En murvels minnen

Jag gissar att många känner till Björn Kumm, framför allt genom hans mångåriga medarbetarskap i radio, förr också TV, eller genom hans artiklar under årtionden i fackförbundspress och tidigare även Aftonbladet. För att friska upp ert minne: till hans legendariska journalistbedrifter hör att han 1966 i Aftonbladet avslöjade Säpos åsiktsregistrering och i radio i mitten av 1980-talet avslöjade Bofors’ vapensmuggling till diverse diktaturer, som formellt var uteslutna som mål för svensk vapenexport. Till Björn Kumms journalistiska landmärken hör också att han 1967 fanns närvarande när den dödade Che Guevara låg lik i Bolivia och då fotograferade den döde gerillaledaren.

Mina och Björns vägar korsades tidigare och av helt andra skäl. När jag 1960 blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och strax därefter föreningens ordförande, blev jag, bland annat genom förmedling av Björn Kumms far, journalisten Evert Kumm, bekant med Anna-Greta Leijon, som också hon snart blev aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet; dessutom hade vi en kort romans.

Genom henne fick jag en stor vänkrets av likaledes radikala studenter som alla bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan 12, bland dem Hans O Sjöström, i Björns bok nämnd i egenskap av, senare, ledarskribent i Aftonbladet, Björns yngre bror Gunnar och inte minst Birgitta Dahl (då Kettner), hon som skulle komma att bli min hustru. (I fråga om henne har den annars minutiöst faktakollande Björn Kumm faktiskt gjort en liten miss: hon har aldrig varit energi- och näringsminister, däremot i omgångar energiminister, miljö- och energiminister samt avslutningsvis miljöminister. Däremot är det både korrekt och roligt det som Björn berättar, att jag till Birgittas dotter Anna ritade och skrev en hel lång bilderbok om flickan Ulla-Kajsa, som bland annat under en utflykt till Afrika red på en fräknig flodhäst för att hälsa på Björn Kumm.)

Björn hade, visade det sig, varit förlovad med Anna-Greta men hade slagit upp förlovningen under en stipendieresa till USA. När jag själv träffade Anna-Greta och Birgitta och de andra i hans gamla vänkrets i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, hade jag aldrig träffat honom i levande livet, men jag drogs förstås också in i den studentikosa insamling, Björn Kumm Foundation, hans gamla SSUH-vänner startade, när de fick reda på att han i USA hade förlovat sig med en ny tjej, dessutom katolik. Det visade sig för övrigt också att den gamle nykterhetskämpen, väl over there, dessutom hade avfallit från nykterismen.

Så småningom övergav han – rymde från, sas det här hemma – också från fästmö nummer två och dök upp i Uppsala, där jag vid det laget redan hade städslat honom för att skriva USA-kapitlet i Laboremus´ debattbok till föreningens 60-årsjubileum 1962, ”Förändringens vind”. Björn var, liksom jag själv, socialdemokrat på vänsterkanten och blev också aktiv i Laboremus. Vi fann varandra genast, faktiskt inte alls bara genom en mängd gemensamma vänner utan kanske framför allt för att vi delade ganska många intellektuella och politiska hållningar. Ur det här utvecklades en livslång vänskap, som har varat trots Björns mångåriga utlandsvistelser och våra delvis mycket olika liv.

Det var för övrigt jag som 1962 skickade honom till Oslo, där han under en afro-skandinavisk ungdomskongress träffade sitt hjärtas dam nummer tre, Julie Ama Ikomi. I den där kongressen deltog många afrikaner, som skulle komma att låta höra av sig i många sammanhang, men Björn fastnade alltså, på ett mer personligt plan, för den här nigerianskan. Och inte nog med det: han lyckades så småningom ta sig till henne i Nigeria, också gifta sig med henne. Även jag har förstås kommit att träffa och lära känna henne, men ett långt parti i Björns bok handlar om den mycket långa period då han bodde med henne i Nigeria. Avsnitten i boken om Nigeria hör avgjort till de intressantaste, inte minst mot bakgrund av att han som journalist och viting levde lite på nåder i landet och tvingades vara mer återhållsam än vad som är hans natur. Dock påminner han i memoarerna om sina rapporter från Biafra.

Björn skaffade sig både under de här åren och i övrigt enorma kunskaper om Afrika, om de före detta koloniala länderna i så väl västra som östra och södra Afrika. Till hans journalistiska bedrifter hör bland annat att ha fått en lång TV-intervju med Idi Amin – en bild av dem under intervjun finns på omslaget till boken, som heter ”Uppdrag världen” (Leopard förlag, 2012). Men jag vill betona att vi i Björn Kumm har en världsreporter: Hans skildringar av resor till Cuba och olika länder i Latinamerika är ytterst lärorika, och han har alltså personligen också varit i till exempel Indien – han granskar kritiskt Sveriges vapenaffärer och till exempel Mats Hellströms, men även Olof Palmes eventuella, roll för dem.

Själv skulle jag tro att den här borne murvelns mångåriga flackande är en av huvudorsakerna till hans relativt många partnerbyten genom åren, några av dem okända till och med för mig. Med Julie, som han länge levde och lappade med, fick han inga barn, men de adopterade en flicka som är systerdotter till Julie, och mitt i ett av sina uppbrott i livet adopterade han (och Julie) ytterligare en flicka i Brasilien. Och faktiskt fick han en biologisk dotter med en amerikanska, en flicka som i samband med moderns död i cancer kom att få ett nytt hem hos Björns yngre syster.

Björns nuvarande fru Irka Cederberg, vars engagemang för romer och andra han skildrar, har jag däremot träffat några gånger. I det fallet anar jag att relationen har utsikter att vara livet ut. Både för att hon är trevlig och för att hon, enligt Björns vittnesmål i boken, följer med honom på hans fortfarande långa resor.

I bokens slutkapitel tar Björn Kumm sin startpunkt i den bok jag åter bad honom medverka i, nu i samband med Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront). Och liksom jag själv i den bokens inledning kommer han fram till att alltför många, även tidigare åsiktsfränder, tyvärr verkar ha släppt sina drömmar om en rimligare värld.

Samhället som inte längre är lokalt

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.

En mycket god men lite för tidig middag på Västerås slott

Från Birgittas tid som miljö- och energiminister finns det kvar en vänkrets som brukar äta middag tillsammans någon gång per år. Makar/makor – bland dem jag – inbjuds att delta. Förre statssekreteraren Rolf Annerbergs hustru Monica arbetade för övrigt själv på departementet, och jag blev bekant med flera av de departementsanställda redan på den tiden det begav sig; jag har även rest tillsammans med några av dem. Monica påminde mig om en resa vi gjorde till Färöarna där jag en gång, när vi gemensamt strävade uppför en till synes oändlig backe och till slut gick förbi två mycket ensamma träd, lakoniskt konstaterade, att vi nu hade passerat trädgränsen.

Värdskapet för de här middagarna brukar växla, och den här gången stod Ingemar och Ingrid Skogö för middagen. Ingemar är numera landshövding i Västerås, så vi var bjudna till en middag på Västerås slott. Det här handlar om en ganska liten krets av människor, utöver de redan nämnda också Kjell Jansson och Ulla Svedjelid samt Håkan och Kestin Heden.

Middagen var läcker, och jag hade trevliga samtal med Ulla och Kerstin, som jag hade på var sin sida.

Vi hade varit i beråd när Ingemar ringde och frågade om vi kunde komma – bakgrunden till frågan var förstås Birgittas hjärtklaffsoperation och långa sjukhusvistelse, som avslutades bara en vecka före middagen. Jag var själv tveksam på grund av Birgittas aktuella tillstånd, men hon ville så gärna vara med: träffa sina gamla vänner och medarbetare och äntligen få göra något roligt, också återse Västerås där hon bodde som barn – hon fick på den tiden till och med vara brevbud åt pappa rektorn, när han ville skicka papper till den dåvarande landshövdingen på slottet.

Så vi tog länsbussen till Västerås och möttes på stationen av Ingemar, som skjutsade oss till slottet i bil. Och till en början fungerade allting bra.

Men Birgittas ork är mycket liten, och den sjunker snabbt så fort hon blir trött, så mot slutet av middagen började hon få schackningar, och när det blev dags för avslutande kaffe måste hon stödjas och stanna och vila på vägen till det rum där vi skulle vara.

Vi hade tänkt ta buss hem till Uppsala, men vid det här laget var nog alla utom Birgitta övertygade om att hon inte skulle orka klara en så ansträngande resa. Så värden beställde, med mitt samtycke, en taxi som skulle ta oss hela vägen till Uppsala.

Det var ett mycket klokt beslut. Med uppbjudande av Birgittas sista krafter och viss assistans av mig och chauffören kom hon upp för den sista halvtrappan och ganska snart därefter i säng, fullkomligt utmattad.

Nej, vi får nog ransonera sådana här utflykter ett bra tag framåt.

Men tack för en trevlig kväll och för all hjälp, Ingemar och Ingrid!

Melodikrysset nummer 39 2012

Som så ofta hörde inte dagens melodikryss, eftersom det var direktsänt, till de svårare. Direktsändningen gjordes från ett regnigt Norrköping, och följaktligen strök programledaren Anders Eldeman den lokala publiken medhårs genom att spela några artister med anknytnuing till staden och lndskapet.

Fast i mitt fall var det inte till någon hjälp: Jag varken brukar lyssna på Markus Krunegård eller kan placera honom geografiskt. Inte heller tycker jag att ”Hela livet är ett disco”.

I min ålder är det väl mer naturligt att känna till Zarah Leander, men jag kan föreställa mig att en del yngre lyssnare till att börja med till och med kan ha haft svårt att förstå att det var en kvinna som sjöng. ”Matroser ohoj” hette den här låten.

Nå, desto lättare hade de väl i så fall med att känna igen Lena Ph i ”Vart tog du vägen?”.

”Gå & fiska” med Gyllene Tider ligger i och för sig lite längre tillbaka i tiden, men Per Gessle är ju fortfarande i hög grad aktiv åven i dagens musikliv.

Nordman är också en grupp som envist återkommer. I dag hörde vi dem i ”När en man fått nog”.

”Min soldat” blev en jättehit under andra världskriget, då med Ulla Billquist, men den fick en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” med bland andra Janne ”Loffe” Carlsson. I dag hörde vi den i en menlös version.

”34:an” (i original ”This Old House”) förekom senast i förra veckans kryss. Oftast brukar vi få höra den med Per Myrberg, men i dag fick vi höra den med upphovsmannen till den svenska texten, Olle Adolphson. I mina skivhyllor finns, tror jag, allt han har gjort på skiva.

Sedan gammalt hyser jag också en stark kärlek till Lars Forssell, både som poet, som dramatiker och som vistextförfattare. Jag har träffat honom ett antal gånger genom åren, också fått hans tillstånd att publicera en av hans texter i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970. Till hans kulturgärning hörde att övesätta ett antal visor från det franska språkområdet. Ett exempel hörde vi i dag: Léo Ferrés ”Snurra min jord”. Pluras tolkning av den hade jag faktiskt inte hört tidigare, men jag ska skaffa den.

Min hustru har, på den tiden då hon var Riksdagens talman, faktiskt beställt ett musikverk med text av Lars Forssell.

Hon har också haft en del kontakter med Benny Andersson, som jag för min del aldrig personligen har träfat. Men jag tycker att han är en mycket skicklig musikskapare, med både bredd och djup. Dock var väl dagens BAO-fråga i lättaste laget, ”Du är min man”.

Povel Ramel har hört till mina favoritet ända sen mina unga år i Juniskär och Sundsvall – jag såg honom live redan då. Hos honom finns en ännu mer häpnadsväckande musikalisk bredd, vilket kan illustreras med ”Jag diggar dig” som han gjorde tillsammans med Wenche Myhre. Tidig rap, så tidig att begreppet inte ens var känt då.

Bland de många som samarbetade med Povel Ramel fanns också den mycket mångsidigt begåvade Beppe Wolgers. Själv är jag i den åldern, att jag har barn som har sett honom i ”Beppes godnattstund”, och jag minns följaktligen också signaturmelodin till det här TV-programmet, Bachs ”Air”. I dag ville Eldeman att vi skulle kunna att Bachs ”Air” normalt spelas med hjälp av en stråke.

Nu har jag en stund kvar innan vi ska ta en buss till Västerås, för en vänkretsmiddag för gamla medarbetare till en forn miljöminister, den här gången hos landshövdingen därstädes. Jag håller tummarna för att det ska gå bra. Birgitta är fortfarande ganska bräcklig efter hjärtklaffoperationen och lunginflammationen nyligen.

Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Sommar i P1 med Ison Glasgow

Jag är inte helt främmande för hiphop och rap, men jag ska ärligt erkänna, att jag aldrig tidigare hade lyssnat på dagens Sommar-pratare, Ison Glasgow. Nu fick jag i alla fall höra honom och parhästen Fille i ”Fokuserad”. Och det mesta han spelade var helt nytt för mig. Men han spelade också plattor med artister av annat slag: Tracy Chapman, Sting, Johnny Cash, Nina Simone. Bäst i mina öron lät ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson med flera.

Om musikvalet ändå mest kändes adekvat med hänsyn till det han håller på med, var hans berättelse om sitt fortfarande mycket unga liv desto mer omskakande. Han är född i New York i ett område där man mest såg människor lika mörkhyade som han själv och hans mamma – berättade också om den närmast chockartade upplevelsen av att anlända till Sverige och plötsligt omges av nästan bara ljushyade människor. Skälet till att mamman tillsammans med honom flyttade till Stockholm var att hans far, en västindisk rastafari, fanns här. Återföreningen blev långt ifrån lycklig, mer våldsam i moderns än i hans eget fall. Men när fadern övergav dem för att åka hem till Västindien, kände han stor lättnad.

Livet i Stockholm blev för den skull, åtminstone inte försörjningsmässigt, enklare. Modern hade inget fast jobb, och de ambulerade, bostadslösa som de var, till att börja med mellan olika vänner. Men det fanns ju gränser, och även moderns stolthet satte sådana. Under långa perioder sov de ute, bland annat på parkbänkar. Under en period blev en teater på Söder i Stockholm räddningen: Modern uppträdde där, och eftersom hon därför hade nyckel dit, smög de sig på nätterna upp i ett kontorsutrymme för att sova där några timmar.

När det här sen tog slut, var det sonen som fick modern att svälja sin stolthet och be de sociala myndigheterna om hjälp. Och se, de fick bistånd med att få en lägenhet, visserligen omöblerad men Jehovas vittnen bistod med en begagnad soffa och fåtölj.

Där lyckades de hanka sig fram på de pengar modern fick in bland annat på städjobb.

Det märkliga är att Ison också dess förinnan hade lyckats gå i skolan, inte utan komplikationer – han hade till exempel aldrig pengar till utflykterna – men i alla fall. Fast så småningom hoppade han ändå av skolan, satsade på den osäkra försörjningskällan hiphopmusik – och lyckades till slut nå viss framgång.

Av pengarna han fick in la han i smyg undan en del, och till slut kunde han överraska mamman med att ge henne en flygbiljett till det som hon aldrig hade upphört att se som sitt egentliga hem och längta tillbaka till, New York.

En alldeles modern saga ur vår egen nutida värld, dessutom helt sann!

Sommar i P1 med Martina Haag

Jag har sett Martina Haag som framgångsrik deltagare i TVs ”På spåret”, däremot inte läst någon av hennes böcker. För mig kom det också som en överraskning att hon är född Martina Uusma och halvest, men att döma av dagens Sommar-program har hon själv om inte direkt mörkat sitt estniska arv så i alla fall mycket länge hållit det ifrån sig.

Hon är född 1964 här i Sverige men hör inte till de många med hel- eller halvestniskt ursprung, som trots sin uppväxt i en svensk språkmiljö också har tillägnat sig estniska – ändå hade hon många estnisktalande, bland andra pappa, farmor och farfar och andra nära släktingar kring sig. Missförstå mig inte – inte heller mina barn, med estnisk far och svensk mor, talar estniska. Jag moraliserar inte, skriver om det här bara för att hon i sitt Sommar-program valde att ägna större delen av tiden till att gräva fram sina estniska rötter.

Och det blev en både vindlande och fascinerande historia, som förde henne och oss tillbaka till det hus där föräldrarna bodde före flykten till Sverige. Resan företogs tillsammans med en kvinnlig släkting, som jag antar var den som kunde kommunicera på estniska. Till det fascinerande, rent av gåtfulla med den här historien hörde att hon tyckte sig känna igen miljöer som hon aldrig hade sett i verkligheten. Fast sen visade det sig också att flykten till Sverige inte, som hon hade trott, utgick från stranden vid det här huset utan från en helt annan strand.

Jag hade kanske väntat mig att Martina Haag i ett program där hon grävde i sina estniska rötter skulle spela åtminstone någon musik från Estland, men hon är kanske helt enkelt inte förtrogen med estnisk musik.

I stället fick vi höra till exempel Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell, ”Dark Lady” med Cher, ”Jon Andreas visa” med bland andra Rebecca Törnqvist, ”Inget” med Reeperbahn, ”I’m Still Standing” med Elton John, ”Konstnasaren” med Nina Ramsby och och Martin Hederos och ”En kväll i juni” med Lars Berghagen.

”The Most Wanted Song” kunde hon däremot ha besparat oss.

Melodikrysset nummer 32 2012

Jag har löst dagens melodikryss under viss hets – om ett tag börjar gästerna drälla in. Birgitta och jag har nämligen 75-årskalas i dag för familjen och den närmaste släkten. Ingen av oss fyller i och för sig år just i dag – jag har redan fyllt 75 och Birgitta gör det om ett tag – men vi har slagit ihop firandet med den närmaste släktens sedvanliga sommarträff, och i år blir det kalas i vår trädgård i Öregrund. Det mest fantastiska med just det här kalaset är att praktiskt taget allt, inklusive matlagningen, sköts av våra barn. Matti och Kerstin har redan varit här ett par dar, och i dag har även Anna kommit.

Vädret i dag är som gjort för en trädgårdsfest. Det är ”sol ute, sol inne” för att citera en av dagens nycklar. Hoppas det blir ”sol i hjärta, sol i sinne” också, för att fortsätta citera texten.

Det här gjorde att jag gick upp ovanligt tidigt i dag, kokade som vanligt en panna kaffe för att komma i gång. Men jag dricker mitt kokkaffe svart, hör inte till dem som med Gösta Jonsson 1938 anser att ”kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Lite senare i dag ska vi äta av Kerstins och Mattis nybakta bröd, och till kaffet får vi bland annat bullar och kakor som Kerstin har bakat. Så för vår del behöver vi inte ta hjälp av Evert Taubes glade bagare i San Remo, han som i dag skulle leda oss till ordet deg.

Dagen till ära har jag satt på mig min finaste Marimekko-skjorta, och jag skulle väl också kunna berätta var Birgitta har köpt den, men jag får väl lyda rådet från Raymond och Maria, ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”.

I dag kommer vi att vara omgivna av nära och kära. Och även om jag för egen del inte är så förtjust i Niklas Strömstedts låt, den som Jessica Andersson sjöng i dagens kryss, kan jag väl om festen i vår egen trädgård citera låttiteln, ”Precis där den hör hemma”.

Birgitta och jag är båda födda 1937, så ingen av oss kan väl med anspråk på att bli trodd på dagens fest sjunga Povel Ramels ”Mitt glada trettital”. Men lite nostalgi får man väl ändå räkna med i samtalen runt trädgårdsborden.

Dagens kryss började med något som var ovanligt lätt för mig: ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats är son till mina gamla medarbetare på Aktuellt i politiken (s), Sven och Karin Rådberg, och inte nog med det: Den svenska texten – originalet heter ”Put Another Log on the Fire” – har gjorts av Ewert Ljusberg, som jag nyligen var och lyssnade på, också morsade på, när han uppträdde här i Öregrund – vi har haft kontakt förut, även här på bloggen.

Jag hör till dem som alltid sjunger med i nationalsången, men trots många tillfällen tillsammans med kungligheterna, har jag aldrig någonsin kunnat förmå mig att sjunga med i ”Kungssången”, inte ens då jag har haft både drottning och monark alldeles bredvid mig.

Därmed är det slut på möjligheterna att göra inhemska associationer.

Vi har visserligen Arabia-porslin, men lite långsökt vore det att knyta det till Fats Waller och ”Sheik of Araby”.

Barry Manilow förde oss i dag till Rio, men där har jag aldrig varit, däremot min hustru. Men fick jag chansen, skulle jag nog inte säga nej till budskapet i det jag tror är låttiteln: ”I Go To Rio”.

När det gäller Afrika, i dag illustrerat med Toto’s ”Africa”, har jag bara varit i Algeriet – även i det här fallet slår mig Birgitta med hästlängder; hon har varit nästan överallt i Afrika.

I Italien – It – har jag däremot varit både med och utan Birgitta. Detta apropå att vi i dag fick hörfa Sabrina Salerno sjunga ”Boys, Boys, Boys”.

I USA har jag också varit några gånger och då alltid tillsammans med Birgitta. Fast då åt vi förstås aldrig just det som förekommer i dagens låt med Tori Amos, ”Cornflake Girl”.

Och nu övergår jag till dagens familjefest – snart anländer de första gästerna. Det gör att jag också blir tvungen att skjuta på att lyssna på dagens Sommar. Men sommar är det i dag i trädgården, och radioprogrammet kan man ju lyssna på senare på nätet.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Birgitta Svendén

I sitt Sommar-program berättade operachefen Birgitta Svendén bland annat om sin uppväxt i ett arbetarhem i Vuollerim. Hon hade visserligen en mycket musikalisk pappa, men hon hade verkligen inte – lika lite som jag – sen barnsben vuxit upp med operamusik omkring sig. Ändå tog hon sig vidare till Operahögskolan i Stockholm, och inte nog med det: Som operasångerska (alt/mezzosopran) kom hon att få ett gott mottagande inte bara i Stockholm utan också På Metropolitan och inte minst som wagnersångerska i Bayreuth.

Också jag lärde mig så småningom att uppskatta opera: gick på föreställningar inte bara på Operan i Stockholm utan också till exempel på Metropolitan i New York. Också jag har mött Hans Gefors och Lars Forssell, som hon refererade till.

Just Richard Wagner, ur vars ”Rhenguldet” vi fick höra ett par brottstycken, hör kanske inte till mina egna favoritet i den här genren – jag har idémässiga invändningar – men just Wagner kan användas som exempel på det som gör operakonsten så intressant: Jag föreställer mig att många av dem som i förstone stöts bort av den för dem ovana musiken om de fick uppleva en föreställning kunde fångas av myterna, dramatiken, scenografin och till slut även av musiken och sången, ariorna så väl som körpartierna. Jag har sagt det förut: i sina bästa stunder är operan ett allkonstverk.

För övrigt kan operamusiken ha en ganska varierande karaktär. Svendén spelade också till exempel ett stycke ur Richard Strauss’ ”Rosenkavaljeren”.

Och operasångare och deras paradnummer kan rent av bli folkkära. Ett bra exempel ur dagens Sommar-progam är ”Till havs” med Jussi Björling.

Fast Birgitta Svendén visade i sitt program att hon inte är insnöad bara på opera. Alltså fick vi höra till exempel Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket”, John Lennons och Paul McCartneys ”Help”, Rufus Wainwrights ”I Don’t Know What It Is” och ”Blueberry Rhyme” med Chick Corea och Herbie Hancock. Plus, för att ta något gränsöverskridande som vi själva har i vår skivhylla, Gidon Kremer’s tolkning av Astor Piazzolla.

Birgitta Svendéns Sommar-program formade sig till något av en livsresa från barndomshemmet i Norrbotten över några av världens stora operascener till chefskapet på Kungliga Operan. Hon var i sina minnesbilder både rolig (nakenscenerna i en bassäng som ingick i en wagneropera) och samhällsmedveten (de få kvinnliga cheferna inom operavärlden), dessutom personlig: berättelserna om den till USA försvunne farfadern och om först faderns, sedan moderns död berörde.

Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.