Jag är friskare än jag vågade hoppas

Tidigt i morse tog jag bussen in till Uppsala. Det var fortfarande mörkt då, dessutom också regnigt. När jag kom tillbaka till Öregrund, hade det åter hunnit bli mörkt. Mörker, mörker – detta ständiga mörker.

Det främsta skälet till den här utflykten var att jag hade en kallelse till hjärtkliniken på Akademiska för kontroll. Strax före jul hade jag varit där och tagit blodprover för analys. I dag följdes det här av först hjärtkontroll, sen samtal med läkare.

Hon fann mig vara vid god vigör i alla de avseenden kollen omfattade. Vi hade ett vänligt samtal, och sen skrev hon ut recept på dem av mina mediciner som var på väg att ta slut eller där det helt sonika inte fanns mer på receptet att hämta ut.

Jag fick sen också göra test för Waran-doseringen där och behövde den här gången alltså inte gå till vårdcentralen.

Glad i hågen promenerade jag till klassiska konditori Fågelsången vid Svandammen och beställde där en köttbullslandgång plus kaffe till lunch, samtidigt försenad frukost.

Sen tog jag bussen hem till lägenheten på Idrottsgatan för att kolla posten, ta med mig dagens tidningar och inte minst hämta kepsen, som jag hade glömt ta med, när vi åkte ut till Öregrund. Det är ju inte precis väder att gå barhuvad i.

Tillbaka i centrum var jag inne på banken samt på Apoteket för att hämta ut den medicin jag hade slut på.

Inte långt från Apoteket ligger den affär, Rolans, dit Birgitta före nyårshelgen hade gått med mig för att välja ut och köpa en ny ytterrock, en julklapp – det är en generös och omtänksam hustru jag har; god smak har hon också. Till ytterrocken valde vi dessutom en ny halsduk, men också den fick vara kvar i affären eftersom ärmarna i rocken måste kortas lite, innan jag kunde ta den i bruk. Vi är gamla kunder i affären, känner innehavaren och hans dotter sen många års handlande där, och i dag kom han fram och önskade gott nytt år också.

Och sen tog jag alltså bussen ut till Öregrund igen.

Kokade där potatis till middag och serverade till den en av mina estniska julsyltor plus inlagd gurka.

Så en lång mörk dag blev på det hela taget mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas.

På midvinterbesök i Öregrund

Efter julens intensiva umgänge med barn och barnbarn söker vi lugnet och tvåsamheten: packar ett par väskor med ombyten och förstås böcker, filmer och musik och tar bussen till Öregrund. Där har sommarhuset nu stått tomt och oanvänt i ett par månader – men det är inte helt utkylt, eftersom vi konstant, bland annat för att skydda vattenledningssystemet, har svag grundvärme på.

Vi kommer ut en bit in på eftermiddagen, så det börjar snart skymma. Här blir det mycket mörkare än inne i Uppsala. Efter en snabb måltid – estniskt surbröd bakat av Kerstin, med skivor av Birgittas julskinka och lite apotekssenap till nybryggt kaffe – gör Birgitta en runda utanför det vi kallar tallgrinden och återvänder med enris, som hon ställer i ett stort höganäskrus med vatten. Hon berättar att det verkar ha blåst mycket vid något tillfälle: här och där ligger nedfallna grenar.

Själv går jag runt i huset, drar upp persiennerna, sätter tillfälligt på elelementen på högt temperaturtal och tänder alla lampor – det senare tränger inte bara undan mörkret utan bidrar även en smula till uppvärmningen. Jag sätter också i gång datorn vi har här ute i sommarhuset.

Och så diskar jag efter smörgåslunchen. Samtidigt passar jag på att diska de mattallrikar Kerstin gav oss i julklapp. Det är ytterligare några i Arabias serie Flora, som vi sedan länge har som huvudservis i vårt sommarhus. Det senare är ingen tillfällighet – den här servisen har ett mycket somrigt blommönster. Vi har lite olika många av delarna av den här servisen – delarna är köpta under lång tid, några i taget. Det blir fint att ha flera, nu när familjen har förgrenat sig. Men vid det här laget tillverkas Flora inte längre. Man måste hålla utkik efter fler delar på antikvariat.

Melodikrysset nummer 52 2013

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!

Familjegemenskap

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.

Det uppstår bestående vänskapsband också mellan människor i den politiska sfären

Birgitta har ju bland annat varit minister för energi och miljö, och till det bestående roliga från den delen av hennes liv hör ett umgänge med några av hennes tjänstemän, flera av dem i rollen som statssekreterare, från den tiden. Både tiden och nya uppgifter har sedan skilt dem åt, men de brukar ändå träffas och äta middag tillsammans minst en gång per år. Och då bjuds också deras äkta hälfter med.

En av dessa statssekreterare, Rolf Annerberg, senare bland annat närmaste medarbetare åt Margot Wallström i Bryssel, har en hustru, Monica, som också arbetade på departementet, så dem har jag känt mycket länge. Eftersom jag då och då var med på Birgittas resor i Norden och Baltikum, områden som jag hade många egna värdefulla känningar i, och det hände att inte bara Rolf utan också Monica var med på ministerns utlandsbesök, blev jag bekant med båda, och eftersom vi trivdes i varandras sällskap, angjorde paret Annerberg med barn också ibland under sin semester hamnen i Öregrund.

Också Kjell Jansson, även han statssekreterare, och hans hustru Ulla Svedjelid har vi träffat privat, som par. Ulla har en konstnärlig ådra, och vi har faktiskt ramat in ett par av hennes teckningar och hängt upp den i sommarhuset.

Ingemar Skogö och hans hustru Ingrid träffade vi senast på en sådan här departementsanknuten middag, som avhölls på Västerås slott – Ingemar har till helt nyligen varit landshövding i Västerås, ett exempel bland flera på att även den sittande regeringen har sett utomordentliga kvaliteter hos formellt opolitiska tjänstemän men med tydliga socialdemokratiska värderingar.

Den ende jag personligen inte kände tidigare (före de här kompismiddagarna) var Håkan Heden, och därav följer att jag inte heller kände hans hustru, Kerstin.

Fast vid just den här middagen kom jag att prata mycket med Kerstin tvärs över bordet. Jag var för övrigt helt omgiven av trevliga damer: bredvid mig satt Ulla Svedjelid, och vid bordsändan satt värdinnan, min gamla reskompis Monica Annerberg. Vi hade mycket roligt vid vår bordsända – dock steg ljudnivån under middagens lopp ibland till något som gjorde det svårt att höra vad som sas tvärs över bordet.

Mot slutet av middagen klingade jag, eftersom jag satt bredvid värdinnan, i ett glas och tackade för maten, den goda grytan med bland annat långkokt vildsvin och så – särskilt roligt för mig – estnisk korv, inköpt i Tallinn.

Men eftersom samtalet runt bordet bland annat hade rört en legendarisk departementsresa till Färöarna, legendarisk främst för att nästan alla blev sjösjuka under resan dit ombord på ett fartyg från Smyril Line, kryddade jag mitt tacktal med en historia, som jag hade snappat upp under en egen resa till Färöarna:

Två kompisar hade besökt Färöarna, och den ene av dem – men inte den andre – hade fått lunnefågel, även kallad havspapegoja, till middag.

Han som inte hade fått någon lunnefågel frågade nyfiket sin reskamrat:

– Hur smakade det då?

– Det smakade väl som all annan papegoja.

Fast sen skyndade jag mig förstås att säga, att den här historien inte var tänkt att vara någon recension av kvällens middag.

Jo, far blev firad också i år

I min barndomsfamilj firades inte Fars dag, men på Mors dag brukade jag plocka en bukett vildblommor åt min mamma.

Sen, när jag fick egna barn, blev jag firad på Fars dag.

Numera, då våra barn har egna barn och själva blir firade på Mors respektive Fars dag, har Birgitta och jag ändå fortsatt att uppvakta varann på Fars respekive Mors dag – de här dagarna är ett slag påminnelser om det viktigaste i vårt liv tillsammans, våra barn.

Så i går morse gick Birgitta upp före mig, bryggde kaffe och la sista handen vid den fina smörgåstårta med skaldjur hon i smyg hade börjat göra redan dagen före. Och sen tågade hon in i sovrummet med det jag alltid brukar få och alltid önskar mig, ett antal fint inslagna bokpaket.

Under ett antal farsdagar har jag av henne fått den senaste boken av Arto Paasilinna. Så också i år: ”Volotinens första fru och annat gammalt”. Hon vet också att jag gillar och har läst det mesta av Torgny Lindgren, så jag har också fått Kaj Schuelers samtalsbok ”Torgny om Lindgren”. Monica Zetterlund har jag allt av på skiva, så det var förstås helt rätt att ge mig Klas Gustafsons bok om henne, ”Enkel vacker öm”. Jag har också alltid gillat Lena Nyman – upplevt henne på revyscen hos Hasse & Tage, sett henne filmad av Vilgot Sjöman och Tage Danielsson (som Ronjas mamma); jag har henne också på skiva – så det ska bli intressant att få läsa Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”.

Och så känner ju mor i huset till mitt starka intresse för barnlitteratur, däribland min vurm för Lennart Hellsing. Innehölle ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” bara texterna till 50 av hans (av andra) tonsatta verser, hade jag väl inte behövt den här utgåvan – det mesta finns i tidigare utgivna böcker som jag har. Men det här urvalet, gjort av dottern Johanna Hellsing plus Klas Widén, innehåller inte bara noter och gitarrackord utan också en kassett, där man – och då framför allt nya generationer av barn – kan lära sig melodierna. Också Lennart Hellsings fantastiska – gamla så väl som nya – illustratörer har beretts generöst utrymme. Jag ska återkomma till den här boken, men jag vill redan nu tipsa om att den bidrar till att göra varje barnkammare den finns i till en skattkammare, sångskattkammare.

* * *

Vi har tillbringat Allhelgonahelgen och även den efterföljande måndagen i Öregrund: Vi är här för att göra i ordning och stänga för vintern.

Birgitta åkte hit före mig; jag var kvar i Uppsala och tog hand om barnbarnen, Viggo och Klara, de sista morgnarna på deras höstlov. Sen åkte vi ut hit, den här gången tillsammans, efter Hans Elmgrens begravning.

De ljusa timmarna är få nu, och särskilt Birgitta har använt dem för att göra i ordning trädgården inför vintervilan. Men att någon – i det här fallet Birgitta – måste vara här också i slutet av förra veckan hade att göra med att hon hade beställt och fått höststädning av sommarhuset då. Så när jag och hon kom ut hit efter begravningen, var allt prydligt rent.

Ute i trädgården har också jag gjort en del insatser, både i går och i dag. I går lyfte vi tillsammans in trädgårdsbordet och trädgårdssoffan i redskapsboden, och sen bar jag in och staplade de utfällbara bordsgavlarna och trädgårdsstolarna. In i boden åkte också gradvis trädgårdsredskap, darttavla med pilar, grill och en otrolig mängd blomstag till rabatterna, massor av andra saker – ni kan inte ana vad allt som finns att ställa in i en stor trädgård – och allra sist också skottkärran. De två långa och tunga vattenslangarna bar jag ner till och la in i redskapsskjulet nere vid vägen. I dag har Birgitta täckt det gamla trädgårdsbordet vi har stående i talldungen med presenning; hon har också lagt presenning över de låsta cyklarna i cykelstället. Och så lyckades vi med stor möda gemensamt lägga och binda en stor presenning över växthusets tak och ner över dess väggar, alltsammans av glas.

Snart tar Birgitta bussen in till stan.

Jag åker lite senare efter att ha dragit ner värmen och låst huset.

Hej då, Öregrund! Härnäst ses vi fram mot nyårsafton.

På 70-årskalas i Vallentuna

Birgittas lillebror Ragnar hade sjuttiårskalas hemma hos sig i Vallentuna i dag, så nu har alla syskonen Dahl passerat 70-årsstrecket.

Birgitta och jag åkte dit tillsammans med syskonen Dahls faster Karin; vi tog SL-tåg tillsammans till Upplands Väsby och hämtades där upp i bil av Birgittas och Ragges syster Karin och hennes man Hasse, som också de bor i Vallentuna.

Utanför huset där Ragge och Gunnel bor mötte ytterligare en i syskonskaran Dahl, Gunnar, tillsammans med sin fru, Annica. Och så undertecknades ett gemensamt gratulationskort att tillsammans med de (res)pengar man gemensamt hade salat till överräckas av storasyster Birgitta.

Sen gick vi uppför trapporna , ringde på och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den födelsedagsvisa som alltid sjungs i familjen Dahl.

Några andra, främst förstås Ragges och Gunnels barn – Lena och Anders – och barnbarn, hade redan anlänt, men allt efter som kom det allt flera. Snart blev det buffé med en rad goda ingredienser.

Syskonen med respektive satt alla med Ragge runt det stora middagsbordet, och mot slutet av måltiden äskade syskonens gamla faster Karin, som också satt där, tystnad och höll ett hjärtevarmt och ovanligt tal till födelsedagsbarnet, samtidigt ett hyllningstal till hela skaran av syskon. Faster Karin är, trots att hon om en vecka fyller 93, fortfarande aktiv i fredsrörelsen, och trots att hon har mycket markanta vänstervärderingar, hyllade hon samtliga sina brorsbarn för att de – trots att det bland dem finns inte bara två socialdemokrater utan också en folkpartist och en moderat – är ett mönster av demokratisk tolerans.

Efter det här hyllningstalet var knappast något öga torrt, och Birgitta kunde inte hålla sig, utan passade på att hylla också faster Karin inför hennes kommande födelsedag.

Vi, även jag, har genom årtiondena kommit att träffa alla förgreningar i familjen Dahl, men låt mig, eftersom det här handlar om lillebror Ragges 70-årsdag, särskilt nämna den varma och periodvis ganska intensiva kontakt vi har haft med just Ragge och hans familj. Hans blivande fru Gunnel bodde hos oss under sin seminarieutbildning i Uppsala, så Ragge var förstås mycket här och hälsade på, och jag törs nog säga, att jag och Gunnel fick mycket bra kontakt (om till exempel musik men faktiskt också om politik) under de där åren. Och inte nog med det: hennes och Ragges dotter Lena kom under sin studietid att dras allt mer åt ett intensivt miljöengagemang – hon har intervjuat Birgitta, den före detta miljöministern, för en uppsats – och bodde liksom sin mor under en period, när hon studerade på Lantbruksuniversitetet, hemma hos oss.

Numera har hon också familj och en dotter, Linnea, liksom vår Mattis Ella i ett och ett halvt års-åldern.

Mitt farfarshjärta smälte genast också för Linnea, så ett slag lekte jag med henne med legobitar. Linnea accepterade mig helt uppenbart som lekkamrat, räckte mig bland annat legobitar jag fick sätta ihop.

Och när vi sen skulle ge oss i väg – den här gången var det Gunnar och Annica som skjutsade oss och faster Karin till Upplands Väsby – och sa hej då till lilla Linnea, böjde hon sig fram ur sin mammas famn och gav mig en kram om halsen.

Ett återbesök i den sommar som inte längre är

Vi har inte varit i Öregrund på ett par veckor nu.

Men eftersom väderleksutsikterna såg lovande ut, tog vi i förmiddags buss 811 ut till vårt sommarviste vid kusten.

Bussen åkte längs vägar, kantade av gula björkar, och höstsolen lyste upp både dem och en och annan lönn vars blad flammade i rött. Under färden läste jag först en rad artiklar om litteraturpristagaren Alice Munroe – vi har ett par av hennes böcker, och nu kommer jag att köpa ännu fler – men sedan njöt jag av landskapets skönhet.

Också vår trädgård skiftar nu i olika nyanser av gult. Inomhus får hösten effekten att det blir ljusare: den lummiga grönska som sommartid omger huset har inte bara gulnat utan också glesnat. När vi sitter vid köksbordet och äter vår lunch, rykande varm ungersk gulaschsoppa, kan man relativt obehindrat se gatan utanför staketet och de skolbarn som går hem efter veckans sista arbetsdag.

Medan Birgitta är i Konsum och handlar, går jag en runda i trädgården. Jag har med mig en plastbytta, och den fyller jag med goda ätäpplen. Men många av fallfrukterna är förstås fågelhackade eller anfrätta på något annat sätt. I morgon ska jag sortera: spara respektive slänga. Och jag ska också plocka av ätmogna äpplen från träden. Vinteräpplena spar jag nog till ett lite senare besök.

Birgitta är ute nu och höstansar en av sina blomrabatter.

Senare, när det skymmer, kommer hon säkert in med några buketter av de höstblommor, som fortfarande blommar.

Själv ska jag läsa en stund; jag närmar mig slutet i Sofie Oksanens ”När duvorna försvann”, en roman om Estland under först ryskt, sedan tyskt och därefter åter ryskt ok och om vad allt detta gjorde med en del allt för svaga eller anpassliga människor. Sofie Oksanen är halvestniska men skriver på finska, så kanske är hon ämnet för en finsk nobelpristagare i litteratur. Fast ett sådant pris är inte aktuellt än på länge. För att få det, måste man ha en större del av sitt livsverk bakom sig, och hon är ju fortfarande så ung.

Ísland – ett kärt återseende

Jag har genom åren besökt Ísland minst ett tiotal gånger: i samband med val och Nordiska rådets sessioner där, i samband med de isländska socialdemokraternas kongresser och i sällskap med Birgitta på officiellt besök där. Det innebär att jag har sett inte bara Reykjavík utan också de flesta andra delar av landet.

Ísland är ett fascinerande land: En del av Norden men beläget halvvägs till Amerika. Med ett nordiskt språk, så gammalt och så väl bevarat – nya ord och begrepp skapas på gamla ordstammar, importeras inte som lånord – att det kan vara svårt att förstå för oss övriga i Norden. Med en natur så olik övriga Nordens: aktiva vulkaner, glaciärer, gejsrar, ett delvis sterilt berglandskap men också bördiga dalar med jordbruk och boskap, ibland inplanterad lövskog – och så fantastiska blålila fält med alaskalupin, som har spritt sig längs vägrenar och i de nedre delarna av fjällen. Med människor som är utflyttade nordbor men med ett märkbart inslag av också ett keltiskt arv: nordiska vikingar rövade helt enkelt med sig irländska kvinnor. Med cirka 320.000 invånare, av vilka 120.000 bor i huvudstaden, Reykjavík; landsbygdsbefolkningen bor inte i byar utan på glest utspridda gårdar. Med ett förvånansvärt milt klimat med tanke på landets nordliga läge – golfströmmen gör att vintrarna blir ganska milda.

Mycket mer skulle kunna sägas om denna nordiska utpost i nordväst. Något av detta ska jag berätta i anslutning till intryck från min senaste resa till Ísland, 24-31 juli.

En rundtur runt hela Ísland

Den här resan var en 75-årspresent till mig från Birgitta, och tanken med både den och den tidigare östersjökryssningen var att jag skulle få återse stora delar av det som var mitt arbetsfält under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Just återseendemomentet var ett problem – jag hade växande synproblem på grund av en tilltagande grå starr – så även min allt knackigare fysiska kondition. Därför fastnade vi för en guidad bussresa runt hela Ísland. Det här visade sig fungera bra för mig, dock med undantag av inte helt strapatsfria utflykter till fots från bussen, som av naturliga (av naturen betingade) skäl inte alltid kunde köra ända fram till eller in i utflyktsmålen. Jag tröstade mig med att jag redan tidigare hade sett det som var målen för fotvandringarna. Sålunda hoppade jag över en utflykt till Mývatn-området med dess lavafält med svavelosande och hett vatten, och jag avstod också, eftersom jag mindes vägen dit, från att gå upp till det väldiga vattenfallet Gullfoss. Valskådningen fick också vara för min del – jag har varit på sådan under ett besök på Grønland.

Men i övrigt fungerade resan som den skulle, möjligen med undantag för att vi ibland hade svårt att uppfatta den isländske guidens vägledning (på norska) via en knackig högtalaranläggning.

Reykjavík

Från flygplatsen Keflavik är det ganska lång väg till huvudstaden, Reykjavík. Ankomstdagen innehöll bara en programpunkt – på vägen till hotellet i Reykjavík, Hótel Plaza, stannade vi till vid Blå lagunen för en simtur – jag ska återkomma till det. Sen kunde vi själva välja program.

Lunch, en utmärkt sådan, åt vi på närbelägna Fish company, på deras gårdsservering. Middag åt vi senare på en favoritrestaurang från tidigre resor, Laekjarbrekka. Dit återvände vi också vår sista kväll i Ísland, när vi hade gjort rundturen runt hela ön. Laekjarbrekka är en gourmetrestaurang med många isländska specialiteter – vi åt både fisk och lunnefågel där.

Eftersom vi båda har sett det mesta i Reykjavík, ägnade vi det mesta av vår tid där åt att gå i affärer. Birgitta letade bland annat efter tröjor och annat i isländskt ylle åt barnbarnen.

Priserna, med sina många nollor på slutet, i isländska affärer ter sig först avskräckande, men åtminstone nu efter krisen för den isländska kronan är de reellt inte lika höga som förr.

Vi tog god tid på oss för den delvis backiga promenaden längs affärsgatan Bankastraeti och dess fortsättning Laugarvegur (Lögarvägen – den leder mycket riktigt till ett av de stora baden); vi tog fikapaus på café Tiu dropar. Medan Birgitta, på sin eviga jakt efter isländska ylleprodukter och garn, gick upp längs Skolavördustigur, satt jag på en bänk i solskenet och vilade benen.

De många turistmålen i Reykjavík hoppade vi över, eftersom vi båda har sett dem tidigare. Men sista dagen på rundturen besökte vi ändå den märkliga restaurang Perlan, var uppe i dess snurrande kupol, och jag tog bilder – ett slags flygbilder från relativt låg höjd – över hela Reykjavík.

Jag var inne i en stor skivbutik på Laugarvegur och frågade en av killarna där – jag försökte alltid tala svenska i affärer och på hotell men var nästan alltid tvungen att övergå till engelska – om där fanns några politiska skivor på isländska, till exempel från valkampanjen för inte så länge sen, men han trodde inte att det hade gjorts några sådana skivor i Ísland. Så skivutbytet av islandsresan blev en dubbel-cd med traditionellt isländskt material; jag köpte den på ett museum norröver.

Sista dagen i Reykjavík försökte vi också förgäves få tag på den kråkbärssylt vi tillsammans med våfflor och vispgrädde vid ett par tillfällen hade fått till kaffet under resan. Men Birgitta hittade en del intressanta örtkryddor och örtsalter längs vår resrutt, så lite för köket i Öregrund blev det ändå.

Bad på isländskt vis

Ísland klarar en mycket stor del av sitt varmvatten och uppvärmning genom vatten från heta källor – stora delar av det här ölandet befinner sig som sagt på vulkanisk mark. Det här sänker uppvärmningskostnaderna, men det har förstås också nackdelen, att det, orenat, osar svavel om det varma vattnet.

I de stora och generöst tilltagna offentliga badanläggningarna använder man sig förstås också av det här naturligt uppvärmda vattnet, och utöver simbassänger hittar man där också så kallade hot spots, runda bubbelbad med stege ner i det mycket varma vattnet och så sittplatser i vattnet längs bassängväggen. De här bubbelbaden brukar läggas tre i rad, med stigande värmenivå – att starta med den hetaste bassängen är inte tillrådigt.

Redan på väg in från flygplatsen till Reykjavík stannade vår buss till vid den berömda Blå lagunen, kallad så för att dess värme är som Söderhavets och för att vattnet är så intensivt blått.

Sen jag var där sist – det är rätt längesen nu – har det här badet moderniserats betydligt: vattnet är inte längre så svaveldoftande, och bottnen i bassängen har täckts. (Jag minns en gång när jag var där tillsammans med de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna och den dåvarande danske partisekreteraren Steen Christensen obetänksamt dök ned i ”lagunen”, med påföljden att han fick otäcka rivsår av de skrovliga lavastenarna i bassängens botten.) Vi hade anlänt till ett Ísland i mycket vackert sommarväder, så vi satt sen ganska länge i var sin solstol och njöt av solen.

Det här badet har anlagts mitt ute på ett lavafält och får sitt varma vatten – 36-39 grader – året om från geotermiska källor, en del av dem på 2.000 meters djup.

Det finns en ”Blå lagun” även i Jardbödin på norra Ísland, och även den besökte vi när vår buss hade fört oss vidare på vår rundresa. Också där stannade vi och badade, och här luktade vattnet mer av svavel.

Ett dramatiskt landskap med lavafält, vulkaner, gejsrar och glaciärer

Det isländska landskapet, med sina lavafält, vulkaner och gejsrar som då och då sprutar upp hett vatten, är mycket dramatiskt; höjdskillnaderna gör att där också finns mäktiga vattenfall.

I den här resan ingick förstås bland annat Dimmuborgir i norra Ísland, ett område där för övrigt delar av filmen ”Bröderna Lejonhjärta” spelades in.

Till Mývatn med dess ångande lavafält följde jag alltså inte med den här gången, men jag och Birgitta gick åtminstone en bit in i den grönskande dal, omgiven av höga bergssidor, som kallas Ásbyrgi.

Valskådningen, med start i Húsavík, hoppade vi alltså över, och i stället tillbringade vi tiden med att dels gå på museum, dels gå runt i lilla Húsavík: se hur människor bor och handlar – vi gick av en slump in i en konsumbutik och förstod att det var en sådan av att där fanns en del samnordiska konsumvaror. I en presentbutik köpte vi muggar plus en leksak åt de yngre barnbarnen, och som lunch handlade vi fish and chips ur ett hål i väggen nere i hamnen.

Den enda del av Ísland där jag och Birgitta inte tidigare har varit, östfjordarna, kom vi också till. Det här är ett berg- och fjordrikt landskap, förr lättast att nå mål i per båt. Nu finns det väg, ibland dock med rasrisk, och vägen har också delvis förkortats genom att man har byggt tunnlar. Vi passerar bland annat Djupivogur.

I sydost, nära Höfn, finns en del av det väldiga Vatnajökulls-området. Vi stannar till vid glaciärsjön Jökulssárlón och får göra en båttur med amfibiebåt i issörja och isblock bland flytande isberg – vi eskorteras av motorbåtar som röjer rännor i isen.

Det här landskapet är verkligen otroligt dramatiskt och omväxlande – i närheten ligger Skaftafell nationalpark, ett grönskande område nära Örfærajökull, också det en del av det stora glaciärområdet; här finns också den högsta bergstoppen i landet, 2019 meter.

Nu går resan genom den sydligaste delen av Ísland. Vi ser fler vattenfall, men det mest intressanta och nya blir nu lunnefågelskolonin på Reynisfjara, Íslands sydligaste punkt. De här papegojliknande fåglarna är förvånansvärt orädda eller dumma – de låter oss, och vi är sammanlagt ganska många, komma helt nära.

Under sista resdagen beöker vi det mäktiga Gullfoss – jag avstår alltså från att gå stigen upp, men jag har ju sett det här fallet förut. Ytterligare en anhalt är det geotermiska området kring Geysir, och vi får på relativt nära håll se de kaskader av hett vatten som sprutar upp ur marken; gejsern Stokkur sprutar upp heta vattenstrålar ungefär var femte minut.

Sista anhalten före Reykjavík är Thingvellir, där fria män samlades utomhus för ett slags tidig riksdag. Också där har jag varit tidigare.

Inne i Reykjavík finns numera den moderna riksdagen, Alltinget, men det har jag besökt så att säga i funktion.

* * *

Uppläggningen av den här guidade bussresan var i stort sett utmärkt – gav verkligen en bild av hela Ísland.

Fast jag skulle möjligen för egen del ha önskat få lite mer av isländsk kultur i programmet. Nu blev det inte mycket mer än att vår guide nämnde, att bussen, fast på avstånd, passerade Halldór Kiljan Laxness’ hem.

En mycket aktiv pensionär

Vi känner Rolf Annerberg sedan mycket länge. En gång i världen var han Birgittas statssekreterare på Miljö- och energidepartementet. Att vänskapen har hållit genom åren har att göra både med hans öppna personlighet och med den blandning av sakkunskap och kreativitet som utmärker en bra statssekreterare.

Birgitta hade näsa för att rekrytera mycket duktiga statssekreterare, senare Kjell Jansson och Ingemar Skogö. En intressant sak med den här kretsen (i vilken det också ingår andra) är att den har fortsatt att träffas år efter år, i form av middagar hos varann, dit även respekive, bland dem jag, blir inbjudna. Det här handlar i första hand om människor som trivs ihop, säkert också om gemensamma värderingar, men våra gamla vänner på de här posterna har också tagits i anspråk av nya regeringar med annan kulör än den Birgitta satt i – Rolf har nu senast, efter att först ha handplockats av Margot Wallström till närmaste medarbetare i Bryssel och sedan efter hemkomsten ha fått nya uppdrag av den sittande regeringen, varit generaldirektör för Forskningsrådet Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, som är ett svenskt forskningsråd i form av en statlig myndighet. Formas stödjer grundforskning och behovsstyrd forskning inom de nämnda områdena. Det syftar till att främja en ekologiskt hållbar tillväxt och utveckling i samhället, mång- och tvärvetenskaplig forskning samt internationellt forskningssamarbete. Formas ansvarar vidare för information om forskning och forskningsresultat inom sitt område.

Rolf, som nu går i pension, kommer som många andra eftertraktade kreativa personer i hans ställning, att även fortsatt utnyttjas – den sortens kunskaper vore det ju också huvudlöst att inte fortsätta ta till vara.

Till avtackningmottagningen, som hölls på Piperska muren i Stockholm, hade det kommit mängder av människor från alla de institutioner och sektorer Rolf har arbetat i. (När en avtackare från Jordbruksdepartementet hade nämnt också Rolfs insatser för samerna, sa jag till Rolfs hustru Monica, som jag känner sen gammalt, att man ju av den här digra uppräkningen kunde få för sig, att Rolfs liv hade varit ett lappverk.) När vi själva så småningom var på väg därifrån, mötte vi, på väg in, miljöminister Lena Ek, som stannande till och pratade med oss. Svensk politik är inte större än att de som är aktiva i den känner varann.

Men det är klart att vi också mötte andra, som står oss politiskt närmare, till exempel Måns Lönnroth, Peter Antman och Margot Wallström – alla kom fram och pratade en stund.

Sen åkte vi tåg till Uppsala och tog därefter buss 811 till Öregrund. Vi lever som vi lär i miljö- och energipolitiken.