Sommar i P1 med Cajsa von Zeipel

Jag kände inte till Cajsa von Zeipel som konstnär (inte i övrigt heller), så inför dagens ”Sommar” försökte jag hitta uppgifter om henne och såg på nätet bilder av hennes skulpturer, skickligt gjorda men med anmärkningsvärda egenskaper för att föreställa människor.

Eftersom jag inte visste något om henne, begrep jag heller inte varför hon hade fått uppdraget att göra ”Sommar”, och det dröjde innan det gick upp ett ljus. Rätt länge lyssnade jag, lätt frustrerad, och försökte hitta åtminstone något som kunde ha fått sommarredaktionen att välja just henne.

Programmet innehöll lite om hennes uppväxt i Göteborg, om uppackningen från pappan och om åren på Konsthögskolan.

Först efter det att hon har ringt pappa för att berätta att hon är kär, går det upp ett ljus för mig: Hon har valt en annan kvinna till partner.

Jag är inte av den sorten som blir chockad över ett lesbiskt förhållande, men i det här fallet känns det egendomligt, att vi som lyssnar egentligen inte får veta något om vad som drog de här två till varann – det kan ju knappast ha varit den amerikanska kulturen, en sfär där de båda berörda nu är verksamma under större delen av arbetsåret.

Viktigare, gissar jag, för den här alliansen är det faktum att den konstnärligt verksamma Cajsa von Zeipel där har hittat en likasinnad i Sofia Mörner, som är fotograf och gallerist.

Lite senare nätsökning leder mig vidare till något måhända ovidkommande men ändå intressant: Sofia är dotter till Antonia Ax:son Johnson. Fast hon är inte involverad i styrningen av familjeföretaget, och jag vet inte ens om mamman var med under det bröllop Cajsa och Sofia just har genomgått.

Att de för sin formella förening valde Stockholm, hade förstås med Pride att göra. Men de här två ska tillbaka till New York, där livet bjuder på ömsom vin, ömsom vatten:

Ibland är man rik, ibland fattig.
Ibland jobbar man jättemycket, ibland inte alls.
Ibland är man i skogen, ibland på Manhattan.

Sammanfattar Cajsa von Zeipel.

Det här sommarprogrammet griper inte tag i mig, och det gäller också den musik von Zeipel har valt att spela.

Hennes skivval säger mig spontant nästan ingenting, och den riktigt stora skandalen är att det hon spelar inte finns tillgängligt ens på någon skivlista, publicerad under ”Sommar”. Expressen har dock publicerat en lista, som innehåller en låt med en artist jag gillar, ”Gensarets sjö” med Kjell Höglund, och om det är sant, måste jag ha nickat till just när den spelades.

Men annars tror jag inte att jag har hört något sommarprogram den här säsongen, så renons på musik som jag över huvud taget känner till.

Och alltsammans har ju inte som bakgrund att von Zeipel genomgående bara spelar låtar som den här: ”My Neck My Back (Lick It)” med Khia.

Sommar i P1 med Petra Mede

Petra Mede har jag, med uppskattning, sett som programledare i TV för Guldbaggegalan, Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, och naturligtvis känner jag också till den ryggskada som tvingade henne bort från karriären som dansare.

Nu spelade det här inte någon roll i det ”Sommar” hon i dag gjorde i P1. Möjligen finns det ett samband mellan den aversion hon under sin skoltid kände mot bollsporter och det som senare hände med hennes rygg, men annars handlade hennes sommarprogram i huvudsak om sådant som hände under hennes unga år på 1970- och 1980-talen – hon är nu 48 år.

Bland det hon berättar om sitt unga jag finns vittnesbörd om att hon då hade åsikter, som jag absolut inte delar, sådant som – rätta mig, om jag minns fel! – stark tro på Gud och därmed sammanhängande politisk uppfattning (hon såg det som något självklart att i ett skolval rösta på KD, i nödfall på FP, och kunde för sitt liv inte begripa att någon hade röstat på (S) – och sen hade hon också en affisch mot löntagarfonder i sitt rum.

Nu fick vi ju aldrig veta var Medes politiska sympatier ligger i dag, och hon är i sin fulla rätt att inte berätta det för oss lyssnare.

Vida mer allvarlig är det förhållningssätt hon har till både politiska och andra val och skälet till att hon inte vill ta ställning: Hon säger sig behöva skygglappar för att inte få panik.

Alltså använder hon sitt ”Sommar” till att ge oss lyssnare ett bitvis småputtrigt – avsnittet om segling är ganska kul – kåseri om hur det kan gå när hon ställs inför uppgifter och aktiviteter som hon inte behärskar.

Kanske har det att göra med hennes gamla vurm för dans, men hennes musikval är intressantare än sommarpratet. Hon öppnar med bland andra Natalie Cole, och sen följer Édith Piaf (Mede har läst och kan franska), Whitney Houston (”I Wanna Dance With Somebody”), Charles Aznavour (mer franska), Toni Holgersson och Anna Maria Espinosa, Jussi Björling (”Till havs”), Marvin Gaye, Marta Gomez (”Cielito Lindo”) och Black Mombazo & Paul Simon (”Homeless”).

Ändå har jag här inte nämnt allt hon spelade.

Fast värre är att hon inte nämnde en enda låt eller artist i sitt program. Så här får man helt enkelt inte göra, när man gör ett radioprogram som i så hög grad lever också på valet av musik.

Melodikrysset nummer 31 2018

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Sommar i P1 med Magnus Carlson

För egen del kom jag först i kontakt med Magnus Carlson, 50 år i dag (grattis!), när han spelade tillsammans med Stefan Sundström. Sedan bildade han indierockgruppen Weeping Willows, som jag också har hört men inte följt på samma intensiva sätt. Hans senare band, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, har jag inte alls lyssnat på. Min dotter och min son hörde honom och Weeping Willows i Parksnäckan i Uppsala den 10 juli, och de tyckte att han var mycket bra.

Magnus Carlson har även medverkat i några mycket kända svenska filmer.

Magnus Carlson fyller alltså 50 i dag men tycker det är mycket viktigare att mobilisera människor för att bevara ett hållbart liv här på jorden.

Det senare är temat för hans ”Sommar” i dag, men eftersom han inte är någon katastrofprofet, resonerar han sakligt och prövande om vad vi kan och borde göra för att avvärja en möjlig katastrof, som bland annat skulle kunna göra delar av den här planeten, främst i Afrika, obeboeliga. Sommarens värmechocker i Spanien och Portugal kanske är tecken på vad som med full kraft kan drabba stora delar av planeten.

Till sin hjälp för att resonera om vad som kan hända tar han andra, som inte heller de är kända som domedagsprofeter: Elin Roos, Pär Holmgren, Anders Wijkman, Johan Rockström med flera. Med dem för han prövande samtal om skogsbränder, köttätande, användning av plast till förpackningar och annat, flygtrafik och flygbränslen, avfall, Östersjöns tillstånd och vad och hur mycket man kan fiska där samt binas roll som pollinerare och det hot utplåningen av blomsterrika hagmarker utgör för dessa små flygfän, vilket i sin tur hotar jordbruket och fruktträden.

Och alldeles lätt att få oss människor att förstå allt det här är det inte. Hjärnforskarna vittnar om att våra hjärnor, i mycket lika grottmänniskornas, söker snabb belöning och ser små risker för att vi skulle bli bestraffade.

Magnus Carlsons låtval börjar med ”If I Can Dream” med Elvis Presley och har sedan samma gröna tema som den muntliga delen av programmet: ”The Landscape Is Changing” med Depeche Mode, ”Hot Barbecue” med George Benson, ”Fake Plastic Trees” med Radiohead, ”A Visit To a Sad Planet” med Leonard Nimoy, ”Don’t Go Near the Water” med Johnny Cash, ”Mercy, Mercy Me” med Marvin Gaye, ”Changes” med David Bowie och så som avslutning Evert Taubes ”Änglamark” med sonen Sven-Bertil Taube.

Min enda invändning mot det här sommarprogrammet var att det åter igen var ett i raden, där lyssnarna inte upplystes om vad Magnus Carlsson spelade.

Men nu har ni alltså, här, fått en fullständig skivlista.

Sommar i P1 med Adam Taal (Adam Tensta)

Jag har själv familjeband till Rinkeby och har också relativt många gånger besökt Tensta. Jag känner till Adam Tensta men visste inte att han egentligen heter Adam Taal. Kanske har detta att göra med att hiphop och soul inte är mina förstaval när det gäller musik.

Hur som helst betyder detta, att han i ”Sommar” i dag spelade ganska mycket musik, som jag inte kan särskilt mycket om, vilket inte är liktydigt med att jag ogillar den här musiken. Men han spelade också sådant som jag både känner till och gillar: Ted Gärdestad med ”Come Give Me Love” och framför allt den mycket fina ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Got ’til It’s Gone” med Janet Jackson, Fugees med ”Killing Me Softly” och Georg Philip Telemanns ”Svit i C-dur”.

Vad gäller det talade innehållet var det här sommarprogrammet ganska avvikande. Utgångspunkten är att Adams mamma Kattis dör i cancer och att sonen då slås av hur lite han egentligen vet om sin mamma trots att det är hos henne han, efter det att hon och hans pappa har gått skilda vägar, har vuxit upp. Och bland det första han då upptäcker är att hon faktiskt har varit gift fyra gånger, inte tre som han hade trott.

Själv är han afrikanskt mörkhyad, ett arv efter pappa, medan hans bror Samir är mer ljushyad, och han beslutar sig för att genomföra sitt ”Sommar” som en serie samtal med honom och en rad andra släktingar och vänner.

Idén kan synas vara intressant, men de här samtalen ger förvånansvärt lite information om vad som egentligen drev modern och fick henne att göra det ena eller det andra. Mamman var förvisso en social person, men hon var obenägen att lämna ut sig själv (något som Adams bror Samir hävdar utmärker även Adam). Mammas syster, Adams moster Anita berättar om Kattis’ barndom och ungdom utan att bilden blir tydligare, och det är nog facit också för samtalen med mammas kompisar Minella och Titti. För Adams brors kompis Fransisco gav samtalen med Kattis trygghet och blev en frizon, men så mycket mer fick Adam inte veta om sin mamma heller av honom.

Det viktigaste vi får veta om mamman är att hon handfast och praktiskt ställde upp för sonen när han behövde det för att slå igenom som artist, att hon älskade att tala i telefon och att hon synbarligen inte var rädd för döden.

Däremot lyckas Adam aldrig få någon förklaring till att mamman alltid, så många gånger, fastnade för fel män.

Sommar i P1 med Victoria Borisova-Ollas

Jag känner till kompositören Victoria Borisova-Ollas men egentligen bara till namnet. Jag är operavän, men jag har inte hört/sett hennes ”Dracula” för att bara ta ett exempel.

Hennes ”Sommar” i P1 skiljer sig markant från allt som har sänts i den här programserien under årets sändningar, främst genom att programmet innehåller så mycket klassisk musik: Claude Debussys ”La cathédrale engloutie”. Pjotr Tjajkovskijs ”Augusti” ur ”Årstiderna” och Sergei Rachmaninovs ”Preludium nummer 2”.

Men hon spelar faktiskt också annat, till exempel Ennio Morricones filmtema ”Gabriel’s oboe”, ”Bonden och räven” med Lena Willemark och så ”Time” med polska Kroke.

Borisova, i dag 48 år, är född i Vladivostok och skolad främst i Moskva. Hon fick börja spela piano redan vid sex års ålder, och hon säger själv i ”Sommar” att det skedde i enlighet med mammans önskemål och att tre till fyra timmars träning varje dag inte direkt var det hon själv ville göra. Men skicklig blev hon, åtminstone fram till dess att en olycka satte ena handen ur spel.

Men det betydde inte att hon lämnade musiken – nu övergick hon till något mycket mer lustfyllt, att komponera.

Genom giftermål hamnade hon i Sverige, men i maj och under stora delar av hösten bor hon i Italien. Dessutom har hon gjort resor till världens alla hörn.

När svenskar har frågat henne om hennes landpreferenser har hon svarat diplomatiskt: ”Jag hade det bra i Ryssland, och jag har det bra också i Sverige.” Helt oproblematiskt är det här svaret inte – stalintiden var visserligen över under hennes barndom, men Sovjetunionen var fortfarande en kommunistisk diktatur, fast säkert var det lättare att leva i det fjärran belägna Vladivostok än till exempel i mitt forna hemland, Estland. Och hennes historia om ukrainaren som helst inte spelade Rachmaninov därför att han var ryss är förvisso märklig men ändå inte helt obegriplig, om man ser det här i ett ukrainskt perspektiv.

Sommar i P1 med Tauba Katzenstein

Tauba Katzenstein är 92 år och en av de äldsta programvärdarna, som har gjort ”Sommar” i P1. Dessutom är hennes program ett av de bästa och mest angelägna den här sommaren.

Hon är en av de överlevande från nazisternas förintelseläger i det ockuperade Polen under andra världskriget, i hennes fall Auschwitz, och i en tid då antalet förintelseförnekare åter igen växer, får vi vara tacksamma för att det fortfarande finns några ögonvittnen kvar, som dessutom är beredda att vittna.

Hennes historia börjar i Lodz i Polen, där det under mellankrigsperioden fanns en mycket stor judisk minoritet. Den levde sitt eget liv, delvis i egna områden i staden, och eftersom de flesta judarna var fattiga människor, tvingades de också att leva under mycket knappa villkor. Det fanns ingen motsättning mellan judarna (3,5 miljoner i hela Polen) och de flesta polackerna, och judarna levde med sin egen religion och kultur – judarna hade sina egna domstolar, fester, skolor och så vidare. Tauba Katzenstein väljer att berätta om sig själv, sin mamma och sin mormor.

Hon försöker inte dölja, att hon själv som skolflicka var obstinat och självsvåldig, sökte skydd och stöd hos mormor, när mamma försökte hålla efter henne, bland annat gav henne utegångsförbud. Till slut fogade hon sig ändå i de regler mamman satte upp.

Men krigshotet närmade sig, och så ockuperades västra Polen av tyska trupper, östra av ryska. Judarna i Lodz hamstrade om de hade pengar; alla lyssnade på nyheterna. Snart tvingade tyskarna judarna att bo i soldatövervakade ghetton, där varje familj bara fick tillgång till ett rum. Judarna tvingades att tvångsarbeta i fabriker och liknande. De blev utnyttjad arbetskraft som avlönades med lite soppa. De blev allt smutsigare – det fanns inte vatten att vätta sig med.

Transporter av fler fångna judar ökade trycket på ghettot, och snart kom det upp Achtung, achtung-affischer, som förebådade vad som skiulle komma. De unga judarna levde fortfarande på hopp och drömmar, sjöng tillsammans, drömde om andra tider. Men de kom inte – judarna lastades i tågvagnar och kördes mot Auschwitz.

Taubas mamma blev sjuk, och när de kom fram till Auschwitz plockades hon ut – det sista Tauba såg av henne var ryggen när hon, som det visade sig, var på väg mot sin förintelse.

Tauba själv togs ut för arbete och hamnade då som slavarbetare i en vapenfabrik, där en stram och sluten tysk kvinna basade. Det visade sig dock att den här tyska lägerkommendanten höll en skyddande hand över sin personal, också Tauba när hon i perioder blev mycket sjuk. Hon fick rent av vid ett tillfälle bröd, uppblött i vattenblandad mjölk.

Av en medfånge, som hade god personlig kontakt med den kvinnliga lägerchefen, fick hon sedan veta, att lägerchefen var gift med en vidrig SS-officer och motarbetade honom på det här sättet.

Så för Taubas del slutade kriget med transport till Sverige. Allt det hon då var med om fick henne inte att se ljusare på livet, och hon säger sig inte minnas mycket av vad som då hände. Men när hon hade blivit placerad i ett svenskt flyktingläger för att genom näring bli människa igen, kom nästa lass befriade fångar, och bland dem fanns en trevlig ung man, och så gick det som det brukar gå: De fick barn och sen barnbarn tillsammans.

Tauba Ratzensteins låtval till sitt ”Sommar” är fantastiskt fint, och allt hon spelar med undantag för två låtar har anknytning till judisk kultur. Det ena undantaget är Laleh med ”En stund på jorden”, men Lalehs personhistoria från Iran handlar ju också om förföljelse. Sen avslutar hon med Arja Saijonmaa och Inti-Illimani i ”Jag vill tacka livet”, men Violeta Parras sång handlar också om förtryck.

Resten har mer eller mindre tydlig judisk koppling. Vi får höra Frank Sinatra sjunga ”Remember”. skriven av Irving Berlin, som kommer från en judisk familj. Sen kommer The Klezmorim med ”Thalassa” – jag är hyggligt förtrogen med klezmer och judisk sång och musik från både USA och Israel. Ella Fitzgerald och Louis Armstrong hörs i ”Summertime” ur Irving Berlins ”Porgy and Bess”, och Berlin är ju av rysk-judisk härkomst. Basia Frydman hör vi i ”Dir a Waltz” och i ”My Jiddishe Momme”. Sen hör vi Leonard Cohen – jag har mängder av skivor med honom – i ”You Want It Darker”, även Jeff Buckley i samme Cohens ”Hallelujah”. Och ”What the World Needs Now Is Love” med Jackie Deshannon är skriven av Burt Bacharach, av judisk familj om än inte särskilt religiös.

Själv skulle jag vilja tillägga, att jag har varit i Israel, till och med träffat Golda Meir medan hon levde. Jag har känt sympati för skapandet av staten Israel men också försvarat palestiniernas rätt, definitivt aldrig försvarat Israels expansionistiska politik.

Sommar i P1 med Sabina Ddumba

Då och då fogar jag nya artister till listan över sådana jag finner värda att lyssna på. En av dem är Sabina Ddumba, detta trots att jag har läst att hon slog igenom med hjälp av TV4as ”Så mycket bättre”, ett program som jag inte brukar titta på.

I sitt ”Sommar” talade hon flytande svenska utan accent, men både hennes namn och de bilder jag har sett av henne indikerar, att hon har afrikansk bakgrund. Och när jag kollar hennes personhistoria närmare, visar det sig, att hon, som nu är 24 år, faktiskt är född här i Sverige men att hennes föräldrar kom hit som flyktingar från Uganda.

I pappans fall var bakrunden den godtyckliga behandlingen av förmodat oliktänkande i Idi Amins Uganda. Han greps för att han ansågs vara emot landets diktator och var följaktligen tillsammans med många andra på väg att avrättas men lyckade under en paus i skjutandet fly och sen komma till Sverige, där han sedan blev flykting tillsammans med sin fru.

Pappan tordes sen inte återvända till Uganda, men så småningom började mamman, som aldrig riktigt kände sig hemma i Sverige, göra allt längre resor till hemlandet. Sabinas ständiga avsked från mamman blev allt mer smärtsamma, så hon slutade följa med för att ta adjö av modern, men det hela ändade ändå i att mamman tillsammans med Sabinas lillasyster flyttade till Uganda för gott.

Som man kan förstå, lämnade det här djupa sår hos Sabina, och hon tydde sig känslomässigt till pappan, som tog hand om henne och övriga syskon i Fisksätra.

När Sabina långt senare åker till mamman i Uganda, känner hon sig inte riktigt hemma där, och det är psykologisk begripligt att detta kan ha ett samband med det svek mamman tidigare hade utsatt pappan och henne själv för. Men ändå knyter hon nya band också med mamman.

Kanske är det här också bakgrunden till den kristna tro hon bekänner sig till.

Sabinas varma känslor till pappan tar sig även uttrycket, att han tydligen har fått vara med att välja låtar till hennes sommarproram, i vart fall ”Sweet Home Alabama” med Lynyrd Skynyrd (en artist jag själv har lärt mig namnet på med hjälp av en musikkunnig son), sannolikt också ”Daddy Lessons”, med Beyoncé och Dixie Chicks, det senare en grupp som jag har skivor av i mina skivhyllor.

Inte alla skivval Sabina Ddumba gör i sitt ”Sommar” är mina val, men programmet innehåller också en del som mina öron är öppna för: ”Father, Father” med Laura Mvula, ”I Owe You Nothing” med Seinabo Sey, ”Trick Me” med Kelis och ”Never Would Have Made It” med Teyana Taylor.

Sommar i P1 med Paul Hansen

Paul Hansen är fotograf; jag känner till honom via Dagens Nyheter, som han jobbar åt.

Han verkar vara rätt så fixerad vid att dokumentera krig och konflikter i världens oroshärdar. I sitt ”Sommar”-program i dag markerar han tydligt att han inte använder sin kamera för att stötta eller stämpla den ena eller den andra sidan i en militär konflikt – ställning tar han mest för barn och ungdomar som blir offer, inte så sällan dödas i den här typen av konflikter. Det här är en begriplig ståndpunkt i maktkamp och krig mellan stridande, där det är riskabelt att satsa på en part som den ädla eller rätta sidan. Men naturligtvis finns det i varje konflikt både moraliska och juridiska måttstockar att mäta med.

Lätt är det hur som helst inte att entydigt ta ställning, men han hamnar då ibland i något som liknar uppräkning, när han staplar den ena hemska gärningen på den andra.

Fast så snart han konkretiserar mer och kommer de agerande och inte minst deras offer nära, känner också vi radiolyssnare oss mer delaktiga och berörda.

Och programmet får också mer liv när Hansen närmar sig det privata, sådant som varför hans danska pappa är som han är och när han själv under en vistelse i Afghanistan blev beskjuten av peshmerga – först en kula mot huvudet och sen en i ryggen – men ändå i motsats till vad han trodde ändå överlevde.

Som författaren JR Sundsröm en gång formulerade det: ”Jag är inte dö än, sa Janne Vängman.”

Till det märkliga med det här sommarprogrammet hör att det liksom flera andra i serien också innehåller ett smärtsamt avsked från en mamma.

Men hon lever i hans bilder. säger han.

Jag är också ganska imponerad av Paul Hansens låtval. Redan det att han spelar ”Eve of Destruction” med Barry McGuire och gamla ”Befriaelsen är nära” (”Kan vi, vill vi, törs vi?”), här med Eva Fröling men känd från ”Jösses flickor”. Och så Rymdimperiet med Stry Terraries ”Felrättsnettheltfelrättsnett”. Göteborgska Kapten Röd är kanske också något att hålla ögonen på.

I övrigt spelar han till exempel Bryan Adams, Avicii, Håkan Hellström, Candela, Shu-Bi-Dua och Kenta.

En sommarpratare som uppenbart lyssnar på sådan musik är själv värd att lyssna på.

Melodikrysset nummer 30 2018

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.