Varför satsar inte Aftonbladet på serier?

31 december 2017 15:09 | Media, Serier | 8 kommentarer

Jag var i rätt ålder under 1940- och 1950-talens serieboom – läste alla serier i alla dags- och veckotidningar jag kom åt och köpte också praktiskt taget alla av de då oerhört många serietidningar som kom ut. Jag finansierade det här genom insamling av tomflaskor och skrot, försäljning av jultidningar och, under realskoletiden, genom att använda lunchpengarna till serietidningar i stället för lunch.

När jag sen fick barn, köpte jag en mycket stor mängd serietidningar och seriealbum åt dem, och näst yngsta barnbarnet fick i år i julklapp sin andra helårsprenumeration på ”Bamse”.

Men jag är ju inte blind. Serietidningsutbudet hos Pressbyrån och på Coop har krympt till en slatt av vad det en gång var. De minskade upplagorna på de serietidningar som finns kvar har sen lett till att de tidningar som finns kvar numera relativt sett kostar mer än de gjorde förr i världen, vilket väl bidrar till den nedåtgående trenden.

Flera saker har bidragit till det här, men helt säkert är datorer och dataspel en viktig del av förklaringen.

Men helt säkert bidrar också tryckta media – dagstidningar, veckotidningar och magasin – till den här utvecklingen. Ibland tror jag att de som i dag sitter i beslutsfunktioner där aldrig själva har läst serier.

Expressen saknar helt seriesida (vilket starkt bidrar till att jag nästan aldrig köper den). Dess större konkurrent Aftonbladet publicerar på det som en gång i världen var en utmärkt seriesida två (2) serier. Dagens Nyheter innehåller på vardagarna två serier, en placerad på Namn och Nytt och en på sidan 2 i kulturdelen – dock har man på söndagarna en hel sida serier.

Den av stockholmstidningarna som fortfarande har åtminstone en halv daglig seriesida är Svenska Dagbladet. Den är betydligt bättre än tidningens ledarsida, och bland SvDs serier finns det övriga nämnda tidningar saknar, en klassisk fortsättnings- och äventyrsserie, Fantomen.

En gång i världen hade alla tidningar inte bara seriesidor, utan dessa rymde också typ vildavästernserier, deckarserier, djungelserier och rymdserier. Varje dag måste man läsa seriesidan för att få fortsättningen.

Aftonbladet har nu två storhelger (jul och nyår) i rad överraskat läsarna med ett helt uppslag serier, Julserier respektive Nyårsserier – de här etiketterna syftar inte bara på publiceringsdag utan också på de valda seriernas tema/röda tråd.

Nu tycker jag i och för sig inte att urvalet av serier och cartoons allt igenom är bra. Bland publicerade cartoons (skämtteckningar) håller egentligen bara Dan PirerosBizarro” måttet.

Också bland övriga serier hittar man floppar men också skapelser som håller för daglig publicering. Norskan Lise MyhresNemi” brukar jag läsa i serietidningen med samma namn. Jonas DanellsHerman Hedning” går också an, möjligen också Tony CronstamsElvis” och Torbjørn LiensKollektivet”.

Men två av de tre bästa serierna är redan upptagna – att de tillfälligt får publiceras i Aftonbladet torde ha som bakgrund att de normalt publiceras i en tidning i samma koncern, Svenska Dagbladet. Jag talar om Rick Kirkmans och Jerry ScottsBaby Blues” och Niklas ErikssonsCarpe diem”.

Hälge”, skapad av den nu döde Lars Mortimer, i dag tecknad av Alan Kamleniarczyk, förekommer redan i Aftonbladet, men här har man valt att publicera en trestripsvariant.

Jag skulle bli hellycklig, om Aftonbladet återgick till att dagligen publicera en helsida med serier, och ännu lyckligare skulle jag bli, om det blev två dagliga seriesidor, till exempel en med humorserier och en med äventyrs/fortsättningsserier.

Aftonbladet får gärna också börja återpublicera Marten ToondersTom Puss”, från början till slut och sen om och om igen i evighet. Gärna också Jan LööfsFelix”, som numera finns i färg.

Det vore ett dubbelt slag på käften på Dagens Nyheter, som förr mycket länge pulicerade de här serierna.

Grisigt tecknat men utan knorr

13 december 2017 12:51 | Serier | 2 kommentarer

I Galago nummer 128 hittar man en, säger en, riktigt bra serie, Anneli Furmarks realistiskt tecknade och verklighetsnära ”Barnet”. Nå, jag tar också gärna del av John Anderssons vältecknade och fantasieggande bilder, men de är ju egentligen inte serier.

Mot allt det övriga har jag olika slags invändningar: att det inte är tillräckligt bra tecknat för att det skulle publiceras i en normal dags- eller veckotidning, att det saknar knorr eller slut och så vidare.

Och för de 89 kronor ett enskilt nummer kostar kunde man ju åtminstone begära det Galago alltid innehöll förr: presentationer av numrets serieskapare. Och det är då inte foton av dem jag efterlyser.

Melodikrysset nummer 23 2017

10 juni 2017 12:56 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio meBumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Melodikrysset nummer 21 2017

27 maj 2017 12:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ‘n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Velvet som seriealbum

20 april 2017 23:07 | Serier | Inga kommentarer

Jag har tidigare, i anslutning till att delavsnitt publicerades i serietidningen ”Agent X9”, skrivit om agentserien ”Velvet”, där storyn är skriven av Ed Brubaker och tecknad av Steve Epting – för färgläggningen står Elisabeth Breitweiser.

2016 gav Apart förlag ut de fem första avsnitten som ”Velvet 1”. Översättningen till svenska, gjord av Mathias Bällsten, är i stort sett oklanderlig, även om jag störs en smula av ett par anglicismer.

Steve Eptings teckningar hör till de bästa jag har sett i seriesammanhang, och de personer han har gett tecknad gestalt har så mycket av individuella drag, att man känner igen dem, när de dyker upp på nytt. Epting är också mycket skicklig på att teckna miljöer och dramatiska händelseförlopp – dock tycker jag när jag nu har läst om en del av den här serien och funderat mer på miljöteckningen i den, att de många ganska olikartade händelsemiljöerna – Wien, Belgrad med flera, kanske rent av också London – inte riktigt utnyttjas; jag vet ju inte ens om Epting själv har andra erfarenheter än en och annan vykortsvy att gå efter.

Karl-Erik Lindkvist jämför i ett efterord serien om Velvet Templeton med Ian Flemings agent 007, John LeCarrés spionhistorier och den klassiska serien om Modesty Blaise, och det kan ju finnas skäl för det, men framför allt de två senare har kvalitéer som ”Velvet” inte når upp till, och här skulle man också som ett ännu mer slående exempel kunna nämna flera av Graham Greenes både spännande och tids- och miljöskildrande historier.

En sak som stör mig som läsare av ”Velvet” är en del av berättartekniken. Actionscenerna innehåller inte bara väl fångade händelser utan också pratbubblor, vilket ger läsaren en känsla av närvaro, men långa avsnitt är gjorda som bilderbok med berättande/förklarande text. Det här är en av den här seriens svagheter.

Samlad i bok i stället för publicerad månadsvis, ibland med ännu längre uppehåll, gör ”Velvet” lättare att läsa. Men till något avslut kommer man inte heller genom att läsa den här volymen. Att Velvet Templeton har tvingats på flykt undan risk för att på märkliga grunder gripas och möjligen dödas av någon eller några i den egna underrättelseorganisationen får henne att på egen hand söka sanningen. Är den/de som agerar i själva verket i tjänst hos någon främmande makt? Och det här föder hos henne en tanke som gör ännu mer ont: Var det samma krafter som i ett tidigare skede fick – lurade? – henne att döda sin egen man, också han agent?

När livet tränger undan skrivandet

3 april 2017 11:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Livet som lösryckta dagboksblad

5 mars 2017 17:20 | Serier | Inga kommentarer

Jag är allt sedan unga år en hängiven serieläsare, har sedan senare delen av 1940-talet läst serier av alla slag i dagstidningar, veckotidningar och serietidningar. Jag har också tagit del av försök att på olika sätt förnya och bredda seriegenren – bland annat har jag i åratal läst den experimentella serietidningen Galago.

Man kan naturligtvis säga, att Galago – som nu i nummer 126 (1/2017) – spränger gränser men på ett sätt som knappast kommer att ge seriegenren det nödvändiga tillskottet av nya hängivna läsare. I och för sig är de nya serierna i Galago nu bättre tecknade än de periodvis har varit förr, men det som publiceras känns mer som lösryckta blad ur dagböcker än avslutade berättelser med knorr eller poäng.

Den inledande serien (utan namn), signerad Agnes Jakobsson, om ett förhållande, som inte verkar vara något förhållande, slutar i en rulltrappa i T-banan.

Steve Nybergs likaledes namnlösa serie skildrar ett vilset irrande med inslag av rån.

My PalmsFestens charmigaste tjej”, berättar om partyfylla och ett påföljande samlag, båda lika oplanerade, och sen hur man blir av med en annan, inte heller önskad, karl.

Amerikanen Noah Van Scivers berättelse om scientologikyrkan kunde kanske ha blivit något intressant men slutar ute i skogen.

Och polskan Daria BogdanskasThe Post-Communist Dream” kunde kanske ha blivit intressant, om den inte hade gjorts som en tecknad essä. (Märk att jag inte angriper den för språkfelen.)

Den ansvarige redaktören under det här halvåret, rimligen Johannes Klenell, beskriver i numrets ledare redaktionen som ”olönsamma kommunister”.

Jag är inte säker på att han med detta lockar några nya läsare.

Janssons frestelse

1 mars 2017 12:31 | Mat & dryck, Media, Serier | 2 kommentarer

Jag kollar dagligen Helsingin Sanomat på nätet. Primärt för att hitta politiska nyheter från vårt östra grannland.

Men i den här nätupplagan förekommer också Pertti Jarlas serie ”Fingerpori”, som också någon stockholmstidning borde publicera.

I dagens nätutgåva av Helsingin Sanomat finns en fullkomligt obetalbar strip:

Man ser en Tove Jansson-lik kvinna med en spis med ugn i bakgrunden och en aluminiumform med ett livlöst Mumintrollet liggande däri. I nästa serieruta har kvinnan förslutit formen och på locket skrivit ”Janssonin kiusaus”, på svenska ”Janssons frestelse”.

Galago i nytt format

29 januari 2017 18:29 | Serier | Inga kommentarer

Jag har läst och prenumererat på Galago oerhört länge, men sen har jag inte fått någon tidning på ett bra tag. Att jag inte har reagerat på det sista har att göra med att den bara utkommer med fyra nummer per år, och eftersom jag läser en mängd serietidningar är det då inte alldeles lätt att komma på att en saknas bland dem som fortfarande kommer ut.

Här om dan hittade jag dock 2016 års senaste nummer (nummer 125 om man räknar från starten) i en tidningsaffär där jag ofta handlar och köpte den, lite överraskad över att den fanns där och dessutom hade ändrat format till klassiskt serietidningsformat. Också annat var annorlunda: Jag saknade den presentation av bidragsgivarna som förr fanns i varje nummer.

Jag är inte särskilt priskänslig men fann, när jag läste det här numret, att innehållet inte motsvarar det tidningen kostar, 89 kronor.

I en redaktionell text i början av det här numret fann jag också något som kanske är förklaringen till att jag inte har fått Galago fastän det aldrig har varit min avsikt att sluta läsa den. Redaktionen skriver, att det kostar skjortan att skicka fakturor på posten och vill att läsarna i stället för egen maskin ska skicka 25 spänn i månaden till Galago via autogiro. Eftersom jag är andligt släkt med Kapten Stofil gör jag aldrig något sådant. För min del går jag med mina räkningar – föreningsavgifter, prenumerationer med mera – till Forex Bank och betalar där med kontanta pengar, något som man inte längre kan göra i de vanligaste bankerna.

Nå, naturligtvis kan jag faktiskt ha missat en prenumerationsfaktura, till exempel inte förstått att jag skulle använda en som möjligen var bilaga i tidskriften, men hade jag när det begav sig fått en påminnelse – jag läser till exempel mejl som det inte kostar skjortan att skicka – hade jag självklart betalat. Nu får jag stå ut med att jag har fått en helt oplanerad lucka i min digra Galago-samling i sommarhuset i Öregrund.

Om det finns några skäl att återuppta prenumerationen återstår att se – det nummer av Galago jag nu har fått tag på och läst hör verkligen inte till de bästa jag har tagit mig igenom.

Rätt mycket är risigt tecknat i den stil Galago dess värre allt för länge har odlat. Men också de serier som i formellt avseende går an – som Ellen Greiders, Karolina Bångs samt David Liljemarks och Jimmy Wallins – har det gemensamt, att de saknar avslut och poäng.

Poäng finns faktiskt i Thomas OlssonsRogert möter Roger Mogert”, men hur många utöver mig finns det bland Galagos läsare som ens känner till det här stockholmska borgarrådet?

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^