Melodikrysset nummer 32 2016

13 augusti 2016 13:00 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Birgitta har åkt till Anna Lindhs uppväxtort Grillby för att hålla föredrag vid den årliga minnesdagen, så just nu är jag ensam i huset. I går hade vi lunchbesök av Birgittas yngste bror och hans hustru, som egentligen var här i Öregrund för att träffa gamla kompisar, som för övrigt har hus i närheten av vårt. Det visade sig då att de och deras värd liksom vi själva skulle gå på konserten med Louise Hoffsten i Öregrunds kyrka samma kväll – mer om det senare.

Men som vanligt har jag ägnat lördagsmorgonen åt Melodikrysset, som i dag var betydligt svårare än förra veckans.

Fast den allra sista frågan, den med sång av gotländska Smaklösa och som många kanske tyckte var svår, klarade jag ganska enkelt. Detta för att deras ”Det regnar kor” har förekommit i krysset tidigare, fast den här gången efterlyste Anders Eldeman sista ordet i låtens engelska originaltitel. Den heter i original ”It’s Raining Men”, och jag skrev det i mitt krysskåseri redan förra gången. Det där krysset kommer jag i håg av ett speciellt skäl: Jag fick nämligen förstapriset i föregående veckas kryss. Detta märkligt nog utan att ha skickat in något svar – det gör jag aldrig. En av mina läsare hade gjort det i mitt namn.

Hyggligt lätt kände jag också igen Johnny Cash, som i dag hördes sjunga ”San Quentin” för interner.

För egen del är jag inte någon större vän av dansbandsmusik, men Drifters klarade jag med hjälp av ledbokstäverna. Jag har hört talas om dem förut, men deras musik, i dag ”Vår egen väg”, ger jag inte mycket för.

Det dansband, som har namn efter Ingmar Nordström, tål jag åtminstone bättre, och Östen Warnerbrings svenska version av ”Just a Gigolo”, ”Gösta Gigolo”, präglas i alla fall av humor.

Inte heller Samantha Fox har någonsin hört till mina idoler. I hennes fall skulle vi översätta låttiteln, ”Touch Me”, till svenska och fick då med lite fantasi det svenska verbinfinitivet röra. Fast vi slapp höra Fox utan fick i stället lyssna på Lennart Palm.

Torgny Söderberg har enligt min mening gjort mer minnesvärda låtar än den av Lena Ph insjungna ”Stjärnorna”.

Liksom Agnetha Fältskog har sjungit in bättre låtar än ”Så glad som dina ögon”.

Vissa låtar saknar och andra har det där speciella ”det” som gör att de fastnar i musikminnet. Ett exempel på det senare i dagens kryss var Uno Svenningssons ”Under ytan”, i dag dock exekverad av Lennart Palm.

Två av dagens frågor hade anknytning till ämnet kommunikationer.

Vi fick höra Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegaloppen”, som skulle ge oss något man med tågen numera mest passerar, stationer.

Medan Roy och Roger förkunnade, att ”man ska ha husvagn”.

Fast ytterligare en fråga handlade om kommunikationer, om än utomjordiska sådana. Jag tänker på Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”. Jag fick boken i julklapp 1956, när den utkom, och läste den då. Det vi hörde i dag, med sång av Helen Sjöholm och Ingvar Hirdwall och med musik av Andreas Kleerup, lät i och för sig texttroget, men jag föredrar nog ändå bokoriginalet.

Anders Eldeman har, liksom jag själv, en viss kärlek till gamla svenska filmer. I dag använde han som ljudillustration ”Eko, vill du svara mig”, som sjöngs av Tutta Rolf i Gustaf Molanders ”Vi som går köksvägen” från 1932.

Och så går vi då i mål med en dikt av Dan Andersson, senare tonsatt av Gunde Johansson, ”Omkring tiggarn ifrån Luossa”, vars text fortsätter; ”satt allt folket i en ring”. Jag kan Dan Andersson ganska hyggligt, var tidigare i år inbjuden till ett seminarium i Göteborg om honom och hans författarskap. Jag har skrivit om det här också här på bloggen.

Ni kan hitta mer om Dan Andersson om ni går upp under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa och lyrik.

Sommar i P1 med Anna Ternheim

7 augusti 2016 22:08 | Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Anna Ternheim får nog ses som en av våra mer framgångsrika sångerskor, vilket också märks i det ovanligt kvalificerade musikval hon hade gjort till sitt ”Sommar” i dag – jag ska återkomma till musiken.

Hon är uppenbarligen brett intresserad av kultur, studerade konst och avbröt sedan studier i arkitektur – bestämde sig för att sadla om och i stället ägna sig åt musik. Hon har vid det här laget gett ut sex CD plus ett stort antal EP och singlar. Hon har fått grammisar vid tre tillfällen.

Hennes sommarprat var något av det mest självutlämnande jag har hört i något sommarprogram, framför allt i den meningen att hon blottade sitt känsloliv och också som en röd tråd hade sina sexuella relationer, främst till en man men också till flera andra. Ett paradexempel på det senare är det hon berättade om morgonen efter en natt med en karl i New York, som hon på morgonen bad om hjälp med att få sina trosor – vilket ändade i att han räckte henne ett par för henne helt obekanta trosor.

Men i centrum för hennes ”Sommar” står, med startpunkt i det som skulle bli hennes första skiva, Andreas, som trodde på hennes musik och ville spela in hennes platta, när skivbolagen vrenskades. Han var elva år äldre än hon, frånskild och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Hon blev snabbt besatt av honom, och det slutade förstås med en träff, där plagg efter plagg åkte av henne. Och de blev ett par.

Men efter en tid kände hon sig – hon var ju mitt uppe i en konstnärlig genombrottsprocess – för bunden av honom och gjorde slut.

Sen fortsatte den här relationen i vågor; de åkte till exempel till Rom tillsammans, men så kallade Kent, vilket ledde till att hon som konsertinledare fick en publik på 18.000 Kent-fans.

Och för att göra en betydligt längre historia kort: Hennes och Lars’ relation tog slut. Även om de också senare har setts och till och med samarbetat.

Jag får känslan, att hon inte i längden klarar att upprätthålla en nära relation, som ju alltid innebär att man inte bara kan få utan också måste kunna ge, ibland satsa allt på att hålla båten på rätt köl.

Ett intressant men en smula deprimerande sommarprogram.

Musiken var som sagt i alla fall vald av ett proffs. Också jag, som lyssnar på väldigt mycket, upptäckte nya artister och låtar, som José González‘ ”Stay Alive”, Leslie FeistsMy Moon Man” och ”It Will Follow the Rain” med The Tallest Man On Earth. Men också väldigt många är värda ett omnämnande: Blue Oyster Cult, The Byrds, Kate Bush, Olle Ljungström & Sara Isaksson, Broder Daniel, Adele, José Feliciano och förstås Anna Ternheim själv.

Barn och barnbarn på sommarbesök

7 augusti 2016 10:51 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.

Sommar i P1 med Lennart Bylock

30 juli 2016 18:54 | Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Med den politiska hållning jag har, har jag normalt inte mina sympatier hos ledande personer i näringslivet, men dagens sommarpratare, Lennart Bylock, gjorde faktiskt på många sätt ett sympatiskt intryck på mig. Bylock framstod i många avseenden som en sympatisk person. Som framgångsrik kapitalist var han self-made, hade inte ärvt en förmögenhet eller position utan började med två tomma händer, även om pappan på 1950-talet tjänade skapligt med pengar.

Han var begåvad och tog också studenten, men mycket annat lockade. Redan som 15-åring arbetade han på en lastbåt med destination Holland och Belgien. Senare kom han sjövägen också till Amerika. Vid 18 års ålder tog han flygcertifikat och tog sig i flygplan till en beundrad ung dams hem, vilket kunde ha gått riktigt illa. Flickan och hennes pappa tog betäckning i ett uthus, men Bylock insåg i tid, att han inte borde försöka landa där. Lite senare bestämde han sig i stället för att bli polis. 48 år senare, berättade han, kunde han prisbelöna en annan före detta polis, Bertil Falk, med Natur och Kulturs kulturpris.

Han var också uppfinningsrik och kom på att man kunde tillverka bättre oljecisterner av glasfiber, och så startade han tillsammans med en bekant och med mycket lite startkapital en firma i branschen. Snart visade han framfötterna genom att ro hem en företagsorder om 1.000 + 1.000 cisterner. Affärskollegan höll på att tuppa av.

Men han hade många järn i elden. Bland annat var han i mitten av sextitalet generalsekreterare i Boxningsförbundet, och han praktiserade själv också andra kampbetonade verksamheter, blev bland annat världsmästare i offshore racing, vilket för hans del ändade på sjukhus.

Folk i näringslivet, de riktiga kapitalisterna, fick korn på honom och hans talang, och han anställdes i Wallenberg-sfären, där han avancerade; han kom så småningom att arbeta i Nitro Nobel. Sen jobbade han också i egen regi, bland annat med oljeplattformar och rederiverksamhet. Från sin tid i näringslivet berättade han en kostlig historia om ett uppköpsförsök, som han avvisade, fastän affären kunde ha gjort honom och hans kompanjon rika.

Över huvud taget finns det en distans hos honom till det han har hållit på med. Han berättade öppet hur en potentat i näringslivet påpekade för honom att hans framgångar verkade leda till en viss närighet, vilket han tog till sig. Och lite senare berättade han om egna adoptioner av utsatta barn och insatser i länder i Latinamerika och i Asien för barnhemsbarn, många av dem fysiskt handikappade, andra psykiskt handikappade.

Missförstå mig nu inte: Jag tror inte det här är generalmetoden för att hjälpa världens utsatta barn, men om man i vårt globala produktions- och utslagningssystem satsar pengar på att hjälpa några andra är det i alla fall bättre än att spendera alla pengarna på vräkiga middagar och champagne.

Fast fina middagar förekommer naturligtvis också i den värld där han lever. Vid en av dem stod Van Morrison för sångunderhållningen, vid en annan, i Muscat-Oman, sjöng Placido Domingo. Och då ska man veta, att hans musik i unga år var ”Te dans me’ Karlstatösera” med Sven-Ingvars – han kände tydligen själv, från hemstaden Karlstad, Sven-Erik Magnusson.

Över huvud taget verkade musikvalet naturligt avpassat till det han talade om, och bland de artister han spelade fanns Liza Minnelli (”Cabaret”), Bill Haley, Rodriguez (”Sugar Man”), Sven-Bertil Taube (”Den vackraste visan om kärleken”) och Monica Borrfors (”Att angöra en brygga”).

Han inledde med att till hustrun spela ”Lady In Red” och avslutade programmet mycket stilenligt med Edith Piaf och ”Non je ne regrette rien”.

Trots att han numera är blind, håller han stilen.

Sommar i P1 med Isabella Lundgren

26 juli 2016 18:41 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag brukar ha koll på svenska jazzsångerskor, men Isabella Lundgren kände jag inte till före dagens Sommar. Förklaringen är nog i det här fallet att det hon har gjort på skiva har gjorts i sen tid, efter det att hon kom hem från USA. Fast hur hon är som jazzsångerska fick jag inte veta heller genom att lyssna på Sommar – hon spelade nämligen inget med sig själv.

Hennes musikval var dock av bästa slag: Billie Holiday, Edith Piaf, Bob Dylan, Frank Sinatra, Odetta, Nina Ramsby, John Coltrane, Joni Mitchell med flera. Min enda invändning gäller att hon spelade en så liten stump av ett av Arvo Pärts verk.

Men personen bakom det här urvalet, Isabella Lundgren, tyckte jag inte att jag, trots att hon var mycket självutlämnande, riktigt förstod mig på.

Någon riktig förklaring till hennes ångest och sömnlöshet i unga år fick man aldrig, inte heller till varför hon flydde verkligheten och började fantisera och ljuga, det senare i allt större omfattning.

Att hon, med sin gryende musikaliska talang, efter studenten ville till New York för att utvecklas till skicklig musiker föreföll också vara ett rationellt val, men väl i New York blev hennes liv något som ändade i rent kaos och personligt sammanbrott. Hon stack från ett boende hos en släkting och hamnade med kappsäckarna på en krog i Harlem, där en anställd under de närmaste månaderna lät henne bo hemma hos sig. Hon sögs in i ett uteliv med droger och ständigt nya män (män som hon inte ens visste vilka de var, på slutet med totala blackouts som följd). Hon drack och ljög. Musikstudierna hade hon då för länge sedan tvingats avsluta.

Det kunde ha ändat i en ren katastrof, men hon kom till ett slags besinning. Så hon reste hem.

Och där vände hon sig, för att få hjälp, till Anonyma Alkoholister.

De hjälpte henne på fötter, och hon blev drogfri. Och så långt är allt gott och väl.

Anonyma Alkoholister predikar ingen ideologi att ty sig till i stället för till drogerna, men de ser – om jag får tro Isabella Lundgren – gärna att den drogberoende själv söker sig till något som ger hans/hennes liv en mening (annan än alltså drogerna).

Och i Isabella Lundgrens fall blev detta något ett slags kristen tro.

Nästan vad som helst är bättre än det liv hon levde, men jag som ända sen mycket unga år har varit aktivt icketroende och dessutom efter att i unga år ha varit absolutist sedan har använt alkohol för att på gamla dar åter, nu av allmänna hälsoskäl, avstå från alkohol, förstår egentligen inte behovet av det här trosstödet.

Men det finns också annat hos Isabella Lundgren som jag inte förstår och som hon egentligen inte rationellt förklarar. Ett exempel är att hon som älskade att äta kött nu är vegan. Men vad ska hon göra åt att vargar och björnar och tigrar fortsätter att döda andra djur och aldrig kommer att bli veganer?

Fast hennes mer allmänt formulerade princip, att man måste få ihop sina värderingar och sitt eget agerande, är också jag för.

Sommar i P1 med Kim Källström

24 juli 2016 21:20 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mitt obefintliga intresse för idrott gör, att jag före dagens Sommar knappast ens hade hört talas om fotbollsspelaren Kim Källström.

Bland sommarvärdarna finns ett antal inkvoterade idrottsmän (och -kvinnor), och jag har egentligen aldrig förstått varför. Tanken att låta av olika skäl kända människor göra egna program – berätta om sitt liv och spela sin musik – måste ju i och för sig också kunna omfatta folk ur idrottsvärlden, men det faktum att man har lyckats väl inom en idrottsgren gör en ju, lika lite som det faktum att man är känd i egenskap av politiker, författare eller barnpsykolog, för den skull inte automatiskt till någon lämplig sommarpratare.

I fallet Kim Källström finns, har jag läst mig till, som aktualitetsfaktor, att han har beslutat sig för att lägga fotbollsdojorna på hyllan, detta efter det att svenska landslaget i fotboll inte lyckades så väl i EM.

Men nästan hela sitt sommarprogram ägnade han åt att skildra sin egen fotbollskarriär, från mycket unga år och fram till nu: vägen till BK Häcken i Göteborg, att det blev Djurgården i stället för IFK Göteborg, lite om åren i Frankrike och England (och däremellan, fast omvägen via träning i Oman, något om spelperioden för Spartak i Moskva. Det här skulle ju ha kunnat förvandlas till intressanta bilder från dessa skiftande miljöer, men det enda han pratar om är sin fotboll; ibland börjar man tro att han aldrig var utanför arenorna och förläggningarna.

I början och slutet av programmet får man veta, att han är gift, vid det senare tillfället också att hustrun ska doktorera. Mot bakgrund av att Kim Källström själv inledningsvis berättar om att han själv reducerade studiedelen av sin gymnasievistelse till det minimala – det var idrott för nästan hela slanten redan då – undrar man ju, hur det gick till att just de här två föll för varann och varför.

Musiken i det här sommarprogrammet är bättre, men Källström ger inga nycklar till varför han har valt artister som Gilbert Bécaud, Perssons Pack, Nina Simone, Eagle-Eye Cherry, Tomas Andersson Wij, Mando Diao och Timbuktu och just de låtar han spelar.

Men en vänlig sak vill jag i alla fall säga om Källströms sommarprogram. Han berättade där att han, vid en träff med journalister inför EM-kvalet 2015, ställde upp för stöd åt flyktingar, och det är bra att människor i hans ställning gör sådana markeringar.

Sommar i P1 med Carola Häggkvist

23 juli 2016 21:36 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.

En lite skraltig farmor

21 juli 2016 15:49 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går skulle de äntligen komma, Ella och Sofia och deras mamma Karin och förstås pappa Matti, vars sommarland Öregrund var från det han föddes ända långt fram i åldrarna. Men så blev Birgitta sjuk, gradvis allt sämre, så det här besöket blev mycket kort. Matti och Karin blev förstås rädda för att det Birgitta hade drabbats av kunde vara något smittsamt och beslöt sig, efter att först ha kollat om det fanns lediga rum på något av ortens hotell (men det gjorde det inte), för att återvända hem – i stället skulle de återkomma någon gång senare.

Men eftersom det var jag som hade handlat och lagat maten – taco med tillbehör, köttbullar som alternativ till barnen – åt de i alla fall middag med oss. Ella, som är ganska hemma här (och bland annat hade packat upp delar av leksakslådorna), provade äppelkart och gick sen med farfar till ett bättre ställe, det jättestora bigarråträdet på slänten ned mot vägen. Farfar hittade mogna bigarråer som Ella sedan mumsade i sig.

Men sen var besöket över för den här gången.

Birgitta ställde väckarklockan och gick i morse till Vårdcentralen.

Besöket där tog en evinnerlig tid, så jag hann bli rejält orolig.

När hon sen till slut kom hem, berättade hon, att det hon hade var lunginflammation, som tur är ingen smittsam åkomma. Hon hade fått penicillin intravenöst, också varit på det intilliggande apoteket och fått medicin med sig hem, och i morgon ska hon tillbaka för ny kontroll – hon hade över 39 grader i morse, och visar hon inga tecken på att sjukdomen går tillbaka, riskerar hon att skickas till Ackis i Uppsala.

Vi får se tiden an, och under tiden tar jag hand om allt här hemma.

Till lunch serverade jag blåbärssoppa med vaniljglass, båda sockerfria.

Sommar i P1 med Danica Kragić Jensfelt

30 juni 2016 19:00 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarpratare, Danica Kragić Jensfelt, har som man förstår av hennes flicknamn ett förflutet i forna Jugoslavien, närmare bestämt i Kroatien. Men om tiden där berättade hon förvånansvärt lite, bara en historia om hur hon som barn fick en docka som kunde bajsa men som hon, när systemet för det här började kärva, styckad dränkte.

Vi fick också veta att hon pluggade hårt och målmedvetet och var mycket duktig i skolan,

Sen bytte hon land, kom till Sverige inte som flykting utan som sällskap åt en pojkvän – en dåvarande pojkvän; som man förstår av hennes andra efternamn är hon numera gift med en forskarkollega från KTH (men det berättade hon inte heller).

Men innan hon kunde slå sig in på forskarbanan här i Sverige fick hon försörja sig som först barnflicka, sen städerska.

På KTH har hon arbetat med att utveckla robotar som kan utföra en del nödvändiga men enligt henne tråkiga sysslor i hemmet. Och det är klart att när man kommer upp i ålder och får min nuvarande (brist på) kondition, låter det, åtminstone i princip, som en välsignelse, om till exempel städning och gräsklippning skulle kunna skötas av en robot som man hade hemma. Nu är ju det här inte så enkelt att en robot kunde ta över jobbet helt. Bortsett från att vår tomt har ganska kraftiga höjdskillnader samt svåråtkomliga vinklar och vrår, måste man ju också hägna in alla rabatter och land för att inte få också dem klippta – och jag tvivlar på att en robot har den selekteringsförmåga man måste ha för att klara rensningsarbetet. Vidare, vårt hem, både det i Uppsala och det här i Öregrund, skulle, med alla sina bokhyllor och småpryttlar, i Öregrund också nivåskillnader, vara ganska svårstädat för en aldrig så intelligent robot.

Kanske skulle, som hon var inne på, hennes gravt handikappade son kunna få viss hjälp av en intelligent robot – avlastning är alltid bra – men det finns ju också en oersättlig mänsklig komponent i det, för nog behöver den här nioåringen som själv inte kan prata också den omvårdnad och mänskliga kontakt moderns föräldrar tydligen i dag ger honom.

Jag betvivlar inte Kragić Jensfelts vetenskapliga kompetens men är inte lika säker om hennes mänskliga.

Alltså fylls jag gradvis av olust, när jag hör det här Sommar-programmet, och då hjälper det inte, att hon spelar låtar med till exempel Tracy Chapman, Depeche Mode, Edith Piaf, Sting och Nina Simone.

Fast jag vill ge henne en eloge för att hon också spelade ett par låtar med, antar jag, kroatiskt ursprung.

Om data- och avloppsfixare

14 juni 2016 23:11 | Mat & dryck, Media, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har, mot mina vanor, inte skrivit några nya bloggtexter sedan i lördags. Nej, jag har inte varit sjuk, inte heller haft något datorhaveri, utan den här pausen har helt normala orsaker.

Efter Melodikrysset i lördags skjutsade oss vännerna Bengt och Inger till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, där vår S-förening i Uppsala, Svartbäckens socialdemokratiska förening, hade avslutningsmöte inför sommaren.

Fast sen skjutsade oss Bengt och Inger till vår bostad i Uppsala, som vi de senaste dagarna har haft som bas för olika aktiviteter. På söndag fick vi besök av sonen, Matti, och hans dotter Ella. Matti hade lovat hjälpa oss med en del praktiska ting, allt från att byta svåråtkomliga taklampor till genomgång av våra datorer. Min dator uppdaterade han, inklusive att påbörja ett ganska tidskrävande byte av ett av programmen – han återvänder senare till våningen för att installera ett nytt och samtidigt byta min länk till den trådlösa routern till en mer kraftfull.

Under tiden busade lilla Ella med farfar och farmor – det började redan när hon kom och startade besöket med att gömma sig för oss nere på källarplanet.

Farmor lagade lunch, och den lilla tjejen åt av allt så att magen stod i fyra hörn.

Matti och Ella uppvaktade också far/farfar på 79-årsdagen, som egentligen infaller först den 19 juni. Matti hade konspirerat med Birgitta, som i present till samma kommande födelsedag har rensat mitt stora stenparti och också köpt några nya stenpartiväxter. Han hade köpt två kassar med stenpartiväxter, både sådana jag har haft men som har gått ut och några nya, som jag har haft på min önskelista.

I morgon ska jag placera ut de nya växterna i stenpartiet, och sen får jag hjälp med planteringen av Birgitta.

Efter den nämnda lunchen, när jag skulle diska, visade det sig, att vattenavrinningen i diskhon i vårt lilla kök var minimal, dessutom att det läckte ur avloppsröret ner i skåpet under. Det här stoppades och torkades upp, och i går lyckades Birgitta få en rörfirma vi tidigare har anlitat att skicka en kille, som snart hade rensat röret och fixat läckan.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^