Melodikrysset nummer 32 2014

Sommaren fortsätter med fantastisk värme – i går eftermiddag satt vi ute vid trädgårdsbordet när vi var hembjudna på kaffe hos bekanta, Lars och Pirkku Allfors, här i Öregrund. Varannan vecka kommer vi nu efter skolstarten att hjälpa till med att hemma i Uppsala få i väg vår dotter Kerstins barn Viggo och Klara till skolan, men alla veckohelger och varannan vecka också under vardagarna kommer vi att fortsätta bo här ute i underbara Öregrund. Så Melodikrysset kommer jag, långt in på hösten, fortsätta att lösa här i vårt sommarland.

Våra barnbarn kan däremot nu se tillbaka på sitt sommarlov, så det passade väl bra att dagens melodikryss inleddes med ”Mitt sommarlov”, som sjöngs av den då mycket unga Anita Hegerland.

Fast vi har ännu yngre barnbarn. Drygt tvååriga Ella var också på besök hos farfar och farmor nu i sommar, och hon upptäcker nu steg för steg det som skildras i en annan visa, spelad i dagens melodikryss, ”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten”.

Om vi håller oss kvar i barnkulturvärlden, kan vi ta också ”Trollkarlen från Oz”. Den har jag skrivit om, både som bok och som film – ni kan läsa mer ovan under Kulturspegeln. Men teateruppsättningen, ur vilken vi i dag hörde ”Jag är en fågelskrämma, jag” med Eva Dahlgren och Nisse Hellberg, har jag inte sett.

Och apropå film: TV-serier har jag sett i mycket ringa utsträckning. Vad jag minns egentligen inte heller ”Mot alla vindar”. Men signaturmelodin måste på något sätt ändå ha fastnat, för jag kände omedelbart igen den, när den spelades i dagens kryss.

Perioden innan den sändes var småbarnsår i vår familjs liv, så det blev inte mycket tid över vare sig för slötittande i TV eller slölyssnande på radio. Så det blev inte så mycket engelska popschlagerhits – för att citera Anders Eldeman – för min del på den tiden. John Paul John kommer jag inte i håg, men med hjälp av hjälpbokstäverna hittar jag de båda första orden i hans ”Love Is In the Air”.

Annat i det här krysset var närmast tidlöst.

Det är klart att en trägen musiklyssnare i min ålder känner igen ”Ack Värmeland du sköna”.

Som äldre radiot har jag heller inga svårigheter med att genast känna igen ”Kväsarvalsen”, som börjar med textraden ”En kvanting träder i salen in”.

Och Puccinis ”La Bohème” är även det välkänd musikalisk mark för mig, även om den som i dag stod för sången var en nutida artist, Malena Ernman.

Frågan är om man inte borde räkna in också Jerry Williams, i dag med ”Did I Tell You That I Love You”, bland klassikerna.

I min privata skivsamling finns allt med Lars Winnerbäck, så även plattan där man hittar ”När det blåser från ditt håll”. Jag har för övrigt skrivit om den här CDn – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och Nanne Grönvall har jag, som jag tidigare har berättat, lyssnat på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne och Lena Ph i en duett, ”Drama Queen”.

Sen är det bara ett frågesvar, det krångligaste av dem i dag, kvar att redovisa. Vi hörde Bette Midler (som jag för övrigt också har på skiva) sjunga ”Wind Beneath My Wings”. Den ingick i filmen ”Beaches”, som man skulle översätta till svenska (Stränder) men sen reducera till singularis, strand.

Ja, än är det många sköna stranddagar kvar, åtminstone för dem som är i bättre fysiskt skick än jag.

Sommar i P1 med Gunilla Palmstierna-Weiss

Jag har på olika sätt nuddat vid men aldrig personligen träffat dagens sommarpratare, Gunilla Palmstierna-Weiss. Jag har läst böcker av hennes make, Peter Weiss, och också sett en uppsättning av hans ”Marat” i Stockholm. Jag var under lång tid vän med Peters första hustru, Helga Henschen, och har också träffat deras dotter Rebecca (ursprungligen Randi). Jag känner till Gunillas familjebakgrund, till exempel att hennes farfar var den socialdemokratiske ministern Erik Palmstierna, och hennes konstnärliga verk framför allt som scenograf och kostymtecknare. Och jag har Gunilla Palmstierna-Weiss’ relativt nyligen utgivna självbiografi, ”Minnets spelplats”, nära 400 sidor, rikt illustrerad och lika intressant skriven som hennes rika liv förtjänar.

Gunilla Palmstierna-Weiss berättelse om sitt liv, dessutom väl artikulerad och disponerad (märk att den här damen är över 80 år), innehåller mängder av saker som är intressanta för en vid publik. Ta som exempel avsnittet om barndomsåren med flykten undan nazisterna till Rotterdam, där kriget hann i kapp henne och hennes bror – att hon trots att hon hade judiskt påbrå klarade sig med livet i behåll hade hon en svensk diplomat i Berlin att tacka för, berättade hon.

Men också hennes berättelse om hur hon från en ingen-position slog sig fram till teaterns rampljus var intressant, och nu tänker jag inte främst på hennes teatersamarbete, inte minst utomlands, med maken Peter Weiss. Hennes uppkäftighet mot Ingmar Bergman, som sen ledde till ett mycket fruktbärande konstnärligt samarbete, var det en njutning att få ta del av.

Även hennes musikval var avancerat, långt över genomsnittet i Sommar, och hade ofta direkt anknytning till det hon talade om – att hon spelade Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” kan nämnas som exempel på det senare.

Det var påfallande mycket klassisk musik, sådant som ”Johannespassionen”, ”Figaros bröllop” och ett tema i fiss-moll av Robert Schumann (med en rolig historia till) – men också en Bach-fuga i D-dur med The Swingle Singers.

Och så fick vi höra så vitt skilda verk som ”Seeräuberjenny” med Lotte Lenya och ”Ain’t Got No Heart” med Mothers of Invention.

Sommar i P1 med Marianne Bernadotte

Marianne Bernadotte, född Lindberg, gjorde i dag, på själva sin 90-årsdag, programmet Sommar i P1. Hon har en absolut klar hjärna, och hennes framställning var mycket redig, men jag kan ändå tänka mig att programmet kan ha känts främmande för yngre lyssnare, sådana som inte har egna minnen av de personer och händelser hon berättade om.

Hon hade annars en mycket brokig bakgrund att berätta om. Hon startade som tandsköterska, hann också arbeta som bussvärdinna på forna tiders busscharterresor och kom sedan, via Fredriksdalsteatern och Dramatens elevskola, in på skådespelarbanan med roller både på Dramaten och på film. Senare blev hon kulturvetare med konstvetenskap som huvudämne.

Till det senare bidrog säkert äktenskapet med den konstnärligt verksamme (design) prinsen Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf – tidigare hade hon varit gift med och fått tre barn med Gabriel ”Toto” Tchang, som till en kinesisk diplomat. Som kanske även yngre lyssnare/läsare kan ana, väckte framför allt hennes äktenskap med Sigvard Bernadotte våldsam uppståndelse i veckopress och kvällstidningar. Till hennes heder som sommarpratare ska på den här punkten sägas, att hon inte kittlade den sensationslystna populasen.

Hon talade också, utifrån sin brors dyslexi, om sitt stöd till forskning på detta område och om andra funktionsnedsättningar.

Som man kunde ana spelade den här nittioåriga damen inte dagens popmusik i sitt program. Till det modernaste hon spelade hörde ”Lara’s Theme”, ett känt filmtema. Men åtskilligt var artister och låtar som hör hemma inom god underhållning i detta begrepps bästa mening: Maurice Chevalier, Mills Brothers, Ella Fitzgerald, Natalie Cole, Nat King Cole, Django Reinhardt. Men hon spelade också både ”Carmen” och Paavo Järvi. Och då och då – som när hon i inledningen spelade Edvard Persson och Caroline af Ugglas (ytterligare en modern artist!) – hade den musik hon hade valt en direkt anknytning till det hon talade om.

Sommar i P1 med Fredrik ”Benke” Rydman

Fredrik ”Benke” Rydman spelade i inledningen av sitt Sommar-program några även för mig kända artister som Michael Jackson och Boney M och fortsatte sen med något som lät ännu bättre: ”Sing Sing Sing” med Benny Goodman. Sen följde, lite senare, Judy Garland i ”Get Happy”, och i avslutningen, Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel”, ett stycke som jag använde vid min bror Mattis begravning – Pärt är en av vår tids största tonsättare. Mycket av det andra han spelade ingår inte alls i det jag normalt lyssnar på, men det har obestridligen ett starkt samband med den dans Rydman har ägnat sig åt.

Som radiopratare var Rydman så snabb, att jag ibland undrade, om han rabblade ur ett manus – men kanske speglade hans sätt att prata den snabba dans han har kommit att ägna sig åt, främst efter avhoppet från juridikstudierna i Uppsala. Inom dansen har han, fastän han har genomgått vanlig dansutbildning på Balettakademien, ägnat sig åt vitt skilda dansstilar som jazzdans, breakdance, lindy hop och stepp, men han är mest ägnat sig åt streetdance och varit framgångsrik ledare för danskompaniet Bounce.

Senare har han breddat sig ytterligare, bland annat genom annorlunda uppsättningar av Pjotr Tjakovskijs balett ”Svansjön”, ”Svansjön – Reloaded” och William Shakespeares ”MacBeth”.

Fast Fredrik Rydman själv har tvingats övergå från dans till regi. Hans kropp håller inte längre för det han som dansare har utsatt den för – diskbråck i nacken bidrar till att hindra honom från att dansa som förr.

Mot slutet av programmet bad han sin hustru och barnen om ursäkt för att det myckna jobbandet har tagit tid från hans tid med dem. Och lovade bättring.

Melodikrysset nummer 27 2014

I dagens kryss fanns det en del att bita i.

Ibland fastnar man också i det till synes lätta. Så var det med allra sista frågan i dag: Galenskaparna och After Shave och Claes Eriksson känner jag förstås till – men jag har faktiskt aldrig sett deras ”Leif” från 1987 om Rotums kanoner och krut. Wikipediavägen testade jag tänkbara filmer och hittade till slut rätt.

I andra filmfall finns det ofta någon melodi, som lever mycket längre än filmen själv. Jag gissar att inte särskilt många av dagens krysslösare har sett filmen ”Lyckans gullgossar” från 1932, men den innehöll en sång som har fortsatt att spelas, ”Det ordnar sig alltid”, signerad Fred Winter (som egentligen hette något mer töntigt svenskt, Sten Njurling).

Gamla Edvard Persson-filmer visas däremot så ofta i TV, att även yngre tittare (som över huvud taget är beredda att se gamla långfilmer) lär sig känna igen hans sångröst och skånska idiom. I dag inleddes krysset med sagde Persson och ”Min lilla hatt”.

Från filmvärlden är steget inte långt till TV-världen.

För egen del har jag kanske sett något enstaka avsnitt av ”Nord och Syd”, men jag minns den mycket vagt. Dock tillräckligt för att komma på de sökta orden i den svenska titeln.

Däremot var det ingen match för mig att identifiera dagens opera, George Bizets ”Carmen”. Den har jag sett på scen.

1970-talet var ett årtionde då jag jobbade oerhört hårt, och jag ägnade ofta sena kvällar – efter barnläggningen – åt att lyssna på all musik, till exempel proggmusik, jag recenserade i den tidskrift jag var redaktör för. Radiolyssnandet drog jag av dessa skäl ner till ett minimum, och det förekommer därför då och då att jag har svårt att placera mer kommersiell musik (inte menat som kvalitetsomdöme) från den här epoken. Själva låten som föranleder den här reflektionen, ”If You Leave Me Now”, mindes jag i alla fall vagt när jag nu åter hörde den, men vad hette gruppen som gjorde den? Jo, Chicago.

Men ”We Are the Champions”, också den från sent sjuttiotal, minns jag ögonblickligen, vet också att den gjordes av Queen.

ABBA var väl inte, för att hålla fast vid tidsperspektivet, riktigt älskade i proggkretsar, men så småningom bet sig deras hits, till exempel ”I do, I do, I do, I do, I do”, fast även i min skalle.

Däremot lyssnade jag nästan alltid på Svensktoppen – ofta som en ljudkuliss, men jag har haft stor nytta av det här i mitt mångåriga lösande av Melodikrysset. Det märkliga med Svensktoppen var också att lyssnarna genom sitt röstande premierade musik ur många olika genrer och av högst skiftande kvalitet. En artist och låtskapare som höjde sig högt över genomsnittet var Ted Gärdestad. I dag fick vi höra hans ”Jag vill ha en egen måne”.

”Beautiful”, för att låna en titel från en annan i dag spelad låt, sjungen av Kylie Minogue och Enrique Iglesisas.

Allra sist ett tack till Anders Eldeman för att han som kryssillustrationer använder musik från olika epoker.

I dag spelade han till exempel en gammal favorit, ”Rumba i Balders hage”, signerad Ulf Peder Olrog, och efter den ”Call My Name” med Tove Styrke, en redan stark sångerska som har alla chanser att bli ännu större.

Melodikrysset nummer 26 2014

I går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.

Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.

Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.

”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.

Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.

Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.

Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.

Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.

Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.

En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.

Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.

Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.

Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.

Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.

Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.

Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.

Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.

Den finns att köpa i bokhandeln.

Melodikrysset nummer 25 2014

Sonen, Matti, är hos oss i Öregrund över midsommar tillsammans med sin Karin och deras mycket försigkomna, bland annat mycket pratsamma tvååring, Ella. Vi har ätit gott och umgåtts, och i går på midsommarafton var vi på Hembygdsgården och dansade runt midsommarstången. Det vill säga, jag med mina många krämpor dansade inte, och Birgitta höll mig sällskap och tittade på. Men de yngre deltog med liv och lust i sånglekarna.

Som så ofta när Matti är här – han är mycket musikkunnig och spelar själv – hjälpte han mig en smula med Melodikrysset. Fast den här gången var det egentligen bara den allra första frågan jag behövde få lite hjälp med. Jag har nämligen aldrig sett åttiotalsfilmen ”Flashdance”, men Matti sa, att musiken, ”What a Feeling”, kom därifrån och att den kvinnliga sångerskan hette Irene Cara.

First Aid Kit behövde jag däremot ingen hjälp med. Dem gillar jag, och av Matti fick jag till min 77-årsdag den 19e juni deras nya CD ”Stay Gold”.

Men för att återvända till scen- och filmmusik:

Giacomo Puccini är en av de stora operakompositörerna, och hans ”Tosca” från år 1900 kan jag, med eller utan medverkan av José Carreras, identifiera tämligen lätt.

Men som ni som följer min blogg vet, är min musiksmak mycket bred, och jag har inte bara sett utan älskar också att höra Marilyn Monroe i ”I Wonna Be Loved By You”. Den förekom i ”I hetaste laget”, ”Some Like It Hot” från 1959. Min recension av Billy Wilders film hittar ni ovan under Kulturspegeln, Film.

Av någon anledning har det aldrig blivit av för mig att se Harvey Fiersteins och Jerry Hermans ”La cage aux folles” – men nummer ur den här musikalen har jag ju ofta hört i radion, och jag förknippar också Jan Malmsjö, som vi hörde sjunga i dag, med en känd svensk uppsättning.

Jag är ju – inte bara men kanske också – på grund av min höga ålder fast rotad i äldre musik, så även om jag själv inte var född 1920, är jag förtrogen med Irving Berlin och hans musik, i dag ”Always”.

När jag själv var ung, spelades franska visor och schlager ofta i radio, så människor ur min generation minns för evigt Charles Trenet i ”La mer” och känner också igen den när den, som i dag, i stället spelades av Acker Bilk.

Förr var det över huvud taget nästan omöjligt att, med det fåtal populärmusikprogram som förekom i radion, undgå att höra och lära sig schlager som hade det där lilla extra. Så redan när jag hör de första tonerna av ”Under ekars djupa skugga” minns jag den i Carli Torehaves insjungning – men i dag vill inte Eldeman ha hans namn utan vad det är för träd, i singularis, sången handlar om: ek.

Musikaliska möten ger ofta hörvärda resultat. Ett exempel spelades i dag, ”Where Or When” med Lisa Ekdahl och Rod Stewart.

Sen är jag också förtjust i att man ibland, i stället för att bara satsa på det nya, också speglar det förflutna.

Marie Bergman var förr en mycket uppskattad sångerska, och det är kul att hon på nytt har fått förekomma i TV. I dag hörde vi henne i ”Varje människa bär en historia”.

Och Tomas Ledin har valt att, på CDn ”Höga kusten”, gräva i sin och sin familjs ångermanländska historia, som också rymmer rödare inslag än vad många kanske hade anat. I dag hörde vi ”Ljuvliga minnen”. Läs mer om den här skivan ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så här i midsommartid passade det väl bra, att dagens melodikryss också innehöll ”Uti vår hage”, en mycket fin svensk folkvisa.

Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Melodikrysset nummer 17 2014

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

Companhia do Chapitô (fritt efter William Shakespeare): Macbeth

Jag har sett den ursprungligen portugisiska men också engelskspråkiga ensemblen Compania de Chapitô tidigare på Reginateatern här i Uppsala – se ovan under Kulturspegeln, Teater – och även då blivit helt tagen av ensemblens helt enastående och absurt roliga sätt att tackla ett djupt allvarligt ämne.

När nu ensemblen åter har spelat i Uppsala, bestod den även den här gången av tre personer, men dess medlemmar bytte ideligen roller, även kön, vilket enkelt markerades genom att man hissade ner kilten när man var kvinna och upp den när man skulle spela man. Det här med kiltarna bör kanhända förklaras: Om ni inte tar det alltför bokstavligt, var det här en uppsättning av William Shakespeares ”Macbeth”. Således innehåller pjäsen en myckenhet av både dramatiskt våld och mänsklig bedräglighet.

Hela den här föreställningen gör ensemblen, Jorge Cruz – honom har jag sett på scen förut -, Ricardo Peres och Tiago Viegas, suveränt och egentligen utan rekvisita. Men man får ta det man haver: Ett mikrofonstativ kan, allt efter omständigheterna, brukas som värja, häst och (!) golfklubba.

Så här håller det på, i ett ständigt uppskruvat tempo.

För regin stod John Mowat.

* * *

Efter föreställningen var Birgitta och jag bjudna till en liten tillställning en trappa upp, dit också ensemblen kom efter en liten stund. I vimlet där träffade jag bland annat Gustav Levin från Stadsteatern, som också han – med uppskattning – tidigare hade sett Companhia do Chapitô.

Och så träffade jag, för första gången personligen, folkpartisten Eva Edwardsson, som numera är ordförande för Kulturnämnden. Hon kom fram själv och hälsade och pratade vänligt med mig – uppenbarligen hade hon i uppskattande ordalag hört mig nämnas som socialdemokratisk kulturpolitiker. För sin egen del tror jag inte att hon har det så lätt i den nämnden och med den majoriteten – senast har ju Kulturnämnden berövats sitt tidigare inflytande över Musikens hus. Men eftersom det här inte är hennes fel och hon faktiskt gjorde ett vänligt närmande, sa jag inte ett ont ord till henne.