Orken avtar med åldern – men engagemanget måste inte göra det

19 maj 2017 17:11 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går var vi båda borta från Öregrund under dagen.

Birgitta skulle i väg tidigt – hon skulle till en vårlunch på Djurgården – hennes gamla gymnasieklass har trots de berördas stigande ålder regelbundna återträffar.

Lite senare tog även jag bussen till Uppsala. Jag startade med Waran-prov på Vårdcentralen i Svartbäcken och fortsatte sen till mitt apotek i centrum för att där fylla på lagret av de allt flera medicinerna, också köpa vitamintabletter.

Jag hade eftermiddagskallelse till hjärtkontroll på Akademiska sjukhuset men hann dess förinnan också äta lunch. För det senare valde jag ett kebabställe mitt emot Åhléns. Maten blev ett slags matkulturblandning: kebab med pommes frites plus tillbehör från salladsbordet och Pipps blå lättöl. Det här smakade utmärkt men blev så mycket att jag, mot mina normala vanor, inte orkade äta upp alltsammans.

Själva restaurangen var också intressant i ett avseende: Både personal och kunder talade andra språk än svenska. Fast vid ett bord i restaurangens uteservering satt det några som av utseendet att döma var svenskar. Jag som ju själv är född i Estland har inga problem med det här, men det är ett av oerhört många vittnesbörd om att en mycket stor andel av dem man möter i Uppsalas centrala delar kommer från andra länder än Sverige – sins emellan talar de språk som jag inte förstår.

Sen tog jag buss upp till Akademiska och hann dit precis lagom till den kontrolltid jag hade fått. Främst kollades alltså hjärtat, med och utan pacemaker påslagen. Den senare är helt nödvändig för mig, och den tycks funka som den ska – sköterskan verkade nöjd.

Och det är väl bra att hjärtat fortsätter att gå, men min fysiska ork är det sämre beställt med. Jag måste vila efter ganska korta sträckor. När jag promenerade från Akademiska till busshållplatsen missade jag därför precis bussen in till Uppsala C och fick invänta nästkommande. Och väl nere i stationsområdet såg jag sen öregrundsbussen stå vid hållplatsen, men också då måste jag pausa och blev dessutom hindrad av en oändlig rad cyklister, som precis då hade fått grönt ljus över gatan, så jag såg 811an till Öregrund gå framför näsan på mig och fick alltså vänta till nästa buss.

Jag hade inför hemfärden köpt Aftonbladet, Folket i Bild/Kulturfront och några serietidningar, men dem orkade jag inte ens ta upp ur axelväskan – i stället somnade jag som en död så fort vi hade kommit i väg. Och sen sov jag nästan fram till Östhammar.

Hemma i Öregrund hann jag se Rapport och sätta in mat i ugnen plus duka, innan också Birgitta kom hem. Själv hade jag nästan ingen aptit men åt lite, mer eller mindre pliktskyldigt. Först fram mot läggdags började jag återfå orken.

Nå, att sova ut i dag var inte att tänka på. Vi måste upp, eftersom Birgitta hade beställt städhjälp.

De båda städerskorna har, på förbluffande kort tid, gjort rent och fint i huset.

Deras ankomst gjorde, att jag åt min frukost på trappen till den forna lillstugan, numera sammanbyggd med huvudbyggnaden. Därefter flyttade jag med morgontidningarna till vårt gamla trädgårdsbord, som numera står i talldungen längst nere på tomten, drack en extra kopp kaffe och läste där, så småningom även med Birgitta som sällskap, ut dem plus också senaste Folket i Bild/Kulturfront där vår gamle vän Hans O Sjöström bland annat intervjuar en person som vi också känner, bland annat från arbetarekommunens möten, Görel Sävborg Lundgren, en gång i världen den första kvinnliga ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, teolog, aktiv i Tro och solidritet (förr Broderskapsrörelsen) och palestinaaktivist. På bilderna, tagna av Lill Sjöström, ser vi Görel på Uppsala C samla pengar till Ship to Gaza. Hon är ett exempel på att också äldre människor kan orka fortsätta att engagera sig.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

13 maj 2017 0:45 | Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

Gubbliv

8 maj 2017 17:22 | Deckare, Film, Last chorus, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle KleinABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Melodikrysset nummer 18 2017

6 maj 2017 13:20 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse då jag gick upp kände jag mig helt väck, och allting tog en oändlig tid. När jag sen som alla morgnar mätte mitt blodsocker, förstod jag varför: Blodsockret låg extremt lågt, på 2,3. Nå, efter tomatjuice, fil och ett par mackor, estniskt surbröd med pålägg och paprika, kom kroppen gradvis i balans igen.

Humöret steg också, när jag hörde första ljudillustrationen i Melodikrysset. Anders Eldeman spelade George Formby’s ”When I’m Cleaning Windows”, och jag klarade utan något större besvär svaret, fönsterputsare.

Nästa spelade låt var ”Barcelona”, men vilka var det som sjöng den i duett? Det var två artister med bakgrund i ganska olika musikgenrer, Freddie Mercury och Montserrat Caballé.

Vi håller oss kvar i den klassiska musiken: Den operamusik som spelades var hämtad ur Igor Stravinskijs operaversion av H C Andersens ”Näktergalen”.

En klassisk film, byggd på en klassisk bok av Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar”, bildade bakgrund till en dubbelfråga. Dels skulle vi kunna, att den här resan innebar, att man passerade tullen flera gånger. Dels skulle vi identifiera andra ordet i titeln på melodin, ”Jorden runt”.

En resa i mer begränsad skala företas i Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, som Jörgen Mörnbäck använde i sin Ian Wachtmeister-låt.

Till England förde oss Robbie Williams i ”Lose My Life”.

Amerikansk är ”Old Macdonald Had a Farm”, här i Sverige känd som ”Per Olsson han hade en bonnagård”.

Och apropå old: Sigge Fürst sjöng tillsammans med låtens upphovsman Thore Skogman ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal”. De här båda herrarna hade för övrigt olika politiska värderingar. Thore valturnerade med Sten Andersson 1968 och skrev till och med en egen socialdemokratisk vallåt. Sigge ville inte ens ställa upp i en intervju i partiorganet Aktuellt i politiken (s), detta trots att tidningen alltid var mycket noga med att korrekt återge dem man intervjuade.

Gamla schlager är ju lite av mitt gebiet, så en av dagens lättaste frågor var att känna igen ”Med en enkel tulipan”. Kanske får jag en sådan också på min 80-årsdag, som firas i den närmaste familjekretsen här i Öregrund strax före midsommar.

Fast när man är i min ålder vet man ju inte, när det är dags för begravning, kanske med Olle Ljungströms ”Jag och min far” som en av sångerna. Det är en fin sång, också insjungen av andra artister. I dag hörde vi den med Pernilla Andersson och Dregen.

Jag har ju ganska ofta skällt på en rad inslag i de senaste årens melodifestivaler, men min aversion mot det som framförs där har säkert att göra med allt utanverket: rök- och ljuseffekterna, dansarna med mera. Avskalade, på skiva, kan en del av de här låtarna faktiskt bli bättre. ”Hold On” med Nano (Omar) kan tjäna som exempel.

Men det fanns en låt i dagens kryss som ändå ligger mitt hjärta närmare: ”Snurra min jord” med svensk text av Lars Forssell, i dag i originalversion av och med Leo Ferré, ”Elle tourne la terre”. Just den här sången finns inte med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”, men där finns samma upphovsmäns ”De fattigas piano” (och Ferrés original ”Le piano du pauvre”), dessutom Forssells svenska version av Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg”.

Jag lyssnar, som ni vet, gärna på musik i mycket olika genrer. Och till det som mitt hjärta verkligen slår för hör ”sånger om arbete, frihet och fred ” för att citera undertiteln till ”Upp till kamp!”.

Så kallad tandvård

4 maj 2017 18:37 | Resor, Ur dagboken | 5 kommentarer

I februari råkade jag ut för något som inte bara människor i min ålder råkar ut för ibland: En plomb lossnade, i mitt fall överst till vänster. Alltså gick jag till Folktandvården där jag sen länge är kund. Och eftersom jag kom dit som akutfall, togs jag om hand av en annan tandläkare än min vanliga.

Han gjorde koll och rengöring, men efter kontakt med min ordinarie tandläkare meddelade han, att jag skulle få tid hos den som normalt har ansvaret för min tandvård. Den ordinarie tandläkaren visade sig sen inte ha någon ledig tid förrän i går, alltså i början av maj månad.

Sen har jag gått med den här trasiga tanden, fått lov att efter varje måltid rensa hålet med en tandsticka.

Så här års bor jag i Öregrund, så för att klara den tandläkartid jag hade fått fick jag lov att gå upp klockan 06.00 och sen åka buss in till Uppsala.

När det skulle bli min tur, kom det ut en tandsköterska i väntrummet och frågade, om jag hade gjort PK/Waran-prov. På det svarade jag nej, undrade också i mitt stilla sinne varför jag skulle göra det. Så småningom återkom hon och meddelade då, att jag i så fall inte kunde få min trasiga tand utdragen. Jag blev då ganska sint och krävde att få tala med tandläkaren, vilket efter en bra stund till beviljades.

Jag förklarade för honom att jag inte ens var medveten om att jag skulle ta ett sådant prov – så vitt jag vet har jag inte fått någon skriftlig order om ett sådant, och om den förre tandläkaren till äventyrs skulle ha nämnt det, har jag – ganska begripligt med tanke på hur länge sen jag träffade honom – glömt det.

Jag försökte argumentera på linjen att min Waran-dos är ganska låg – bakgrunden till det här kravet är Waranets inverkan på blodet – men tandläkaren framhärdade: Jag måste få en ny tid och då, dagen före, ta PK-prov på Vårdcentralen.

Tandläkarens egen almanacka visade sig också den här gången vara fulltecknad, och när en föreslagen tid långt fram dessutom visade sig ligga så tidigt på morgonen, att jag inte skulle klara den inklusive resa från Öregrund, hamnade vi till slut på den 5 juli som besökstid, föregått av provtagning på Vårdcentralen i Öregrund den 4 juli.

Men har jag tur, tappar jag också tandroten innan dess.

För egen del åkte jag alltså tillbaka till Öregrund med oförrättat ärende.

Melodikrysset nummer 17 2017

29 april 2017 13:15 | Deckare, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Födelsedagsfest en kall och sen vår

26 april 2017 22:07 | Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jeg velger meg april!

av Bjørnstjerne Bjørnson

Jeg velger meg april
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder, –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter, –
i den blir somren til!

Ur ”Guldkorn”, 1888

Det här är en fantastisk dikt. Den har följt mig ända sen gymnasietiden och en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956.

Men ska jag vara ärlig, dröjer aprilvåren här på upplandskusten. Jag frös när jag i dag gick till Coop för att handla mat till middag plus ett antal andra saker som har tagit slut under vårt ständiga resande till Uppsala och sen tillbaka till Öregrund igen.

I går blev vi hämtade i bil från stationsområdet i Uppsala för vidare transport till Vallentuna. Bilen tillhörde Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, och i bilen satt redan Birgittas och Karins faster, också med namnet Karin och 96 år gammal, 97 i höst.

Vi var på väg till ett födelsedagskalas, fast för en betydligt yngre dam – Gunnel, gift med syskonskaran Dahls yngste, Ragnar, fyllde 70 och firade detta med en mottagning i det hus med servicefunktioner, bland annat gillestuga/restaurang, de har flyttat till.

I husets entré anslöt också ytterligare en i syskonskaran, Gunnar, dock ensam eftersom hans hustru Annica hade blivit sjuk.

Sen tågade vi i samlad tropp in till födelsedagsbarnet, i enlighet med den dahlska traditionen sjungande ”Röda små smultron”. Birgitta höll ett litet tal och överlämnade vår gemensamma present.

På serveringsbordet väntade oss en varierad och välsmakande buffé, och när vi med fyllda tallrikar gick in till festbordet i rummet bredvid, satt där redan andra, tidigare anlända.

Jag tänker inte ägna mig åt galapeteri, men självfallet hade Gunnels och Ragges nu sedan länge vuxna barn, Lena och Anders med respektive plus barn kommit till det här födelsedagsfirandet.

Lena och Anders har vi känt ända sedan de var helt små, och Lena har, liksom ännu tidigare hennes mamma, bott hos oss på Idrottsgatan i Uppsala under sin respektive studietid.

Under sittningen runt det långa matbordet äskade sedan den allra äldsta bland deltagarna, 96-åriga Karin, tystnad och höll det allra finaste talet – formellt så väl som innehållsligt – till den som firades.

Melodikysset nummer 16 2017

22 april 2017 13:12 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Glad påsk!

16 april 2017 16:47 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi anlände, först tågförsenade och sedan bussförsenade, sent i onsdags kväll till vårt sommarviste i Öregrund, och torsdagen gick sedan åt till att packa upp och göra påskfint i huset – Birgitta hittade kvistar att sätta påskprydnader i och satte ut tuppar och annat som hör påsken till på sina platser. Själv var jag på Coop och handlade, bland annat rökt och gravad fisk, massor av godis att lägga i det jättestora påskägg, som främst finns för gästande barnbarns skull, och även påskläsk.

De första påskgästerna var Anna, som hade med sig två egenbakade estniska surbröd till mig, och hennes dotter Ella. Anna åkte hem efter äggmålningen på påskafton, men Ella hade lovat stanna kvar och hjälpa Birgitta med en del tungt arbete i trädgården. Fast i går täcktes trädgården av snö igen – men den har nu till största delen tinat.

På påskafton kom vår son Matti, hans hustru Karin och så deras småflickor Ella (jo, vi har två Ellor) och Sofia. Barnen har varit här tidigare, och i alla fall storasyster Ella minns huset, till exempel var leksakerna och barnböckerna förvaras.

Påskaftonen ägnade vi åt äggmålning, på det sätt jag som barn gjorde i Estland.

På påskafton gick jag, fastän kroppen jäklas och stretar emot, ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick här om dan, när hon var på Coop och handlade, flera plastpåsar med lökskal, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag lyckades samla ihop fanns blad från miniormbunke, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönster på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Här kan man experimentera, prova sig fram. Till exempel albark färgar också av sig.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: sex för min del i år. På dotterns (Kerstin Kokk) instagram med bilder av hennes egna estniska påskägg har hon berättat, att hon för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev ljusare än mina. Det senare vekligen inte menat som klander – hennes påskägg blev beundransvärt vackra också i år. Men frågan är om inte lilla Ella åstadkom ett par påskägg som var allra vackrast.

För egen del åt jag ett av mina ägg tillsammans med sill till middag i går, ytterligare ett till frukost i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Att ha huset fullt av barn och framför allt små barnbarn innebär restriktioner i fråga om till exempel TV-tittandet, men eftersom vi var trötta efter partikongressen i Göteborg och jag dessutom är blåslagen på ryggen efter fallet från vindsstegen gick vi och la oss tidigt på påskafton.

Vi anpassar oss efter småbarnens mat- och sovvanor, så i dag blev det våfflor med sylt och grädde redan vid tolvtiden – Birgitta gjorde en stor smet och gräddade, biträdd av stora Ella, och småbarnen åt med glupande aptit. Stora Ella har för övrigt också tagit hand om en mycket stor del av disken, som jag och Birgitta annars växelvis brukar göra.

Nu skiner solen, kanske ett tecken på att våren ändå är på väg.

Glad påsk, alla läsare!

Melodikrysset nummer 15 2017

15 april 2017 12:15 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^