En tidig julbok

Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Chris Van Allsburgs ”Norrskensexpressen” (i original ”The Polar Express”, 1985) har av amerikanska lärare rankats bland de 100 bästa bilderböckerna genom tiderna. I Sverige gavs den ut 1988 av Corona förlag, i översättmning av David Whitling, och den återutges nu (2013) av En bok för alla. Förlaget anger den som lämplig för barn upp till sexårsåldern, men den innehåller en hel del text och är ingen enkel historia, så jag skulle själv inte läsa den för yngre barn.

Som julbok är den i en del avseenden ganska ovanlig, vilket framgår redan av omslagsbilden, ett lok sett genom snöflingor som yr.

Dess bildvärld skulle jag beskriva som magisk realism; bilderna är också konstnärliga på ett sätt som kanske mer tilltalar de läsande vuxna än de barn dessa vuxna läser boken för. Ibland känns också porträtten av människor som lite stela. Landskapsbilderna lär vara hämtade ur verkligheten – de avbildar verkliga landskap i Grand Rapids i Michigan.

Innehållsligt är det här en fängslande historia. En ung pojke har börjat få kommentarer av typen ”Det finns ingen jultomte” men vill ändå inte släppa det som för de flesta barn är julens innersta väsen, tomten som kommer på en släde med klingande bjällror.

Natten mot julafton väcks han av ljudet av visslande ånga och gnisslande järnhjul. Där ute står ett tåg, insvept i ånga och fallande snöflingor. När pojken går ut, ropar konduktören ”Ta plats!”, och så får han veta att det här tåget heter Norrskensexpressen och går till Nordpolen.

Pojken kliver ombord och möter där andra barn – alla får de varm choklad och nougatkarameller, vita som snö. På färden norrut kan man sedan se både snötäckta fjäll och hungriga vargar.

Vid Nordpolen finns en jättelik leksaksfabrik, en hel tomtestad. På torget där står jultomten med sin släde, dragen av renar. Och bland alla barnen väljer tomten ut vår lille pojke.

Tomten ger pojken en extra ynnest: Han får själv välja ut sin allra första julklapp. Och då väljer pojken en bjällra av dem renarna bär. En sådan får han.

Sedan måste jultomten i väg med alla klapparna, och alla barnen på besök i Tomtestaden sätts på Norrskensexpressen igen för att fraktas hem.

Men när de andra barnen vill se den bjällra han har fått av tomten, kan han inte längre hitta den: Det är hål i morgonrocksfickan, där han har lagt bjällran!

Nästa dag är det jul och utdelning av julklappar, men vår lille pojke sörjer förstås sin borttappade bjällra. Ända tills hans syster hittar ett litet, undangömt paket bakom granen, ett paket med hans namn. I paketet ligger bjällran och en lapp med följande text: ”Hittade denna på sitsen. Laga hålet i din rockficka. Hälsningar JT.”

När han sedan rör bjällran fram och tillbaka, hör han och systern det underbaraste ljud. Men mamma och pappa kan inte höra något ljud alls – de tror att bjällran är sönder.

Bara barn kan höra tomtens bjällra, men ett efter ett förlorar de – även pojkens syster – förmågan att höra dess ljud.

Och så slutar boken så här:

”Allt detta var längesedan, och jag har blivit gammal, men bjällran klingar än för mig. som för alla er som tror på den.”

Man kan sova gott på många olika sätt

Thérèse Bringholms och Inger Scharis’ (text) samt Lena Forsmans (bild) ”Sov gott” (En bok för alla, 2013, tidigare utgiven av Berghs förlag, 2010) har undertiteln ”upp och ner & under vattnet”, och tanken är väl att väcka intresset för att sova hos den man läser det här för som godnattsaga.

Lena Forsmans bilder av de sovande djuren – koalabjörnen i sitt träd, fladdermössen som sover hängande upp och ner, ormen som sover med öppna ögon, tigerhajen som sover simmande och så vidare, är fascinerande – bara inte barnet man läser för sen lägger sig i badkaret för att likt flodhästen sova under vattnet.

Bildtexterna är följsamma och intresseväckande. Det är också de korta inlagda faktatexterna, men en del av dem är kanske aningen för avancerade för barn man läser bilderböcker för. Så den högläsande föräldern får nog vara beredd på att behöva förklara vad en koalabjörn är, var Australien ligger och vad eukalyptusblad är för någonting, vad en flyttfågel är för någonting och en del annat sådant.

Näst sist presenteras tornseglaren som kan sova i luften.

Som oftast följs detta av något som leder vidare till nästa sida: ”Men inte kan man väl gå och sova på samma gång?”

På de följande uppslagen följer svaret: ”Det kan Julia. En natt gick hon i sömnen…”

Och så slutar det med en bild av ett par damskor med kiss i och under plus texten ”…och kissade i mammas skor. Vilken sömntuta!”.

Melodikrysset nummer 36 2013

Dagens kryss var bitvis svårt, åtminstone för mig som inte har sett de många filmer som förekom.

Naturligtvis har jag hört Susanne Alfvengren sjunga ”Som stormen river öppet hav”, men jag har aldrig sett filmen den förekom i, ”Om kärlek”, 1986.

”ET” känner jag förstås till, men jag har faktiskt aldrig sett filmen och kände därför inte heller omedelbart igen musiken. Men när jag väl hade hamnat rätt, var det förstås inte längre svårt att komma på svaret, UFO.

Disneys ”Snövit” har jag däremot sett, Men för att göra det lite krångligare spelades i dag filmmusiken à la Beethoven.

Eftersom jag nästan aldrig ser på TV-såpor, har jag aldrig heller följt ”Skärgårdsdoktorn”. Men filmmusiken verkade vara av Stefan Nilsson, så jag googlade och kom fram till att han hade gjort filmmusik till ”Skärgårdsdoktorn”.

Melodifestivalerna följer jag, men ofta glömmer jag melodierna där redan innan programmet är slut.

Men Linda Bengtzings ”E de fel på mig” från Melodifestivalen 2010 minns jag i alla fall fortfarande.

Och Sonja Aldén, som 2012 tävlade med ”I din himmel”, hör till de hyggligare sångerskorna i den här allt mer mediokra tävlingen.

Härifrån är det inte långt till Jenny Silver och Candela, som vi i dag hörde i ”Galen”. Fast det vi i dag skulle kunna var att Silver förr i världen hette Öhlund.

För egen del är jag ju en radiot från ångradions tid, vilket väl bidrar till att jag känner igen gamla slagdängor som ”Amanda Lundbom”.

Av samma skäl är jag väl förtrogen med Ulf Peder Olrog – känner till exempel genast igen hans ”Violen från Flen”.

Och hur många gånger har jag inte i radion lyssnat på Tre Knas och hört deras associativa humor i ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”.

Till radiofavoriterna under fredagsmorgnarna under skoltiden hörde ”Schooldays” med Charlie Norman. I dag hörde vi honom gå lös på en gammal schlager, ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fast Cornelis Vreeswijk har jag allt av i skivhyllorna. Där finns förstås också hans ”Jag hade en gång en båt” från 1965, och jag vet förstås, att den i original heter ”Sloop John B” och att den bland annat har spelats in av The Beach Boys, som vi förknippar med att surfa.

Och så har jag en gigantisk Bob Dylan-avdelning i skivhyllorna. Där finns också hans ”Tempest”, på vilken man hittar ”Pay In Blood”, som spelades i dag.

Tillbaka i stan

Efter syskonfamiljemiddagen hos Gunnel och Ragge i Vallentuna återvände vi till Öregrund för resten av veckohelgen. För egen del avslutade jag dagen med att sent på kvällen lösa Melodikrysset på nätet. På söndagen skrev jag om säsongens sista Sommar-program, det med Mando Diao, medan Birgitta var ute i trädgården och skördade. Hon komponerade också jättefina buketter att ta med in till stan, både åt oss själva och åt Kerstin.

Vädret var mycket vått, nästan höstlikt, när bussen anlände till Uppsala, och då gjorde jag en tabbe som jag aldrig tidigare har gjort under alla de årtionden vi har åkt den här sträckan: Jag glömde kvar den axelväska som jag hade lagt i utrymmet bakom/under det säte jag satt på. Halvvägs till taxin vi hade tänkt ta hem, frågade Birgitta plötsligt, var jag hade min stora bag, och då störtade jag genast tillbaka – bara för att se bussen förvinna ner på Kungsgatan. Vi gick in på Centralstationen för att anmäla vad som hade hänt, men klockan var så mycket, att Upplands lokaltrafiks kontor hade hunnit stänga.

Så fort vi i morse hade skickat i väg Viggo och Klara till höstterminens första skoldag, kontaktade jag UL men fick höra, att deras hittegodsavdelning öppnade först 09.00. Vid niotiden hängde jag på telefonen, bara för att få höra, att någon väska inte hade lämnats in.

Sen måste jag i väg till Ögonkliniken på Akademiska för att kontrollera, hur starroperationen i förra veckan hade lyckats.

Själva kontrollen utföll väl, men jag berättade att jag hade blivit av med ögondropparna och varför – och fick genast recept på nya.

Vid Akademiska hittade jag sen en ledig taxi, som jag bad att få bli körd i till ULs hittegodsavdelning. Det visade sig att inte heller chauffören kunde lokalisera den adress jag hade fått av receptionisten på hittegodsavdelningen, men hon hade också nämnt stadsdel, och efter mycket letande (och telefonguidning av samma receptionist) hamnade vi till slut rätt, långt ute på det som nyss var vischan. Jag bad taxichauffören att vänta, bara för att snart få beskedet att min väska inte hade hittats, kanske för att busschauffören från i går kväll var på kurs.

Så i stället för att åka hem i taxin bad jag föraren att skjutsa mig till centrum, i närheten av det apotek där jag brukar handla. Och så fram med hela listan över mina försvunna läkemedel. Det visade sig dock att fyra av dem, alla vitala, inte fanns i lager – om jag beställde dem nu (vilket jag gjorde), kunde jag förhoppningsvis få hämta dem sent följande dag.

Ja, vad gör man?

Jag åkte hem med det jag hade lyckats få ut – vår son Matti ringde nämligen i går och ville komma och hälsa på oss med sin lilla Ella, och självfallet ställde farfar och farmor upp.

Ella-besöket blev mycket lyckat, och också Viggo och Klara kom hem tidigt från skolan för att kunna träffa sin lillkusin. Farmor hade lagat lunch, och Ella åt med god aptit. När farmor sedan hade varit på Konsum och handlat, bland annat frukt, gick det åt sådant också. Jag lade märke till något jag också tidigare har iakttagit: Lilla Ella väljer att helst leka med Klara, som trots att hon går i tvåan storleksmässigt står Ella närmast. Och Klara är förstås jätteförtjust!

Mitt under det här ringde ULs hittegodsavdelning och meddelade, att min väska nu har kommit till rätta. Som en vänlighet erbjöds jag av damen som ringde – den jag tidigare hade pratat med – att få min väska levererad till Centralstationen för att där hämtas upp hos UL, ett erbjudande som jag förstås tacksamt tog emot.

Så långt som det är till ULs hittegodsavdelning där ute på upplandsslätten hade jag i dag ändå inte kunnat lämna över presenterna från islandsresan, om jag hade åkt ut dit och sen tillbaka. Så Ella får sin lunnefågelsdocka och sin mugg nästa gång hon kommer och hälsar på.

Melodikrysset nummer 33 2013

Nej, det är inte synen som har konstrat igen. Efter starropeationen har jag nu fått en synskärpa jag inte har haft på länge – dock måste det nyopererade ögat inledningsvis vårdas med två sorters ögondroppar tre gånger om dagen.

Men vi har haft släktlunch på den dahlska sidan, i Vallentuna och i regi av Gunnel och Ragge. Syskonen Dahl med respektive samt de av deras barn med äkta hälft och deras barn som kunde var också inbjudna. Från vår del av familjen deltog således vår dotter Kerstin med barnen Viggo och Klara.

Men det är ju inte om detta det här ska handla – jag bara förklarar varför det har dröjt innan jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset.

Dagens kryss började ganska lätt med signaturen till TV-serien ”Macken” – dock sjöngs signaturmelodin av Lill Lindfors.

Det här krysset innehöll för övrigt mer som var TV-relaterat.

Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömsen kände vi igen på deras göteborgska idiom, och vi minns dem i rollerna som Albert och Herbert.

Den bortgångne Larry Hagman minns vi som JR i ”Dallas” – det var Larry som i dag sjöng ”My Favorite Sins” för oss.

Dagens barnfråga var, milt talat, en repris – det medgav också Anders Eldeman. Själv vet jag inte hur många gånger vi i Melodikrysset har fått höra Gyllene Tiders ”Sommartider” förklädd till en av Bamses dunderhits, ”Dunderhonung”.

Mer sommartider skildras i Evert Taubes filmtema ”Änglamark”, här i en engelsk version.

Och ytterligae sommar: Åsa Jinder sjöng ”Som en sommarvind”.

Fast nu är det ju redan kräfttider, och då kan det, med tanke på de drycker som dricks till kräftorna, vara på sin plats med en klassisk påminnelse: ”It’s Only a Paper Moon”. Dock fick vi i dag inte höra texten; låten exekverades på munspel av Filip Jers.

Den här låten är en amerikansk klassiker, bland annat med Ella Fitzgerald, så då tar vi väl också några låtar med anknytning till andra länder och kontinenter.

I en gala för Afrika 1985 , ”USA for Africa”, förekom Michael Jacksons och Lionel Richies ”We Are the World”.

Och med en välvillig tolkning kan man ju i gengäld se Lasse Dahlqvists ”Hallå, du gamle indian” som en solidaritetssång med de amerikanska urinvånarna.

”Cabaret” (1966) av Fred Ebb och John Kander är förvisso amerikansk, men den bygger på en för övrigt utomordentligt läsvärd roman, ”Farväl till Berlin” från 1939 om nazisternas övertagande av agendan i Tyskland, och boken är skriven av en engelsman, Christopher Isherwood.

Och sen kan vi väl avsluta landraddan med Frankrike: I dag fick vi också höra Jean Gabin i ”Manintenent je sais”.

Och så avslutar vi kryssredovisningen med en utmärkt svensk sångerska, Melissa Horn – jag har henne på skivor – och ”Innan jag kände dig”.

Barbros bästa? Jo, somligt är helt genialiskt!

Barbro Lindgren har skrivit för både barn, ungdomar och vuxna. Några av berättelserna för de yngre finns samlade i antologin ”Barbros bästa” (Rabén & Sjögren, 2013), och även om inte allt gör skäl för titeln, hittar man i den här volymen en del helt genialiska skapelser.

Jag har läst Barbro Lindgren under mycket lång tid, också tidigare recenserat en del av det hon har skrivit. Här på bloggen, under Kulturspegeln, Barnkultur, hittar du till exempel en text om ”Nöff nöff Benny” (med illustrationer av Olof Landström) samt, under Serier, inledningen till Sara Olaussons serieversion av ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. Båda finns med i den samlingsvolym jag skriver om.

Några andra lindgrenhistorier och -figurer, som finns med i den här antologin och som jag tidigare har skrivit om i andra sammanhang är ”Alban – popmuffa för små hundar”, illustrerad av den tecknarutbildade Barbro Lindgren själv, och ”Mamman och den vilda bebin”, genialt illustrerad av Eva Eriksson. Eva Eriksson har lika genialt illustrerat Barbro Lindgrens småbarnsböcker om Max – jag har recenserat några av de tidiga, dock inte den djärva ”Titta Max grav!”.

En genial historia, adekvat illustrerad av Charlotte Ramel, är ”Ängeln Gunnar dimper ner”, Ja, Gunnar med sina små vingar på ryggen, är verkligen en liten ängel på tillfällig permission från himlen, och när han hittar den ledsna lilla Elin och det visar sig att hon sörjer sin överkörda katt, kan han väcka den till liv igen. I den här historien hinner Gunnar väcka ytterligare några fler till liv, bland dem tant Jonssons döda baby och lilla Maris mamma.

Själva upptakten, när Elin upptäcker hans vingar, är minnesvärd:
- Men är du en ängel? ropar Elin.
. Ja, det är jag!
– Vad heter du?
– Jag heter Gunnar.
– Men vad gör du här nere på jorden?
– Jag har sommarlov, säjer Gunnar.

Barbro Lindgren väjer inte för livets stora frågor, till exempel döden. Den återkommer hon till i ett par av de korta texterna, ofta i allvarligare form, men allra bäst blir det när hon, som i den nämnda Max-historien, blir drastisk på det där speciella barbrolindgrenska sättet:

Max sjuk.

Titta Max grav!

Melodikrysset nummer 32 2013

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men att tyda mina egna anteckningar och sen skriva rätt blir allt svårare med min allt klenare syn. Kommande vecka ska jag till Akademiska för ett mindre ingrepp i mitt tidigare opererade högeröga. Hoppas att synen på det ögat åtminstone inte blir sämre av det.

Bara en av artisterna i dag, Mike Rosenberg med ”Passenger”, har inte spelats tidigare i krysset.

I gengäld fick vi åter igen också höra en repris på ”Hotel California” med The Eagles.

Ganska mycket var över huvud taget material med tryggt välkända artister och grupper, mycket av det faktiskt svårutslitligt.

Nog föredrar jag själv Paul Simon och Art Garfunkel framför Thorleifs, men det är ju ett bevis på de förras storhet, att ett svenskt dansband spelar in deras låtar, ”Mrs Robinson” med flera. Fast i mina skivhyllor finns allt av Simon & Garfunkel och inget med Thorleifs.

The Beatles har jag också komplett. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Hey Jude”.

Allt som Olle Adolphson har gjort på skiva har jag också i våra skivhyllor. Däribland inspelningar av ”Nu är det gott att leva”.

Nu är det gott att leva

Text och musik: Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag

Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.

Det är en trösterik sång för oss gamla krattor av båda könen!

Också en annan kär gammal skivbekant – jag har det mesta av honom också – är Povel Ramel. Men i den text som börjar ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” varnar han oss: ”Underbart är kort”.

Kärlek av mer handgripligt slag sjunger Monica Zetterlund om i Hasses och Tages ””Vad en liten gumma kan gno”, som här skulle ge oss ordet för det hon bokstavligen gör på scenen, gnor.

Också The Real Group finns i vår skivsamling. I dag hörde vi dem i psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”, och inte nog med det: de dirigerades av ingen mindre än Eric Ericson, kär gammal bekant från ODs fester, nu tyvärr död.

Svante Thuresson har jag liksom till exempel Monica Zetterlund hört live på socialdemokratiskt valmöte. I dag hörde vi honom exekvera en låt av en annan av mina favoriter, också han med vänstervårderingar, Ulf Lundell, ”Rom i regnet”.

Alla de här finns i vår skivsamling, och där finns också Alice Tegnér, bland annat i insjungning av Alice Babs. Så ”Bä, bä vita lamm” känner jag förstås igen, inte bara därför utan också för att vi fick sjunga den i småskolan.

Charlotte Perrelli har jag mest hört i samband med Eurovision Song Contest och de svenska uttagningsomgångarna. I dag hörde vi henne i ”The Girl”. Ta det förresten försiktigt nu efter nya babyns ankomst!

Sen börjar vi avrundningen med något som inte brukar innehålla så mycket musik, ”Rapport”. Det är klart att en gammal journalist och fortfarande politiskt intresserad människa som jag dagligen ser det här programmet och då också hör signaturen.

Detta fastän jag inte längre har några politiska plikter utan, för att citera titeln på den låt vi hörde med Bo Kaspers orkeser, ”Semester”, numera förfogar fritt över min egen tid.

Spännande och rolig serie för yngre skolbarn

Jag är inte längrfe i åldern för att läsa Kamratposten, så följaktligen har jag inte kommit i kontakt med Katten Nils & Morris innan jag nu köpte albumet ”Den mystiska ön” (Kartago, 2013). Men det blev en trevlig ny bekantskap, skapad av kollektivet Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarsson.

Det tar en stund innan handlingn blir mer äventyrlig. Nils och Morris är till att börja med upptagna av det kortspelande Nils är helt fixerad vid. Morris slits, liksom pojkar i den åldern, mellan rädsla för tjejbaciller och en oemotståndlig lust att bli ihop med kattflickan Semlan.

Semlan är samtidigt jätteförälskad i Morris och ser sin chans när hennes mormor tar med henne på en båtresa till ön med plantagen varifrån hon får sitt älskade kaffe, som nu är på upphällningen. Med sig på resan får Semlan ta också en kompis, och hon väljer då förstås att fråga Morris men skarvar lite med sanningen för att locka honom: expeditionen till ön är en skattjakt, inte en kaffejakt.

Morris i sin tur lurar henne genom att i en stor koffert smuggla med också Nils. De här båda tillbringar, till Semlans stor förargelse, nästan all tid i Morris’ hytt, där de fortsätter att spela kort.

Väl framme ser de uppe på öns centrala bergstopp mystiska strålar upp mot himlen – det här fenomenet har tidigare skrämt i väg kaffeplantagens alla arbetare från ön. Mormor tar ensam en båt i land för att leta kaffebönor, och trots att hon har tillhållit småkatterna att stanna kvar på skutan, smyger de i en livbåt och ror i land.

Nils lämnas att vakta roddbåten, och Morris och Semlan går uppför en stig och in i en gång i berget – när detta plötsligt får ett nytt utbrott. Samtidigt som de förstår att de är med om ett vulkanutbrott och måste fly ner till båten, upptäcker de att berget innehåller mängder av jättelika diamanter.

Under den panikartade flykten tappar de dock alla diamanterna. Mormor är redan på väg ut till skutan – men var är Nils och ders egen livbåt? I sista stund dyker han upp, och även de tar sig tillbaka till skutan. Mormor får inte ens reda på att de har varit i land.

Några diamanter fick de alltså inte med sig, men plötsligt kommer det en jättelik sådan och landar på Nils’ svans. Nils, som inget vet utan tror att det bara är en lavasten, slänger diamanten i havet!

Till det här långa äventyret har man i albumet lagt en rad korta, mer komiskt inriktade fyrarutorsserier om de här tre och deras vänner och fiender,

Melodikrysset nummer 31 2013

Det går snabbt utför med synen. Nu har jag, gamle tidningsläsare och redaktör, till exempel svårt att läsa brödtexten i tidningarna. Ofta nöjer jag mig med att läsa rubriker och ingresser.

Hörseln och musikminnet är det inget fel på, men jag får anstränga mig för att hitta rätt siffror i Melodikrysset, och det är också besvärligare att googla. Och sen kan jag knappt tyda mina egna anteckningar – ledtrådar så väl som svar – på A4-arket jag använder vid kryssandet.

Men – peppar, peppar – det här tror jag är de rätta svaren i dag:

Lättast är som vanligt det man har i sin egen skivsamling eller eljest ofta har hört.

I dag började krysset med Jan Johanssons version av ”Elvira Madigan”, skillingtrycket vars innehåll Bo Widerberg har gjort en film av – jag såg filmen senast nu i somras.

En annan kär gammal bekant är ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa – fast här skulle veckodagen återges i pluralis, lördagar. Jag har förresten arbetat några somrar på Örebro-Kuriren, förr utgiven i det landskap där Jeremias (Levi Rickson) hörde hemma.

”Goodnight Irene” har jag oftare hört med upphovsmannen, Leadbelly, och med The Weavers (Pete Seeger med flera), men också Eric Claptons version, som vi i dag hörde, är fin. Jag gillar Clapton över huvud taget – har massor av skivor och har även hört honom live.

Som ni säkert anar, hör jag till dem som brukade lyssna på ”Smoke Rings” i radio. Det svar man här sökte var således rök.

Och för att fortsätta på temat klassisk jazzmusik: ”Stormy Weather”, som här skulle ge oss ordet väder, är en pärla med till exempel Lena Horne eller Billie Holiday.

Och för att ta ett rejält skutt i tiden: Jag har också allt med First Aid Kit – Johanna och Klara Söderberg – i min skivsamling. Jag hoppas att deras ”The Lion’s Roar” övertygade er som inte har lyssnat på dem om att de är mycket hörvärda.

Jag gillar faktiskt ocksaå Magnus Uggla. I dag hörde vi hans ”Efterfest”, vilket skulle ge oss ordet fest.

Äldre disneyfilmer ser jag också gärna. En sådan är ”Askungen”, där vi i den svenska versionen hörde Sif Ruud sjunga ”Salagadoola menchicka-boola bibbidi-bobbidi-boo”-

Jag lyckönskar Danmark och Emmelie de Forest till segern i Eurovision Song Contest. ”Only Teardrops” vinner faktiskt på fler lyssningar.

”Ankaret opp”, som här skulle ge oss ordet ankare, förekom i en gammal svensk långfilm från 1955, ”Flottans glada gossar”.

Ett par andra glada gossar – en av dem var Ragnar Dahlberg – sjöng ”De ä’ Norrköping de”. Om jag inte minns galet har han en gång i världen gjort ett porträttprogram för TV av min hustru, bland annat med bilder från vår trädgård här i Öregrund.

Just nu är det fantastiskt sommarväder här i Öregrund, men vi vill ju inte med Evert Taube behöva sjunga ”Se hur hela Uppland står i lågor”, så i går kväll var jag ute vid vår grind mot allmänningen och varnade några killar som tältade där – det är båtvecka – för att elda i det torra gräset. De lovade att inte göra det, och vi lever.

Jag njuter av vädret och årstiden, även om ”Sommaren är kort”, som Tomas Ledin sjunger.

Och har jag tur, leder ögonoperationerna i augusti till att jag ser mer av den också. Fast jag skulle vilja se sommaren nu, inte ”Another Saturday Night”, för att citera Cat Stevens.

En julivecka med Matti och hans familj

Kerstin och hennes barn Viggo och Klara tillbringade en vecka i morfars och mormors sommarhus i Öregrund, och sen var det dags för Matti, Karin och lilla Ella att hälsa på, så den här veckan har vi varit farfar och farmor.

Vi överlämnade en rysk docka-i-docka-i-docka, köpt under vår östersjökryssning, åt Ella, och Karin, som snart fyller år, fick lite i förväg ett par Iitala-lyktor, inköpta i Helsinki. Även jag uppvaktades, eftersom jag fyllde 76 strax före midsommar. Jag fick två CD med Rodriguez – jag har lyssnat på båda i kväll, så jag återkommer.

I julklapp från Matti hade Birgitta fått löfte om att få ytterdören och dess karm ommålade. Som så mycket annat hos oss är färgen där mörkblått och vitt, så Matti gick till den lokala färghandeln här i Öregrund och skaffade färg – skrapa och stålborste och en del andra attiraljer fanns redan i boden nere vid vägen – och Matti la ner mycket omsorg först på grundarbetet och sen på att i omgångar, med torkperioder emellan, måla om ytterdörren. Det blev både snyggt och professionellt. Jag kan bedöma det, eftersom jag själv har utfört en hel del måleriarbeten.

Det gällde förstås att hålla lilla Ella borta från det här, så hennes mamma gick med henne både till Tallparken för att bada och runt i vår trädgård, som alla barn älskar. Matti hade också pumpat upp en barnbassäng nere i trädgården och fyllt den med vatten.

Ella har i och för sig varit här tidigare men mindes knappast det: nyfiket utforskade hon vårt sommarhus; en del dörrar stängde Matti dock helt sonika, eftersom Ella går och springer själv nu och inte längre kan passas vareviga minut. Men vi har tre lådor med leksaker för barn i lite olika åldrar här, och hon gillade uppenbart en korg med frukter av plast.

Det leder mig osökt över till måltiderna. Ella äter det mesta med god aptit och vill absolut ha samma mat som de vuxna, så i hennes mycket rymliga mage slank det ner både frukostgröt (som även hennes föräldrar äter) och, för att ta ett helt annat slags exempel, bitar av de kryddiga korvar jag bjöd på till en av måltiderna.

Alldeles i början höll hon sig mest till sin mamma och pappa, men snart fick både farmor och farfar god kontakt med henne.

Fast Matti och Karin hann, tillsammans med lilla Ella, både hälsa på kompisar, som har sommarhus här i Öregrund, och göra en bilutflykt i Öregrunds omgivningar, ja ända till Gimo. Och så var det så att Karins bror Nisse också befann sig i Öregrund – han skulle vara med och arrangera ett par goda vänners bröllop i Societetshuset.

I dag har Matti, Karin och Ella åkt – Matti har fått låna Annas bil på några dagar – och då blev det riktigt tomt och tyst.

Men efter middagen satte jag och Birgitta oss på glasverandan och lyssnade där på Rodriguez.