brink.

Inte lika vanlig är ”Hurra vad jag är bra” – den fick jag själv grubbla över innan jag kom på. Men den finns på nätet, så jag har kontrollyssnat.

Karl Gerhard har jag faktiskt till och med sett och hört live, detta sagt som motsats till dagens främsta kontrast, Justin Bieber. Honom hade jag inte ens hört talas om, men melodititeln, ”One Time”, och hemlandet, Canada, ledde mig till svaret.

Och för att ta något annat (för mig) svårt: Izabella Scorupcos ”I write you a lovesong if you say that you love me” tror jag heller aldrig att jag har hört, men jag klarade så småningom hennes förnamn med hjälp av ledbokstäverna.

Det var för övrigt mycket Z i dag. Men ”Zorbas dans” ur filmen ”Zorba” (”Zorba the Greek”, 1964) med Anthony Quinn var ju inte så svår att klara.

Och Monica Zetterlund har jag till och med träffat personligen, på socialdemokratisk valturné. I dag hörde vi henne i rollen som Billie Holiday.

Marie Serneholt är det synd om har jag förstått av kvällspressen. När det gäller hennes sång kan jag tyvärr inte säga något tröstande – hennes ”Disconnect Me” från Melodifestivalen 2009 hade jag till exempel redan hunnit förtränga.

Ola Salo & The Ark tyckte jag däremot – trots deras totala genomklappning i Eurovision Song Contest – var bra i ”The Worrying Kind”.

Annat i populärmusikbranschen kan nå oanade framgångar, till exempel för att texten är komiskt dålig. I dag tänker jag särskilt på ”Rosen” – jag minns fortfarande hur elaka studenter i Uppsala i mina yngre år brukade spela den på fester för att ha roligt på Arne Qvicks bekostnad.

Anders Eldeman beredde mig ett mysterium i dagens kryss. Han spelade ”Kom og syng en enkel sang om frihed” med dansken Eddie Skoller, också känd som ”En enkel sång om frihet” med Lasse Berghagen. Så långt var det inga problem. Men mot slutet hävdade han att originalet skulle ha gjorts av Tom Paxton. Mig veterligt är det dock Bobby Darin som har gjort det här originalet.

När Eldeman spelar klassisk musik, opera och operett, håller han sig nästan alltid till kända namn och nummer. Så även i dag.

Vi hörde Jan Malmsjö, i rollen som greve Danilo Danilowitsch, sjunga ”Så går jag till Maxim” ur ”Glada änkan”.

Och så hörde vi ett stycke ur Verdis ”Aida”, som ju utspelar sig i trakten av Nilen.

Det för oss vidare till det afrikanska djurlivet.

Sir Elton John har skrivit musiken till Walt Disneys ”Lejonkungen”, ur vilken vi fick höra ”Circle of Life”, på svenska ”En värld full av liv”.

Och därifrån är det inte alltför osökt att gå över till alligatorerna – dessa finns dock inte i Afrika. Vi hörde en av de första stora rockkungarna, Bill Haley, i ”See You Later Alligator”.

Den minns jag från ett tält på Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär. På Sågplan var det på den tiden alltid midsommar- och fiskarfest. En gång, det måste ha varit sent femtiotal, förevisades där en så kallad nakendansös. Dansa fick hon dock inte – det var för djärvt på den tiden. Så hon satt på scenen och vickade på brösten i takt med musiken.

Det är enda gången i livet jag har varit på nakenshow.

Melodikrysset nummer 34 2011

Jag fick kämpa lite med att lösa dagens melodikryss.

Först mot slutet kom jag på att den låt med Trio me’ Bumba som handlade om en pojkrumsleksak hette ”Min gamla gula flygmaskin” – det var de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop som ledde mig rätt.

Sen undrar jag om det var Anders Eldeman som vilseledde oss eller jag som skrev ned svarsnyckeln fel, när det gällde ”Michelangelo”, som Björn Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975. Som jag uppfattade det, efterlyste Eldeman femte ordet i refrängen. Den börjar: ”Michelangelo, kan du svara på” – men P som begynnelse på det sista svarsordet förvirrade mig ytterligare. Nå, den här frasen återkommer sen som tredje rad i refrängen, och då lyder den ”Michelangelo, kan du svara då”.

Och då kom också svaret på den avslutande frågan, V 12: Valsen vi hörde var ju ”Där näckrosen blommar”, skriven av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz och lanserad av Adolf Jahr redan 1928.

Sådana här gamla slagdängor har en tendens att finnas kvar i musikminnet hur länge som helst, vilket väl har att göra med att de ofta spelades i radio när jag var yngre. Det gäller också i hög grad ”Kycklingpolka”, som inledde dagens kryss; här skulle den ge svaret kyckling.

Till god hjälp vid lösandet av dagens kryss var det också att ha hört till exempel Povel Ramel, även om det vi i dag fick lyssna till var imitationer.

Mer gamla musikgudar: Evert Taubes (ET) ”Den glade bagaren i San Remo” var med den här gången också, men vad hette egentligen den där bagaren? Jo, Florindo.

Fast i dag är väl kanske fler förtrogna med Dogge Doggelito – men jag har faktiskt honom på skiva jag också. Dock inte med hans bidrag i Melodifestivalen 2010, ”Hippare hoppare”.

Om ni tror att jag, vad gäller musikval, är en knarrig gammal gubbe, tar ni fel. Det finns mycket nytt jag tar till mig och gärna lyssnar på. Ett exempel är ”Big Big World” med Emilia.

Jag struntar faktiskt i om den musik jag lyssnar på är ny eller gammal – det har gjorts både bra och dålig musik i alla tider. Och så tillkommer det ju alltid dessutom ett rent personligt bedömningsmoment, som det ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Army of Lovers har till exempel ofta ett utstuderat sound, men det de gör – som i dag ”Crucified” – har oftast svårt att slå an någon sträng åtminstone hos mig.

Och omvänt: Visst var Cornelis Vreeswijk ojämn, men honom kan jag nästan aldrig låta bli att ta till mitt hjärta. Som i dag, när vi hörde en låt som besjöng en stad också jag älskar, Oslo. ”Turistens klagan” heter låten.

Det finns helt enkelt sångmakare med en säregen magi, som verkar tvärs genom tid och rum. Birger Sjöberg fick vi traggla redan under realskoletiden, då vi nog inte var riktigt mogna för honom, men under gymnasietiden – i mitt fall under sent 1950-tal – tog jag honom till mitt hjärta, både hans lyrik och den musik han satte till en del av sina texter. ”Längtan till Italien”, som vi fick höra i dag, är ett exempel. I den besjunger Sjöberg bland annat detta lands ”små citroner gula”. Jag har senare sett dem på plats, men det är inte därför jag älskar Sjöberg.

Men Öregrund är verkligen inte dumt det heller. Oftast har det väl inte blivit just ”te för två” här, för att återge den efterlysta svenska översättningen av Vincent Youmans’ och Irving Caesars ”Tea For Two” ur musikalen ”No, No, Nanette” från 1925. Däremot tror jag våra barn fortfarande minns de kyliga höstkvällar då vi åkte ut till sommarhuset i Öregrund och jag, för att snabbt få upp värmen, serverade rykande hett te med oftast tre olika färska bröd från Saluhallen i Stockholm, bland dem estniska bröd, och till det rikligt med goda och mättande pålägg.

Jag vet inte om hus kan tänkas bära med sig minnen, men jag gör det definitivt, och jag tror att barnen också minns det så länge de lever.

Oj, jag höll ju på att glömma att redovisa svaret på en fråga – kalla det gärna republikansk förträngning. Björn Skifs var ju med en gång till, den här gånge tillsammans med Agnes. Tillsammans sjöng de för kronprinsessan och hennes man, Daniel från Ockelbo, när de gifte sig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

…och i dag var det plommonens tur

Jag fortsätter rensa trädgården från fallfrukt. Sen i går hade det trillat ner ytterligare äpplen och augustipäron, men framför allt låg det drivor av plommon i slänten ner mot vägen. De här tidiga plommonen, gula och små, är söta men inte i klass med några av de senare och mycket finare plommonsorterna vi odlar. Så de har fått ligga. Allt för länge. Jag har tagit in några oskadade och sen sköljt dem, men det mesta har jag slängt, balja efter balja. Är de inte mer eller mindre ruttna, är de fågelhackade.

Jag skymtar en större fågel i plommonträdet, men nere på marken har jag sällskap – bokstavligen – av en fågelunge som skuttar omkring helt obekymrad om min närvaro. Plötsligt hör jag ett bekant ljud, och i samma ögonblick faller ett halvätet plommon ner i gräset. Där uppe sitter en ekorre. Äter ekorrar plommon?

Lite senare ser jag ekorren i ett annat träd, som jag mer associerar med ekorrar. På baksidan av huset växer en stor hassel.

Vi fick för ett antal år sen två små hasselbuskar av vår vän Inga-Lill, nu död men då innehavare av en trädgårdsbutik – nedlag den också – här i Öregrund. Hasselbuskarna kom från Gräsö, som Inga-Lill kom ifrån. Nu lever de och frodas på vår tomt.

Äppel- och päronskörd

I dag har vädret varit behagligt igen, lockat mig ut i den lätt försummade trädgården.

Den första fallfrukten har lagt sig i lager under några av träden, och jag har länge känt att jag borde gå ut och ta vara på de bästa av de här nerfallna frukterna. I dag har jag gjort slag i saken, rensat halva trädgården: Mycket av fallfrukten måste jag kasta, men jag fick också ihop många fina ätäpplen, mest Transparenete Blanche, ett antal Gyllenkroks Astrakan och faktiskt också några röda små Ingrid Marie som redan kändes ätmogna.

Nära den syrenhäck som skiljer inre gårdsplan från resten av trädgården finns ett päronträd, som fäller söta goda ätmogna Augustipäron.

I morgon ska jag – om vädret tillåter – fortsätta med resten av trädgården, bland annat skörda plommon.

Men många fruktsorter är inte skördemogna än. Några träd blir det just ingen frukt på. Det var väl för kallt för humlorna just vid deras blomningstid.

Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.

Sommar med Petra ”September” Marklund

När jag först hörde talas om Petra Marklund – med artistnamnet September – trodde jag att hon kom någonstans från Norrland – Marklund är ju inte helt ovanligt där uppe. Men det visade sig att hon är uppvuxen i stockholmsregionen, i Älta närmare bestämt. Dessutom framgick det av hennes Sommar-program, att hennes mor kommer från Slovenien, tror jag det var. Jag hörde henne också nämna ett ungerskklingande namn. Det här är dagens Europa.

Det här fördjupade hon sig inte i. Däremot berättade hon om sina resor, som artist, till England respektive USA, utan djup i de fallen också.

Över huvud taget tyckte jag att ganska lite av det hon berättade kändes berörande. Hon hade problem i skolan, men det är det ju många som har haft. Hon hade problem med rösten, men inte ens det kändes livsavgörande. Hennes liv skvalade liksom förbi i radion.

Det gjorde också musiken hon spelade, Dinah Washington, Madonna, Beyoncé Knowles, till och med Sarah Brightman och Andrea Bocelli och så Monica Zetterlund.

Sommar med Gina Dirawi

Jag var på Baltikum-seminarium i går på ABF-huset i Stockholm, så jag missade direktsändningen av Sommar – hörde programmet i lägenheten i Uppsala sent i går kväll men skriver först nu när jag är tillbaka i Öregrund, faktiskt först efter att ha hört dagens sommarprogram.

Gårdagens sommarpratare var Gina Dirawi, blott 20 år gammal men redan ett stort namn i bloggosfären och på Youtube. Hon är palestinier men född i min gamla hemstad Sundsvall, och trots att hon i dag bor i Stockholm slogs jag först allra mest av hur sundsvallspräglat hennes snack är. Och snacka kan hon, till och med rappa.

Vi lever i en värld där kulturer, religioner och språk korsas och jag tror att hennes sommarprogram bidrog både till mänsklig förståelse och till att avdemonisera muslimer, det senare alltså bland normalsvenska radiolyssnare. Hon tog själv tjuren vid hornen genom att redan i programmets start berätta om självmordsbombaren i Stockholm i december i fjol – det enda psykologiskt lite ovanliga i det fallet var den egna reaktionen; hon råkade nämligen befinna sig på plats. Men sedan, när hon berättade mer om sig själv, bland annat om mardrömsfärden över Medelhavet, föll bitarna på plats.

Mycket intressant var hennes skildring av hur det är att vara ung och växa upp i skarven mellan två kulturer med delvis olika levnadsmönster, när det gäller normala människor i båda grupperna dock olika mest i fråga om yttre åthävor som klädedräkt och inställning till alkohol. Sin farfar, imamen, framställde hon som en klok gammal man utan det slags extrema åsikter som präglar till exempel självmordsbombare (eller, nyligen, en massmörare som anser sig vara kristen).

När jag själv var i 20-årsåldern och därunder, hade jag ungefär samma inställning som hon till alkohol och grupptryck, även om jag för min del inte motiverade detta med religiösa skäl – så vi ska inte överdriva just religionens betydelse. Det finns för all del inslag i muslimska seder, sådant som rör till exempel klädedräkt och fasta, som jag inte kan se några förnuftiga skäl för, men det finns ju trosföreställningar i kristendomen som jag finner lika oförnuftiga.

Och sist men inte minst är Gina Dirawi ett exempel på att de flesta människor som växer upp i ett sekulariserat och tolerant samhälle i själva verket inte kommer att avvika särskilt mycket från flertalet i detta samhälle, i vart fall inte på något extremt sätt.

Musiken i hennes sommarprogram, med stort inslag av rap, kunde tjäna som exempel på detta. Liksom väldigt många i hennes ålder gör, spelade hon artister som Daniel Adams-Ray, Ken och Eminem.

Sommar med Bengt Palmers

Bengt Palmers, producent, kompositör med mera, är ett ankare i kommersiellt svenskt musikliv. Hans samarbete med framför allt Björn Skifs men också många andra artister vore svårt att gå förbi, om man vill skildra det senaste halvseklet i svenskt musikliv. Han har säker känsla för det som slår, är ett veritabelt proffs.

Mot den här bakgrunden vore det närmast obegripligt om Palmers inte hade spelat en del av den musik han har varit inblandad i, till exempel USA-hiten ”Hooked On a Feeling” med Björn Skifs och Blåblus. Till annat han spelade la han nya dimensioner – ett exempel är hur ”Let’s Start Again” med Lotta Engberg egentligen kom till.

Ändå blev det kanske väl mycket som blev lite väl tekniskt för att roa vanliga Sommar-lyssnare, om syntar, pålägg och annat sådant. Många av lyssnarna – bland dem jag – hade nog väntat mig fler historier om personer i branschen, som den om Jimi Hendrix som inte ens visste var han var.

Brände till – man kände hur Palmers’ adrenalin steg – gjorde det egentligen bara i avsnittet om den svenska proggen – den tyckte Palmers inte om. Jag kan hålla med honom om att det under det tidiga sjuttiotalet fanns ett onödigt skyttegravskrig mellan den kommersiella musiken och proggen. Men även om jag håller med Palmers om att det görs en hel del bra kommersiell musik och att listor av typen Svensktoppen har sin funktion, tycker jag att han gick mycket för långt i att skåpa ut den proggrörelse, som bland annat åstadkom nedläggning av radions listprogram. Allt som gjordes inom ramen för proggrörelsen var verkligen inte så amatörmässigt som han i sin fortfarande kokande ilska ville göra gällande. Proggen rymde många bra musikskapare, sångartister och band, och proggarna var inte överlag så politiskt korkade som han framställde det som – det var väl knappast några som stod på barrikaderna för just Östtyskland, som Palmers använde som ett av sina argument.

Därmed inte sagt att jag skulle ha något till övers för DDR.