En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

Melodikrysset nummer 37 2015

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

Melodikrysset nummer 36 2015

Jag är sedan unga år storkonsument av tecknade serier och har förstås också läst ”Stålmannen”, men jag har faktiskt aldrig sett den som film. Däremot har jag tidigare hört musiken ur filmen, så den kunde jag omedelbart identifiera.

Dagens andra likaledes film- och serietidningsanknutna fråga beredde mig däremot dagens enda riktiga problem, sannolikt för att jag inte uppfattade frågan. För det är klart att jag vet, att Kalle Anka bor i Ankeborg.

Och för att då också klara av den enda fråga, som i sak beredde mig problem: Artisten med namn hämtat ur den romerska mytologin kallar sig för Dido – det är också ett av hennes förnamn. Henne hörde vi i ”End of Night”.

Allt som ges på scen hinner jag av naturliga skäl inte följa. Således har jag aldrig sett ”Jekyll och Hyde” och hört Sarah Dawn Finer och Myrra Malmberg sjunga ”I hans blick”, men här var det lättare att hitta rätt svar och få det bekräftat via Google.

På gränsen till det jag intresserar mig för finns artister som har blivit kända genom Idol. Kevin Borg, i dag med ”Unstoppable”, minns jag dock från Melodifestivalen.

I Melodifestivalen 2011 medverkade Eric Gadd, och även om jag inte tyckte att hans ”Vi kommer aldrig att förlora” var någon riktig höjdare, höjde den sig ändå över en stor del av det andra.

Annat minns man från vilket sammanhang som helst. Självfallet har jag hört ”O sole mio” på italienska, men jag känner också igen melodin när Elvis Presley sjunger den på engelska, ”It’s Now Or Never”.

Ibland undrar jag, varför jag minns så många låtar från förr bättre än det som förekommer i dagens schlagerfestivaler. Självfallet har det med melodiernas sångvänliga karaktär och låtarnas innehåll att göra, också med att de mest populära låtarna fortfarande spelades i radio årtionden efter det att de hade sjungits in.

Otroligt populär blev ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” från 1938, detta trots att den inte fick spelas i radio, eftersom den var gjord som reklam för grädde.

Vissa låtmakare, som Jules Sylvain, lyckades med praktiskt taget allt de hade en hand med i. En av dagens ljudillustrationer, ”Det är den stora, stora kärleken”, är ett av en oändlig radda kompositioner, signerade Sylvain, vilka blev evergreens.

Åke Grönberg var både skådespelare och sångare, folkkär i båda facken. I dag hörde vi honom dock i en mindre känd låt, ”Kanske det rent av är jag”.

Chuck Berry har jag skrivit utförligt om, detta med anledning av att jag av sonen fick en Chuck Berry-box, och jag vet sen gammalt att en av hans succéer var ”Sweet Little Sixteen”. Fast i dag gjordes den här låten av två andra legendarer, Jerry Lee Lewis och Ringo Starr.

Vi avslutar med ett par lite stillsammare låtar, även om tempot höjs i refrängen i Lasse Berghagens ”En kväll i juni”. Men första delen av den här dubbelfrågan, illustrerad med ”Nu grönskar det i dalens famn”, hade genomgående en lugnare andhämtning.

Jag noterar att Anders Eldeman så fort vi kommer in i september börjar längta tillbaka till sommaren. Jag förstår honom faktiskt. I går, när jag efter några dagar inne i Uppsala återkom till Öregrund, kändes för första gången hösten i luften.

I skarven mot hösten

I augusti blev det äntligen sommar.

Sista augustisöndagen hade vi ett av de kalas vi brukar ha för Birgitta och hennes syskon med respektive. Det var vår tur att vara värdar, och Ragge och Gunnel samt Karin och Hasse kom. Gunnars Annica var inte i riktigt frisk – sånt händer i vår ålder – så de kunde inte komma.

Vi samlades runt trädgårdsbordet med ett glas vitt vin, alkoholfritt för fyra av oss. Vädret var varmt och soligt, och Transparente Blanche-trädet intill bordet dignade av äpplen.

Birgitta hade dukat fint med linneduk och hade lagat en härlig sommarmiddag med öregrundsanknytning: Till förrätt hade hon gravat sik, köpt av en lokal fiskare, och till det serverade hon dels egenlagad gravlaxsås, dels färskpotatis ur eget land. Till fläskfilén blev det mer egenodlad potatis fast av en annan sort och en sallad där alla ingredienser – sallat, tomater, lök, örtkryddor – kom från egna odlingar och kantarellsåsen var gjord på nyplockade kantareller, också köpta av vår vän fiskaren. Till dessert fick vi två sorters melon med röda och svarta vinbär.

När vi hade avslutat med kaffe och mjuk hembakt sockerkaka, tyvärr inget för mig som är diabetiker, fick gästerna plocka med sig lite äpplen att ta hem.

Birgitta hade fått löfte om skjuts till Uppsala, eftersom hon dan därpå, alltså under måndagen, hade starroperation inbokad på Akademiska sjukhuset.

Jag blev kvar i Öregrund, bland annat för att ta hand om disken. (Vi gör alltid så här, men vi växlar: Man lagar mat varannan dag, och den som inte har lagat maten diskar.) Och eftersom det blev ovanligt mycket disk den här gången och innehållet i varmvattenberedaren inte räcker så länge, fick jag lov att diska i fyra omgångar. Men eftersom det var Beck-film i TV och den gick i fyran, diskade jag i reklampauserna.

I går, måndag, packade jag kläder och mediciner och åkte sen buss in till Uppsala.

Jag gick direkt från bussen till Hotel Uplandia, där Uppsala arbetarekommun hade hyrt lokal – ingen höjdare – för höstens första möte.

En ganska stor del av dagordningen bestod av rapporter, men vi hade också en stunds diskussion om den tilltagande främlingsfientligheten.

Jag trodde jag skulle träffa Birgitta på det här mötet, men hon dök inte upp. När jag sen kom hem, var det som jag anade: Hon hade blivit mer tagen av ögonoperationen än hon själv hade trott och stannade därför hemma. Men i dag mår hon mycket bättre, och redan i går kväll kunde hon konstatera, att hon, när hon sängläste, kunde läsa utan glasögon med det nyopererade ögat,

Ytterligare en bra sak hände i slutet av förra veckan. Vi läste en kort antydan på dotterns. Kerstins, Instagram, och sen fick vi mejl, och nu har hon, åter på Instagram, också publicerat ett par bilder: Kerstin har lyckats köpa lägenhet här i vår stadsdel, faktiskt i ett hus där hon före sin småskolestart gick i förskola. Det är kort gångväg både till Viggos och till Klaras skola, kort väg också hem till deras pappa Bo. (Barnen bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.)

Jag och Birgitta kommer förstås att sakna både Kerstin och barnen, som vi nu ganska länge har haft här hos oss. Kerstin råkade vara i behov av bostad precis under en period, då både Birgitta och jag var mycket mer skraltiga än nu, och hon kunde då hjälpa oss med matlagning, städning och annat. Storstädning och fönsterputs är sådant som vi redan nu tar firmahjälp med, men det övriga klarar vi nog själva.

Sonen, Matti, har också ringt och berättat, att deras flytt till nya bostaden i Hammarby sjöstad är genomförd. Fast riktigt allt är ännu inte uppackat.

Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens Melodikryss tyckte inte jag för min del hörde till de svåraste. Men så innehöll det ju också artister och låtar från det förflutna, som folk i min generation känner till, kanske inte lika lätta för yngre lyssnare.

Så fort jag hör Eldeman tala om en simmerska på film, förstår jag till exempel att det rör sig om Esther Williams. Vi hörde henne i ”Baby, It’s Cold Outside” som förekom i ”Neptuns dotter” (1949), där hon som motspelare hade Ricardo Montalban.

Klassisk musik är heller inget givet kunskapsområde för många krysslösare, men själv har jag sett baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij och har därför heller inga svårigheter med att komma på att den sökta djursorten i det här fallet är svan.

Och som ni väl kan ana, är det heller inte första gången i livet jag i dag fick höra Frédéric Chopins ”Minutvalsen”. I dag exekverades den av Robert Wells.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, och även om låten inte hette så då, har jag alltså hört ”Väntar inte mamma på dig”, dock inte på svenska med Charlotte Strandberg.

Och så är jag så gammal att jag har lyssnat på dragspelsjazz, bland annat med Nisse Lind och hans hot-trio – i dag hörde vi dem i ”That’s a Plenty”.

Jag är också så gammal att jag minns Bert-Åke Varg och hans ”Skärgårdsflirt” (”Dansen går på alla bryggorna”) från 1954.

Så även ”När vi rör varann” med Susanne Alfvengren tretti år senare, ”Vandraren” med Nordman från 1994 och ”Tängo, tängo” med Petra Nielsen – jo, hon sjunger så – från Melodifestivalen 2004.

”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz låg hela 27 veckor på Svensktoppen 1997, inte bara för att Laila Westersund & co skojade med dansbandens sätt att skriva sina namn.

Jag har hela Evert Taubes – vi talar här alltså om en annan Evert – skivutgivning på skiva och de flesta av hans sånger i olika sångböcker, så hans ”Fragancia” har jag hört förut. Fast i dag fick vi som omväxling höra den med Lina Nyberg.

Den enda låt jag i dag inte klarade omedelbart var den som inledde krysset, ”Utekväll” med Lotta Engberg. Men med hjälp av allt fler hjälpbokstäver kom även hennes namn.

I kväll ska jag se en film, vars titel, ”Casablanca”, och den melodi Sam spelar har förgyllt många kryss. Och självfallet ska jag, så snart jag kan, försöka se Stig Björkmans prisade film om Ingrid Bergman.

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Sommar i P1 med Ulla Skoog

Ulla Skoog känner jag för egen del främst till genom TV-serien ”Lorry”. Och visst fanns det ett stråk av humor, ofta ironiserande sådan, också i hennes Sommar-program i dag, säsongens allra sista, men hennes Sommar var i ännu större utsträckning ett i ordets bästa mening samhällskritiskt program.

Huvudfåran i sitt Sommar ägnade hon åt byggnadsvård, varsam renovering och bevarande av gammaldags fönster, och hennes skildring av stora byggbolag utan känsla för vare sig stil, färgval som håller över tid eller byggteknik som låter också byggnader andas är ett stillsamt men mycket effektivt j’accuse.

Samtidigt är hennes sommarprogram en resa i tid och rum genom Sverige. Resan börjar i farfars torp, där hans tio barn samsades i ett par rum, och just den här resan ändar i ett grustag.

Innan hon kommer in på sitt huvudtema, berättar hon också, roande, om turnéerna med Tomas von Brömssen och Trond Lindheim, den senare en man som förefaller göra vad som faller honom in (vilket senare också lockar polisen att ingripa mot honom, denne fridsamme norrman).

Lindheim förekommer också två gånger i hennes spellista, en ganska omväxlande sådan.

Hon startar med Vibafemba (ibland också skrivet mer begripligt som ViBaFemBa), en grupp som jag som gammal uppsalabo känner till, och i hennes spellista finns förstås – se ovan – också ”Trettifyran” med Per Myrberg. Bland övriga artister som hon spelar finns Simon & Garfunkel, Terry Jacks (”Sesons In the Sun”, i sin tur baserad på en låt av Jacques Brel), Liza Minnelli (”Money, Money”), Dolly Parton, The Beatles (”Love Me Do”), LeAnne Reims (”Amazing Grace”), Van Morrison och Melanie, den senare en av mina egna gamla favoriter.

Sommar i P1 med Seinabo Sey

Ett av mina problem i förhållande till dagens sommarpratare, Seinabo Sey, är att jag inte känner till henne. Nå, de kan ju bero på mig, så jag lyssnar och försöker göra mig en uppfattning om henne.

En del av det hon berättar om sig själv, till exempel om tonårens överviktsproblem, känns lite för allmänt för att riktigt gripa tag i mig som lyssnare. Därmed inte sagt att det hon tar upp är oviktigt.

Annat, som att man har en hudfärg som är avvikande – Seinabo Sey har rötter i Gambia – berör mer. För egen del är jag blond och blåögd, men som född i ett annat land förstår jag ändå de problem alla med till exempel mörk hy och mörkt hår ställs inför i ett samhälle, som fortfarande är så fixerat vid det utseendeideal som jag råkar leva upp till bland flertalet svenskar.

Alltsammans är väl berättat men saknar kanske ändå något, den riktigt personliga touchen.

Ibland kan musiken i Sommar kompensera det man saknar i pratdelen av programmet. Så är det också med musiken i det här programmet – jag gillar en mycket stor del av det jag hör – men samtidigt uppstår ytterligare ett problem: Om jag bortser från några få låtar, med Oskar Linnros, Robyn och Rihanna, rör vi oss på för mig okänd mark. Jag kan ta det, men gäller det verkligen större delen av den publik som lyssnar på Sommar?

Melodikrysset nummer 33 2015

Jag löste Melodikrysset i direktsändning, precis som vanligt, men precis när krysset var slut, fick vi gäster, så i stället för att skriva direkt, satt jag vid trädgårdsbordet tillsammans med Birgitta och gästerna och drack förmiddagskaffe fram till dess att det var dags att lyssna på dagens sommarpratare.

Ute råder underbar eftersommar; på gatan utanför vårt hus står mängder av bilar parkerade, eftersom det är så kallade badortsdagar här i Öregrund.

Så här vackert väder har det inte varit hela ”Juni, juli, augusti”, för att knyta an till den allra sista låten i Melodikrysset i dag, en låt signerad Per Gessle.

Fler låtar i dagens kryss hade sommartema, till exempel ”Sommarnatt” med Little Jinder, dotter till Åsa Jinder.

Det gäller också dagens dubbelfråga, där vi dels skulle minnas Evert Taubes ”Sjösala vals”, där solen står på Orrberget, vilket i sin tur skulle ge oss det sökta ordet, orre, dels skulle extrahera singularen äng ur Mats Paulssons ”Visa vid vindens ängar”. Mats Paulson hade jag för övrigt en smula kontakt med när jag en gång i världen jobbade med min ”Joe Hills sånger”.

Mats Paulsson förekom i ytterligare i en av dagens frågor, den som ljudillustrerades med ”Ett träd”. Men Paulsson är en mångsidig konstnär – han målar också tavlor.

Monica Bring, som vi i dag hörde i Alice Babs-klassikern ”Swing It Magistern”, har jag för egen del hört live vid ett socialdemokratiskt Första maj-arrangemang på Vaksala torg i Uppsala.

Gösta Linderholm hjälpte på sin tid min hustru att samla massorna vid hennes socialdemokratiska valmöten. Huruvida han då sjöng just ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang” minns jag inte. Men jag minns, att när han sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”, slängde hustrun och den medföljande partifunktionären Eva Warnvik upp ett par damunderbyxor modell större upp på scenen. Linderholm lär ha rodnat.

Jag har mycket Linderholm på skiva, så också mycket med First Aid Kit, så dem klarade jag i dag redan innan deras ”My Silver Lining” hade spelats och frågan hade ställts.

I dag fick vi ingen ABBA-fråga, däremot en fråga vars svar skulle bli Agnetha Fältskog. Henne skulle vi klara genom att identifiera henne i ”When You Walk In the Room”.

Och Stikkan Andersson fanns också med på ett hörn, med ”Det finns ingenting att hämta”, hans svenska text till ”Blame It On the Bossa Nova”.

Vi som genom åren har lyssnat på svensk schlagermusik har förstås också stött på Martin Stenmarck. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

För lite tuffare musik stod Kiss, som vi i dagens kryss hörde i ”I Was Made For Loving You”.

Något äldre, från 1817, är den opera vi i dag går i mål med, Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”. I kryssvaret skulle de dock förmeras, till skatorna.

Förlåt dröjsmålet, men ni får väl puckla på mig så att fjädrarna ryker.