Melodikrysset nummer 43 2015

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

”Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.

Melodikrysset nummer 42 2015

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men dagens fråga, där svaret var Arvingarna, klarade jag utan större besvär. Inte för att jag kände igen låten, ”Ta mig tillbaka nu”, utan för att det började på A och var ett långt namn.

Aet hade jag fått, eftersom jag genast kände igen Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

Slutet av Argentina hade jag i och för sig fått genom att kunna att det var Tina Turner som sjöng ”What’s Love Got To Do With It”, men jag hade inte behövt det här svaret för att klara Argentina.

Förvisso har jag mina musikaliska kunskapsluckor, men ibland är det också bristande koncentration hos mig som ställer till det, när Anders Eldeman ställer sina frågor. Ett par exempel från dagens kryss:

Jag är ju en sån där som aldrig läser sportsidor, men Penilla Wiberg känner jag åtminstone till. Men så var det det där att det Eldeman frågade efter inte hade något att göra med låten hon sjöng, ”Privilege” – det jag skulle fylla i var i stället benämningen på något som har med hennes skidåkning att göra, ordet pist.

Mer genant för mig var det ändå att inte genast koppla ihop den spelade signaturmelodin med Lars-Göran Frisks ”Skivor från Vetlanda”.

Det här programmet (och Frisks enorma skivsamling) togs ju senare över av Anders Eldeman, och samme Eldeman passade i dag på att ställa en fråga också om signaturen till Melodikrysset, som han ju också gör. På svenska heter den ”Ju mer vi är tillsammans”, på engelska ”The More We Are together”.

Annars är jag ganska duktig på att komma i håg äldre musik och äldre radioprogram, och då tänker jag faktiskt inte främst på den äldsta musiken som spelades i dagens melodikyss, Antonin Dvoráks ”Från nya världen”.

”Vad har du i fickan Jan” gjordes av Lena Nyman och Gösta Ekman i en Hasse & Tage-revy på Berns i början av 1970-talet. Jag och Birgitta såg den både där och har den på skiva.

Benny Andersson kopplas i dag oftast ihop med Helen Sjöholm, men en gång i världen hade han ju också ett mycket framgångsrikt samarbete med Ainbusk Singers, som skulle leda oss till Gotland. I dag hörde vi Josefin Nilsson i ”Where the Whales Have Ceased To Sing”.

Peps – Per Åke – Persson har jag det mesta av på skiva, så jag tyckte det var roligt att få höra honom i ”Stjärnan i mitt liv”.

En artist som har haft en fot i progglägret och en fot i populärmusiklägret är Py Bäckman. Ett exempel på det senare, ursprungligen ett bidrag till Melodifestivalen 1992, var det som spelades i dag, ”Långt härifrån”. Jag kan berätta för er, att en mycket stor och vacker krans till Olof Palmes begravning kom från Py Bäckman och Dan Hylander – jag såg den på Adolf Fredriks kyrkogård när jag genade över kyrkogården på väg hem efter dagens värv på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68.

Jag önskar att jag nu hade kunnat göra en välfunnen övergång till ”Toy Story”, men jag har faktiskt inte ens sett den. Däremot vet jag, att Randy Newman skrev en låt, som blev en hit, till den.

Men så här är ju livet, inte bara Melodikrysset.

Melodikrysset nummer 41 2015

Jag råkade ut för ett datoranslutningsproblem i dag, när det var dags att lösa Melodikrysset, men det gick att få ut krysset i alla fall. Och sen, när jag tänkte på mina vanliga lördagsläsare, löste sig datorproblemet också.

Nå, det mesta var ganska lätt i dag.

Jag har till exempel alla filmer med och av Charlie Chaplin, så också ”Rampljus”/”Limelight” från 1952.

Allan Edwall har jag till och med varit med om att ge ut på skiva, på salig a disc i vars utgivningsråd jag satt när det begav sig. Och jag gillar hans ”Årstider”.

Anne-Lie Rydé har jag hört på socialdemokratiskt valmöte, och jag har både henne och Lill Lindfors, hon som ursprungligen sjöng ”En sån karl”, på skiva.

Och för att fortsätta på den här linjen: ”Då tar vi tagelskjortan på” var ett känt nummer ur Casino-revyn. Bland de medverkande där fanns Carl-Gustaf Lindstedt, en ursosse som utan tvekan ställde upp i min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) och bekände politisk färg. Fast svaret här skulle ju inte vara sosse utan tagel.

Nå, några frågor låg också utanför det jag spontant genast kan.

Eftersom jag inte så ofta hör på Charlotte Perrelli, tog det en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng ”The Girl”.

Wham finns inte heller i mina skivhyllor, så jag gick ta hjälpbokstäverna till stöd för att komma på vilka som sjöng ”Careless Whisper”.

Och svenska TV-serier är heller inte mitt gebiet, så ej heller ”Kvarteret Skatan”.

Frågor om klassisk musik tycker jag sällan hör till de svåraste, och dagens exempel, Bachs ”Air”, var ju urlätt.

Sen fanns det en fråga till med klassisk anknytning. Svaret som söktes var i och för sig ”Miss Saigon”, men den här musikalen bygger i sin tur på Giacomo Puccinis klassiker ”Madame Butterfly”.

Byter identitet gör ju också L Å (Lars Åke) Wilhelmsson, som vi hörde i ”Ge mig en spanjor”.

Petra Marklund konstaterade däremot, att det som händer i Göteborg stannar i Göteborg.

Medan hennes föregångare som ledare för Allsång på Skansen, Lars Berghagen, besjöng staden Skansen ligger i.

Nu ska jag smyga mig ut från rummet med datorn. Dottern sover, nyss hemkommen från ett nattpass på bageriet där hon jobbar.

Yngre blir vi ju inte

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

En starkt moderniserad scenversion av Michail Bulgakovs ”En hunds hjärta”

Michail Bulgakov (1891-1940) var en rysk författare, främst känd genom den lysande romanen ”Master i Margarita” [Мастер и Маргарита] (”Mästaren och Margarita”, en översättning av den fullständiga ryska texten av Lars Erik Blomqvist, Gebers, 1971). I ryskt original publicerades den först som följetong 1966-1967.

I min ägo har jag också bland annat kortromanen ”Sobatje serdtse” [Собачье сердце] (”En hunds hjärta”, till svenska av Lars Erik Blomqvist, AWE/Gebers, 1977. Den skrevs redan 1925 men kunde inte publiceras förrän 1968. När den skrevs kunde den lätt uppfattas som en grotesk bild av Sovjetunionen.

När ”En hunds hjärta” nu har blivit teaterpjäs på Uppsala stadsteater anges som översättare Kajsa Öberg Lindsten, men jag får inte riktigt klart för mig, vad det är hon har översatt. Bulgakovs grundtext var ju en roman, och eftersom det i programmet anges, att Yana Ross står för både regi och dramatisering, antar jag, att det är hon som har gjort bearbetningen för scen.

Yana Ross kommer från Litauen och har verkat i USA men väl så intressant är det att hon har haft ett omfattande samarbete med Elfriede Jelinek. På Stadsteatern i Uppsala har Ross tidigare regisserat Anton Tjechovs ”Morbror Vanja”, en uppsättning som väckte berättigad beundran men som – se min recension under Kulturspegeln, Teater – hade en del modernistiska överslag, som enligt min mening låg väl långt från Tjechovs original.

Liknande invändningar skulle man kunna rikta mot Ross’ uppsättning av ”En hunds hjärta”. Också den utspelas i nutid, i det nutida Uppsala till och med, och huvudhandlingen har här försetts med en fond av främlingsfientlighet av det slag Sverigedemokraterna underblåser och exploaterar. Missförstå mig nu inte. Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte har något till övers för vare sig sverigedemokrater eller främlingsfientlighet. Och effektivt blir det här greppet onekligen genom filmbilder av människomassor på flykt.

Men själva grunddramat, Bulgakovs berättelse om en hund som genom vetenskapsmännens, under ledning av Anna Carlsson, experiment förmänskligas – men när det kommer till kritan ändå inte – är som dramatik väl så intressant. Det visar sig att den förmänskligade hunden ändå inte blir kvitt sina hundinstinkter: Han nosar och kissar på de mest olämpliga ställen och smakar och tuggar på de mest olämpliga saker. Och visar också upp övermänsko-, förlåt överdjursdrag. Vetenskaparna runt honom visar, när de har druckit sprit, å sin sida upp djuriska drag.

I deras fall är bilden ändå lite mer återhållsam. Medan hundmänniskan glatt håvar fram ett väl tilltaget manligt könsorgan, ser vi de agerande människorna bara i underkläder och så i form av nakna reliefbilder i scenens båda hörn.

Trots att jag inte reservationslös faller för Yana Ross’ scenversion av Bulgakovs roman, tycker jag att den hör till det mest intressanta jag har sett på scen på länge.

Melodikrysset nummer 37 2015

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

Shakespearevariation på Reginateatern

”Och Juliet”, med premiär i går på Reginateatern i Uppsala, har naturligtvis sin utgångspunkt i William Shakespeares ”Romeo och Julia”, men även om huvudfigurerna är lånade därifrån och en del repliker är ekon från Shakespeares original, är det något annat Scenconst Uppsala bjuder på. För regi och idé står Klara Bendtz, men jag antar att de agerande – Catrin Anlér Blomberg, Anja Björck, Rasmus De Verdier, Alma Eliasson Godonou, Adam Jawad, Klara Jutterdal och Anna Lundström – alla har bidragit till text och handling; ingen författare anges i programmet.

Ett avstånd markeras också till Shakespeares original genom att handlingen här är förlagd till nutid. Detta markeras med detaljer som klädsel och miljö, bland annat en vägg tapetserad med hästbilder. Härav förstår man att Julia och hennes kompisar är mycket unga, vilket ytterligare understryks av det slags snack om sex som karaktärserar ungdomar i lägre tonåren. Alla är förstås uppkopplade.

Till det som skiljer den här uppsättningen från originalet hör också att roller och könsidentiteter flyter fritt, vilket markeras genom att det inte går att, à la Shakespeare eller över huvud taget en normal teaterpjäs, identifiera varje agerande bara med en bestämd rollfigur och genom att de ens alltid har ett bestämt kön – det förekommer partier då alla agerande, även de manliga, har balettkjol.

Allt i den här uppsättningen är inte perfekt – ett större mått av nyansering i spelet skulle inte skada. Men jag gissar att vi kommer att få se mer av Scenkonst Uppsala och att den här ensemblen då också kommer att erövra en större andel äldre teaterpublik – sådana som jag – än det var på premiären i går.

* * *

Som så ofta i samband med våra teaterbesök inledde Birgitta och jag kvällen med att gå ut och äta middag. Birgitta bjöd – det här var en nu effektuerad födelsedagspresent – och hade valt Restorante villa Romana vid Gamla Torget, alldeles intill Centralbadet. Vi valde tillsammans att äta involtino de vitello, kalvytterfilé, med parmaskinka och färsk salvia och till det pommes frites.

Gott!

Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens Melodikryss tyckte inte jag för min del hörde till de svåraste. Men så innehöll det ju också artister och låtar från det förflutna, som folk i min generation känner till, kanske inte lika lätta för yngre lyssnare.

Så fort jag hör Eldeman tala om en simmerska på film, förstår jag till exempel att det rör sig om Esther Williams. Vi hörde henne i ”Baby, It’s Cold Outside” som förekom i ”Neptuns dotter” (1949), där hon som motspelare hade Ricardo Montalban.

Klassisk musik är heller inget givet kunskapsområde för många krysslösare, men själv har jag sett baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij och har därför heller inga svårigheter med att komma på att den sökta djursorten i det här fallet är svan.

Och som ni väl kan ana, är det heller inte första gången i livet jag i dag fick höra Frédéric Chopins ”Minutvalsen”. I dag exekverades den av Robert Wells.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, och även om låten inte hette så då, har jag alltså hört ”Väntar inte mamma på dig”, dock inte på svenska med Charlotte Strandberg.

Och så är jag så gammal att jag har lyssnat på dragspelsjazz, bland annat med Nisse Lind och hans hot-trio – i dag hörde vi dem i ”That’s a Plenty”.

Jag är också så gammal att jag minns Bert-Åke Varg och hans ”Skärgårdsflirt” (”Dansen går på alla bryggorna”) från 1954.

Så även ”När vi rör varann” med Susanne Alfvengren tretti år senare, ”Vandraren” med Nordman från 1994 och ”Tängo, tängo” med Petra Nielsen – jo, hon sjunger så – från Melodifestivalen 2004.

”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz låg hela 27 veckor på Svensktoppen 1997, inte bara för att Laila Westersund & co skojade med dansbandens sätt att skriva sina namn.

Jag har hela Evert Taubes – vi talar här alltså om en annan Evert – skivutgivning på skiva och de flesta av hans sånger i olika sångböcker, så hans ”Fragancia” har jag hört förut. Fast i dag fick vi som omväxling höra den med Lina Nyberg.

Den enda låt jag i dag inte klarade omedelbart var den som inledde krysset, ”Utekväll” med Lotta Engberg. Men med hjälp av allt fler hjälpbokstäver kom även hennes namn.

I kväll ska jag se en film, vars titel, ”Casablanca”, och den melodi Sam spelar har förgyllt många kryss. Och självfallet ska jag, så snart jag kan, försöka se Stig Björkmans prisade film om Ingrid Bergman.

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.