Melodikrysset nr 14 2007

Jag vill börja med att skälla på Aftonbladets (för övrigt just omgjorda) TV-bilaga: Melodikrysset, som numera finns på näst sista sidan, hade felaktigt beskurits, så att det fattades en rutrad längst till höger och en längst ner. Det har hänt tidigare i just Aftonbladets TV-bilaga, så jag vill klaga på upprepat slarv. Dessutom återfinns krysset nu på en sida med mycket tät, finstilt text, vilket gör det svårt att under krysslösandet klottra ner frågor och stödinformation.

Att det saknades rutor kom jag på när hela ordet Fagervall inte gick in. Ett par läsare har hört av sig om att jag inte redovisade svaret på lodrätt 1: Den som sjöng ”The Best of What I Got” (från CDn ”Echo Heart”) var Magnus Fagervall – som jag inte hade klarat, om jag inte hade haft tillgång till Google.

Påskaftonens melodikryss började annars ganska lätt.

Owe Thörnqvist sjöng sin ”Rumba i Engelska parken”. Engelska parken ligger i mitt Uppsala, och Owe själv har jag med tiden lärt känna personligen: Han är liksom min hustru hedersupplänning, och vi brukar därför träffas vid middagarna för dessa (med respektive) på Uppsala slott.

Att Povel Ramel hör till mina gamla favoriter vet läsarna av denna blogg – se Kulturspegeln, Musik! Och det är därför klart att jag kände igen hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som skulle ge fågelholk.

En man i min ålder – en som hörde radio redan på den tiden då där forfarande spelades gammal dansmusik – känner förstås både igen ”Månsken över Ångermanälven” (hej, Exonymia!) och vet, att den skrevs av Karl Grönstedt.

För en gammal radiot är också ”The Donkey Serenade” – som här skulle ge åsna – välbekant. Ursprungligen lär den komma från en operett från 1923, ”Chansonette”, av Rudolf Friml.

Och vem som sjöng ”Gungeligung” vet jag också: Åke Grönberg.

Helt apropå-gängets sång om Lars Engqvist var förstås Ainbusk Singers ”Jag mötte Lassie”. Jag har förresten själv skrivit en födelsedagshyllning på den här låten, tillägnad Lasse Eriksson på 68an, socialdemokraternas centrala partiexpedition.

Robbie Williams, tidigare i Take That (inte Oasis som jag först skrev – tack Dennis!), var det som sjöng ”Ain’t That a Kick In the Head”.

Större svårigheter hade jag då att komma på vem den kanadensiska sångerska var som sjöng i Melodifestivalen 2005: Katrina Leskanich var det (Katrina & The Waves). Det här skulle jag inte ha klarat utan Google och ett antal ledbokstäver: namnet måste vara Katrine eller Katrina.

Då var en låt från årets melodifestival, ”God morgon”, lättare för mig att klara. Jag har en viss svaghet för Irma Schultz, däremot ingen för Uno Svenningsson, men klarade hans förnamn eftersom jag visste att han har samarbetat med Irma.

Eldeman har ibland en viss förkärlek för att spela låtar i förvirrande rytm och arrangemang.

Ett exmepel i dag var taubevalsen ”Natt i Ligurien”, här i en jazzig version av Bernt Rosengren.

Ett annat var ”Ro, ro till fiskeskär” med finska folkrockgruppen Piirpauke. Piirpauke är förresten bra – finns förstås i mina skivhyllor.

Veckans lättaste frågesvar var väl ”Idas sommarvisa”, som skulle ge Ida. Jag har ju tidigare skrivit uppskattande både om Astrid Lindgren, som skrev texten, och om Georg Riedel, som skrev musiken. Några dagar runt förra veckohelgen fick jag förresten rekordmånga besök på min blogg – ett dygn över 900 – vilket visade sig bero på att många, många sökte på Google efter Georg Riedel. Vet någon varför?

Glad påsk förresten, alla melodikrysslösare!

***

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på bloggen, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan – sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Tom Puss, veckoversionen

Jag har tidigare, entusiastiskt, skrivit om Marten Toonders serie ”Tom Puss” – se Kulturspegeln, Serier.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två album med den mer barnanpassade veckoversionen av ”Tom Puss” som Toonder också gjorde:

Tom Puss

Holländaren Marten Toonders ”Tom Puss” har man kunnat läsa i Dagens Nyheter sen 18 februari 1946. Det är en ovanlig serie så till vida att den har en lång satt text under bilderna. Handlingen är också ganska komplicerad.

Dagstidningsserien finns också utgiven i form av tre samlingsvolymer från förlaget Alvglans.

Men – och det är väl en nyhet för de flesta svenska Tom Puss-älskare – det finns också en veckoversion av den här serien. Den är färglagd, har pratbubblor i stället för berättande text och är också tillrättalagd för yngre läsare. (Dagstidningsversionen är definitivt inte någon småbarnsserie.)

Carlsen/if har nu gett ut två volymer av veckoversionen, ”Tom Puss på stenåldersfolkets ö” och ”Tom Puss och monstret i Hummeldalen”, båda översatta av Cecilia Hansson.

För mig som vuxen och dessutom inbiten Tom Puss-älskare är de här albumen intressanta av kuriosaskäl, men handlingen känns för utslätad och actioninriktad för att riktigt smaka ”vanliga” Tom Puss. Inte heller bygger de här avsnitten på att ond respektive god magi ingriper i den bestående ordningen och vardagslivet.

Men det är inte min avsikt att gnälla. Tvärt om är det bra att den här utgivningen har kommit till stånd.

Påskägg på estniskt vis

I min familj målar vi alltid påskägg så, som vi gjorde i min estniska barndom. Det här estniska sättet att måla ägg har också gått i arv till våra barn. Så här gör man:

Man klipper till tygbitar i lagom (inte alltför snål) storlek att svepa in ägg med färgande hölje – se nedan – i. Vi använder för det mesta bitar av gamla uttjänta lakan.

Lägg ett ägg på tygbiten och svep in det med ett inte alltför tunt lager av skal från gul lök (finns i draglådan under lökboxen i affären). Det ger med den här metoden – det hjälper alltså inte med att lägga lökskal i kokvattnet – gul-brun-spräckliga ägg. Lökskalen är ett måste!

Man kan dessutom lägga till sådant som naturfärgar, till exempel späda björklöv, albark (ger brun färg), ormbunksblad (som ger vackra mönster, om man lägger bladet närmast äggskalet), blåsippor, tussilago, mossa (färgar svagt) och så vidare. Allt detta ska läggas innanför lökskalen, alltså närmast äggskalet.

I 2006 års påsknummer av bilagan “Mat & vin”, som följde med Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

För att få inslag av pastellfärger – rött, rosa, lila, blått, knallgult, intensivt grönt – kan man ta med färgade fjädrar från vipporna i påskriset. Har man tur, får man då också se fjädermönstret på äggskalet.

Sen gör man paket av äggen med tyget svept tätt om det som ska färga (lökskalen och det andra); runt om virar man ganska mycket sytråd, så att alltsammans lätt pressas mot äggskalet.

Därefter kokar man äggen i en kastrull, där man i förväg har kokat upp vatten. Koktiden är, på grund av svepningen och eftersom äggen ska hinna färgas, minst dubbelt så lång som vid vanlig hårdkokning.

(Är ni flera som ska koka ägg så här, får ni vänta på er tur. Men finns det en riktigt stor kastrull tillgänglig, kan man ju knyta ihop sina egna ägg med sytråd och låta flera personers ägg koka tillsammans.)

När kokningen är klar, lägger man äggknytena i vasken och spolar med kallt vatten, innan man, med hjälp av sax, försiktigt befriar äggen från tråd, tyghölje samt lökskal och andra färgämnen.

Spola rent äggen under kranen och lägg upp dina på ett eget fat eller i en egen skål – en av de roligaste sakerna med den här äggkokningen är att jämföra: kolla vem som har lyckats få något av de allra vackraste äggen. Eftersom resultatet kommer både av skicklighet och av lycklig slump, kan man aldrig ta någonting för givet.

Om man försiktigt gör hål i de kokta äggen och äter ur dem varligt, kan man spara större delen av skalen – som är mycket vackra – att ha som prydnad.

Tygbitarna som äggen låg i kommer aldrig att bli helt vita igen (om det nu var det dom var), men de kan, efter att ha spolats av från lökskal och annat skräp, maskintvättas och användas nästa påsk igen.

Melodikrysset nr 13 2007

Dagens melodikryss tyckte jag för min del var lätt.

Jag hade lite besvär bara med två frågor.

Den ena var vem som sjöng Cole Porters ”True Love”. Barbara Lea, född i Detroit, hör inte till de artister jag har lyssnat på.

Den andra var, lustigt nog eftersom jag har sett praktiskt taget alla hans filmer, vilken film av Alfred Hitchcock musiken var hämtad ur. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att svaret måste bli arv. Jag kontrollgooglade och hittade mycket riktigt en hitchcockfilm från 1976 med titeln ”Arvet”. Den har jag inte sett.

På gränsen, eftersom det var så länge sen jag såg TV-serien, var också ”Mash”.

Resten kan jag ärligt säga, att jag klarade utan några större svårigheter.

Jerry Williams sjöng ”Who’s Gonna Follow You Home?”.

Stig Olin (Lena Olins pappa = anknytningen till förra veckans melodikryss) har skrivit text och musik till ”Jag tror, jag tror på sommaren”, som vi här hörde med Ann-Louise Hansson.

En schlagerlyssnare som jag minns givetvis också ”Är du kär i mig ännu, Klas Göran?” – Lill-Babs hade väldiga framgångar med den en gång i världen.

Det är klart att jag som har haft barn i rätt ålder känner igen ”Blommig falukorv” – jag behövde inte ens passningen till Claes Jansson, som jag förstås har i mina skivhyllor. (Se Kulturspegeln, Musik.)

Till min egen barndoms sånger hör ”En sjöman älskar havets våg” – den hör till det jag och grannungarna sjöng som allsång på verandan i Juniskär.

Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ musikal ”Chess” har jag aldrig sett på scen, men det är klart att jag känner till den hyggligt.

Tone Norum, hon som sjöng duett med Jonas Otter i ”When Love Says Goodbye”, har jag lustigt nog inte sett men däremot hört på scen. Hon sjöng i ett tält nere i Öregrunds hamn, och det hördes ända upp till vår trädgård, som ligger en bit bort.

Just ”Stockholmskyss” har jag inte med Lars Winnerbäck, men eftersom jag har sex CD med honom, var hans röst inte svår att identifiera.

Av Toni Holgersson har jag praktiskt taget allt, och Irma Schultz körar på rätt många CD i min ägo. Deras gemensamma CD ”Psalmer” har jag inte – det var därifrån Ylva Eggehorns ”Som bonden tar ett fång” var hämtad – men jag har läst om den.

Sist veckans Taube: Det var ”Maj på Malö” vi hörde.

***

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Ur-Pelle

Gösta Knutsson (1908-1973) var en mycket framgångsrik och av generationer av barn älskad barnboksförfattare, pappa bland annat till den 1939 startade långa serien av böcker om Pelle Svanslös.

Gamla Folket i Bild hade näsa, i det här fallet nos, för det som kunde tänkas intressera en stor publik – dock fanns där alltid ett kvalitetskrav i botten. Och eftersom FiB gjordes som familjetidning, vad vore naturligare än att på något sätt erbjuda den nya succén ”Pelle Svanslös” också för de många barnfamiljer, som köpte och läste tidningen?

Hur? Svaret blev en svensk originalserie. Gösta Knutsson åtog sig att skriva manus, och som tecknare engagerades Einar Norlius (1900-1985). Norelius är en av Sveriges yppersta sagoillustratörer, bland annat känd för sina fantasieggande illustrationer till de årligen (från 1927) utkommande sagosamlingarna ”Bland tomtar och troll”. Norelius har också både skrivit text till och illustrerat en av de svenska barnboksklassikerna, ”Gubben Måns i Månen”, som kom ut på just Folket i Bilds förlag.

Folket i Bild aviserade den nya serien i nummer 43 1943 (24 oktober). Där presenterades också de båda upphovsmännen.

Och i nummer 45 1945 (7 november) gör han debut som serie, Pelle Svanslös. På omslaget traskar han mitt på Kungsgatan i Stockholm.

Stockholm? Är inte Pelle Svanslös från Uppsala?

Jo, men i det här allra första serieavsnittet låter Gösta Knutsson honom flytta till Stockholm.

Serien gjordes sen i årtionden och alltid på samma sätt: Norelius’ urstyva teckningar – för generationer svenskar är det just så här Pelle, Maja, Trisse, Måns, Bill och Bull och de andra ska se ut – gjordes med en dekorfärg, rött, vilket medger också vitt och svart plus grått och bruntoner. I likhet med vad som var fallet för många tidigt introducerade serier använde sig inte paret Knutsson-Norelius av pratbubblor; Gösta Knutssons berättande text, också replikerna, las som fyrradingar under seriebilderna.

Kanske är det det senare som har gjort, att Gösta Knutssons och Einar Norelius’ mycket långlivade serieversion av ”Pelle Svanslös” i dag veterligen inte finns tillgänglig i albumform.

Vore det inte dags att i just i albumform återge deras ”Pelle Svanslös” för nya generationer av läsare? Också för gamla läsare, skulle jag tro.

Klara två år

En del av er som då och då läser denna blogg tror kanske, att mina enda intressen i livet är kultur och politik. Jo, jag är mycket intresserad av och engagerad i både kultur och politik, men skulle jag på allvar tvingas välja, skulle jag vara beredd att avstå från allt det för att kunna vara med på det jag var med på i dag: lilla Klaras tvåårsdag.

Klara är ett av mina barnbarn, dotter till min egen dotter Kerstin och hennes man Bo. Familjen Kokk-Strömberg bor på Kadettgatan i Bärby hage här i Uppsala, inte alls långt från vår bostad på Idrottsgatan.

Jag fick gå ensam i dag – mormor Birgitta är på UNICEF-uppdrag i Malawi; hon är ordförande för svenska UNICEF. Sina presenter till Klara – bland annat flera egenhändigt sydda klänningar – har hon vid ett tidigare besök på Kadettgatan lämnat för att ges till Klara på födelsedagen. Men hon ringer från Malawi: talar en lång stund med Klara i telefon – fast det är nog mest Birgitta som talar.

När jag i farstun lämnar över en röd tulpanbukett till lilla Klara, har hon en av de nya klänningarna på sig.

Min huvudpresent till Klara är en Skrållan-docka, som kan tala; med den följer också några ombyten och nappflaska. När jag överlämnar den, hämtar också storebror Viggo den docka han fick av mig, när han fyllde två. Nu leks här mamma, pappa och två barn!

Klara får vidare en Nicke Nyfiken-dvd – ”apa” säger hon förtjust och pekar. Och så får hon några böcker om dels Lilla Anna (signerade Inger och Lasse Sandberg), om dels Barbapappa (signerade Talus Taylor och Annette Tison).

Och så måste jag förstås tänka lite på storebror Viggo, som i såna här sammanhang inte är så stor: Han får Peter Pan på dvd och så Ole Lund Kirkegaards jätteroliga ”Gummi-Tarzan”.

Vi sprider ut utdelningen av presenter över eftermiddagen, vilket ytterligare underlättas av att det i omgångar anländer fler gäster med presenter: Bos föräldrar Olle och Kristina Stömberg, som det alltid är roligt för mig att få träffa och prata med; de bor annars i Sollefteå. Bos bror Per Strömberg, han som doktorerade i konsthistoria bara för någon vecka sedan. Min och Birgittas son, Kerstins bror Matti Dahl – han kommer tyvärr ensam, eftersom hans sambo Karin är i Australien. Och så kommer Kerstins och Mattis storasyster Anna Kettner med döttrarna Sara, Amanda och Ella.

Det blir mycket glam och glädje, först runt de hembakta tårtorna (morfar med sin diabetes äter hallon från Sollefteå), sen runt middagsbordet, där emellan på golvet bland de nya leksakerna. Vad vore livet värt, om man inte då och då fick träffas på det här viset?

Och så är det den där lilla solstrålen, som vi alla har samlats för att fira i dag. Hon får mycket stimulans, föremål för allas uppmärksamhet som hon är. Ett par gånger springer hon raka spåret fram till morfar, ler soligt, sträcker upp händerna och vill bli upplyft i famnen.

Och när jag sen ska gå hem, vinkar hon till mig från sin mammas famn och säger:

– Hej då, mofa!

Bilder från kalaset finns att se på Kerstins blogg.

Melodikrysset nr 12 2007

Filmmusikfrågorna, som jag ibland brukar ha problem med, klarade jag lätt den här gången. Thor Modéen sjöng ”En äkta mexikanare” i den klassiska pilsnerfilmen ”Pensionat Paradiset”. Stanley Myers ”Cavatina” hör hemma i den betydligt våldsammare (än melodin, för att inte tala om ”Pensionat Paradiset”) vietnamfilmen ”Deer Hunter”. ”Sjörövar-Fabbe” hör hemma i ”Pippi Långstrump på de sju haven”.

Och för att fortsätta på barnlinjen: de tre små grisarna hör hemma i en stia.

Mer film: Björn Isfälts filmmusik plus Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” förekommer i Lasse Hallströms fina filmatisering av Reidar Jönssons ”Mitt liv som hund”. Jag har sett den både på bio och som video – den finns i våra filmhyllor.

Av dagens sångerskor var Hallströms hustru Lena Olin – ytterligare en filmanknytning – lättast för mig. Det var hon som sjöng Mats Paulsons ”Sommarbrevet”.

Svårare för mig var Agnes med ”Stranded” och Emilia med ”Big, Big World” (”I’m a big girl now..”) – dem klarade jag på att jag känner till deras artistnamn mer än på att jag känner till deras musik. Inte heller kom jag i håg Luminita med ”Let Me Try”, men eftersom det var frågan om Eurovision Song Contest 2005 och landet hon sas komma ifrån började på R, måste det bli Rumänien – när jag sen googlade, visade det sig stämma.

ABBAs ”SOS” var skitlätt att identifiera.

Att det är Cole Porter som har skrivit ”I’ve Got You Under My Skin” var också lätt för mig. Här sjöngs den av Bono och Frank Sinatra; den här låten har för övrigt blivit något av en signaturmelodi för Sinatra.

Nästan lika lätt för mig var det att ringa in låten där ”ett långt sådant ingår” (Eldeman). Jag kopplade bums ihop låten med Glenn Miller och mindes, att det rörde sig om ett telefonnummer, alltså nummer, i titeln och refrängen. Men vad var det nu låten hette? Jag fick googla och hittade då till slut ”Pennsylvania 6-5000″.

Slutligen måste jag nöja mig med en gissning, men jag tror jag gissar rätt – gissningen gäller lodrätt 10. Jazzing Jacks spelade en tradjazzlåt om en yrkeskvinna, och frågan var vad hon gör. Av ledbokstäverna att döma är det spår. Det rör sig alltså om en sierska. Sierska heter på engelska seeress, och, si, jag har på Google hittat en låt som heter ”The seeress”. Tyvärr minns jag inte hur den låter, men jag tror alltså, att jag har hittat rätt svar.

***

Söker du något svar i senaste Melodikrysset? Prova då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan; därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 10 2007

För första gången i år behövde jag inte knäppa på lampan ovanför köksbordet, när jag satte mig ner med morgonkaffet och melodikrysset. Vårljuset var nog!

Det gick bra att lösa melodikrysset, men i ett fall, vågrätt 10, måste jag gissa: Jag kände så väl igen melodin som spelades, men jag kom inte i håg titeln eller vad texten handlar om. Eftersom jag hade L och N som ledbokstäver och Eldeman frågade, vad man inte kan räkna med att få, vad som uteblir, är det rimliga svaret lön. Men jag vill betona, att detta är en gissning från min sida.

I övrigt var det bara ett par frågor till, som vållade mig initiala besvär.

Leann Rimes med Hank Williams-klassikern ”Lovesick Blues” finns inte i mina skivhyllor.

Inte heller Anna Ternheim, hon med ”Calling Love”.

Däremot mindes jag, för ovanlighetens skull, duon från Melodifestivalen 2004, Nina & Kim, de med ”En gång för alla”.

James Bond-filmen ”Casino Royale” har jag inte sett; följaktligen har jag heller inte hört ”You Know My Name” med Chris Cornell. Men jag har läst om filmen på Kulturbloggen.

Och även om Thomas Vincents musik från 1748 inte var mig bekant, var det lätt att identifiera det sökta instrumentet, en oboe.

Owe Thörnqvists calypso på svenska, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”, var förstås lätt att känna igen för en person av min generation. Owe känner jag vid det här laget också personligen – vi brukar ses vid hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott.

För folk i min ålder är det också lätt att känna igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”.

Och skulle en visälskare inte veta, att den svenska texten till ”This Ole House”, ”34an”, gjordes av Olle Adolphson?

Eller inte känna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”?

”Over the Rainbow”, här sjungen av Eva Cassidy, förekom ursprungligen i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz”. Mindre känd här i Sverige är den bok den bygger på, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz” – men i USA är den desto mera känd: ”The Wonderful Wizard of Oz” (1900). Sam J Lundwalls svenska översättning finns som pocket från En bok för alla (2002).

Slutligen, den efterlysta amerikanska musikalen var Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ”Teaterbåten”.

***

På jakt efter något svar i senaste melodikrysset? Prova då att gå direkt in på http://enn.kokk.se eller att gå in på Blog ovan. Bläddra dig i båda fallen ner till det aktuella Melodikrysset.

Allan Edwall

Allan Edwall (1924-1997) var en i alla avseenden fantastisk artist. Jag är inte så lite stolt över att ha haft ett litet finger med i att hans skivor kom ut på just arbetarrörelsens, nu för länge sedan också hädangångna, skivbolag a disc; jag satt i bolagets utgivningsråd. Allan, Cornelis och några till hörde till de riktigt starka korten i a discs utgivning.

Det är kanhända djärvt av mig att erkänna min roll i a discs utgivning, detta mot bakgrund av att jag också recenserade de här skivorna i Aktuellt i politiken (s). Men jag står för vad jag har gjort; jag var aldrig konkret inblandad i produktionen av Allan Edwalls skivor, och jag står för varje nyans i mina recensioner av dem.

Allans allra första LP utkom 1979 men recenserades av mig i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Lysande LP!

Allan Edwalls ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan) är faktiskt inget mindre än en helt lysande LP! Allan Edwall är ju lite av renässansmänniska – skådespelare, TV-serieförfattare, romanförfattare, revymakare – och framgångsrik i alla dessa sina roller. Så alldeles förvånande är det ju inte att han också lyckas med en skiva där han har skrivit all musik och text och där han sjunger själv. En rad av våra bästa musiker assisterar.

Musiken är mycket varierad, utstuderat komponerad till varje speciell text. ”Årstider” är vemodig, tivoliaktig (går runt, runt som en karusell) vals, ”Jag gick mig åt körka” blandar sorgsen mollton och glädje à la skillingtryck (också den avslutande ”Jämtsnoa” låter som ett skillingtryck), ”Baciller”, som börjar med ”Hör upp ett slag”, skulle kunna vara gjord för tivoliscen, ”Kärleksvisa” har ljuv folkton, och i imiterad folkton går också ”Möss och människor”, ”Förhoppning” och ”Far>”, ”Kultur” är en parafras på Sjöbergs ”Fridas visor”, ”Trevligt att se dig” bjuder på soft jazz, ”Hjälp” går i mollton, ”För ingenting – för kärleks skull” låter som en sjömansvals och ”Köpråd” som zigenarballad.

Texterna är ofta samhällskritiska, ställer sig på den lille mannens (och den förnedrade kvinnans) sida. Men framför allt rymmer de en sorgsen insikt om människors villkor. Och mycket poesi.

Så här kan det låta, i en av de bästa låtarna, ”Förhoppning”:

Det mesta blir väl inte som man tänkt sig
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig
och knappast blir de nå bättre.

De två andra som jag särskilt vill nämna är ”Trevligt att se dig” med dess hemska, deprimerande text och den trösterika ”Kärleksvisa”.

Men nu är kärleks ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Köp den här skivan! Det kommer inte att ges ut många bättre under 1980.

***

När jag och sångaren och gitarristen Lars Hedberg gjorde en rad sångkurser med politiskt tema för ABF i Uppsala län, fann vi det självklart att bland de sånger vi lärde ut ta med den här:

För ingenting – för kärleks skull

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Det finnes folk på vår himlakropp
med tvenne bröst men ingen snopp
man säljer dom i en industri
som trycker blaskor att bläddra i.

Helt bara framtill med naken röv
ej dolda utav fikonlöv.
Och undrar du varför och på vad grund,
så svarar direktör Åkerlund:

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
är tidningen av arslen full.
För det är klart att tryckerit
har gjort så där med flit.

Nu rustar världen till tänderna
med taggtråd mellan länderna.
Vår jord har blivit kanonfabrik
och folk har blitt presumtiva lik.

Men svenska vapen ifrån Bofors,
det är en annan sak förståss.
Dom skapar ordning och mäklar fred
och används blott för att skoja med.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
och skulle världen rasa kull,
så är vi neutrala, vi
och har ej del däri.

Lag är lag och ska vara så
för lagar ska man lita på.
En rättvis ordning är lagens mål
med några springor och några hål.

I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
av motgång är ju världen full
den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri.

***

1981 kom uppföljaren, ”Färdknäpp”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars):

Edwall

Den mångsidigt begåvade Allan Edwall är varmt välkommen tillbaka med LPn ”Färdknäpp” (a disc ADI 89602, distribution Brevskolan). Riktigt lika bra som debut-LPn ”Grovdoppa” är inte ”Färdknäpp”, men den är tillräckligt bra. Till samma slags lite vemodiga folktonspåverkade musik har Edwall snickrat samma slags underfundiga och kluriga texter. Den lite Lille Bror Söderlundh-aktiga inledningslåten ”Kom” är ett exempel.

Några andra pärlor: I ”Sommarvisa” blandar Edwall sommarens bedövande skönhet med den Kir-blandade T-spritens bedövande fylla. ”Du och jag” är vacker, vardaglig och medkännande. Och ”Plötsligt en dag” handlar om åldrandet, om livet som är fasligt kort: ”Knappt har man kommit, så skyndar man ut. / Evighet krymper ihop till minut. / Älskade, hit med din trut! / Snart är det trevliga slut. / Ingenting blir som förut.”

Att Allan Edwall ibland slinter lite på tonerna har man gärna överseende med.

Anders Dahl är kapellmästare och arrangör och medverkar själv på fiol.

***

Den sång om åldrandet jag ovan citerade en bit av, vill jag gärna presentera i dess helhet; jag gjorde det på dotterns, Kerstins, blogg i en kommentar, som handlade om min och Birgittas bröllopsdag 2006.

Plötsligt en dag

Text och musik: Allan Edwall, 1981

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den
otäcka sanningen,
stygg i sitt hån,

ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders barm
nykläckt och grann,

nu, efter bara ett långvarigt
ögonblick
i ett förbrukat skick
barnet försvann.

Livet är fasligt kort
snart ska man vissna bort,
kvar blir blott fotografier.
Skynda min älskade, spill ingen tid,
snart tager tystnaden vid
med sin förfärliga frid,
utan bekymmer och strid.

Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
Evighet krymper ihop till minut.
älskade, hit med din trut!
Snart är det trevliga slut.
Ingenting blir som förut.

***

Den tredje Allan Edwall-LPn kom 1982 och hette ”Gnällspik”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september):

Sång & visa

Tredje LPn av och med Allan Edwall heter ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, distribution Planet Mills Records). En rad duktiga studiomusiker under ledning av och arrangerade av Anders Dahl bidrar till att skivan är bra. För det är den, även om jag fortfarande håller debut-LPn ”Grovdoppa” för att vara Edwalls bästa. Den inledande låten (mycket bra!) handlar om valrörelsen och kallas ”Akrobatik”, av vilket väl framgår att Edwall har en del kritiska synpunkter att komma med; texten är faktiskt rolig. Miljöförstöring och mansrollen (i den utmärkta ”Bli som far”) är andra ämnen på A-sidan. B-sidan inleds med en ”kampsång” lite i Povel Ramels och Martin Ljungs anda, ”Mot okänt mål”. Till Edwalls egenheter hör att blanda högt och lågt (”Natten sänker nu sitt dok / över mänska och kommun” skaldar han i ”Troll och älva”, som går i imiterad folkton). Och om kärleken diktar han så här i ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Också de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, får sig en släng: ”Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”

Ofta, när jag lyssnar på Allan Edwall, får jag en känsla av att karln driver med oss. Det gör han rätt i!

***

Allan Edwall hann också ge ut en barnskiva på a disc, ”Ramsor om dom och oss” (1982). Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1983 (14 april). Recensionen handlade om flera barnskivor och placerades under vinjetten Barnkultur med följande rubrik:

Skivor

Allan Edwall, den mångbegåvade, har nu också åstadkommit en barnskiva som hör till de yppersta vi har hört på bra länge. ”Ramsor om dom och om oss” (a disc ADI 3003, distribution Planet Mill Records) heter den, en 45-varvare i LP-format. Utgångspunkten är de sångramsor Edwall gjorde som Luffaren i filmen ”Rasmus på luffen” – Edwall hittade på dem själv. Här kommer mer av samma vara. Alla ramsorna har samma form och handlar om lille eller lilla Ottar, Manne, Ellen och så vidare. Variationen finns i handlingen men också i den beledsagande musiken, som pendlar från barnvisa till gammeltjo – de handlar om lille Lasse som la mask i pappas kaffekask, lille Kenneth som missa spännet ”så allt i byxan rann” och om Algot:

Den lille snälle Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

En och annan av de små vännerna tycker man sig känna igen, Tage och Nero till exempel, och lille Gunnar förstås:

Den tjocke lille Gunnar
var medlem i ett gäng.
Dom ville mätta munnar,
men då blev Gunnar sträng.
Du stackars barn var ej så sträng,
du tar din mammas sista peng,
sa mor till lille Gunnar
som var förfärligt sträng.

***

Ramsan om Kenneth, som jag nämner i recensionen, kom jag långt senare, när pappa Bo i januari 2006 hade rapporterat på bloggen om ett liknande tillkortakommande från sonen Viggos sida, att återge i dess helhet i min kommentar till det inträffade:

Kenneth

Den stackars lille Kenneth
blev liksom nödig, han,
men Kenneth missa spännet
så allt i byxan rann.
Du stackars barn som är i nöd
av skammen färgas kinden röd,
sa mor till lille Kenneth
som blev liksom i nöd.

***

Någon gång kring 1983-1984 (jag har ingen exakt datering; jag arbetade då inte längre för a disc) la Brevskolan ner a disc. Skälen var ekonomiska och det växande lagret. Arbetarrörelsens organisationer, ABF och andra, klarade inte av att sälja tillräckligt många skivor, och a disc hade inte i tid skaffat sig någon effektiv distribution till skivaffärerna.

De artister på a disc, som också andra skivbolag skulle ha velat ge ut, bland dem Allan Edwall, fick också snabbt skivkontrakt med andra bolag. Allan hamnade hos proggbolaget Silence men distribuerades av Amigo, som drevs av Per-Anders Boquist. Amigo gav senare ut Allans skivor på nytt, nu under Amigo-etiketten och med nya skivnummer.

På Silence gavs Allans första LP efter a disc ut:

Vetahuteri

När ”Vetahuteri” (Silence SRS 4693, 1984, distribution Amigo) kom ut, hade jag inte bara slutat som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) utan också, efter en konflikt med nye chefredaktören Håkan Quisth om recensionsavdelningens inriktning, slutat recensera skivor.

Med ”Vetahuteri” kom jag därför i kontakt långt senare.

Den börjar bra, med en vemodig låt om livet, ”Den lilla bäcken”. Refrängen går så här:

Och lilla bäcken
mot älven rinner.
Och älven rinner
mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av.

Den här skivan innehåller både texter som slår slint (”Gullegubben” om en skilsmässa), fina bagateller som ”Vaggvisa” och ”En kråka flög”, folkliga och roliga texter på mål (”En riktig kär”) och fräckt ordvrängeri (”Bestäm dig”):

Jag har en pitt
oresk liten rabatt
som inte står
nån annanstans att se.

(Den här sången har, tro det eller inte, ett miljöbudskap.)

Något som är speciellt och utmärkande för Allan Edwall är att han kan förena en munter melodi med en refräng som denna:

Och i himlen sitter Fader Vår
liksom förr på Elyseums fält.
Och på jorden människorna går.
En av fetma dör och sju av svält.
(”Tummetotteri”)

Ytterligare ett exempel på samma teknik – att förena ett groteskt innehåll med en opassande munter melodi – är ”Hamburg -46”.

Hamburg -46

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Varenda tand
två ögon och en hand
en näsa och en fot
en njure och ett öra
det har jag gett
åt fäderneslandet
som alla snälla barn
av tacksamhet skall göra.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat kan jag höra
och jag kan se
om någon går breve
och drager litet grand
uti min enda hand.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hå!
Än finns det väl nåt att få!
Med kraft skall marschen gå
för alla dom som kan det.

En stor tumör
två öron som ej hör
en huvudvärk som bränns
gastrit och impotens,
en krokig kropp
ett blodomlopp med propp
samt några andra fel
generar mig en del.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat, kan jag höra
och jag blir fin
av doktorns medicin.
Med pulver och tablett
blir livets mening lätt.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man har gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hopp,
jag hurtigt stämmer opp
med bitar av min kropp
som faktiskt ännu kan det.

Inaktuellt? Nja, byt ut ”Hamburg -46″ mot ”Bagdad -07″.

Om någon tror, att Allan Edwall är det slags radikala vismakare, som idealiserar proletariatet, vill jag avslutningsvis ta vederbörande ur den villfarelsen. Det han skildrar i ”Familjeporträtt” kommer mycket nära den skildring av white trash jag nyligen såg i Johnny Cash-föreställningen på Upsala stadsteater.

Familjeporträtt

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Har du sett min lilla mor?
Svabbar golv på ett kontor.
Liten flitig, svettig tant,
tjänar liten slant.
Kalla händer, stela knän.
Söker vård hos Stockholms län.
Trippar sen på sjukan in.
Trillar snart av pinn.

Det är både synd och skam
huru livet dundrar fram
över små och svaga.
Dom är att beklaga.

Har du sett min lilla far?
Vilken skojig kropp han har.
Sjukpension så fin och trygg,
p. gr. av utnött rygg.
Inte längre spika hus.
Framtid framstår inte ljus.
Men får slöa som han vill
även supa till.

Det är både…

Syster min är denna tös.
Fyra barn och arbetslös.
Inte längre ung och vild.
Fyrti bast och skild.
Ganska vresig av sig nu,
denna före detta fru.
Skönhet, lycka, älskogshopp
har hon givit opp.

Det är både…

Den som ser så jävlig ut
är min äldre brorsa Knut.
Klagar alltid när vi ses
på sin benprotes.
Verkar slut med brorsa Knut.
Tycks bli mer och mer suput.
Det var mycket mera krut
uti Knut förut.

Det är både…

Men titta nu på lilla jag!
Skillnad som på natt och dag.
Blanka skor och ledig stil.
Tio meter bil.
Röra pulver helt diskret
i små prydliga paket
vilka säljs i hemlighet
gör mig glad och fet.

Men det är både…

***

Amigo gav, som tidigare har nämnts, ut Allan Edwalls skivor på nytt, nu som CD. Bolaget gjorde också sitt bästa för att popularisera Edwalls visor, bland annat genom en Best of-CD, ”Edwalls blandning” (Amigo AMCD 870, 1991).

Jag vet inte, om det kan ha att göra med att Amigo såldes till Bonniers och blev Bonnier Amigo, men 2002 togs rättigheterna till Allan Edwalls skivor över av Jan-Erik ”Eggis” Johanssons oberoende skivbolag National, som arbetar i de gamla proggbolagens anda. Utöver Edwall härbärgerar National bland andra Stefan Sundström (som det kanske finns anledning att återkomma till i just Allan Edwall-sammanhang) och Pugh Rogefeldt. Utöver de redan utgivna Edwall-skivorna övertog Eggis och National också en massa outgivet Edwall-material: rullband och kassettband med alternativa inspelningar, och framför allt turnéinspelningar tillsammans med riksspelmannen Björn Ståbi, bandade i Hissmofors Folkets hus 1995.

Av de senare färdigställde Eggis 2005 den postuma CDn ”Aftonro” (National NATCD 056), ett mycket hörvärt komplement till de skivor Allan själv gjorde. Även om mycket av det som återfinns här finns inspelat på tidigare skivor, är det kul att höra versioner, som inte är identiska; i flera fall är också de här versionerna, för att citera Eggis, mer ”skitiga”. Annat är helt nytt.

Flera av visorna, som tillsammans bildare en livsfris, skulle jag vilja citera, om jag inte redan tidigare hade gjort det: ”Förhoppning”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”. Men Edwall vore inte Edwall, om han inte lyckades addera ytterligare jävligheter, som bidrar till att förgylla livet:

Och solen ligger gul mot köksgardinen,
som humlor surrar det vårt nya larm
och dels den lilla vita tryckturbinen
som mäter sockerhalten i min arm.
Aftonro

Eller:

Hon hade haft det lite grann besvärligt, för dom hade bytt
en av kulorna i höften.
Sen hade hennes make tagit allt sitt pack och pick och flytt
struntande i alla löften.
(”Slumpens makt i Luleå”)

Och så skulle jag avslutningsvis vilja nämna något så ovanligt som en edwallsk blues, ”Lågkonjunktur”, som börjar: ”Oro löper från plats till plats / som kajor från träd till träd.”

Men de rader i den som smärtar mig allra mest är de här.

Idéerna vacklar som fyllesvin
och byter identiteter
så som man byter tapeter
hipp och happ, som det heter.

Någon som känner igen sig?

***

Både Amigo och National har gett ut en rad CD-utgåvor av Allan Edwalls skivor. Men varför skulle man nämna dem, när nu alltihop, inklusive det ovan nämnda upphittade materialet, finns på sex CD i en och samma CD-box, ”Alla Allans visor” (National NATCD 055, 2005). Med den följer häftet ”Mina visor” med alla texterna.

Går du inte och köper den här boxen, är du bra dum!

Elsa Beskow hos Bror Hjorth

Elsa Beskow (1874-1953) präglade tidigt min bildvärld. Inte så att hennes böcker fanns i mitt hem – jag kommer från en fattig estnisk flyktingfamilj. Men i småskolan drabbade hennes bilder mig med full kraft. Jag hade lärt mig att läsa (på estniska) vid tre års ålder, men när vi hade kommit till Sverige, fick jag lika fullt vänta till nio års ålder innan jag fick börja skolan, Nylands skola. Första skoldagen där försågs jag med den av Elsa Beskow illustrerade ”Vill du läsa?” och läste den samma eftermiddag från pärm till pärm i mitt rum hos Halléns i Nyland, där jag var inhyst i början av höstterminen. Lite knackigt gick det fortfarande med svenskan: Vad var nu ”rabarberknopp”?

”Tomtebobarnen” fanns alltså inte som bok i mitt hem, men sagan gjorde djupt intryck på mig, när jag läste den i ”Vill du läsa?”. Detsamma gäller ”Olles skidfärd”, ”Blomsterfesten i täppan”, ”Sagan om den lilla lilla gumman” och mycket mera.

Elsa Beskows närvaro i min tidiga bildvärld förstärktes ytterligare av att hon också hade illustrerat den skolsångbok vi använde, den 1943 utgivna ”Nu ska vi sjunga”.

När jag klev in i Birgittas värld, hade jag Elsa Beskow med mig. Självfallet fanns Elsa också i hennes barndom, men vad jag tänker på är att jag vid ett tillfälle, när vi fortfarande bara var vänner, uppvaktade hennes dotter Anna med ”Tomtebobarnen” plus, som en ploj, Karl Marx´ och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet”.

Elsa Beskows ”Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” har jag däremot aldrig haft samma hjärtliga och personliga förhållande till. Kanske inte för att Farbror Blå står i något uppenbart motsatsförhållande till min Farbror Röd ovan; Marx levde ju privat ett påtagligt borgerligt liv. Snarare var det nog så att tanternas och Farbror Blås borgerliga liv fanns långt utanför den värld som var min.

Men det mesta Elsa Beskow hade lagt sin hand vid, egna historier eller andras, väckte barnets fantasi. Och de här bilderna i fyrfärg var ju så vackra!
Könsrollsstereotyperna hos Beskow, där tomtebobarnens far är stark och modig (och dessutom sträng!) medan tomtemor är snäll och rar, präglade också i hög grad den arbetarklassmiljö, där jag växte upp. Jag har senare, som vuxen, blivit varse det här och brutit med normen från då. Men i motsats till en del andra har det inte lett mig till att vända mig bort från Beskow och hålla mina barn borta från henne; jag tror, att barn, som har annorlunda förebilder att identifiera sig med, inte tar skada av stereotyperna i ”Tomtebobarnen”.

Så Elsa Beskows sagor har förekommit riktligt i vårt hem, och barnen har fört dem vidare till ytterligare en generation.

Annas dotter Ella, tio år, har tillbringat ett par dygn av sitt sportlov hos oss. Birgitta tog henne i julas till ett långt besök i Fyrisbadet, och äventyrsbadet där lockade till ytterligare ett besök hos mormor. Före hemfärden i dag hann vi också med ett kulturprogram.

Vi var på Bror Hjorths hus här i Uppsala och såg en utställning med Elsa Beskows originalteckningar till ”Tomtebobarnen” och till böckerna om Petter och Lotta samt tanterna Grön, Brun och Gredelin och farbror Blå. Till att börja med verkade Ella mer förströdd än jag och Birgitta, som ivrigt närstuderade de välbekanta bilderna. Men så kom en av de anställda på museet och gav Ella ett fyrsidigt frågeformulär, som fordrade, att man letade upp enskilda bilder, och då var lyckan gjord!

Själv fascinerades jag kanske mest av en bild jag inte mindes, den där Farbror Blå kryper in i en iglooliknande snökoja, medan Petter och Lotta ser på. Jag tror den hör hemma i ”Farbror Blås födelsedag”.

Vi gick också över till Bror Hjorth-delen av det här museet, som i hans gamla ateljé och i en del biutrymmen permanent visar mängder av hans målningar, skulpturer med mera. Birgitta och jag har förstås sett det här upprepade gånger – som ledamot i kulturnämnden är jag också med och finansierar Bror Hjorths hus – men för Ella var det en nyhet. Åter igen visade det sig, att Bror Hjorths konst blev intressant för tioåringen i det ögonblick det fanns något mer än konstverken att hänga upp intresset på: i det här fallet var det en guide, som berättade, och Ella hängde villigt på.

Vi avslutade med kaffe för de stora och läsk och bulle för Ella i museets cafeteria, pratade också där en stund med chefen för Bror Hjorths hus, Küllike Montgomery, som jag känner tjänstevägen. Som ni kanske förstår av förnamnet, är hon estniska.

Sen satte vi Ella på stockholmståget tillsammans med storasyster Sara, som har tillbringat några sportlovsdagar hos morfar Bengt och hans Inger; Bengt kom till tåget med Sara.

Därefter gick Birgitta och jag och handlade tre nätbackar av svart plast. I dem ska vi förvara två andra barnbarns, Viggos och Klaras, leksaker och böcker. De är också praktiska att ta med till Öregrund, när vi flyttar ut dit i påsk.