Melodikrysset nummer 24 2016

18 juni 2016 12:34 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 16 kommentarer

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.

Jules Verne och H G Wells i serieform

27 maj 2016 18:10 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Serier | 1 kommentar

Jag är född 1937 och lärde mig läsa redan vid tre års ålder, men bokslukare blev jag främst när jag hade lärt mig svenska och under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet gick i den tidens småskola och folkskola.

Jag läste under den där tiden allt jag kom över: barn- och ungdomsböcker men också vuxenböcker som kom i min väg, allt från Fridegård till Dostojevski. Jag läste den tidens detektivmagasin (Alibimagasinet med flera), förstås också deckare, men också kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning – senare blev gamla Folket i Bild med sitt mer litterära novell- och följetongsmaterial min speciella tidning, som jag också sålde i stugorna i och runt byn där jag bodde.

Den lilla folkskola jag gick i hade ett litet lånebibliotek, ur vilket jag lånade och läste nästan alla böcker, till och med en rad flickböcker. Bland det jag självklart läste fanns de många barn- och ungdomsklassiker, som ingick i Barnbiblioteket Saga. De var ofta förkortade och åldersanpassade, förstod jag så småningom, men under mina unga år läste jag också mängder av klassiker, som i det stora hela var intakta eller relativt intakta återgivningar av originalen. De anpassningar som på den tiden gjordes i barn- och ungdomsklassikerna hade i vart fall inte som bakgrund de moralistiska strävanden, som har drabbat dagens barn- och ungdomsboksutgivning.

Jag har också ända sedan barnaåren varit en hängiven serieläsare. När första svenska numret av serietidningen ”Illustrerade Klassiker” publicerades 1956, var jag gymnasist på latinlinjen och vid det laget mer intresserad av de riktiga klassikerna, det vill säga bokoriginalen.

När jag sen fick egna barn, började jag, utöver att förse dem med mängder av böcker, också köpa tidens serietidningar åt dem, och eftersom Illustrerade Klassiker utgavs (sammanlagt 228 nummer) fram till och med 1976, fanns den här tidningen bland dem jag köpte hem.

I ursprungslandet, USA, började Classic Comics utges redan 1941. Också där fick man under efterkrigstiden en debatt om att serier var dåliga, våldsförhärligande med mera, och utgivarna av den här serietidningen försökte undkomma den diskussionen dels genom att göra bild och text bättre, dels genom att använda argumentet, att serieversionerna var ett sätt att locka unga läsare att sedan gå vidare till bokoriginalen.

Cobolt förlag har nu påbörjat en återutgivning av Illustrerade Klassiker med Ulf Granberg och Peter Sparring som redaktörer, och värdet av nyutgivningen förhöjs av att två mycket seriekunniga personer, Anders Andersson och Olle Dahllöf, har fått skriva fylliga introduktioner plus kommentarer på olika områden.

Den här nyutgivningen sker i form av volymer med hård pärm, där fyra olika serier med gemensamt tema återges, i nummer 1, ”Fantastiska resor”, två serieversioner av böcker av Jules Verne, två av H G Wells.

Den bakomliggande historia som jag minns bäst av de här är Jules VernesJorden runt på 80 dagar” (”Le Tour du monde en quatre-vingt jours”, 1872-1873). Dels har jag läst den flera gånger i olika svenska upplagor. Dels har jag sett Michael Andersons filmatisering från 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg och Shirley MacLaine som prinsessan Aouda.

Serieversionen, tecknad av Henry C Kiefer, följer hyggligt bokoriginalet, men känns ganska platt jämfört med Vernes bok.

Resan till jordens medelpunkt” (”Voyage au centre de la terre”) utgav Jules Verne 1864. Den är, liksom ”Jorden runt på 80 dagar”, en äventyrsroman men har inslag av science fiction: Tre personer följer här ett klassiskt spår – på det vulkanrika Ísland finns i en inaktiv vulkan en väg till jordens medelpunkt, och det visar sig, att jorden inte har ett inandöme av glödande lava utan består av olika skikt, där man hittar både märkliga djur och förhistoriska människor. Efter många strapatser slutar det här äventyret på Stromboli.

Den här historien, tecknad av Norman Nodel, är bättre som serie än den andra vernebaserade.

Världarnas krig” (”The War of the Worlds”, 1898) är en roman av H G Wells. Här är det marsianer som börjar finna sin planet allt mer obeboelig och söker sig nya boplatser på jorden. Den här invasionen ser först ut att vara nerfall av meteoriter, men dessa visar sig innehålla marsianer, som vill erövra jorden och då inte drar sig för att, med hjälp av överlägsna vapen, döda människorna. Men för att göra en lång historia kort: Marsianerna visar sig inte tåla vår bakterieflora.

Lou Camerons serieversion är hyggligt vältecknad.

Nämnas i sammanhanget bör också den radioversion Orson Welles gjorde 1938 och som nästan skrämde slag på hundratusentals amerikaner, som trodde att det var på riktigt.

Senare har också till exempel Steven Spielberg gjort film av ”Världarnas krig”.

Sist i den här volymen ligger samme Lou Camerons serieversion av samme H G Wells’Tidsmaskinen” (”The Time Machine”, 1895). Hjälten/vetenskapsmannen i den här science fiction-artade historien har alltså lyckats konstruera en tidsmaskin, med vars hjälp han kan förflytta sig både framåt och bakåt i tiden – och hux flux har han flugit över 800 000 år framåt i tiden. Han hamnar då bland eloanerna, lite kortare än vi men annars människolika, och blir vänligt mottagen av dessa. Under jorden lever dock morlockerna, ett slags apliknande människor, fientliga och begivna på att äta upp dem som lever ovan jord. Och tro det eller inte: Vår hjälte driver morlockerna på flykt genom att bekämpa dem med eld. Morlockerna går förstås till motanfall, men i sista ögonblicket lyckas han återta och undkomma med sitt rymdskepp. Kvar som minne har han blommor som eloankvinnan Weena gav honom.

Det här är hyggligt berättat men inte lika bra som serieversionen av ”Världarnas krig”

”Ratte” nu åter tillgänglig i ett stort, mycket läsvärt seriealbum

21 april 2016 18:26 | Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild) publicerade sin serie ”Ratte” i Aftonbladet 1978-1985, länge som helsidor, mot slutet som halvsidor. Jag läste den förstås – jag läser dagligen alla serier i de tidningar jag prenumererar på eller köper som lösnummer – men upptäckte snart att det här var någonting alldeles extra. Den var helt uppenbart påverkad av den franska och belgiska serietradition som blandar äventyr och komik – ni som har läst ”Tintin” och ”Spirou” vet vad jag menar – men var ingen efterapning i dålig mening. Inte bara i fråga om miljö (i flertalet avsnitt) utan också i fråga om värderingar var den omisskännligt svensk – den gav träffsäkra, ofta mycket aktuella kommentarer till aktuella ämnen i samhällsdebatten, och den var fullkomligt tryfferad av porträttlika inhopp i handlingen av dåtidens mediakändisar: politiker, TV-journalister, näringslivsföreträdare, idrottsmän, kulturarbetare, scenartister, ja till och med seriefigurer.

När nu hela sviten av Ratte-serier publiceras i ”Stora boken om Ratte” (Galago, 2015) kommer möjligen yngre läsare, som i motsats till mig inte har några minnen av den tid de här serieavsnitten speglar, att trots porträttlikheten ha svårigheter att känna igen en mycket stor del av de si så där 180 personerna ur det verkliga samhällslivet. Men om de ids kolla i slutet av den här volymen, finns där en personförteckning med namn och yrke/funktion plus ett tecknat porträtt hämtat ur serien. Min hustru, Birgitta Dahl avbildas till exempel på grund av något slags elchock med håret spretande åt alla håll och den förklarande texten ”Energiminister Dahl gillar ELECTRIC BOOGIE…”.

Men det sker mot slutet av serien, under halvsidesepoken.

Själv dök jag upp i serien redan i den andra delen av den, ”Ratte och Slipsfabriken”, som gick i Aftonbladet 28 oktober 1979-23 mars 1980, och var där inte bara en förbiskymtande kändis utan en biträdande seriehjälte, mycket porträttlikt tecknad men i serien kallad Uno Smock och med ett lättassocierat jobb: redaktören för Aktuellt i politiken (s) var här redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Jag hittade det här, när jag läste Aftonbladet på väg hem till Uppsala från huset i Öregrund och hade ingen aning om varför jag plötsligt hade blivit seriehjälte – inte heller kände jag då seriens skapare Magnus Knutsson. Men Knutsson var organiserad socialdemokrat, medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och hade noterat mitt intresse för serier, manifesterat i publiceringen av tre tecknade serier i det ärevördiga partiorgan (s) jag hade gjort om, i återkommande recensioner av serier på tidningens recensionssidor och i försvarstal för populärkultur av olika slag i ledarsideskåseriet Det händer…. Det här retade en del ledande personer i KSF; jag kallades till och med till ett styrelsemöte för att stå till svars. Magnus och hans likasinnade tecknare Ulf Jansson blev kort och gott förbannade över de här påhoppen och jag gjordes således av sympati till ett slags biträdande seriehjälte. Ingen behövde sväva i tvivelsmål om vem det här egentligen handlade om. Liksom flertalet av de övriga som figurerade i serien förekom jag ganska ofta i dåtidens skvallerspalter.

Jag, det vill säga Uno Smock, återkom också senare, fast med en mer blygsam roll, i avsnittet ”Slipsfabriken kommer tillbaka”, publicerat i Aftonbladet 18 januari-14 juni 1980.

Må det förlåtas mig, att jag, just här på min blogg, uppehåller mig lite för mycket vid mina personliga band till den här serien.

För den innehåller förstås så mycket mer än det av Aftonbladet, visar det sig i ett efterord av upphovsmännen, uppmuntrade kändiseriet.

Låt mig på den punkten citera mig själv i en recension, införd på recensionsavdelningen Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) i Aktuellt i politiken (s): Jag jämför med serier i Tintin-traditionen, där man blandar äventyr och fars. ”Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten Ratte och tefaten och Ratte på Nordsjön) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår Slipsfabriken kommer tillbaka och Kassett på villovägar) textilkris och datorisering.”

Också halvsidingarna i Söndags-Ratte, publicerade i Aftonbladet 16 september 1984-18 augusti 1985 och tidigare inte publicerade i albumform, innehåller fullt upp med inlägg i sin tids aktuella debatt. till exempel om miljöförstöring, RFSUs syn på sex, borgerlig samverkan, Lars Gustafssons tilltagande borgerlighet, KDS‘ moralism och så vidare.

Volymen avslutas med ett antal recensionsutdrag plus en lång och välgjord intervju med de båda serieskaparna, publicerad 1986 i Bild och Bubbla.

Den inleds med ett kunnigt och välskrivet förord, skrivet av Kalle Lind.

Jag gillar Kalle Lind och har inget att invända mot det han skriver om ”Ratte”, andra serier av samma upphovsmän och likheter med andra serier, i vissa avseenden av liknande slag.

Men jag har en liten undran, som jag vill rikta till Mats Jonsson på Galago: När den här samlingsvolymen skulle ges ut av Galago, ringde han mig och frågade om jag ville skriva ett introducerande förord. Det föreföll ju vara en kul idé, eftersom jag själv förekommer i serien; dessutom är jag känd som serieentusiast. Så jag sa ja men bad att få avdrag på de serier som skulle ingå. De två album där jag själv förekommer har jag i bokhyllan, men övriga Ratte-album i min ägo fanns undanstuvade på en vind, och dessutom skulle ju avsnitt, som aldrig har getts ut i albumform, ingå i den här samlingsvolymen. Mats fick elefonnummer och adress till både Uppsala och Öregrund, mellan vilka jag ju delar mitt liv, men sen hörde jag aldrig av honom eller Galago mer. (Jag funderade faktiskt över om Bonnier-ägda Carlsen/if, som ursprungligen gav ut Ratte-albumen, ställde till trassel.) Och till slut började jag tro, att projektet hade skrinlagts – till dess att jag plötsligt på Akademibokhandeln/Lundeq på serieavdelningen fick syn på den samlingsutgåva jag ovan skriver om.

Jag är inte ekonomiskt beroende av att få arvode för jobb av det här slaget – den sidan struntar jag oftast i när jag till exempel håller föredrag. Men jag skulle gärna vilja veta, vad som egentligen hände.

Agent X9 nummer 4 2016

14 april 2016 14:26 | Serier | Inga kommentarer

I Agent X9 nummer 4 2016 pånyttföds mitt intresse för ”Velvet” (manus Ed Brubaker, bild Steve Epting och färgläggning Elizabeth Breitweiser). De tidigare publicerade, lite spretiga inledningsavsnitten får i och med Velvet Templetons hemliga återkomst till London, där underrättelseorganisationen ARC-7 finns, ny skärpa, och serien blir plötsligt både begriplig och spännande. Hon anar att den som har fått ARC-7 att jaga henne är en agent för främmande makt, placerad mitt inne i ARC-7s kärna. Och hon har nu också blivit allt mer övertygad om att samma person tidigare fick henne att likvidera sin egen man på grunder som kan ha varit falska.

Alltså försätter hon direktör Mannings livvakter ur spel och kidnappar honom.

Särskilt den här avslutningen i det aktuella avsnittet är spännande och fartfyllt – men fortfarande har jag mot den här vältecknade serien invändningen, att pratbubblorna är för få och att handlingen förs framåt av berättande text.

Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise” lever däremot både genom bilderna och pratbubblorna. Och ”Dödligt arv” från 1995-1996 har faktiskt allt en klassisk äventyrsserie bör ha för att fånga läsarens intresse. Det aktuella avsnittet handlar om striden om ett stort arv, som rättmätigt ska gå till en kvinna på Nya Zeeland, halvmaori, vilket i den av Modesty Blaise och Willie Garvin anförda försvarsstriden mot de lejda mördarna leder till att en grupp maorier – mycket modern, visar det sig – bidrar till att besegra skurkarna.

En ännu äldre seriebekanting är ”Rip Kirby”, skapad 1946 av Alex Raymond. Fast det avsnitt, ”Skivsamlaren”, som finns i det aktuella numret av Agent X9, är från 1996 och signerat John Prentice, som gjorde den här serien fram till dess nedläggning 1999. ”Rip Kirby”, som jag har läst oändligt länge både i dagstidningar och i serietidningar, är en klassisk deckarserie, men det aktuella avsnittet, ”Skivsamlaren” från 1996, hör kanske inte till de allra bästa jag har läst.

Slutligen innehåller det här Agent X9-numret del 4 av 5 av ”Aquilamysteriet”, ett avsnitt av Fabien Nurys (manus) och Pierre Alarys (bild) ”Silas Corey”. Jag är, som jag tidigare har skrivit, inte särskilt entusiastisk över den här serien. Alarys tecknarstil är ganska stereotyp, och Bruno Garcias färgläggning gör inte bilderna bättre. Och så är faktiskt Nurys sätt att berätta ganska snårigt – i den svenska utgåvan översätts i ett slags fotnötter en del fraser som sägs på tyska (vilket jag inte behöver men säkert är bra), men jag undrar i vilken utsträckning i vart fall yngre svenska läsare kan förstå handling, tid och miljö, detta särskilt som också jag har svårt att hålla reda på personerna och handlingen.

Fantomen, 80

13 april 2016 17:18 | Media, Serier | 4 kommentarer

Man får väl gratulera Fantomen på 80-årsdagen – fast egentligen är han ju enligt fantomenlegenden äldre ån så: Den förste Fantomen började bekämpa ondskan redan på 1500-talet. Den nuvarande Fantomen är den 21e i ordningen.

Nå, 80-årsfirandet gäller serien ”Fantomen”, skapad 1936 av Lee Falk och Ray Moore.

Jag minns inte längre, när jag allra först läste ”Fantomen”, fast på svenska publicerades han först 1940, i Vecko-Revyn, en tidning som jag varken då eller senare läste. Inte heller läste jag Svenska Dagbladet, där han 1942 började publiceras under namnet Dragos.

Men när han 1950 dök upp i en egen tidning, kom jag att bli en trogen läsare.

Numera läser jag dagligen ”Fantomen” i Svenska Dagbladet, som fortfarande har något som aningen liknar en gammaldags seriesida. Dagens Nyheter, där Sverker Lenas i dag med anledning av 80-årsdagen har en initierad artikel om Fantomen har ju lagt ner sin seriesida måndag till lördag – de nämnda dagarna publiceras summa två serier, utspridda på olika håll i tidningen.

Serien ”Fantomen” har, berättar Sverker Lenas, en ganska svag ställning i sitt ursprungsland, USA. Stark ställning har ”Fantomen” i dag egentligen bara i Sverige, Norge och Australien.

Trots rollen som superhjälte är Fantomen, trots myten om honom, inte odödlig ens med hjälp av någon magisk dryck. Det starkaste han dricker är för övrigt mjölk.

Påskbesök av sonen och hans familj

29 mars 2016 17:59 | Barnkultur, Film, Media, Serier, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, har tillsammans med sin familj varit och hälsat på oss i Öregrund. De kom på påskdagen och åkte i dag.

Öregrund var Mattis sommarlovsland under barndomen, så det är ganska naturligt, att han då och då kommer hit och hälsar på oss tillsammans med sin Karin och deras två barn, Ella och Sofia. Vi har hyggligt med utrymme – Ella, tre år, snart fyra, har tagit över sin pappas gamla rum och säng, så det är i det rummet vi också har placerat de från Uppsala medtagna leksakslådorna.

Efter lite inledande avvaktan visar hon snabbt, att hon känner sig hemma här hos oss och gör också turer ut på tomten. Hon minns också annat från tidigare besök i Öregrund och följer med farmor till Konsum och till lekparken som ligger på vägen dit och längre utflykter med pappa och mamma till klipporna runt fyrskeppet och till den större lekplatsen nere på stan. När hon i pappas sällskap är tillbaka på Konsum just när jag är där och handlar, hittar jag henne ensam vid det roterande DVD-filmstället. Jag frågar henne, om det är någon film hon gärna skulle vilja ha, och då plockar hon raskt ut en Sune-film. När jag undrar om den verkligen är för hennes ålder, säger hon, att hon redan har sett den (vilket senare bekräftas av hennes pappa). Så jag köper den åt henne, och fastän vi har travar av barnfilmer, ser hon den här om Sune tre gånger på video.

Så småningom står jag också hyggligt högt i kurs, när hon upptäcker det jättepåskägg jag har köpt på Konsum och sen fyllt med flera påsar noggrant utvalt godis.

Hennes lillasyster Sofia är än så länge så liten, att hon till att börja med håller sig till mammas eller pappas trygga famn. Men som alla små barn lockas hon av att ta på alla saker, även fönstret när hon befinner sig i kökssoffan. Hennes ordförråd är fortfarande begränsat till det mest näraliggande, sådant som mamma och pappa, men snart börjar hon kommunicera med farfar och farmor genom ljud och leenden. Och strax innan Matti och hans familj ska åkta hem till Stockholm igen och när jag sitter i gungstolen på glasverandan, får jag, utan att det kommer några protester alls, hålla henne en lång stund – det börjar med att vi tillsammans gungar i gungstolen.

Matti har också hjälpt Birgitta med att inför den planerade ommålningen av huset ta ner klängväxter och spaljéer från väggarna och sen frakta undan dem.

Men eftersom han inte var i sin vanliga fysiska form, avstod vi tills vidare från att kånka upp kartongerna med månadsmagasin och serietidningar på vinden. Det får vi lösa på något annat sätt.

Däremot gjorde han en annan insats. Han har lokaliserat och ställt in en annan TV4-sändare i stället för den vi tidigare hade i TVn, den som var försvunnen när vi flyttade ut för sommaren.

En långfredag som avslutades med polsk film

25 mars 2016 23:37 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Agent X9 med Silas Corey, Corrigan, och Romero men framför allt Modesty Blaise

10 mars 2016 16:49 | Serier | 2 kommentarer

Nummer 3 2016 av Agent X9 är här.

Del 3 av ”Aquilamysteriet”, som ingår i Fabien Nurys och Pierre AlarysSilas Corey” publiceras. Mina invändningar kvarstår: Jag har svårt för tecknarstilen och finner handlingen för okoncentrerad.

Av Enric Badia Romero, en av de tecknare som genom åren har stått för bilderna i ”Modesty Blaise”, publiceras den egna seriehistorien ”Förbjuden last”. I den finns en del väl tvålfagert tecknade människor, även kvinnor som blottar låren, men Romero har byggt upp en hygglig historia kring den huvudagerande kvinnans penninghungrande men lättlurade bror.

Agent Corrigan” (manus Archie Goodwin, bild Al Williamsen) dras in i ett bitvis ganska våldsamt äventyr, där skurkar som vill exploatera oljefyndigheter på Mayancas reserverade område och därför stjäl deras heliga totem. Som äventyrsserie är den fartigt och serierealistiskt tecknad, men inte förstår man så mycket av djungelindianerna, deras liv och tro.

I en klass för sig är fortfarande Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise”. Hos tecknaren finns även i det här avsnittet, ”Ripper Jax”, ett sexistiskt drag, men själva storyn är som oftast intressant, detaljerad och spännande, och slutstriden/upplösningen får mig att läsa fort. Det här avsnittet rymmer som extra krydda ett inslag av kvinnligt tonårstrots mot den far som drar in Modesty och Willie Garvin i det här äventyret,

En torsdag i en gammal mans liv

12 februari 2016 15:18 | Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, ska snart fira födelsedag, och jag och Birgitta är hembjudna till honom i Hammarby sjöstad, där han och hans familj numera bor. I vår familj används önskelistor för att vägleda övriga inför jular och bemärkelsedagar, och en önskelista kom mycket riktigt per mejl från Matti. Matti är mycket precis när det gäller vad han vill ha, men ett av problemen med hans och andras önskelistor i dag är att det som önskas förutsätts beställas över nätet. För egen del är jag inte obekant med nätet och de olika saker det tillhandahåller, men jag vill inte handla på det sättet. Dels vill jag kunna komma i fysisk kontakt med det jag ska köpa. Dels är jag en gammal stofil som uteslutande betalar med kontanter – jag har inte ens något betalkort, och hade jag ett, skulle jag ändå aldrig i helvete använda det på nätet. Jag kanske ska tillägga, att jag, på den tiden jag var yrkesverksam i Norden och Baltikum, av min arbetsgivare försågs med ett kreditkort, som jag skötte. Att jag inte vill ha kort är ett principiellt beslut, fattat av mig själv – det har alltså inte som bakgrund att jag någonsin skulle ha misskött något bankkonto.

Nå, eftermiddagen i går tillbringade jag alltså – förutom med att gå till banken för att ta ut mer pengar och sen bland annat gå på Apoteket – med att försöka hitta något av det som fanns på sonens önskelista. Jag gick kors och tvärs i city och besökte sammanlagt ett halvt dussin butiker med herrkläder, alltsammans utan att hitta just det som stod på önskelistan. Sen gick jag till en musikaffär, med samma resultat. I skivaffären intill gick jag inte ens in, detta eftersom jag vet att de skivor sonen vill ha inte finns där.

I stället gick jag, kanske för att trösta mig själv, till Akademibokhandeln Lundeq och kollade där av beståndet av serieböcker. Och här hittade jag genast några utgåvor jag ville ha: Mare KandresPunkserier” med medföljande CD (jag har alla hennes böcker och en skiva med Global Infantilists), Magnus Knutssons och Ulf JanssonsStora boken om Ratte”, där jag själv under namnet Uno Smock förekommer i ett par av äventyren, och så fyra gamla nummer av Illustrerade klassiker samlade i en volym: Jules VernesJorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt” samt H G Wells‘ ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”.

Så nu vet ni vad ni kommer att få läsa om här på bloggen under den närmaste tiden.

I Forum-gallerian, där Akademibokhandeln ligger, hittade jag också, i gången mot Svava, en nyhet: Trillers, där vår dotter Kerstin är bagare, har öppnat butik och servering där. För dagen fanns yppiga semlor att köpa, men eftersom jag hade andra planer för kvällen, köpte jag varken sådana eller något av det fina matbröd jag såg i disken. Men hit kommer jag säkert snart tillbaka för att handla.

I stället gick ja ut och ställde mig i korsningen Dragarbrunnsgatan/Bredgränd och väntade på Birgitta, som jag skulle äta middag med på Amazing Thai. Vi valde att äta Pad Kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och till det ris samt, som dryck, Zeunerts lättöl. Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Därifrån gick vi tvärs över gatan till Forum-gallerian och tog rulltrappan upp till Akademibokhandeln, som var kvällens mål. En av de första vi stötte på där var Berit Rylander, hustru till kvällens huvudperson, Sten Rylander, vars nya bok, ”Afrikanska möten”, skulle introduceras genom ett samtal med Sten Hagberg inför publik i bokhandeln. Vi känner paret Rylander sedan länge, var för inte särskilt länge sedan på middag hemma hos dem på Luthagen.

Den sammanbindande länken i det här fallet är emellertid Afrika. Sten har varit svensk ambassadör i flera länder i södra Afrika och har också på annat sätt arbetat med afrikanska frågor, dels inom UD, dels för Sida. Och det finns heller knappast någon del av Afrika som Birgitta inte har besökt, i yngre dar som anställd på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjölds minnesfond och Sida, senare som riksdagsledamot, minister och talman. Sten Rylander nämner henne, inte utan uppskattning, från ett ministerbesök under hans egen stationering i Angola, och han harangerade henne också i Akademibokhandeln.

Inledningarna gick väl att höra någorlunda bra, men ljudåtergivningen från den mikrofon som sen gick runt bland många intresserade var bedrövlig. Efteråt bildades en mycket lång kö av bokköpare framför Sten Rylander för att få en liten personlig adress i boken. I det exemplar Birgitta köpte står det ”Till vännerna Birgitta och Enn med varmaste hälsningar”.

Tidningen Ernie nedlagd – men serien Ernie finns nu i Nya Serieparaden

10 februari 2016 13:26 | Serier | Inga kommentarer

Självklart hör jag till dem som har köpt och läst serietidningen Ernie. Den innehöll ursprungligen också andra läsvärda serier, men så småningom har urvalet smalnat av i riktning mot titelserien, Bud Grace’s Ernie”.

Men det konceptet gav tydligen inte tillräckligt många läsare. Egmont Publishing har skippat Ernie-tidningen, och i stället hittar man från och med nummer 1 2016 ”Ernie” i Nya Serieparaden.

I den hittar man för närvarande också Jim Meddick’s utmärkta ”Monty”, Patrick McDonnell’s mycket fina ”Morrgan & Klös”, Scott Adams’Dilbert”, som förr hade egen tidning, Kieran Meehan’s cyniska men roliga ”De professionella” och Pertti Jarlas ofta överraskande ”Fingerpori”.

För egen del är jag fan varken av Tim Rickard’sBrewster Rockit” eller av Øyvind SagåsensRadio Gaga”, så jag skulle inte ha något emot att någon av dem byttes ut mot till exempel Jim Toomey’sSigges lagun”, som tidigare gick i den här tidningen.

Nya Serieparaden innehåller också bidrag av några mycket läsvärda cartoonister: dels Dan Piraro’sBizarro”, dels paret Berglins, fyrarutingar som ändå är mer av samhällskommenterande skämtteckningar än av serie i ordets egentliga bemärkelse.

Glenn och Gary McCoy’sDe flygande McCoys” når väl inte riktigt upp till den höjden.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^