Maria Gripes ”Skuggserien” som film

Maria Gripe (1923-2007) var en utomordentlig ungdomsförfattare – jag har skrivit uppskattande om flera av hennes böcker, inte minst om ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som jag först hörde som en andlöst spännande radioföljetong redan 1976, då dramatiserad tillsammans med Kay Pollak.

Jag har publicerat recensioner både av den och av flera andra av Maria Gripes böcker.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, bland annat följande:

”Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers, 1982) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.”

Det här var en kortrecension, och självfallet skulle det finnas mycket mer att tillägga – jag ska återkomma till detta, när jag övergår till att skriva om filmversionen, som omfattar ytterligare två av de sammanlagt fyra böcker, som ingår i den så kallade ”Skuggserien”. Utöver den redan nämnda boken utgörs den av

”…och de vita skuggorna i skogen” (1984)

”Skuggornas barn” (1986)

”Skuggömman” (1988)

Av de tre första böckerna i ”Skuggserien” gjorde Marianne Ahrne TV-serien ”Flickan vid stenbänken”, som visades 1989 i Sveriges Television. Hela serien, som är uppdelad i kortare TV-avsnitt är 4 timmar och 21 minuter lång, och den finns återutgiven i en box med två DVD-skivor. Jag har under två kvällar sett hela materialet, och det är Marianne Ahrnes filmversion – möjligen i olika avseenden inte helt trogen handlingen i Gripes böcker – jag nedan kommenterar. Observera att Ahrnes filmversion av tre av böckerna, ”Flickan vid stenbänken”, alltså har ett snarlikt men inte identiskt namn som första delen i bokserien men således även täcker de två följande böckerna i serien.

De viktigaste personerna vi får lära känna är de här:

En vinterkväll runt 1910 får en hyggligt välbeställd borgerlig familj i Stockholm besök av en flicka, Carolin (Anna Edlund), som söker tjänst som piga. I det hushåll hon kommer till finns tre barn, viktigast dottern Berta (Anna Björk), och så deras mamma (Lena T Hansson) och pappa (Bertil Lundén). Och så den barska hushållerskan Svea (Majlis Granlund), en konservativ dam som har som princip, att tjänstefolk ska veta sin plats.

Hon kommer mycket riktigt på att Carolin verkar ha någon som hon smygträffar på nätterna – en bror, Carl, visar det sig, men Carl är alltså egentligen Carolin och är således verkligen en flicka, om än en mycket pojkaktig sådan.

Genom farmors i familjen (Inga Landgrés) förmedling söker Carolin, nu som så ofta klädd som pojke och med namnet Carl) tillsammans med Berta plats på slottet Rosengåva (i själva verket Trolleholm nära Eslöv), där man söker ett par ungdomar som sällskap och assistenter åt husets egna ungdomar, Arild (Gerhard Hoberstorfer) och hans stumma syster Rosilda (Gaëlle Legrand), som tappade talförmågan när modern troddes ha dränkt sig och sen symboliskt begravdes. (Pappan är också försvunnen, utomlands.) De här syskonen har sedan aldrig lämnat slottet, och Rosilda kommunicerar genom att skriva i anteckningsböcker. Ungdomarna tas om hand av sin gamla barnsköterska Amalia (Anita Björk) och paret Axel (Hans Polster) och Vera Thorsson (Chatarina Larsson). Till den kusliga och klaustrofobiska stämningen på slottet bidrar också tre groteska gamla tjänare och kusken (Georg Årlin).

Ett hot, så småningom ett akut hot, mot den här miljön utgör Storråda (Viveca Lindfors), som, förutsatt att Arilds och Rosildas båda föräldrar kan förklaras vara döda, vill fördriva de andra och själv ta över gården.

Jag vill inte ge en alltför detaljerad skildring av upplösningen, men ett handgemäng slutar med att det utbryter eldsvåda i slottet, och under släckningen hittas och räddas i sista stunden den försvunna modern i huset, vilket leder till att Storråda måste ge sig i väg och till att Rosilda återfår talförmågan.

Den återfunna modern har hela tiden, vilket bland andra Axel hela tiden har vetat och de gästande barnen har börjat ana, gömt sig på den låsta och genom åren bevarade övervåningen.

Så långt handlingen och de medverkande.

Psykologin i det sist omnämnda, moderns övergivande av sina egna barn, antyds i filmen men blir aldrig riktigt psykologiskt övertygande.

Ett annat problem med den här långa och mångfacetterade berättelsen är att den innehåller så många olika spår. Farmodern till Carolin har lett flickan till att söka tjänst i den där stockholmsfamiljen, därför att hon tror att pappan i familjen är far även till Carolin – hon och Berta är alltså halvsyskon.

Farmodern leder också de båda halvsyskonen till Rosengåva, som också gömmer en hemlighet, som berör Carolin, det vill säga Carl. Och han förstår så småningom, när han en natt får syn på den förmodat döda modern till Arild och Rosilda, att hon måste vara även hans mor och han själv således vara ett halvsyskon till Arild och Rosilda.

Och eftersom Carolin under vistelsen på Rosengåva uppträder som pojke, Carl, blir den stumma systern Rosilda kär i honom (alltså henne), vilket Caroline ser ut att bejaka genom att kyssas med Rosilda. Brodern Arild, som också har känt erotisk dragning till Carl, ser senare Carl = Caroline – bada naken och fylls av vrede och motvilja.

Det är alltså inte bara tidens stora kvinnofråga (rösträtten) som diskuteras i den här bokserien utan också vår könsidentifikation och vad den innebär.

Men läs själva böckerna, och se gärna också filmatiseringen.

Melodikrysset nummer 16 2016

Jag var inne i Uppsala i går, var kallad till en av de återkommande kollmötena med min husläkare. Det här besöket resulterade bland annat i att jag fick en salva att stryka på ryggen, där jag har fått utslag. Och så fick jag en remiss till Akademiska för lungröntgen, eftersom jag berättade att jag utan att vara förkyld hostar när jag intar ryggläge.

Jag passade då också på att gå till det näraliggande konditori Trianon, som säljer mycket välkomponerade smørrebrød, och valde ut några att ta med till fredagskvällens middag i Öregrund.

Där hade hustrun och jag sen en helkväll framför TVn och såg, utöver nyheter, programmet om Hannah Arendt, den ganska taffliga men ändå trevliga ”Mord i Paradiset” och så ett program från en konsertturné med Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij, två artister som jag uppskattar mycket.

Därmed har vi kommit över på ämnet musik och fått en naturlig övergång till Melodikrysset.

Och eftersom jag ovan berättade om mitt och hustruns TV-tittande, kan vi ju ta de TV-anknutna frågorna allra först.

Två sådana staplades på varandra. Av dem hade jag ganska lätt att känna igen Jan Johanssons pianospel i den låt som användes som signaturmelodi till ”Hem till byn”, som jag också känner till som TV-serie. Eftersom jag generellt ser få TV-såpor, hade jag till en början svårt att placera den andra signaturmelodin, men sen fick jag rätt många ledbokstäver och kunde gissa mig fram till att det här rörde sig om ”Solsidan”.

Jag är en skivsamlare av stora mått, men jag samlar då på artister och genrer som av den ena eller den andra anledningen intresserar mig. Inte så att jag har något mot Rihanna, men jag har inget av henne i min egen skivsamling. Fast när jag hade fått inemot hälften av hjälpbokstäverna, såg jag, att det, som jag hade anat, var hon som sjöng ”Close to You”.

Jag har generellt svårt för dansband, men dagens två dansbandsanknutna frågor hade jag inga problem med.

Krysset inleddes i dag med ”I mina skor”, som många minns i Lasse Stefanz’ version, men i dag fick vi höra låten sjungas av den som skrev texten, Alf Robertson, och som jag tycker gör den bättre.

Krysset avslutades också med något dansbandsartat, nämligen ”Du kommer med sol” med Rolandz, där Robert Gustafsson, mer känd i egenskap av komiker, är sångare.

Till Anders Eldemans egenheter som krysskonstruktör hör att försöka lura oss krysslösare genom att använda alternativa inspelningar och andra språk än det vi normalt förknippar låten i fråga med.

I dag hade han till exempel hittat en inspelning där Nat King Cole sjöng ”Love” på tyska.

Och fastän jag har publicerat den tänkvärda texten till Elvis Presley-hiten ”In the Ghetto” – som här skulle skrivas getto – här på bloggen (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), hade jag till en början svårt att känna igen den i den här versionen.

Ibland fordrar Eldeman ett flerstegsresonemang av oss som löser krysset. Det var till exempel inget svårt att komma på att det var Kalle Moraeus (ackompanjerad av BAO) som sjöng klassikern ”O sole mio”. Men sen fordrade Eldeman av oss, att vi skulle kunna, att den här melodin är napolitansk. Och inte nog med det: Vi skulle också veta, att det finns en Pizza Napoletana. Den är i själva verket min favoritpizza. Jag gillar dess smak av sardeller, svarta oliver och kapris.

Det finns Pizza Hawaii också, men den är jag inte riktigt lika förtjust i. Detta apropå att det bland dagens ljudillustrationer också fanns ”Mitt eget Honolulu”, som väl en gång i världen lanserades av Bing Crosby.

Och på tal om pizza. Eldeman spelade också en gammal schlager om kulinariska nöjen: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men för att återvända till det italienska. Inte heller ”Pinocchio” är ett Walt Disney-original, även om jag håller hans filmversion högt – historierna om Pinocchio skrevs under tidigt 1880-tal av italienaren Carlo Collodi. Fast frågan i krysset var, vad den man hette, som hade skapat den där trädockan, som fick liv men allt längre näsa när han inte talade sanning. Jo. Geppetto hette han.

Till sist har jag sparat två artister, som jag har praktiskt taget allt av i min stora skivsamling, vilket ska ses som ett tecken på hur mycket jag gillar dem.

Olle Adolphson har jag en gång i världen faktiskt hört live, på en krog i Stockholm; hans ”Mitt eget land” till text av Beppe Wolgers finns också med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Någon kampdiktare är han ju inte för det mesta, men för det mesta hittar man i hans visor sådant som passar alla de olika stämningar vi drabbas av i livet. I dag fick vi höra något hugnesamt, ”Nu är det gott att leva”.

En annan sån där följeslagare genom livet har varit norrmannen Alf Prøysen, och också av honom hade Eldeman valt något trösterikt, ”Du ska få en dag i morgon”, med fortsättningen ”som ren och öppen står”, i norskt original ”Du ska få en dag i mårå”. (Både Carl Antons svenska text och Prøysens norska original hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.) Prøysen är väl här i Sverige mest känd för den TV-filmatiserade ”Teskedsgumman”, men hans register var brett och mycket folkligt.

Jag kom i kontakt med hans skapande i unga år, då jag var ombud för gamla Folket i Bild i vars folkbokserie man gav ut hans underbara ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), och jag älskade många av hans visor, när de sjöngs in på svenska.

Under min tid som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna var jag ofta över i Norge, bland annat på Arbeiderpartiets kongresser, där man alltid unisont sjöng Prøysen, och vid ett sådant tillfälle köpte jag också på ett bokbord en flerbandsutgåva med alla hans sånger. Och vid varje besök i Oslo kammade jag igenom skivaffärer och butiker för begagnade skivor för att gradvis komplettera min prøysensamling.

Jag önskar er alla inte bara en dag i morgon utan en hel vår där världen står vid och öppen framför er!

Melodikrysset nummer 15 2016

Här om natten snöade det här i Öregrund. Marken blev alldeles vit igen. Men när jag på morgonen skulle gå ner till postlådan och hämta morgontidningarna, hade snön redan smält på gången och på trapporna, och under dagens lopp kom den av Birgitta vårstädade trädgården fram igen. I dag lyser solen över de tidigblommande lökväxterna i rabatterna och i gräsmattan.

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste. Många brukar tycka att den klassiska musik Anders Eldeman ibland spelar i krysset är svårt, men dagens exempel, Bachs ”Air”, har väl de flesta hört någon gång. För att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman den i dag med Ekseption.

Till Eldemans vanor som kryssmakare hör att ibland spela flera låtar med samma artist eller av samma upphovsperson.

Ett exempel i dag var två nummer med anknytning till Evert Taube.

Svårast av dem var nog frågan där han som ljudillustration spelade Taubes ”Tarantella (i dårarnas gränd)”. Fast här skulle vi identifiera sångerskan, som var Jeja Sundström.

I det andra fallet skulle vi till den instrumentalt spelade ”Nudistpolka” ange upphovsmannens initialer, E T. Och så ville Eldeman veta, vad de som förekom i visan gjorde, nämligen näckade. Här i Öregrund har vi för övrigt ett officiellt, skyltat nakenbad, men jag skulle tro att näckandet där inte riktigt har kommit i gång än för säsongen.

Ytterligare en sådan här upprepning förekom i dagens kryss.

GES – Anders Glenmark, Thomas Eriksson och Niklas Strömstedt – var det som gjorde ”När vi gräver guld i USA”, som vi i dag hörde Amanda Jensen sjunga.

Nämnde Strömstedt var det också som gjorde ”Från Djursholm till Danvikstull”, som vi i dag hörde instrumentalt med Lars Roos.

Tomas Ledin förekommer då och då i krysset. Jag har inte hans senaste platta, där han sjunger ”Livs levande”, som vi hörde i dag, men jag har ett antal skivor med honom.

Andra artister förekommer också relativt ofta, bland dem Povel Ramel, vars ”Underbart är kort” från 1955 i dag förekom som ljudillustration.

Och Hasse och Tage är likaså återkommande kryssgäster. I dag fick vi höra en låt ur Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från 1975, insjungen av Jan Malmsjö. Men vad måste personerna i handlingen, alltså fångarne, först vara? Jo, arresterade. Och jo, jag har sett filmen.

När vi därmed ändå är inne på filmer, kan vi passa på att ta även den andra filmfrågan. Walt Disneys ”Pongo och de 101 dalmatinerna” kom 1961, och, jo, jag har sett även den, tillsammans med något barn kanske. Den som sjöng i ljudillustrationen var Cruella del Vil. Kryssvaret skulle bli dalmatiner.

Eftersom jag är av en generation, då praktiskt taget alla killar fortfarande gjorde lumpen, är jag förstås också förtrogen med ”Muckarpolka”. För er som på grund av ålder inte känner till terminologin kan jag berätta, att det man gjorde, när man äntligen var klar med militärtjänstgöringen, var muckade.

Kvar då att redovisa är svaren på två låtar, exekverade av två utländska artister.

Jag minns fortfarande Bonnie Tylers framträdande i Eurovision Song Contest och minns att jag förvånades över att hon och hennes ”Believe In Me” inte lyckades bättre.

Och sist i dag hörde vi Rod Stewart, still going strong i den lite irländskklingande ”Love Is”.

Ella, 4, och Sofia, 1

Vi var på födelsedagskalas i Stockholm i går, hos Matti och Karin, vars båda barn fyller år med bara någon veckas mellanrum: Ella blev fyra år och Sofia ett. Med från vår, alltså Mattis sida av familjen var Mattis syskon, Kerstin och Anna, Kerstin med sina två barn. Från Karins sida kom hennes föräldrar, Lennart och Lena plus Karins syskon, tvillingarna Nisse och Ingrid, Ingrid med man och son, Gunnar, som är aningen äldre än Sofia. Dessutom deltog Karins faster som också heter Karin.

Vi har träffat de flesta tidigare, så redan från början rådde avspänd stämning – dessutom har de här båda av Matti och Karin sammanförda familjerna ganska lika värderingar, även politiska sådana.

Vi bjöds på en mycket god klassisk köttgryta med kokt potatis och till detta ett urval fräscha salladsgrönsaker och så svarta oliver och fetaost samt till det gott bröd med ost.

Därefter blev det kaffe och te, och till det två tårtor, en tillägnad Ella och en tillägnad Sofia. Sånt får farfar, som är diabetiker, inte äta, men Matti ställde fram ett fat sockerfria kakor plus lite vindruvor.

Framför soffan där jag satt – vi fick dela på oss runt två bord – fanns på golvet en mängd leksaker, så dit drogs snart Ella och Gunnar. Lilla Sofia var tyvärr lite förkylningshängig, men när jag först anlände, fick jag ett soligt leende från henne, vilket tydde på att hon mindes mig från besöket hos oss i Öregrund i påskas.

Så småningom blev det sång och hurrande för födelsedagsflickorna och därefter presentutdelning. Båda fick många olika klädesplagg av olika slag, något som behövs inte minst när det gäller barn som växer. Birgitta överlämnade bland annat var sin egensydd klänning till småflickorna.

För min del satsade jag på böcker åt Ella och leksaker åt Sofia, och så hade jag ett jättepaket till Ella, innehållande ett helt muminhus med figurer, möbler och allt. Och så hade Matti hjälpt mig att köpa en lämplig sparkcykel.

Också Sofia kröp snart omkring bland alla muminsakerna, mest intresserad av kartongerna.

När festen var slut och några måste i väg, utdelade också jag och Birgitta adjökramar till värdfamiljen och till Karins mamma, pappa och faster.

Och så åkte vi till Öregrund.

Melodikrysset nummer 13 2015

Jag är inne i Uppsala i helgen av två skäl, egentligen tre. Klara, dotter till Kerstin och Bo, som tillsammans med sin mamma länge bodde hos oss, fyller elva år, och i morgon ska vi åka till Stockholm och fira Mattis och Karins båda barn, Ella, som fyller fyra, och Sofia, som fyller ett.

Som Anders Eldeman antydde, innehöll dagens kryss en del svåra frågor, men vilka man tycker är svåra kan ju variera från person till person.

Jag vet att många krysslösare tycker, att klassisk musik är det svåra, men för egen del är jag hyggligt bevandrad i den.

Men det finns naturligtvis sådant i den klassiska repertoaren, som inte heller jag genast känner igen. Jag har till exempel aldrig hört hela ”Thaïs” av Jules Massenet, så ”Méditation” kunde jag inte omedelbart placera. Men jag hade faktiskt med hjälp av ledbokstäveran själv listat ut vad det var, innan vi av Eldeman fick ytterligare vägledning.

Då var Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, det som skulle ge oss det sökta ordet regnvatten, lättare.

Lite svårare igen var det att komma på vad det var för wienervals (det hördes) Herbert von Karajan spelade. Jo den heter ”Geschichten aus dem Wiener Wald”.

Också klassisk, filmad musikal förekom i dagens kryss: ”Edelweiss” ur ”The Sound of Music” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein. Den har jag förstås sett på bio.

Scenföreställning och barnbok var också norrmannen Thorbjørn Egners – svaret är alltså Egner – ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, en härlig historia.

Lady Gaga är ju ständigt med i Melodikrysset, i dag med ”Applause”.

Det tycker säkert många av de yngre lyssnarna är urlätt, men själv är jag egentligen mer hemma i den äldre schlagervärlden.

Så jag har inge svårigheter att känna igen Olle Bergmans ”Sjung och le” från 1955. Jag minns också, att Alice Babs sjöng den.

Och ”Gungeligung” minns jag med Åke Grönberg, som inte bara sjöng den utan också var en av upphovsmännen till.

”Två mörka ögon”, som skulle ge oss kryssordet iris – minns jag med Sven-Ingvars.

Krysset inleddes i dag för övrigt med en annan dansbandslåt, där svaret efter en rad konstiga eldemanassociationer, som jag inte riktigt begrep, måste bli Sten och Stanley samt att en av upphovsmännen till ”Jag vill ha en egen måne”, låten som spelades, var Ted Gärdestad, som ju ursprungligen sjöng den.

Jo, en del var tillkrånglat i dag. ”Edelweiss” spelades till exempel på gitarr och dricksglas. Och nog var det en märklig version av ”Gungeligung” Lennart Palm spelade.

Skönt att höra ”Euphoria” i sedvanlig tappning av Loreen.

Men vi kan avsluta med ”Engelbrekstmarschen”, den som i original handlar om Engelbrekt Engelbrektsson. Melodin användes fordom även inom arbetarrörelsen: i gamla upplagor av ”Tidens sångbok” hittar man den med annan text och titeln ”Ungdomsmarsch”.

Men nu ska jag alltså själv ägna mig åt att fira en av ungdomarna i den nära släkten.

När Kerstin Thorvall illustrerade i Aktuellt i politiken (s)

På min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) (1974-1983) var tidningen något helt annat än det politiska nyhetsblad (s) den är i dag. Den tidning jag gjorde hade som redaktionell idé att både vara ett politiskt magasin (s) med ledare, fakta och argument i aktuella politiska stridsfrågor, intervjuer med partiföreträdare, artiklar om ideologi och dagspolitik och annat sådant och samtidigt också en socialdemokratisk familjetidning i gamla Folket i Bilds anda, således med noveller, följetonger, serier och allmänreportage. Läsarna gillade det här, och upplagan var uppe i över 140.000 exemplar som bäst. Intressant nog tillkom det nya läsare, som inte hade värvats via partiorganisationerna.

Jag valde själv ut novellerna, beställde dem ofta av kända författare. Och jag försökte också hitta kongeniala illustratörer till texterna i fråga.

Nyss har en mycket uppmärksammad dramaserie, byggd på Kerstin Thorvall ”Det mest förbjudna” visats i TV. Den tar sig vissa friheter i förhållande till Kerstin Thorvalls verkliga liv, men min egen invändning mot den är lite udda: Eftersom jag har träffat Kerstin Thorvall, störs jag av att Cilla Thorell som spelar henne inte är tillräckligt lik henne. Vilket inte betyder att jag inte tycker att hon i övrigt gör en bra rolltolkning.

Kerstin Thorvall (1925-2010) hade en lång karriär på delvis skilda banor. Hon var journalist, skrev länge för damtidningar jag aldrig läste. Hon var författare till en rad skönlitterära böcker: Några skandalomsusade kom ut under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men när hon 1993 inledde sin självbiografiska serie med ”När man skjuter arbetare” och därmed breddade sitt författarskap, hade jag för länge sen lämnat tidningen. Men jag ska kanske också nämna henne som barnboksförfattare och illustratör till barnböcker, framför allt Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”.

Hon var också utbildad modetecknare, och det var i hennes egenskap av tecknare jag kontaktade henne: jag ville be henne illustrera en novell. Och hon accepterade. Vi betalade bra, men jag minns inte att hon ens skulle ha frågat om arvodet, innan hon åtog sig uppdraget.

När hon sen kom upp på redaktionen på översta våningen på Sveavägen 68 för att lämna över resultatet, tittade hon nyfiket på mig och sa:

– Varför valde du mig?

Jag kunde ha nämnt flera skäl men angav bara det viktigaste. Jag hade som så ofta kollat Illustratörcentrums katalog med arbetsprover och funnit att hennes tecknarstil föreföll passa bra till den aktuella novellen.

Tidningsredaktörer var hon ju mycket bekant med, så jag tror att hon ögonblickligen förstod, att precis det var mitt huvudskäl.

Med tanke på Jessica Kempes kolumn i kulturdelen av dagens DN om den nyss sända TV-serien ”Det mest förbjudna”, ”Varför får inte Kerstin Thorvalls tecknande plats?”, har åtminstone jag nu gjort min plikt.

Och med tanke på vad som också ligger bakom den frågan, det faktum att Kerstin Thorvall hade ett rikt förgrenat sexliv, är det bäst att tillägga, att jag bara har träffat henne en gång, på en tidningsredaktion och i vittnens närvaro.

Påskbesök av sonen och hans familj

Sonen, Matti, har tillsammans med sin familj varit och hälsat på oss i Öregrund. De kom på påskdagen och åkte i dag.

Öregrund var Mattis sommarlovsland under barndomen, så det är ganska naturligt, att han då och då kommer hit och hälsar på oss tillsammans med sin Karin och deras två barn, Ella och Sofia. Vi har hyggligt med utrymme – Ella, tre år, snart fyra, har tagit över sin pappas gamla rum och säng, så det är i det rummet vi också har placerat de från Uppsala medtagna leksakslådorna.

Efter lite inledande avvaktan visar hon snabbt, att hon känner sig hemma här hos oss och gör också turer ut på tomten. Hon minns också annat från tidigare besök i Öregrund och följer med farmor till Konsum och till lekparken som ligger på vägen dit och längre utflykter med pappa och mamma till klipporna runt fyrskeppet och till den större lekplatsen nere på stan. När hon i pappas sällskap är tillbaka på Konsum just när jag är där och handlar, hittar jag henne ensam vid det roterande DVD-filmstället. Jag frågar henne, om det är någon film hon gärna skulle vilja ha, och då plockar hon raskt ut en Sune-film. När jag undrar om den verkligen är för hennes ålder, säger hon, att hon redan har sett den (vilket senare bekräftas av hennes pappa). Så jag köper den åt henne, och fastän vi har travar av barnfilmer, ser hon den här om Sune tre gånger på video.

Så småningom står jag också hyggligt högt i kurs, när hon upptäcker det jättepåskägg jag har köpt på Konsum och sen fyllt med flera påsar noggrant utvalt godis.

Hennes lillasyster Sofia är än så länge så liten, att hon till att börja med håller sig till mammas eller pappas trygga famn. Men som alla små barn lockas hon av att ta på alla saker, även fönstret när hon befinner sig i kökssoffan. Hennes ordförråd är fortfarande begränsat till det mest näraliggande, sådant som mamma och pappa, men snart börjar hon kommunicera med farfar och farmor genom ljud och leenden. Och strax innan Matti och hans familj ska åkta hem till Stockholm igen och när jag sitter i gungstolen på glasverandan, får jag, utan att det kommer några protester alls, hålla henne en lång stund – det börjar med att vi tillsammans gungar i gungstolen.

Matti har också hjälpt Birgitta med att inför den planerade ommålningen av huset ta ner klängväxter och spaljéer från väggarna och sen frakta undan dem.

Men eftersom han inte var i sin vanliga fysiska form, avstod vi tills vidare från att kånka upp kartongerna med månadsmagasin och serietidningar på vinden. Det får vi lösa på något annat sätt.

Däremot gjorde han en annan insats. Han har lokaliserat och ställt in en annan TV4-sändare i stället för den vi tidigare hade i TVn, den som var försvunnen när vi flyttade ut för sommaren.

Rymden, på Uppsala stadsteaters scen

”Kosmos+” i regi av Kirsten Dehlholm på Uppsala stadsteaters stora scen, är ett svårgripbart sceniskt verk redan i det att det har så många manusförfattre: utöver regissören även Laura Mortensen, Morten Søndergaard, Anne Mette Fisker Langkjer, Mindaugas Nasteravicius och Tomas Lagermand Lundme. Till det kommer ytterligare några som har bidragit till konceptet.

I den här föresällningen, delvis inriktad på barn, vilket märktes i publiken, medverkade mycket riktigt barn (som växlar mellan de olika föreställningarna). Men också de vuxna skådespelarna, sådana som Göran Engman och Åsa Forsblad Morisse, lånar mer ut sina röster än spelar roller i traditionell mening.

Ämnet för föreställningen är rymden, och följaktligen domineras scenen av bilder, ljus- och ljudeffekter. För oss vuxna i publiken, särskilt för oss som har en viss utbildningsnivå, innehåller den här sceniska rymdföreställningen inte så mycket som vi inte visste förut. Och på sätt och vis var det skönt att slippa metafysiska spekulationer, bara stirra ut i rymdens oändlighet och dess förinnan på delarna i det solsystem vi, tack vare dess relativa närhet, någorlunda har lyckats kartlägga.

Som intresseskapare för den yngre publiken fungerade sjuårige Tom. Hur mycket av det vi fick se och höra på scenen som var begripligt och sammanhängande för den yngre delen av publiken vet jag inte, men jag såg faktiskt åtminstone något av de inte allra yngsta barnen, som satt i ytterdelen av en rad, periodvis i stället uppehålla sig i gången utanför och då inte ens med blicken riktad mot scenen.

Melodikrysset nummer 10 2016

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

En liten hund som samlar på stenar

Lotta Geffenblads ”Astons stenar” kom ursprungligen ut på Bonnier Carlsen 2005 och återutgavs av En bok för alla 2007. Den blev en upplagemässig succé, så En bok för Alla ger 2016 ut en ny upplaga.

Jag tycker det är mycket begripligt. Både den berättade historien och de mycket uttrycksfulla bilderna bidrar till det.

Aston är en liten hund och hans föräldrar förstås också hundar.

Det börjar med att Aston är på väg hem med sin mamma. Hon släpar på tunga kassar från Konsum, där hon har varit och handlat. Då hittar Aston en sten, blöt och kall och ensam – stackars sten! Så Aston stoppar ner den i en av mammas kassar utan att hon märker det.

Hemma lägger Aston stenen i sin docksäng och bäddar med sin mössa.

Nästa kväll, när Aston och mamma är på väg hem från Konsum, hittar Aston en lite större sten. Eftersom det är frost, gnistrar den som en diamant. Men den här gången är mamma på sin vakt, så Aston får bära hem den själv. Väl hemma får stenen bada varmt i diskhon.

Så där håller det på. Astons samling av stenar växer och växer.

Men pappa är listig. När det har blivit sommar igen, får han Aston att ta med sina stenar till stranden, där det finns många stenkompisar och hans många ensamma stenar inte behöver vara ensamma.

Aston måste tänka länge för att lämna kvar sina många ensamma stenar men går med på det i alla fall.

Fast när de ska gå hem, skramlar det i det gitarrfodral han har haft alla stenarna i.

– Väskan är inte riktigt tom, säger Aston. Jag tog en pinne som var ensam. Det är synd om pinnen. Här finns ju bara stenar.